Pentekostalismen – framtidens kristendom?

Man kan förutsäga att pingströrelsen i Latinamerika kommer att ha en stor betydelse under det kommande århundradet. Det går dock inte att avgöra vilken riktning rörelsen kommer att ta, eftersom pingströrelsen ändrar sig när den når samhällets mitt.” Så skrev redan 1991 den amerikanske teologen Donald W. Dayton, ordförande i den evangeliska sektionen i American Society of Religion. De senaste årens statistik över religionstillhörighet och förändringar visar att pingströrelsen växer överallt i världen.

Pingströrelsen på frammarsch

En halv miljard människor i världen anses höra till pingstförsamlingar eller till kyrkor som är karismatiskt präglade, de flesta i Afrika och Latinamerika. Hur stort antalet är i Latinamerika är inte lätt att avgöra; i de flesta länderna görs inga statliga beräkningar av religionstillhörighet, och uppskattningen av antalet pingstförsamlingar varierar betydligt. Omkring 60 miljoner människor anses redan nu tillhöra karismatiskt präglade församlingar, och för 2025 räknar man med att antalet har stigit med 44 procent. När man nämner dessa siffror gäller de inte bara de nya pingstförsamlingar som har uppstått efter 1980-talet, utan även de karismatiska rörelserna inom protestantismen och framför allt inom katolicismen är då medräknade.

Enligt Latinamerikakännaren Michael Huhn är det fråga om en pentekostalisering av kristendomen, inklusive katolicismen. Det rör sig om en utveckling av en ny grundform för kristendomen. Den protestantiske teologen och religionssociologen Heinrich Wilhelm Schäfer, som i många år har ägnat sig åt empiriska studier av förändringarna i den religiösa situationen i Brasilien och Mellanamerika, talar till och med om utvecklingen av en ny religiös ”stil” som inte bara omfattar kristendomen utan på motsvarande sätt tangerar också andra religioner.

Å ena sidan har vi religiösa erfarenheter, en större vikt vid emotioner, en närhet till psykoterapi och healing, ett öppet och offentligt tal om omvändelse, med det direkta inflytande som religiösa hållningar och avgöranden har för den enskilde liksom för familj, yrkesliv och samhälle. Å andra sidan är det en ny ”iscensättning” av denna stil som kännetecknar denna pentekostalisering, i medierna, i tv-sändningar och talk shows som vänder sig till en stor publik, men också i de politiska partiernas strategier vid valkampanjer. Den medför att dessa förändringar i det religiösa landskapet får betydelse inte endast för religionernas och konfessionernas inre förhållanden utan också för politiska analyser. Genom globaliseringen och nya politiska tonvikter kommer religionerna på nytt i blickpunkten, och den ”klassiska” och med modernismen förbundna sekulariseringstesen ställs inför nya prov.

En global religiös pluralisering

På grund av migration och globalisering kan de olika religionerna inte längre knytas till några särskilda egna kulturområden. Också inom traditionellt kristna kulturer finns islam och Österns religioner närvarande, och på en kontinent som Latinamerika, som länge sågs som ”katolsk”, råder en ny religiös pluralisering som i religionssociologiska termer kan beskrivas som en förlust av den katolska kyrkans monopol.

I American Academy of Arts and Sciences stora forskningsprojekt – under medverkan av internationella berömdheter som Jürgen Habermas och Shmuel Eisenstadt – riktade man blicken särskilt mot religionernas stabiliserande och destabiliserande roll i en ny politisk jämvikt och särskilt främjandet av religionernas fundamentalisering. En rad religionssociologiska studier över pingströrelsen i Latinamerika som gjorts under de två senaste årtiondena har hjälpt till att reda ut fördomar om pingströrelsens fundamentalistiska drag. Dessa studier har på sistone utvecklats genom fältforskningar som har inbegripit även antropologiska och etnologiska aspekter. På så sätt har man kunnat vederlägga den tes som på 1960-talet framlades av Jean-Pierre Bastian, en av de stora utforskarna av den latinamerikanska pingströrelsen. Enligt honom var pentekostalismen ”en amerikansk störning på en traditionellt normativ katolsk kontinent”. Också på katolskt och befrielseteologiskt håll har det funnits föreställningar om att pingstkyrkorna inte var något annat än av USA finansierade sekter för att underminera de socialistiska och marxistiska befrielserörelser som stred mot de auktoritära och diktatoriska regimerna på 1960- och 1970-talen.

Det är betecknande, men inte förvånande, att de nyare religionssociologiska studierna av Pentecostal Power i Latinamerika har framlagts av forskare som själva varit knutna till protestantismen eller pingströrelsen, för det mesta i samarbete med forskningsinstitut i USA eller Europa. Den sammanfattande studien av David Martin, Tongues of Fire, tänkt för en bredare läsekrets, tillkom vid det av Peter L. Berger ledda Institute for the Study of Economic Culture (ISEC) i Boston. Jean-Pierre Bastian var verksam vid den protestantiska teologiska fakulteten vid Marc Bloch-universitetet i Strasbourg och är forskningsledare för doktorandprogrammet ”Europe latine – Amérique latine” vid Institut des Hautes Études de l’Amérique Latine, Sorbonne. Teologen och religionssociologen Heinrich Wilhelm Schäfer, som i dag är verksam vid universitetet i Bielefeld, har framlagt omfattande undersökningar av pingströrelsen i Latinamerika mot bakgrund av fältforskningar i Brasilien och Mellanamerika.

Först under de senaste åren har forskare som står nära den katolska kyrkan i större utsträckning ägnat sig åt att studera pentekostalismen, till exempel den chilenske sociologen Cristián Parker eller det till Buenos Aires förlagda nätverket RELIGAR (Grupo de Trabajo de Religión y Sociedad en la Argentina Contemporánea), som leds av historikern Claudia Touris. Sedan det grundades 1985 understödjer det den i Brasilien förankrade SOTER – Sociedad de Teología y Ciencias de la Religión – för religionssociologiska och religionsvetenskapliga studier, som framför allt har bidragit till en tvärvetenskaplig öppenhet hos den katolska kyrkan i Brasilien, främst utifrån de teologiska ansatser som har vuxit fram ur befrielseteologin. Med vissa undantag – som kapucinen Luiz Carlos Susin i Porto Alegre – har dock den katolska kyrkan i Latinamerika inte i någon större utsträckning uppmärksammat denna nya pentekostalisering av kristendomen och den förändring av katolicismen som hänger samman med den.

En inre omstrukturering av kristendomen?

Sedan 1972 hålls samtal på internationell nivå mellan pingströrelsen och Påvliga rådet för de kristnas enhet i Rom. I Latinamerika hölls 1998 en konferens mellan katolska präster och pastorer i pingstkyrkor som organiserades av CELAM (Consejo Episcopal Latinoamericano) tillsammans med CLAI (Consejo Latinoamericano de Iglesias).

Men det tar mycket lång tid innan man från katolsk sida börjar uppfatta pingstkyrkor och församlingar som något annat än sekter. Framför allt saknas en medvetenhet om pingströrelsens snabba tillväxt under de senaste årtiondena och hur denna tillväxt påverkar den katolska kyrkan. Det är inte bara fråga om att katoliker, särskilt kvinnor, övergår till pingstförsamlingar, utan att pingströrelsens tillväxt i Latinamerikas länder, särskilt i Brasilien och Mellanamerika, är uttryck för en konfessionsövergripande förändring av religiös ”stil”.

De evangelikala och karismatiska rörelsernas inträde på en kontinent som präglats av barock-katolsk fromhet karakteriseras av Heinrich Schäfer som ”en omstrukturering av den kristna religionen” i Latinamerika. Den sammanhänger med övergången till modernitet, något som den katolska kyrkan inte har förmått hantera. I ett större historiskt perspektiv har kyrkan dock under sin 2 000-åriga existens ständigt visat sig vara a global player med en imponerande förmåga till inkulturation. Pentekostalismen blir därigenom en test av hur kyrkan har förmått att gå in den moderna världen och bli världskyrka vid Andra Vatikankonciliet.

Detta betyder naturligtvis inte enbart en okritisk bedömning av detta nya fenomen, som ofta är fallet från ett rent religionssociologiskt perspektiv. Dialog, ekumenik och en ny förståelse ingår i samtalen med pingströrelsen och dessa samtal kan också i god ekumenisk anda hjälpa pingströrelsen till en större kritisk medvetenhet, framför allt inför faran av vildvuxenhet och fundamentalistiskt missbruk av bibeltolkningar i vissa evangelikala församlingar och i ny-pentekostala kyrkor, särskilt i så kallade megakyrkor.

Just den katolska kyrkan måste här föra in sitt långa arv av teologisk reflexion: religions- och kyrkokritik hör till en religiös rörelses egen mognadsprocess. Man måste då också ta hänsyn till protestantismens större förmåga till modernisering i Latinamerika och det modernas uttrycksformer där. Många ny-pentekostala kyrkor och megakyrkor driver externa trender från en kapitalistisk modernitet och en medial iscensättning av förment moderna behov. Den i São Paulo verksamme missionsforskaren Paulo Suess har beskrivit det som ”ett grundelement i det så kallat postmoderna” och som en ”regression in i det förmoderna”. Denna upplevda religiositet drar människorna in i en virvel av ”kapital- och politikburen socialdarwinism” där denna lättare kan ”bedriva sitt eget lilla spel av avsolidarisering än i de traditionsbundna och institutionella församlingarna”.

När vi i det följande riktar blicken mot pingströrelsen i Latinamerika måste dessa utmaningar och frågor om den katolska kyrkans roll som global player i en snabbt föränderlig värld och dess förmåga till integration utgöra bakgrunden.

Differentiering av protestantismen – pingströrelsens utveckling

Studier från den senaste tiden visar att pingströrelsens snabba tillväxt avtar, särskilt i evangelikala grupper och i megakyrkor med ny-pentekostal prägel liksom i övergångarna från den katolska kyrkan till pingstförsamlingar. År 2000 räknade man med 16 procent protestanter i Brasilien. Åtta år senare var de 24 procent, och i Guatemala steg protestanternas andel under samma tid från 29 till 38 procent. Den katolska kyrkans dominans är därigenom bruten, och den har förlorat sin religiösa monopolställning.

Denna omvälvning har väckt många frågor som ännu inte har blivit genomarbetade. Säkert måste man först klargöra vilka denna tillväxt angår och var man möter den. Heinrich Schäfer skiljer mellan protestantismen i Latinamerika, pingstkyrkorna, ny-pentekostalismen, och evangelikala och karismatiska grupperingar och denominationer som framför allt har uppstått efter 1980-talet, ofta som utbrytningar ur redan existerande pentekostala eller ny-pentekostala kyrkor. Protestantismens etablering i Latinamerika – med undantag för Brasilien och Chile – är ett 1800-talsfenomen som hänger samman med invandringen från industrialiserade områden eller från en utarmad landsbygd i Europa. Dessa protestantiska – också anglikanska, presbyterianska och metodistiska – församlingar har aldrig växt till i någon högre grad. De har goda relationer med den katolska kyrkan, och det har utvecklats en ekumenik, som kanske inte är så teologiskt betydelsefull, men levande i praktiken. Dessa församlingar har också fått en viktig inspiration från protestantiska kolleger, precis som den katolska kyrkan och den katolska befrielseteologin fick vid sin uppkomst.

Redan i början av 1900-talet, omedelbart efter det att de evangelikala teologerna Charles Fox Parhams och William J. Seymour hade börjat inspirera till grundanden, och sedan väckelsen vid Azuza Street uppstått, kunde pingstkyrkor etablera sig i Latinamerika. År 1909 grundades Iglesia Metodista Pentecostal i Chile, som ännu i dag är den största pingstkyrkan i landet. År 1911 grundades Assemblea de Deus i Brasilien framför allt bland invandrare, först i nordost och sedan i São Paolo. Liksom i andra länder växte den fram ur Mision Sueca. Ur den framgick Brasil para Cristo, som grundades 1953. Den oavhängiga Congregacäo Cristäo är sedan 1910 etablerad i Brasilien. Likaså finns det pingstkyrkor i Bolivia och Mexiko sedan 1920-talet.

Den chilenske pastorn och religionsforskaren Juan Sepúlveda påvisar att dessa kyrkor i Latinamerika har vuxit till och också har blivit förankrade i kulturen. De hade framför allt framgång i sin mission i lantliga och fattiga områden, framför allt där ingen motsvarande själavård kunde ges av den katolska kyrkan på grund av bristen på präster och ordensgemenskaper.

Genom utbrytningar från dessa existerande pingstkyrkor, eller genom etableringar av nya församlingar och kyrkor till följd av en växande missionsverksamhet från evangelikala grupper i USA sedan 1960-talet, har en tredje rörelse uppstått, de så kallade ny-pentekostala församlingarna. Schäfer och andra skiljer mellan de ”evangelikala” och de ”ny-pentekostala” grupperna, men gränsen mellan dem är svår att fastställa. Till evangélicos räknas de i USA förankrade missionsrörelserna som Summer Institute of Linguistics. Till de ny-pentekostala samfunden hör den 1962 grundade Igreja Pentecostal de Deus é Amor och Igreja Universal do Reino de Deus, den senare grundad 1977. Båda har vuxit mycket sedan 1970-talet, de utbreder sig också i andra latinamerikanska länder och bedriver därifrån missionsverksamhet i Afrika och Europa. Just dessa samfund har utvecklat sig till megakyrkor: de har uppfört gigantiska kyrkoanläggningar som rymmer mer än 40 000 människor. Genom inköp av radiostationer och tv-kanaler har dessa kyrkor fått en stor räckvidd och deltar i den nya mediemarknaden. De nyaste strategierna för marknadsföring, fastighetsköp och stort ekonomiskt engagemang från medlemmarna ger dessa kyrkor en oerhörd finansiell potential.

Inte bara ”de fattigas religion”

Pingströrelsen har också nått den övre medelklassen och samhällets översta skikt. Den etablerar sig som en betydelsefull riktning i medierna, i politik och ekonomi; den har bidragit till en förändring av den politiska diskursen.”Omvändelse”, men också betoningen av helande och helbrägdagörelse, dualismen mellan gott och ont, talet om ”goda” och ”onda” andar och det omedelbara inflytandet av ”högre” makter på mänsklig verksamhet blir här till sekulära storheter.

Men också i vidare mening ser sig pentekostalismen som ”överlevandets religion”. I de stora fattiga områden som omger de latinamerikanska metropolerna och som utgör megastäder har pingströrelser åter etablerat sig sedan 1980-talet och upplevt en stor tillväxt, också i Argentina där pingströrelsen inte ännu har blivit etablerad. Studier över Iglesias pentecostales autónomas de barrio i San Fernando-området, i utkanten av Buenos Aires, bebott av 150 000 människor, klargör att dragningen till pingströrelsen var stark under den ekonomiska krisen, men under andra perioder har den gått tillbaka. I de fattiga områdena uppstår ständigt nya församlingar genom utbrytningar: mindre kyrkor, ofta bara husförsamlingar, där ett intensivt och starkt emotionellt präglat trosliv är knutet till stöd och erkännande från en gemenskap. Den befrielse som människorna här upplever som frälsning handlar om tillväxt, personlig eller i familjen. Banden till församlingen skapas genom trånga och emotionellt präglade relationer och platta hierarkier, det visar undersökningar av pingstförsamlingar i fattigkvarteren i Cochabamba. Men framför allt: det evangelium som förkunnas handlar om en Gud som belönar en god kristen med välstånd.

I länder som Argentina, Paraguay, Venezuela och Bolivia, där pingströrelsen knappast var företrädd, kunde den mot denna bakgrund utbreda sig under 1980- och 1990-talen. För närvarande räknar man med 24 procent pingstvänner i Brasilien och Chile; i Mellanamerika 11–17 procent; i Argentina 11, i Venezuela 6, i Bolivia 5, i Peru och Mexiko 4, i Paraguay och Colombia 3 procent. I genomsnitt är 75 procent av protestanterna i dessa länder pingstvänner. Andelen i Bolivia, Uruguay, Peru och Ecuador är mindre än 50 procent men desto högre i Brasilien och Centralamerika.

Med tanke på pentekostalismens stora differentiering kan den inte betraktas som ”de fattigas religion”. Pentekostaliseringen av den kristna tron genomsyrar alla samhällsskikt, och den påträffas också i indianska samhällen. Framför allt är det kvinnorna som erfar en högre livskvalitet i pingstkyrkan med dess religiösa bruk som talar till kropp och själ och utlovar helande och läkedom.

Förmåga till inkulturation

Pingströrelsen och pentekostalismen tycks alltså ha ”anlänt” till Latinamerika. Så uttrycker sig Angelina Pollak-Eltz i en studie över pingströrelsen i Venezuela:

”Den visar en stor förmåga att anpassa sig till verkligheten och till de lokala kulturerna […] Den har verkligen blivit en autentisk folkreligion som utvecklar sig i kontinuitet med dess traditioner, medier och religiösa värden och utnyttjar dem, och de skaffar på så sätt legitimitet åt sina egna uttrycksformer.”

Också Juan Sepúlveda talar om pingströrelsens förankring i den latinamerikanska kulturen, medan den katolske missionsforskaren Paulo Suess visar på faran av ”exkulturation” och en ”desinkarnerad” tro som framför allt upplevs i megakyrkorna. Därmed har det öppnats en debatt om pingstkyrkornas förmåga till inkulturation. Här har den katolska kyrkan något att säga med tanke på Andra Vatikankonciliet och det latinamerikanska episkopatets generalförsamlingar (CELAM) i Medellín (1968), Puebla (1979) och Santo Domingo (1992) med deras inriktning på en kyrka som är inkulturerad i kontinentens mångfald av kulturella, sociala, politiska och ekonomiska realiteter. Förmågan till inkulturation avgörs med ”världen” som kriterium, det vill säga om den katolska kyrkan siktar på att själv bli en världskyrka och omvända sig till att på nytt bli missionerande. Att skilja mellan andar är nödvändigt på båda sidor. När Henrik Schäfer talar om det förkastande av världen som kännetecknar pingströrelsens världsåskådning och därmed avvisar alla samhällets bemödanden att förbättra den, så kan detta inte generaliseras till att gälla pentekostalismen, men det kan nämnas som en risk också för den katolska kyrkan på dess väg till reception av Andra Vatikankonciliet.

Pingstförsamlingarna och reformen av machismo

En särskild prövosten på pingströrelsens förmåga till inkulturation – på samma vis som för den katolska kyrkan – är kvinnofrågan. De genomsnittliga pingstvännerna är under 30, inte särskilt välutbildade och kvinnor.

I pingstförsamlingarna dominerar en traditionell kvinnobild. Kvinnan har sin plats i familjen, men när familjen blir uppvärderad och görs till ”ett centrum för sociala relationer” så följer med detta också en uppvärdering av kvinnornas roll. Också för männen ses familjen på nytt som en plats för att forma och stärka deras identitet. Just på dessa vägar sker en ”reform av machismo”.

Om machismo-kulturens dubbla moraliska måttstock för män och kvinnor på detta sätt bryts upp, så kan pingströrelsen bli en av de stora sociala krafterna för att övervinna machismo. En avgörande kraft till förändring kommer genom så kallad empowerment. I den nya trosidentiteten upplever kvinnorna att pingstförsamlingarna erbjuder dem gudstjänster och bönestunder som är erfarenhetsbaserade och emotionella, som ger helande och läkedom och som förbinder kropp och själ med varandra. Den styrka och oavhängighet som de upplever i familjen öppnar också nya roller för dem i det offentliga rummet, och på dessa vägar sker en förändring av mäns och kvinnors roller i samhället.

Om man jämför kvinnornas roll i pingstförsamlingar upptäcker man att karismatisk och befrielseteologisk religiositet närmar sig varandra. När deras roller förstärks i människornas inre, i parrelationer och i familj, så utvecklar sig också en ny offentlig kvinnoroll som leder vidare till ett socialt och politiskt engagemang.

Den nya ”inre” befrielse som växer fram ur en erfarenhet av Anden och andligt helande blir också till en omfattande social, politisk och kulturell befrielse. För kvinnor i katolska basförsamlingar är det en avgörande impuls som får dem att lämna den katolska kyrkan och ansluta sig till en pingstkyrka. Under de senaste åren har också kvinnor kunnat få ledande positioner och inte bara få ”lägre” uppgifter som under pingströrelsens första årtionden, och det kan också bidra till att bryta upp den machismo-kultur som finns i de katolska basförsamlingarna. Men för det fordras en större ekumenisk öppenhet och gemensamma sociala, kulturella och politiska projekt.

Frågan om auktoritet i pingstförsamlingarna är säkert inte något avslutat tema. Men i empiriska studier uppmärksammar man alltmer pingstkyrkornas decentraliserade strukturer och platta hierarkier som utvecklar en enorm dynamik och ger dem fördelar gentemot etablerade religiösa aktörer. De kan snabbare reagera på förändrade villkor. Hierarkiernas betydande transparens ger kyrkorna en konstant relation till verkligheten som positivt påverkar deras förmåga till interaktion. Oberoende av kvinnofrågan innebär detta en utmaning för den katolska kyrkans förmåga till inkulturation.

Nya vägar till mission

Pentekostaliseringen i Latinamerika är inget avslutat fenomen, och bedömningen av den präglas av motsägelser. Det skulle behövas ett mer ekumeniskt inriktat teologiskt arbete som utgår från befrielseteologins erfarenheter för att belysa det. Dess utmaning för den katolska kyrkan handlar inte bara om motstånd, ty pentekostalismen börjar också förändra katolicismen.

Till en grundlig uppgörelse hör först och främst insikten om hur pluralistisk religionstillhörigheten är i Latinamerika och hur stor mångfalden av religiösa erfarenheter är även inom den katolska kyrkan. Katolicismen har alltid uppskattat olika former av latinamerikansk folkreligiositet och även uppmuntrat dem, men alltför litet förenat denna folkreligiositet med klassisk teologisk reflexion och med det sociala arbetet.

Pentekostalismen visar på den ökande betydelsen av religiös erfarenhet för troslivet. Denna erfarenhet måste då också prägla kyrkolivets former; ur detta växer de troendes empowerment och levande trosgemenskaper. Om det katolska pastorala arbetet ska lyckas finna nya vägar i de alltmer anonyma storstäderna och megastäderna måste kyrkan erkänna de olika troserfarenheternas autonomi och subjektivitet. Det räcker då inte med att bara forma en ny stil som vi finner inom de karismatiska församlingarna. Att utbilda ”bossa nova-präster”, som Marcelo Rossi i Brasilien, är ingen lösning.

Troligen finns det heller inte en enda enkel ”lösning” utan bara mångfaldiga försök att finna nya vägar för mission i ekumenisk öppenhet och med en kritisk uppmärksamhet på vad som visar sig vid horisonten och vad som redan berör mångas hjärtan. Till detta hör utformningen av levande trosgemenskaper. Till detta hör också att erkänna allas, även kvinnornas förmågor, liksom även en ny reflexion över kyrkans auktoritet och hennes ämbetsstrukturer. Den katolska kyrkan kommer inte ifrån denna förnyelse – det visar tydligt pingströrelsens tillväxt i Latinamerika.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 8/2013.

Margit Eckholt är dr.theol., professor i Erziehungs- und Kulturwissenschaften vid Universität Osnabrück, Tyskland.