Ragnar Thoursies lapptäcke

År 1945 debuterade Ragnar Thoursie med diktsamlingen Emaljögat. Den diktsamlingen kom att betyda mycket för andra 40-talistiska poeter som Werner Aspenström, Folke Isaksson och Kjell Espmark. Sju år senare kom ännu en diktsamling, men sedan var det tyst. Ragnar Thoursie hade sett förödelsen på kontinenten under en resa till Tyskland, och han upplevde många av sina författarkolleger som ”anarkistiska och ansvarslösa” enligt en intervju i Svenska Dagbladet den 23 augusti 2009. Han lämnade litteraturen för att göra samhällstjänst och blev omsider byråchef i Arbetsmarknadsstyrelsen. Efter pensioneringen tog han upp författandet igen, bland annat med den uppmärksammade boken Elefantsjukan från 2003.

Sånger från äldreomsorgen tillägnar han ”äldreomsorgens tappra personal”. Boken består av korta, flärdfria dikter om hur det är att bli gammal (Ragnar Thoursie har just fyllt 90 år). Själv liknar han sina dikter vid lappar, hopfogade till ett täcke, på samma sätt som hans mor sydde ett lapptäcke på sin höga ålderdom. (Bokens omslag visar en bit av detta lapptäcke.) Modern och fadern får ett särskilt avsnitt i boken. Fadern, lokföraren som kommer hem på kvällarna, utmattad efter en slitsam dag, med stelnade fingrar. Men än kan han spela piano och sjunga. Modern, sömmers¬kan, får åldersdiabetes och en stortå måste amputeras, och det görs utan bedövning. Under den sakliga tonen i dikten ”Den vackra foten” märker man sonens upprördhet över hur en gammal människa kunde behandlas. Det är värme och kärlek i porträtten av föräldrarna och i de få barndomsminnen som glimtar fram.

Men mest handlar dikterna om att känna sig som ett kolli bland andra. Det handlar om ensamheten och utsattheten och tankar på den snart stundande döden.

Både smått och stort

går mig emot.

Jag känner inte igen mig,

anmärker på småsaker.

Till slut tycks allt emot mig.

I det sista stora är jag dock ensam.

Att sluta mina jordiska dagar

det är min ensak, den stora.

Oron för framtiden kan också skymta, när han upptäcker smygande förändringar, skrivstilen blir allt mindre, gången snubblande: ”Vart är jag på väg?” Alla de små ve¬dermödorna varje dag, svårigheten att med fumliga händer skala potatisen till exempel. De små sakerna, som får så stor betydelse. Hemtjänsten kommer och går, mestadels invandrare: ”Hemtjänstens tappra välfärdsarmé”. Ett leende, en liten klapp på kinden kan betyda mycket. Men mestadels är tystnaden kompakt: ”Gamla i rader som inget säger / eller gamla på eget rum, ingen att tala med. / Ett värde dock, då tiga är: att ej förtala.” En tänkvärd fyraradig strof lyder: ”Vi gamla är föremål för omsorg. /Visst är det underbart! / Bara vi inte blir till föremål / i omsorgen.”

Några av de korta dikterna är mer självrannsakande, som exempelvis dikten ”Författaren”. Han omgav sig med en hord av diktade gestalter, men nu är han gammal och skröplig, ”ej van att umgås vänligt med andra” och därför sitter han ordlös och ensam på äldreboendet. Någon gång kan orden formas till en bön att Gud måtte ge honom ett halmstrå, en strimma ljus. ”Fruktan mig kväver. / Dig ropar jag i den mörka natt.”

Livet består mest av väntan, så i följande rader:

Jag försjunker lätt i tankar

och sysslolöshet. Allt medan

molnen drar förbi mitt köksfönster.

[…]

Vad väntar jag på?

Vad väntar på mig?

I den ovan nämnda intervjun är han ytterligt anspråkslös och tillbakadragen, kan inte förstå den uppståndelse som hans diktsamling har väckt, vill överhuvudtaget inte kalla sina alster dikter. Det är ett för stort ord. Boken kom till först som korta anteckningar om hur det är att vara gammal: ”Jag noterade mina erfarenheter. Ett tag tänkte jag att det skulle bli noveller, fast det or¬kade jag inte.”

Den dikt som han själv tycker mest om har rubriken ”Det ofattbara”:

Det vanliga, det ofattbara.

Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss,

med öppen mun åser de undret.

Det är ett par dagar in i maj, vårmånden,

undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden.

I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,

ändå är de lika gripna nu som första

 gången.

Den plötsliga grönskan i träden en

 morgon i maj.

Det vanliga.

Det ofattbara.