Rätt och lätt om religionsfrihet

Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zillén: Religionsfrihet – om rättsliga skiftningar och nyanser. Iustus förlag 2020, 202 s.
Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zillén: Religionsfrihet – om rättsliga skiftningar och nyanser. Iustus förlag 2020, 202 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av DANIEL STATTIN

Religionsfrihetsfrågor är mer eller mindre ständigt aktuella. Det senaste exemplet är kanske att förutsättningarna för konfessionella friskolor omfattas av januariöverenskommelsen i riksdagen. Mot den bakgrunden skall man se boken Religionsfrihet – om rättsliga skiftningar och nyanser av Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zillén, verksamma vid de juridiska institutionerna vid Uppsala respektive Stockholms universitet.

Författarna diskuterar religionsfrihetsfrågor ur olika perspektiv. De inleder med att diskutera religionsfrihet som rättslig konstruktion. Religionsfriheten är en komplicerad rättighet, eftersom den både har positiva (att få utöva sin religion) och negativa (att inte utsättas för religiös påverkan) aspekter och regleras av lagstiftning på olika nivåer. Författarna utgår från den svenska regleringen i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. De konstruerar två flödesscheman för att avgöra om en kränkning av religionsfriheten skett. Denna arbetsmetod återkommer i boken och har fördelen att det är lätt att jämföra analysen av olika problem.

I bokens andra del behandlar författarna religionsfrihet i skolan, bland annat elevers och lärares religionsfrihet, föräldrars bestämmanderätt över sina barns religiösa utveckling (föräldrarätten), konfessionella skolor och hemundervisning. Frågor om föräldrarätt och konfessionella skolor är särskilt aktuella i Sverige efter januariöverenskommelsen – en del i överenskommelsen är ett utredningsuppdrag om förbud mot sådana skolor. Författarna konstaterar att det knappast finns någon möjlighet att förbjuda konfessionella skolor. Det finns visserligen möjlighet att styra innehållet i undervisningen, som inte får ha konfessionella inslag, men frivilliga aktiviteter såsom morgonbön eller trosundervisning kan knappast förbjudas såsom religionsfriheten uttolkats av bland annat Europadomstolen. Det finns en rätt att bedriva skolverksamhet i enskild regi, skild från det allmänna. Sådana skolor kan ha konfessionella inslag så länge de är frivilliga. Föräldrarnas rätt att bestämma om sina barns religiösa fostran omfattar bland annat rätten att välja en konfessionell skola.

Bokens tredje del omfattar religionsfrihet i hälso- och sjukvården. Den mest uppmärksammade frågan i denna del är nog vårdpersonalens samvetsfrihet, som i Sverige aktualiserades i de två så kallade barnmorskemålen. Domarna i barnmorskemålen refereras utförligt, och utifrån dem kan slutsatsen dras att det är svårt att hävda samvetsfrihet när det kan påverka den sjukvård som samhället har bestämt skall finnas. En liknande fråga som författarna behandlar är om sjukvårdspersonalen skall få bära religiösa symboler. Författarna konstaterar att enligt Europadomstolen har ett sjukhus haft rätt att förbjuda en sjuksköterska att bära ett smycke med ett kors, när det var motiverat för att upprätthålla sjukvårdshygienen.

Domstolsavgörandena om samvetsfrihet och bärande av religiösa symboler är viktiga för sjukvårdspersonalen och rättsligt intressanta. Jag tror att författarna skulle ha kunnat fördjupa diskussionen kring dem något. Nu konstateras att det är tillåtet att begränsa sjukvårdspersonalens religionsfrihet när det krävs för att kunna tillhandahålla sjukvård och för att säkerställa sjukvårdshygienen. Det skulle ha varit intressant om gränserna för dessa avgöranden diskuterats utförligare. Skall man till exempel uppfatta domarna motsatsvist? Det vill säga att det är tillåtet att bära religiösa symboler om det inte hotar patientsäkerheten eller att samvetsfrihet kan hävdas om det inte påverkar sjukvården. Det finns ytterligare några exempel när diskussionen i boken om tolkningen av religionsfrihetens gränser skulle kunna ha förts mer utförligt.

Bokens sista del tar upp den så kallade negativa religionsfriheten, det vill säga rätten att inte utsättas för religiös påverkan. Den negativa religionsfriheten är till exempel skälet till att elever i konfessionella skolor har rätt att inte delta i religiösa manifestationer. Denna sista del är relativt kort men belyser väl olika tillämpningsproblem som kan uppkomma med den negativa religionsfriheten.

Jag tycker en del av problematiken med den negativa religionsfriheten skulle ha tjänat på en lite djupare diskussion. Ett exempel kan belysa detta. Det tillhör den negativa religionsfriheten att inte behöva avslöja sina religiösa ställningstaganden – författarna hänvisar bland annat till domstolsavgöranden som klargör att det inte är tillåtet att organisera en aktivitet så att de som inte vill delta måste demonstrera sin övertygelse. Samtidigt är det tillåtet för till exempel konfessionella skolor att anordna frivilliga religiösa aktiviteter. Innebär inte det att den som väljer att avstå samtidigt har demonstrerat sitt ställningstagande? Jag har svårt att tänka mig att man kan dra den negativa religionsfriheten så långt att det i praktiken skulle bli svårt att organisera till exempel frivilliga bönestunder och gudstjänster.

Författarna anger att bokens målgrupp är alla som är intresserade av rättighetsfrågor i allmänhet och religionsfrihet i synnerhet – inte i första hand jurister. Boken behandlar ett svårtillgängligt ämne på ett lättillgängligt sätt. Den har ett lättillgängligt språk. Även om jag tycker att analysen ibland kunde ha drivits ett steg längre, så är diskussionerna upplysande. En styrka är att diskussionerna förs med genomgående samma metod så att den blir lätt att följa.

 

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 56–57.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zillén: Religionsfrihet – om rättsliga skiftningar och nyanser. Iustus förlag 2020, 202 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av DANIEL STATTIN

Religionsfrihetsfrågor är mer eller mindre ständigt aktuella. Det senaste exemplet är kanske att förutsättningarna för konfessionella friskolor omfattas av januariöverenskommelsen i riksdagen. Mot den bakgrunden skall man se boken Religionsfrihet – om rättsliga skiftningar och nyanser av Victoria Enkvist, Hedvig Lokrantz-Bernitz och Kavot Zillén, verksamma vid de juridiska institutionerna vid Uppsala respektive Stockholms universitet.

Författarna diskuterar religionsfrihetsfrågor ur olika perspektiv. De inleder med att diskutera religionsfrihet som rättslig konstruktion. Religionsfriheten är en komplicerad rättighet, eftersom den både har positiva (att få utöva sin religion) och negativa (att inte utsättas för religiös påverkan) aspekter och regleras av lagstiftning på olika nivåer. Författarna utgår från den svenska regleringen i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. De konstruerar två flödesscheman för att avgöra om en kränkning av religionsfriheten skett. Denna arbetsmetod återkommer i boken och har fördelen att det är lätt att jämföra analysen av olika problem.

I bokens andra del behandlar författarna religionsfrihet i skolan, bland annat elevers och lärares religionsfrihet, föräldrars bestämmanderätt över sina barns religiösa utveckling (föräldrarätten), konfessionella skolor och hemundervisning. Frågor om föräldrarätt och konfessionella skolor är särskilt aktuella i Sverige efter januariöverenskommelsen – en del i överenskommelsen är ett utredningsuppdrag om förbud mot sådana skolor. Författarna konstaterar att det knappast finns någon möjlighet att förbjuda konfessionella skolor. Det finns visserligen möjlighet att styra innehållet i undervisningen, som inte får ha konfessionella inslag, men frivilliga aktiviteter såsom morgonbön eller trosundervisning kan knappast förbjudas såsom religionsfriheten uttolkats av bland annat Europadomstolen. Det finns en rätt att bedriva skolverksamhet i enskild regi, skild från det allmänna. Sådana skolor kan ha konfessionella inslag så länge de är frivilliga. Föräldrarnas rätt att bestämma om sina barns religiösa fostran omfattar bland annat rätten att välja en konfessionell skola.

Bokens tredje del omfattar religionsfrihet i hälso- och sjukvården. Den mest uppmärksammade frågan i denna del är nog vårdpersonalens samvetsfrihet, som i Sverige aktualiserades i de två så kallade barnmorskemålen. Domarna i barnmorskemålen refereras utförligt, och utifrån dem kan slutsatsen dras att det är svårt att hävda samvetsfrihet när det kan påverka den sjukvård som samhället har bestämt skall finnas. En liknande fråga som författarna behandlar är om sjukvårdspersonalen skall få bära religiösa symboler. Författarna konstaterar att enligt Europadomstolen har ett sjukhus haft rätt att förbjuda en sjuksköterska att bära ett smycke med ett kors, när det var motiverat för att upprätthålla sjukvårdshygienen.

Domstolsavgörandena om samvetsfrihet och bärande av religiösa symboler är viktiga för sjukvårdspersonalen och rättsligt intressanta. Jag tror att författarna skulle ha kunnat fördjupa diskussionen kring dem något. Nu konstateras att det är tillåtet att begränsa sjukvårdspersonalens religionsfrihet när det krävs för att kunna tillhandahålla sjukvård och för att säkerställa sjukvårdshygienen. Det skulle ha varit intressant om gränserna för dessa avgöranden diskuterats utförligare. Skall man till exempel uppfatta domarna motsatsvist? Det vill säga att det är tillåtet att bära religiösa symboler om det inte hotar patientsäkerheten eller att samvetsfrihet kan hävdas om det inte påverkar sjukvården. Det finns ytterligare några exempel när diskussionen i boken om tolkningen av religionsfrihetens gränser skulle kunna ha förts mer utförligt.

Bokens sista del tar upp den så kallade negativa religionsfriheten, det vill säga rätten att inte utsättas för religiös påverkan. Den negativa religionsfriheten är till exempel skälet till att elever i konfessionella skolor har rätt att inte delta i religiösa manifestationer. Denna sista del är relativt kort men belyser väl olika tillämpningsproblem som kan uppkomma med den negativa religionsfriheten.

Jag tycker en del av problematiken med den negativa religionsfriheten skulle ha tjänat på en lite djupare diskussion. Ett exempel kan belysa detta. Det tillhör den negativa religionsfriheten att inte behöva avslöja sina religiösa ställningstaganden – författarna hänvisar bland annat till domstolsavgöranden som klargör att det inte är tillåtet att organisera en aktivitet så att de som inte vill delta måste demonstrera sin övertygelse. Samtidigt är det tillåtet för till exempel konfessionella skolor att anordna frivilliga religiösa aktiviteter. Innebär inte det att den som väljer att avstå samtidigt har demonstrerat sitt ställningstagande? Jag har svårt att tänka mig att man kan dra den negativa religionsfriheten så långt att det i praktiken skulle bli svårt att organisera till exempel frivilliga bönestunder och gudstjänster.

Författarna anger att bokens målgrupp är alla som är intresserade av rättighetsfrågor i allmänhet och religionsfrihet i synnerhet – inte i första hand jurister. Boken behandlar ett svårtillgängligt ämne på ett lättillgängligt sätt. Den har ett lättillgängligt språk. Även om jag tycker att analysen ibland kunde ha drivits ett steg längre, så är diskussionerna upplysande. En styrka är att diskussionerna förs med genomgående samma metod så att den blir lätt att följa.

 

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 56–57.