Regeringsskiftet och religionsfriheten

En mening i regeringsförklaringen handlade om stat-kyrka-frågan: ”Utredningsarbetet om svenska kyrkan och staten skall drivas vidare i syfte att nå en bred enighet om reformer.” Kyrkoärendena ligger i den nya regeringen kvar i kommundepartementet, som fallet varit sedan Hans Gustafssons tid. Kommunminister är Karl Boo, centerpartiet. I ett tidningsuttalande ”gör han ingen hemlighet av att han vill bevara relationerna mellan staten och kyrkan.” Vidare hänvisar han till utredningen om kyrkans inre organisation, som är färdig och efter en remissomgång skulle man förhoppningsvis kunna ta ställning till ett förslag i vår.

Detta måste rimligen innebära, att Sverige för första gången sedan det stora utredningsarbetet för att realisera religionsfriheten också i vårt land inleddes på 50-talet, har fått en regering som avser att behålla statskyrkosystemet. Den socialdemokratiska regeringen eftersträvade en bred lösning, i trepartiregeringen gick kommunminister Antonsson i ett sent skede emot det då aktuella reformförslaget, men under fp-regeringen fortsatte reformförsöken. Det är möjligt att Bertil Hanssons taktik gentemot kyrkomötet var dömd att misslyckas, särskilt som han inte lyckades befria stat-kyrka-frågan från ämbetsfrågans komplikationer. Han gjorde dock ett tappert och riktigt tänkt försök. Det skulle vara intressant att veta om stat-kyrka-frågan överhuvud spelat någon roll i regeringsförhandlingarna, och om folkpartiet verkligen givit upp en liberal principfråga utan diskussion.

En bred lösning

ingenting tyder på att möjligheten till en bred lösning har ryckt närmare. Den utredning om Svenska kyrkans inre organisation som hänvisas till är den av kyrkomötet tillsatta med biskop Palmqvist som ordf. Om det skall bli en ny remissomgång med alla de normala instanserna kommer givetvis de principiella motsättningarna att stå kvar. Som vi minns hade det senaste reformförslaget överväldigande stöd av remissinstanserna, inklusive de allra flesta centrala kyrkliga organ. Motståndet kom nästan uteslutande från församlingarna, d.v.s. kyrkofullmäktige, men även här fanns en betydande minoritet som var positiv. Denna opinion bland de kyrkliga förtroendevalda har centerpartiet anslutat sig till.

En klar majoritet i riksdagen är för ett avskaffande av statskyrkosystemet, d.v.s. församlingarnas kommunstatus. Lika massiv är opinionen för religionsfrihet bland övriga religiösa samfund i Sverige.

Argumentet mot reformer inom systemet är enkelt och fundamentalt och har flera gånger formulerats av t.ex. socialdemokraternas Hans Gustafsson. Ett av de viktigaste motiven till reformer är ojämlikheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund. Då kan man inte börja med att öka orättvisorna genom att undanröja nackdelar för Svenska kyrkan under bevarande av dess privilegier. Denna övertygelse finns inte endast hos politiker. Uttryckt och motiverad i ekumeniska termer är den också grundhållningen hos den stora majoriteten av biskopar och präster i Svenska kyrkan. Biskop Palmqvist förefaller snart att vara ensam statskyrkoanhängare i episkopatet.

Förhoppningen att det aktuella utredningsförslaget skulle möjliggöra en bred lösning är mot bakgrunden av det allmänna läget, så svagt grundad, att det vore intressant att veta på vad den stöder sig. Eller kan det vara möjligt att man avser att begränsa sig till kyrkliga remissinstanser, och låta religionsfriheten behandlas som ett inomkyrkligt organisationsproblem?

Här finns en möjlighet till missförstånd. Eftersom det senaste skedet i reformförsöken inriktas på att uppnå samförstånd mellan företrädare för departementet och Svenska kyrkan, har övriga samfund ställts vid sidan och därför också intagit en låg profil. Det kunde tänkas att den som inte läst remissyttranden fått intrycket, att denna opinion kan negligeras. Om så är fallet, finns all anledning för de fria samfunden att klargöra sin hållning.

Huvudsak och bisak

Den utredning om stat-kyrka som framlades i början av förra året, sökte skilja på principfrågan om de legala relationerna mellan staten och samfunden och den sekundära frågan om Svenska kyrkans organisation. Kyrkomötet erkände emellertid inte denna prioritering, och den palmqvistska utredningen är just ett uttryck för vägran att anse principfrågan överordnad den organisatoriska. Nu förebådades emellertid före regeringsskiftet några arbetsgrupper av departementet, som skulle arbeta med helt andra förutsättningar än den av statsrådet Boo harangerade. Av särskilt intresse är översynen av de senaste decenniernas utredningsmöda om folkbokföringens organisation. Märkligt nog har denna civila funktion, ett arv från den tid då kyrklig och annan lokal administration ännu inte differentierats, kommit att bli ett av de viktigaste argumenten för fortsatt statskyrkosystem.

I departementet har man också i riktlinjerna klart insett, att de allvarligaste kränkningarna av jämställdhet och rättvisa mellan trossamfund just har med folkbokföringen att göra. Därför omnämndes särskilt andra samfunds grundade önskemål om tillgång till uppgifter om konfessionstillhörighet. När statskyrkoanhängare påstår att systemet fungerar bra, och att inget missnöje finns, talar de helt enkelt inte sanning. Nu frågar man sig givetvis om departementets strävan efter lite mera jämlikhet skall avbrytas, och hela religionsfrihets- och jämställdhetsfrågan betraktas som ett kyrkligt organisationsproblem.

Invandrarna

Den skamligaste ojämlikheten föreligger givetvis bland utländska medborgare i Sverige. De knappa 40% som är medlemmar av Svenska kyrkan får i stort sett del i dess rikstäckande organisation för religiös service. Katoliker, ortodoxa, muslimer etc. får ingen som helst hjälp att finna en församling och ingen ”rikstäckande” organisation. Det är en vår invandringspolitiks stora gåtor hur Invandrarverk och ansvariga politiker helt kunnat underlåta att påtala ett av de mest skriande exemplen på ojämlik behandling från myndigheterna. ”Rikstäckande religiös service” framstår som ett hån mot dessa grupper, som åtminstone borde få veta varför denna rättighet synes begränsad till lutheraner.

Det kunde tyckas vara ett lyckligt sammanträffande, att invandrarministern också är jämställdhetsminister. Och vi hoppas snart få veta om jämlikhet för statsrådet Andersson också är något för invandrade katoliker eller muslimer. Bristen på jämlikhet och ”rikstäckning” kan dock bidra till internationellt samarbete. Vid ett besök i Umeå katolska församling (omfattande hela Västerbotten) framgick, att katolikerna i bortåt halva församlingen hade närmare till katolsk gudstjänst i Norge (Mo i Rana).

Centerpartiet har i skilda sammanhang framhållit att förordet för bevarat statskyrkosystem förenas med en strävan att ge andra samfund så jämlika och rättvisa villkor som möjligt. Nu när tydligen själva religionsfriheten och den paritetiska behandlingen bordlagts, är tiden kommen att meddela hur likabehandlingen på annat sätt skall främjas.

Regeringsförklaringen innehöll också en allmänt välvillig formulering om de kristna samfundens villkor. Det är givetvis möjligt att den kan ges något konkret innehåll. Likaså förutskickas tillsättandet av en ny invandrarutredning. Då kanske också det religiösa området kommer under den allmänna målsättningen för invandrarpolitiken: valfrihet, samverkan, jämställdhet. Den i många hänseenden berömvärda Invandrarutredningen arbetade med den uttryckliga förutsättningen att stat och kyrka skulle komma att åtskiljas och därmed religionsfrihet och jämställdhet möjliggöras. Om denna målsättning är inställd, reses helt andra krav på en ny invandrarutredning i detta hänseende.

När detta skrivs förestår ett kyrkofullmäktigeval. Alla partier undviker i stort att överhuvud beröra stat-kyrka-frågan. Nyligen har de valda stoppat ett reformarbete, om vilket eljest långtgående enighet förelåg. Partierna har veterligen inte ändrat principiell uppfattning i frågan. Vore kyrkofullmäktigevalen verkligen ett demokratiskt avgörande av Svenska kyrkans livsfrågor, skulle givetvis kyrka-statfrågan ge liv och färg åt valet. Tystnaden hindrar sannolikt inte att de valda vid nästa remissomgång framställs som det svenska folkets autentiska röst i frågan.