Romanen om släkten Thibault

Nobelpristagaren Roger Martin du Gard kom från en gammal katolsk ämbetsmannafamilj och mottog både under studietiden och senare starka impulser från olika riktningar inom katolskt franskt tankeliv. Detta gör att han som författare inte väjer ens för de svåraste moraliska problem som 1900-talsmänniskan ställs inför.

I år kommer mycket att handla om första världskrigets utbrott för jämnt hundra år sedan. Det kan då vara intressant att en mycket ingående studie av de stämningar och idéströmningar som rådde i Europa veckorna före krigsutbrottet återfinns i en av 1900-talets verkligt stora franska romaner.

Skildringen av den fiktiva släkten Thibaults öden publicerades volym för volym och började utkomma 1922 och avslutades 1940, när nästa gigantiska mänskliga katastrof redan hade tagit sin början. Författaren hette Roger Martin du Gard (1881–1958) och det är för romansviten Les Thibault som han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1937, alltså redan innan verket var fullbordat.

En av Martin du Gards närmaste vänner var André Gide (1869–1951), och ett ämne som ofta upptog de båda författarkollegernas diskussioner var litterär berättarteknik, ett ämne som båda två tidvis var helt uppslukade av. Detta märks i synnerhet i de första delarna av Les Thibault. Inför varje avgörande ny passage tycks författaren ha stannat upp och grundligt tänkt efter: hur gestaltar jag det här på allra bästa sätt? Ofta diskuterade han tänkbara lösningar med Gide. Och när de båda vännerna inte träffades brevväxlade de i stället. Detta gör att Les Thibault bjuder på elegant genomförda litterära grepp och ytterst raffinerade perspektivförskjutningar, samtidigt som verket hela tiden är både lättläst och skrivet på en förvånansvärt modern franska. Liksom André Gide är Martin du Gard en lysande stilist med en högt utvecklad känsla för språkets rytm och för musiken i språket. Trots att Gide var drygt elva år äldre än sin gode vän – hans berättartekniska virtuosnummer Falskmyntarna utkom redan 1925 – fick han vänta ända till 1947 innan han i sin tur belönades med Nobelpriset.

Les Thibault är ett stort romanverk, inte bara till kvaliteten och ambitionen utan också till omfånget. Den senaste franska pocketutgåvan spänner över mer än 2 300 sidor.

Martin du Gard var en stor beundrare av Tolstoj, och i Frankrike har man ibland velat se Les Thibault som en fransk Krig och fred. Skillnaderna är dock betydligt större än likheterna. Där Krig och fred framstår som ett storslaget, episkt helgjutet verk av utpräglat 1800-talssnitt ter sig Les Thibault som en stillsamt modernistisk men mycket lång 1900-talsroman, som trevande har vuxit fram del för del och där författaren hela tiden prövar olika förhållningssätt och synvinklar. Varje del av romanen har sin egen struktur och låtsas vara en roman i sig. Ungefär mitt i Les Thibault låter författaren en person säga: ”Jag tror att om jag hade varit romanförfattare, så skulle jag i stället för att byta romanfigurer för varje ny bok ha hållit fast vid samma personer i all evinnerlighet.” (min övers.) Och det är ungefär så Martin du Gard arbetar.

Till huvudpersoner i sitt stora verk har han valt två bröder, den bångstyrige idealisten och revoltören Jacques Thibault och dennes storebror, läkaren Antoine.

Roger Martin du Gard var synnerligen intresserad av medicin, och hans detaljerade skildringar av Antoines yrkesverksamhet ger dagens läsare en fascinerande inblick i hur det var att arbeta som läkare omkring förra sekelskiftet, långt innan det fanns penicillin. Vi får följa Antoines vånda inför de patienter han trots enorma ansträngningar inte lyckas bota utan tvingas se hur de blir sämre och sämre för att till sist dö. Genom hela verket går en diskussion om läkarens roll och den hippokratiska eden och livets okränkbarhet. Och om eutanasi, dödshjälp, och om de mycket svåra gränsdragningar en läkare ibland kan tvingas till. Antoine älskar det yrke han har valt och går helt upp i ambitionen att vara en exemplarisk läkare. Han ser det som sin stora livsuppgift.

Men på sommaren 1914 utbryter så det stora slaktandet, då alla moraliska normer ställs på huvudet. Alla någorlunda vapenföra män ska nu glömma allt de har lärt sig om att människolivet är heligt. Här gäller det i stället att utsläcka liv i stor skala. Roger Martin du Gard väjer inte för de svåra moraldiskussionerna, och gärna väljer han en kristen utgångspunkt. De båda brödernas far är en mycket hängiven katolicismens banerförare, medan Jacques bäste vän, Daniel, tillhör en protestantisk familj som spelar en viktig roll i romanen.

Brödernas far talar mycket och gärna om rätt och fel och har skapat en uppfostringsanstalt för vanartiga gossar. När Jacques som mycket ung rymmer från den inrutade Paristillvaron tillsammans med vännen Daniel och lyckas ta sig ända ner till Medelhavskusten, blir hans far både arg och bekymrad. Och när Jacques vid den snöpliga hemkomsten inte visar sig tillräckligt ångerfull beslutar sig hans far för att placera honom på den uppfostringsanstalt han tror ska göra underverk. När storebror Antoine till sist lyckas få ut sin nio år yngre bror från den förfärliga anstalten är det inte alls säkert att denne har lärt sig en läxa, men läsaren har definitivt lärt sig något.

Jacques har ärvt sin fars rakryggade kompromisslöshet och moraliska omutlighet och vägrar följa den bana som har stakats ut åt honom. I stället blir han socialist, pacifist och internationalist, slår sig ner i det neutrala Schweiz och prövar lyckan som författare.

De båda bröderna förlorade sin mor när Jacques var mycket liten, och deras moderlöshet kommer att prägla mycket i deras liv. Båda bröderna kommer att se äktenskapet som något svårt, för att inte säga omöjligt, och båda får en något skruvad relation till det motsatta könet.

Det har sagts att vi människor skiljer oss från varandra i det vi visar – och liknar varandra i det vi döljer. Något liknande gäller också bröderna Thibault. Temperamentsmässigt och idémässigt är de varandras kontraster, men känslomässigt uppvisar de stora likheter.

Jacques är alltför besatt av sina idéer, av den socialistiska saken och av kampen för freden, för att vilja spilla tid och kraft på något annat. Hur fin och ädel han än kan vara i sina värderingar, är det ändå uppenbart att han är något av en fanatiker. Var och en som någonsin har träffat en politisk fanatiker känner snabbt igen honom i Jacques, som hela tiden vill slåss för det som är rätt och rättvist men som försvär sig åt vad man skulle kunna kalla ”den abstrakta kampens heroism”. I sin kamp för det goda lägger han aldrig märke till alla dem i hans närhet som han skulle kunna hjälpa om han för ett ögonblick sänkte blicken från de abstrakta mål han hela tiden tar sikte på. Vad de olyckliga människor som omger honom och som han lätt skulle kunna hjälpa har för behov ser han helt enkelt inte. Sällan har en politisk fanatikers omedvetna hjärtlöshet skildrats med sådan finess och empati som här. Och det blir aldrig frågan om någon karikatyr. Jacques är och förblir en människa av kött och blod, och vi tycker om honom och lider med honom – och hans omgivning …

Om Jacques gör sig blind för känslorna hos de kvinnor som förälskar sig i honom, har hans storebror liknande problem med att binda sig. Om Jacques är gift med sina politiska idéer, kan man också säga att Antoine är gift med sin mission som läkare. I denna till formen ganska moderna berättelse är alltså de båda huvudpersonerna styrda av sina besattheter nästan som två Balzac-hjältar. Antoine är i mycket en praktisk person och all fanatism är honom fjärran, men det sätt som han går upp i sin yrkesverksamhet på gör att allt annat kommer i andra eller tredje hand. Och dit hör alla planer på att skaffa sig en hustru och bilda familj.

Äktenskapet var uppenbarligen ingenting man tog lätt på i släkten Thibault, och Antoine är plågsamt medveten om sin borgerliga plikt att föra släktet vidare. Som läkare har han en oromantisk syn på människokroppen och en avspänd syn på våra kroppsliga behov, vilket leder till att han skaffar sig fasta och stimulerande förhållanden med mer eller mindre gifta kvinnor som mer eller mindre tillhör hans samhällsklass. Att mycket i dessa kärlekshistorier bygger på lögner och falska förespeglingar lär han sig på ett mycket plågsamt sätt. Och vi lider med honom. Den allra tjusigaste av hans älskarinnor är Rachel, som gör ett outplånligt intryck på såväl Antoine som på de flesta läsare. Men hur det går med att föra släkten Thibaults namn och gener vidare ska inte avslöjas här …

Mycket kan för en nutida läsare te sig märkligt i såväl Antoines som i Jacques relationer till det motsatta könet, och även deras sätt att behandla närstående lämnar ibland en del övrigt att önska. Idealism och ädla tankar är ju mycket lättare att förverkliga på ett abstrakt plan än i vår grådaskiga vardag.

En ljusgestalt i detta stora romanverk är madame de Fontanin, Daniels mamma, som blir en motvikt till den moraliska relativism som utmärker stora delar av hennes omvärld. Det är inte särskilt överraskande att hon förvandlas till en alltmer tragisk hjältinna, liksom i viss mån hennes dotter Jenny, men i Jennys fall är tragiken inte lika otvetydig.

När åskmolnen hopas sommaren 1914 försöker Jacques på alla sätt att bidra till att förhindra ett krigsutbrott. De diskussioner som förs socialisterna emellan är värda att ta del av också hundra år senare. En del oroar sig framför allt för att ett eventuellt krig kommer att knäcka de franska och tyska arbetarna som politisk kraft. Andra ser ett förödande krig som ett viktigt steg mot kapitalismens undergång.

Runt om i Europa agerar fredsvännerna för att franska och tyska unga arbetare och bondpojkar ska slippa gå ut och döda varandra. En av dem som mest enträget bekämpar den franska militarismen och krigshetsarna är den franske socialistledaren Jaurès. När Jaurès så blir mördad är det början till slutet för fredens och broderskapets Europa.

Man sitter som trollbunden när Martin du Gard skildrar kampen för att hindra ett storkrig från att bryta ut, alltmedan Europas ledande politiker fattar det ena ödesdigra beslutet efter det andra. Måtte det i alla fall gå att hindra kriget från att bryta ut! tänker man om och om igen under läsningen av detta tusensidiga avsnitt av romanen. Och då törs man nog säga att författaren har läsaren i sin hand.

När Svenska Akademien belönade Roger Martin du Gard med Nobelpriset år 1937 var det säkert delvis ett budskap till de styrande som då var på väg att föra vår världsdel in i ett nytt blodigt storkrig. När militarismens stöveltramp hördes allt tydligare från olika håll i Europa fanns det också röster som ville påminna om hur det gick förra gången. En av dem var Martin du Gard.

Les Thibault börjar som berättelsen om två bröder, av vilka den ene är brådmoget uppkäftig och provokativ och den andre mera lugn och fridsam, och slutar som historien om en hel generation av män som tvingades överge allt vad de hade för händer för att gå ut och döda sina europeiska bröder.

Svenska Akademien förklarade att Roger Martin du Gard tilldelades Nobelpriset ”för den konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien ’Les Thibault’ har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv”.

Detta storverk finns på svenska under titeln Släkten Thibault, 1923–40. De tre första delarna är översatta av Louise Åkerman och de fem följande av Karin och Sven Stolpe.

Karl Nordlander är författare, lärare och föredragshållare, Skarpnäck.