Ronald Knox – den slagfärdige bibelöversättaren

Bakgrund

”Lev som en gentleman och tro att Gud är en gentleman!” Dessa ord yttrades av ledaren för det evangelikala partiet i den engelska kyrkan under 1800-talet, Lord Shaftesbury. Han var Lord vad Halifax – fader till Chamberlains utrikesminister – skulle bli, lekmannaledare för en inomkyrklig rörelse. Men medan Lord Halifax var anglokatolik och från sitt gods Hickleton (där butlern på morgonen frågade gästen: ”Tea or eucharist, sir?”) gav anvisningar åt en ständigt växande skara av anhängare, fick Lord Shaftesbury se sina skaror betänkligt minskas – åtminstone bland prästerna.

Men visst fanns det lågkyrkliga präster och tom sådana som gjorde en fin karriär. En av dessa var Edmund Knox (1847-1937). Han växte upp i ett gammaldags strängt prästhem, och brukade på äldre dagar med stolthet berätta, att hela hans utbildning kostat fadern endast en shilling – det var den dricks, vilken han som nybörjare gav skolans vaktmästare.

I Oxford tillhörde Edmund Knox Corpus Christi College. Hans hemmiljö var utpräglat lågkyrklig (modern var kväkare) och i Oxford förde traktarianismens arv en tynande tillvaro. Den unge Edmund fann det fullt naturligt att i hans kapell, tillägnat Kristi Lekamen, nattvard skulle firas endast två gånger under terminen.

Edmund Knox var inte inriktad på en akademisk karriär, och efter att ha gift sig med dottern till en – minst sagt – excentrisk missionsbiskop blev han kyrkoherde i Kibworth, Leicestershire. Här föddes i rask takt fyra söner och två döttrar. Den yngste av sönerna fick namnet Ronald Arbuthnott och föddes 1888.

Strax härefter dog mrs Knox, vilket var ett svårt slag för den stora familjen. Barnen fördelades tills vidare på olika släktingar, varvid Ronald och hans äldre bror Wilfred kom till en farbror, präst också han. Där började undervisningen i latin och grekiska, de språk i vilka Ronnie skulle uppnå ett sådant mästerskap. Han var då endast fem år!

Kyrkoherde Knox hade under tiden gjort sig känd för stor energi och organisationsförmåga i tidens anda. Han erbjöds och accepterade posten som kyrkoherde i en stor församling i Birmingham och blev samtidigt suffraganbiskop i Coventry. Det ansågs att detta väldiga industriområde var i behov av en genomgripande kyrklig omorganisation, då Birmingham fortfarande tillhörde stiftet Worcester, vars biskop hade fört ett tillbakadraget liv i sitt palats och sin ståtliga katedral.

Eton

Sönerna Knox hade nu börjat på internatskola – två på Rugby, två på Eton. Ronald kom till Eton och såg alltid tillbaka på denna tid som en mycket lycklig period i sitt liv. I sin andliga Självbiografi A spiritual Aeneid skriver han: ”Att lämna Eton upplevde jag definitivt som en tragedi. Oxford var alltid, trots sin relativa frihet och historiska tradition, bara näst bäst.” Han deltog i idrotten utan att utmärka sig, sysslade med sin stora samling av tågbiljetter och skrev vanliga skolpojksbrev hem. Fint Gängar han många år senare atmosfären i Eton: ”Te i sjätte klassens förrum under kvällar i november medan ens porer hettar av ett bad; soliga dagar när man satt vid den låga muren framför kapellet eller promenerade ut för att se cricket från paviljongen; ointellektuella bekantskaper, en vag tillfredsställelse i pojkaktig auktoritet, några få dyrbara vänskapsförhållanden, forntid i själva den luft man andades och ändå idel ungdom omkring och i en, och floden som flöt genom allt för att erinra om förgängligheten och evigheten – fulsere quondam candidi tibi soles.”(1)

Men framför allt fortsatte han att fördjupa sig i de klassiska språken. Winston Churchill talar om den blandning av te, ablativus absolutus, grekisk lyrik och cricket som är utmärkande för en public school. Men där Churchill själv aldrig kom långt i romarspråket firade den unge Knox den ena triumfen efter den andra och gav 1906 ut en liten diktbok med poem på latin, grekiska och engelska.

Men så var inte heller Ronald Knox någon vanlig yngling – liksom, för övrigt, ingen av hans bröder. De bildade tillsammans en så märklig kvartett, att man föreslog bildandet av ett slags intellektuell firma (”Knoxes and Brother”) för vilken nästan inget skulle vara omöjligt. Det är inte här möjligt att gå in på bröderna Knox, utan jag far hänvisa till Penelope Fitzgeralds utmärkta biografi.’ Påpekas bör dock, att inte en enda av bröderna övertog sin faders religiösa åskådning.

Student i Oxford

Från Eton kom Knox till Balliol college i Oxford. Inledningen till vad som kunde bli en briljant och ganska traditionell akademisk karriär: först Eton, sedan Oxford. Men även om Ronald med energi gick in för sina studier, kom han mest att ägna sig åt ett vidsträckt umgängesliv. Han hade ytterst lätt att få vänner och de otaliga klubbar och studentföreningar som fanns i lärdomsstaden gav obegränsade möjligheter till utveckling av hans lysande konversationstalang och förmåga som debattör. En samtida student beskrev honom några år senare, då Knox var kaplan vid Trinity: ”…en asketisk, bleksiktig ung man med insjunket bröst och rundrage, med fult ansikte, tråkiga ögon, sensuella läppar och en liten haka – en gestalt, som utmärktes av bräcklighet och oskönhet. Denna klena person, som lutade sig vårdslöst mot ett bord utan någon märkbar ansträngning, ja, utan att för ett ögonblick väcka sig ur sitt normala letargiska tillstånd, han höll hela den stora församlingen, som var sammansatt av de mest olika element, trollbunden lika länge som en obruten ström av ord flöt fram ur hans läppar, vika knappast rörde sig.”

Kanske Knox inte var någon Adonis, men viktigast var att han hade ordet i sin makt. Redan nu var slagfärdigheten en av hans främsta egenskaper, han var – för att använda detta oöversättliga engelska ord – witty.

Oxford var, liksom hela landet vid denna tid, starkt engagerat i tidens politiska frågor – det var ju 1909 som Lloyd George lade fram sin s.k. folkbudget. Knox hade aldrig något riktigt intresse för politik, men talade gärna i alla frågor och intog omväxlande konservativa och socialistiska positioner. Han var med om att grunda ett vänsterinriktat sällskap vid namn Orthodox Club, där man hyllade en förening av ytterst måttlig socialism och avancerad estetik (inbjudningskorten trycktes på rött papper och balloteringskulorna var röda).

Knox hade nu klart för sig att han skulle bli präst och hans teologi var av definitivt högkyrkligt märke. Redan i Eton hade han intresserat sig för traktarianismen och under ferierna hemma i Manchester, dit fadern förflyttats, cyklade han runt mellan de anglokatolska kyrkorna – allt under biskopens bekymrade blickar.

I Oxford, Newmans och Puseys stad, fanns det många tillfällen för honom att tillfredsställa sina böjelser i detta stycke. Pusey House hade grundats till minne av den store ledaren för att rymma hans bibliotek; där fanns också ett kapell (”Puseum”) och Knox lärde sig snart att ministera vid altaret under veckomässorna. I förstaden Cowley hade Society of St John the Evangelist, en liten anglikansk munkorden, uppfört en stor kyrka, dit han kunde gå på söndagarna och ta med sig vänner i hopp om att även de skulle omvändas till anglokatolsk tro och praxis. Knox blev allt mer infogad i en liten grupp av extrema högkyrkomän, och han berättar om vilken tjusning denna mentalitet utövade på honom – ”katakomber, oublietter, jesuitism och hela den mysteriösa atmosfär, som så länge hade fascinerat mig”. Varje fredag samlades i hans rum en grupp av studenter för te och högkyrkliga konspirationer, och det är påfallande att flera av dem hade en helt annan bakgrund – det finns ett drag av revolt mot föräldraauktoriteten också hos Knox.

Men han försummande inte heller sina mer världsliga bekantskaper, kanotpaddling och studier. En av mina lyckligaste dagar, skriver han, var då jag under nio timmar läste igenom Platons Staten från pärm till pärm – på grekiska, givetvis! Kunskaperna från Eton underhölls, och under denna tid publicerade han en ny samling dikter på de klassiska språken med den både om bibeln och Oxford erinrande titeln luxta salices.

När han reste bort någonstans var det – förutom till Manchester och ett par gånger till Rom och kontinenten – gärna till ön Caldey vid Wales’ kust. Där hade en f.d. medicine studerande vid namn Aelred Carlyle grundat ett anglikanskt benediktinkloster, ett storstilat försök att skapa en enklav i Church of England, där reformationen aldrig inträffat. Mässan firades givetvis på latin strikt efter romersk rit, rökelsemolnen låg täta i kyrkan, processionerna med sakramentet runt ön var magnifika, och det enda som erinrade om den kyrka man trots allt tillhörde var att man firade minnet av Karl I, konung och martyr, och att det under rekreationen lästes högt ur Church Times. Här var anglikanismens grädda, här trivdes Knox som fisken i vattnet, här planerade man kampen för den engelska kyrkans förnyelse i katolsk anda. Skada endast att ett förargligt hinder stod i vägen: biskoparna. Knox berättar, att om en utomstående hade kommit på besök till sagoön och lyssnat till samtalen, kunde han trott att ”biskoparna” var namnet på en hemlig förbrytarliga!

Präst och akademisk lärare

Så småningom blev Knox vigd till diakon och präst, och han firade sin första mässa i en ledande anglokatolsk kyrka i London, S:t Mary’s i Graham Street. Biskop Knox reste inte dit från Manchester, han hade med rätta på känn att det inte skulle vara riktigt i hans stil. Som präst blev Knox fellow och kaplan vid Trinity College i Oxford och som sådan hade han till uppgift att undervisa i logik och klassiska språk – förutom att sköta kapellets gudstjänstliv.

Den unge kaplanens undervisning var fängslande och vittnade om djup inlevelse i de forntida texterna. Som ett smakprov meddelas hur han utlade notisen om att Nausikaa befallde sina tärnor att ”tvätta” Odysseus (vi far tänka oss Knox djupt nedsjunken i en fåtölj, med fötterna på eldskärmen och pipan i munnen): ”Det är inte klart om hon menade att de skulle ta sin gäst till badrummet, övervaka att han klädde av sig, doppa sina fingrar i vattnet för att se om temperaturen var lagom, be honom stiga i och sedan borsta honom med en av dessa otäcka saker som ens barnsköterska brukade använda och ofta bemänga ögonen med tvållödder – eller om de bara skulle ta honom till badrumsdörren och säga: ’Här är det! Det finns massor med varmt vatten, där hänger det en ren handduk och där finns tvål, och om du vill ha något, så finns det en klocka rakt över huvudet.’ ”

Knox utvecklades nu snabbt till att bli högkyrklighetens enfant terrible i Oxford. Han gick alltid klädd i fotsid prästrock och läste Breviarium Romanum, men behöll sina stora sällskapstalanger och var alls inte instängd i fromma konventiklar. Vid denna tid lärde han känna den blivande premiärministern Harold Macmillan och en vänskap för livet uppstod mellan dem. Macmillan var under inflytande av Knox mycket nära att konvertera, men kriget kom emellan.

Knox visste att han ännu mer än tidigare skulle bli ombedd att tala på studentföreningarna, och tänkte skriva två föredrag att ha i beredskap, ett om Sherlock Holmes (för de världsliga föreningarna) och ett om aposteln Paulus (för de kyrkliga föreningarna). Sherlock Holmes visade sig emellertid gå så bra överallt, att föredraget om Paulus aldrig blev skrivet.

Föredraget om Sherlock Holmes publicerades, och är en strålande parodi på den källsöndringsmani som då mer än nu härjade bland exegeterna. Knox delade upp detektivberättelserna i elva olika källskrifter, var och en med en grekisk bokstav till namn, och visade hur de kombinerades på det mest invecklade sätt. Han uppfann också en kontrovers mellan olika imaginära tyska forskare beträffande äktheten av de olika berättelserna. Watsons plommonstop tillmätte han en närmast religiös betydelse, och det är väl ett onödigt påpekande att han också skapade en Deutero-Watson. Denna parodi gav sin upphovsman förutom många lovord även ett bekymrat brev från Conan Doyle, som åtminstone delvis hade tagit det hela på allvar. Knox försäkrar oss i sin Spiritual Aeneid att han vid denna tid inte hade någon tanke på att konvertera, eller, som det högkyrkliga slangutrycket var, ”pope”. Den anglikanska kyrkan hade enligt hans mening många fel, men dessa gällde i huvudsak praxis, inte teori, och inget var irreparabelt. Det som inträffat på 1500-talet var naturligtvis beklagligt och följderna skulle i görligaste mån utplånas. Under en promenad utanför Cowleyfädernas kyrka hävdade en god vän till honom: ”Men du måste väl ge någon förklaring till reformationen?” och svaret kom genast: ”Samma som till synden!”

I Oxford fanns vid denna tid en grupp unga präster och teologer med en mera liberal inriktning – den blivande ärkebiskopen William Temple var en av dem. Dessa gav ut en teologisk debattbok vid namn Foundations, som väckte mycket uppseende, och från mer ortodoxt håll antyddes att Ronald Knox skulle vara lämplig att svara. Faktiskt hade han redan innan boken kom ut i Oxford Magazine publicerat en pamflett, Absolute and Abitofhell, där han med en dikt i Drydens stil karaktersierade de olika bidragsgivarna i Foundations. Den var formidabelt kvick och Knox grundlade nu ett anseende för satirisk talang, som gjorde att han jämfördes med ingen mindre än Swift.

Men Knox var också beredd till ett mera tungt vägande inlägg. Den förtretliga bokens namn betydde ju Grundvalar, och nu publicerade han sina invändningar i Some loose stones. Den var tillägnad Sedi Sapientiae (till Vishetens säte, en benämning på Maria i den lauretanska litanian), och några i katolsk fromhetsliv inte så hemmastadda trodde att det var Oxfords universitet som på detta sätt ärades. Det är en av Knox’ bästa böcker – fräsch, full av synpunkter och skriven med en lysande stilkonst. Det var en av hans stora gåvor att på ett begripligt sätt kunna tala om den kristna tron till icke-troende. Redan stod hans teologi fram i sina huvuddrag, som aldrig skulle ändras. Den var grundad på gedigna exegetiska insikter, dogmatisk ortodoxi och en genomträngande meditation över de uppenbarade trossanningarna.

Vägen till Rom

Det var en glad värld den unge kaplanen vid Trinity levde i, full av studentikosa upptåg och kvicka infall. Men en fråga blev nu allt mer brännande: auktoritetsproblemet i religionen. Den med Knox samtide domprosten vid S:t Paul’s i London, Ralph Inge, talar om fyra grundvalar för den religiösa auktoriteten: institutionen, boken, det inre ljuset och det mänskliga förnuftet. Och även om den blivande bibelöversättaren fäste den största vikt vid bibeln, var det för honom självklart att endast Kyrkans läroämbete kunde ge en tillräcklig auktoritet. Knox var med sin otroliga intellektuella rörlighet, som ibland måhända tangerade ytligheten en människa i desperat behov av något fast och förblivande. Den kristna tron, ja visst, men hur skulle den uttryckas på olika punkter? Och att den anglikanska kyrkan just inte var något mönster av enhetlig lärobyggnad, det såg Knox och hans gelikar till.

Till en början var det mest en allmän oro (”In search of definitions”, som en rubrik i självbiografin lyder), men så småningom började Knox alltmer tvivla på om den kyrka han tillhörde verkligen var en gren av Kristi katolska och apostoliska kyrka. Innehade han verkligen prästämbetet? Första gången denna tanke på allvar slog honom var då han assisterade sin bror Wilfred vid dennes prima Missa, för övrigt firad i samma kyrka som en gång hans egen. Han skriver: ”Plötsligt såg jag bildens baksida. Om detta tvivel, denna skugga av skrupler som hade växt fram hos mig, gick att rättfärdiga, då var varken han eller jag präst, inte heller var detta en mässa eller hostian den frälsande hostian. Gudstjänstens tillbehör – de lysande skrudarna, de nya blommorna, det hemlighetsfulla ljuset, allt var en inramning av en oäkta juvel… Så långt var jag, i denna insiktens ångest, från alla heliga tankar, att jag under slutevangeliet fann att bara en förbannelse formades i mitt medvetande: en förbannelse över Henrik VIII. Och så gick jag fram och kysste den nyprästvigdes hand.”

Så bröt första världskriget ut. Knox var på det klara med att han inte skulle gå ut med de stridande Tårbanden, inte heller reflekterade han över att bli fältpräst. Inte så att han hade några principiella betänkligheter, men den engelska fältkyrkans ledning var vid denna tid mycket lågkyrklig, och en präst som på frågan vad han skulle göra i en döende soldats närvararo hade svarat: ”Ta emot hans bikt och ge honom sakramenten” blev inte antagen. Det rätta svaret skulle nämligen vara: ”Fråga om han har några meddelanden hem och erbjuda honom en cigarett.”

Nej, Ronald Knox – som själv var en storrökare av pipa – skulle inte ha trivts i den miljön. Men kriget kom ändå att gripa djupt in i hans tillvaro. Oxford nästan tömdes på unga män och över staden lägrade sig ett moln av dysterhet så tjockt, att det skulle ha krävts många bomber från zeppelinare för att tränga genom det. Knox’ bästa vänner, däribland Harold Macmillan, försvann ut i militärtjänsten. Han sökte själv bot i det viktorianska universalmedlet mot tvivel och depression, nämligen arbete.

Han undervisade på internatskolan i Shrewsbury – där de flesta lärarna nu var borta -, han hjälpte till i en londonförsamling och han tjänstgjorde på den militära underrättelsetjänsten (där han sysslade med att läsa de neutrala ländernas tidningar och till den ändan lärde sig norska – ”det har jag sedan aldrig haft den minsta nytta av”). Men inget hjälpte, inte heller brev från pappa biskopen – Rom ryckte allt närmare som den enda utvägen. Och i en mycket bokstavlig mening var också Rom den enda utvägen, ty för Knox fanns endast dessa alternativ: ateism eller hel och full kristendom. Som anglokatolik var han ”maximalist”. Det förblev han som romersk katolik. Allt eller inget, tertium non datur. Slutligen tog han det sista steget den 22 september 1917. Att ett viss tryck från vänner här medverkade lär inte kunna förnekas, men det var för Knox något perifert; äntligen hade han funnit auktoriteten och därmed friden, äntligen var för hans del Hebr 11:10 uppfyllt: ”Han väntade på den stad med fast grund, som Gud själv planlagt och byggt.”

Konversionen kommenterades till en tid flitigt i dagspressen med notiser som: ”Rom har dragit upp sin största fisk sedan Newman”. Men krigsnyheterna gav annat att tänka på, och snart såg sig Knox prästvigd ännu en gång (första gången, skulle han säga). Med den formidabla tafatthet som ibland utmärkt den katolska kyrkan vid behandlingen av illustra konvertiter – åtminstone i England – fann han sig snart förpassad till en internatskola för att undervisa pojkar i latin. Ronald Knox’ ödmjukhet var grundmurad och han stannade på skolan i sju år.

Oxford än en gång

Så blev tjänsten som katolsk studentpräst i Oxford ledig och Knox accepterade ett erbjudande att vända tillbaka till sin ungdoms stad. Det hus han bodde i och där kapellet också var beläget hette Old Palace, men sällan har ett hus haft ett mer missvisande namn. Gammalt var det förvisso, delvis medeltida, men synnerligen fallfärdigt och obekvämt. Knox hade dock inga större anspråk på komfort och de förändringar han gjorde utmärktes av en fenomenal opraktiskhet. Så kunde han t.ex. aldrig begripa vad det var för fel att i ett och samma badrum placera två badkar, varav bara ett kunde fyllas åt gången.

I kapellet firade Father Knox (fast studenterna kallade honom aldrig annat än Ronnie) mässan dagligen och på söndagarna utvecklade han sin lysande predikokonst, som snart avkastade den ena boken efter den andra. I övrigt var det hans uppgift att hålla kontakt med de katolska studenterna, som alla fick inbjudan till te hos studentprästen. Hans speciella rätt var annars bananer – ”den bästa tänkbara frukt, ty den kan ätas utan bestick och i vilken ställning som helst”. Redan som kaplan vid Trinity var han berömd för sina bjudningar med portvin och bananer.

Knox trivdes med Oxford och studenter. Kanske trivdes han alltför väl, i varje fall var han rädd att stanna för länge och bli en av Oxfords sevärdheter. Tjänsten var oavlönad (förutom mat och husrum) och han tvingades till en litterär verksamhet också av ekonomiska skäl. De sex detektivromaner han skrev kan bäst förklaras så. Det var uppenbarligen en genre som inte riktigt låg för honom, och även om intrigen var skickligt upplagd och strikt följde de ortodoxa reglerna, som han satte upp för Detection Club och mot vilka både Chesterton och Agata Christie bröt, så var karaktärsskildringen ganska matt. Dessutom visste Knox att kardinalen i Westminster inte tyckte om präster, som skrev detektivromaner.

Boken Let dons delight är Knox’ farväl till Oxford och var den av hans böcker, som han själv tyckte bäst om. Det är en kärleksförklaring till Oxford och samtidigt en skildring av dess historia under viktiga epoker. Scenen är ett common room i colleget Simon Magus (jfr Apg 8:9) och vi far lyssna till akademikernas konversation under olika tider. Det är ingen tillfällighet att de båda gränsåren är 1588 och 1838, förföljelsen av romerska katoliker under tudorregimen och Newmans dagar: Knox var övertygad om att den sanna oxfordandan tydligast kunde iakttas hos dem, som för sin övertygelses skull tvingades lämna Oxford. Kännare har intygat att de olika tiderna på pricken Pangats i bokens olika stilar.

Bibelöversättaren

Men den viktigaste anledningen till att han bröt upp från Oxford vid femtio års ålder var att han blivit övertygad om att ha en stor uppgift i att översätta bibeln till engelska. Katolikerna i England använde sig vid denna tid av den s.k. Douay-Challonerbibeln, som gick tillbaka till 1500-talet. Den var av naturliga skäl starkt föråldrad och hade aldrig heller fatt samma ställning som Authorized Version i den anglikanska kyrkan.

Att det skulle bli ett heltidsarbete för flera år framåt var klart och Knox lämnade därför Oxford. Han bosatte sig nu som huskaplan hos en familj i Aldenham, Shropshire, Lord och Lady Acton. Knox hade livet igenom ett stort behov av både en hemmiljö och kvinnliga vänner – ett inte så ovanligt drag hos celibatära präster. Mellan Lady Acton, som var en beläst och charmerande dam, och den bibelöversättande prästen utvecklades en vänskap, som varade livet ut. Han hade själv upptagit henne i kyrkan.

Den engelska kyrkoledningens inställning till Knox’ bibelöversättande var till en början något ambivalent. I och för sig välkomnade man en ny översättning och Knox’ anseende som stilist och kulturpersonlighet var i oavbrutet stigande – han hade nyligen valts till honorary fellow vid sitt gamla college, Trinity, och det var kanske den utmärkelse han satte mest värde på. (Den finaste han skulle få var då han blev apostolisk protonotarie hos Pius XII och då han vid en privat audiens tackade för utmärkelsen fick han tillfälle att under en halvtimme tala om odjuret i Loch Ness, något som påven var mycket intresserad av.) Men för en enda person att översätta hela bibeln är en uppgift som övergår de flestas förmåga och det är inte underligt om biskoparna var betänksamma, särskilt den 70-årige ärkebiskopen Amigo, som av princip var mot alla förändringar. Man bildade en kommitté, som skulle vara Knox’ referentgrupp, och i denna ingick jesuiten Martindale, som var avgjort kritisk när översättaren framlade sina principer. Martindale hade stort inflytande i Westminster och hade troligen kunnat stjälpa hela projektet, men just detta problem löstes på ett oväntat sätt. Våren 1940 befann sig Martindale på en föreläsningsturne i Danmark och blev internerad vid den tyska ockupationen, ”varefter han fick tillbringa de närmaste fem åren med att i stor dysterhet kontrollera i sin almanacka var han skulle ha varit den och den dagen” (Fitzgerald).

Så kom Knox igång med sitt herkulesarbete. I Aldenham hade han inte tillgång till annat bibliotek än sitt eget och därtill kom att slottet fylldes av en evakuerad flickskola från London, som också tog hans prästerliga tjänster i anspråk. Knox fick tränga ihop sig i ett litet rum, där skrivbordet fick befrias från papper och böcker när han skulle inta sina måltider. Att arbetet gjordes under sådana yttre förhållanden gör det inte mindre beundransvärt.

För den katolska kyrkan var då ännu Vulgata den normerande bibelöversättningen. Att Knox utgick från Vulgata och att hans bibel sålunda är en översättning av en översättning berodde nog även på att han kände sig mest hemma med latinet – särskilt älskade han Eneiden och gav ut tre av dess sånger för skolbruk. Dock var han fullt hemmastadd även i grekiska och hade under sin tid på Trinity föreläst om Homeros. Hebreiska lärde han sig själv vid denna tid. Men hela tiden arbetade han med bibelns grundtext, och när Vulgata avvek därifrån gavs en alternativ översättning i en not. Sedan bör det tilläggas, att hans förhållande till sin store föregångare Hieronymus var ganska fritt och att Knoxbibeln visst inte är ett ängsligt återgivande av Vulgata.

Vad som förvånar läsaren av Knox’ översättning är hur – för att använda ett missbrukat ord – radikalt hans grepp på uppgiften är. En bibelöversättare far ständigt höra uppmaningar i denna stil: ”Ändra inte det och det uttrycket, det är helgat av lång användning!” Gentemot sådant invände Knox helt kort: det finns inga ”helgade” översättningar. En ny bibelöversättning har endast en uppgift, att på gott, samtida språk göra bibeln begripligare för dagens människor. För detta syfte far allt annat offras.

Knox är märkligt ”profan” som bibelöversättare. Inga hänsyn fick tas till översättarens konfessionella bakgrund och det är verkligen inte heller lätt att upptäcka den katolske prästen bakom Knox Version. Lättare syns det naturligtvis i den kommentar till NT, som han senare utarbetade i tre volymer.

Ofta talar Knox i dessa sammanhang om att ”krypa in under författarens skinn” – ett uttryck som särskilt misshagade Martindale. Författaren var då, det bör hågkommas, inte Matteus, Markus, mfl, än mindre den Heliga Ande, utan Hieronymus. Knox sökte med alla till buds stående medel få fram det som kunde ha varit kyrkofaderns avsikt när han gjorde sin översättning (och därvid fick han naturligtvis gå tillbaka till både den hebreiska grundtexten och den grekiska översättningen Septuaginta). Sedan gällde det att uttrycka detta på en fullkomligt klar engelska, varvid elegansen ibland fick stå tillbaka för klarheten. Knox tänkte alltid på att texten skulle kunna läsas högt utan svårighet – en viktig men ofta förbisedd synpunkt.

Den engelska stilen i Knox Version är som översättaren själv: mycket personlig, energisk och livfull. Bäst är den nog i de nytestamentliga breven, och många bibelläsare menade att de nu först fick något ut av aposteln Paulus. Men även profeterna är förnämligt översatta, och det förefaller nästan som om Knox’ otaliga predikningar hade gjort honom kongenial med den profetiska mentaliteten.

NT förelåg färdigt 1944. Nu återstod den spännande frågan om den nya översättningen skulle auktoriseras av hierarkin. De två senaste kardinalerna av Westminster hade visserligen stött Knox, men som han en gång uttryckte det: ”När man seglar med S:t Petri båt bör man inte undersöka maskinrummet alltför noga”. Framför allt inte en del konservativa biskopar gjorde svårigheter även denna gång och till sist skrev Knox ett för honom mycket ovanligt brev till kardinal Griffin. I rader, som vibrerar av patos och undertryckt vrede, erinrar han kardinalen om att hundraårsminnet av Newmans konversion skulle firas följande år. Det skulle givetvis vara välkommet för anglikanerna om Knox’ bibelöversättning inte blev auktoriserad. Man skulle peka på Newmans alla tilltänkta projekt – däribland en bibelöversättning – som inte kom till stånd pga. hierarkins motstånd eller obeslutsamhet, och säga: ”Vad var det vi sade! Rom är sig alltid likt. Det hade varit bättre för Father Knox om han hade fortsatt med sina detektivromaner.”

Men till sist kom auktorisationen (dock endast för privat användning), och i oktober 1945, exakt hundra år efter Newmans konversion, publicerades The New testament of Our Lord and Saviour Jesus Christ newly translated from the Vulgate Latin and authorized by the Archbishops and Bishops of England and Wales. Knox drog en suck av lättnad.

Men GT återstod. Nu var problemen på den formella sidan inte så stora, isen var bruten och Knox arbetade flitigt på. Översättningen gjordes på Aldenham mellan åren 1942 och 1947 och fullbordades på Mells 1948. Två år efter kriget flyttade nämligen familjen Acton till Rhodesia och Knox fick se sig om efter ett nytt hem. Ett sådant fann han också hos Mrs Asquith, moder till earlen av Oxford and Asquith, på Mells i Somerset. Här slog han sig ned som paying guest och huskaplan och kunde i ro fullborda sin översättning.

Knox Version är i sin helhet en mans verk. Men givetvis stod han i livlig förbindelse med exegeter hela tiden och många förslag och råd mottog han från vanliga bibelläsare. Dem tackade han varmt för, men han tackade också dem som inte sänt in några synpunkter, ty ”Om man översätter, låt oss säga, Thomas av Aquino så kan man förvänta sig att bli granskad av fackmän i teologi, filosofi och latin – de och inga andra. Men om man översätter bibeln så är det troligt att man blir granskad av alla och en var, ty alla och en var tror att han vet vad bibeln betyder.”

Knox svarade sina kritiker i ett antal artiklar och föredrag, som han samlade i On Englishing the Bible. Sina principiella synpunkter på översättningens svåra konst har han nedlagt i On English translation (ursprungligen hållen som Romanes Lecture i Oxford – hans sista offentliga framträdande).

Knox’ bibelöversättning är ett storverk och sätter punkt för en epok. Med all sannolikhet är det den sista enmansöversättning av bibeln som gjorts till ett världsspråk. Man kan ha olika mening om det riktiga i ett sådant företag, men få torde läsa Knox Version utan nöje och behållning. Men som alla stora översättningar har den ett fel, som dock snarare är en förtjänst: den går inte att imitera.

Det var Knox medveten om och hans testamente vid den lunch som gavs då översättningen var definitivt färdig är en nyttig läsning för varje bibelöversättare. Han sade då bl.a.: ”Enligt en recensent i The Times Literary Supplement blir en bibelöversättning föråldrad efter femtio år. Antag nu att om femtio år någon säger: ’Är det inte dags att Knoxbibeln revideras?’ Då, o då, mina herrar, har jag en maning att ge er. Om något sådant förslag göres, må den yngste person som är här idag, då resa sig upp ur sin rullstol och ropa: ’Nej!’ Hela meningen med Knoxbibeln var att peka på misstaget med detta ständiga reviderande av bibelöversättningar, detta ständiga anpassande av pappas byxor till Willie. Att revidera Knoxbibeln skulle vara ett svek mot dess översättares minne. Om den är föråldrad, kasta den då i papperskorgen och låt någon annan ta itu med arbetet på nytt, i sin egen stil och på sitt eget sätt. Må han så ge oss, inte ett blekt uppkok på Knoxbibeln, utan en ny bibel och en bättre!” – Den slagfärdige bibelöversättaren förnekade sig inte. Det ligger både ödmjukhet och stolthet i dessa ord.

Den nya bibelöversättningen blev en succé från början. Exegeterna var kanske betänksamma inför ett och annat, men då mest beroende på förlagan, Vulgata. Recensenterna lovordade den i alla tonarter och bibelläsare köpte den i en sådan utsträckning, att den katolska kyrkoledningen i England (som hade copyright) redan vid Knox’ bortgång hade förtjänat 50 000 pund. Inte ett ord till tack fick han för detta.

I våra dagar används inte Knoxversionen mycket. Till en del är detta begripligt. Den slogs ut av Jerusalembibeln och de andra moderna översättningarna, däribland New English Bible. Ur textkritisk synpunkt är dessa i regel – men inte alltid – att föredra. Att Knox själv inte skulle känna sig bitter inför en sådan utveckling, det har vi hans ord på. Men hans översättning förtjänar ett bättre öde än att glömmas.

De sista åren

Ännu var inte Knox’ långa arbetsdag slut. Något slog han väl av på takten men in i det sista fortsatte böcker, artiklar, predikningar och föredrag att strömma ut ur arbetsrummet på Mells. På hur många titelblad han stod som författare kunde han inte själv hålla reda på. Vid denna tid fördjupades hans vänskap med Evelyn Waugh, som fick uppdraget att skriva den officiella biografin efter hans bortgång. (4)

1954 företog han en resa till Rhodesia för att hälsa på familjen Actons. Det var på flera sätt en minnesvärd resa. För första gången i sitt liv flög Knox och för första gången såg han en film. Filmvisningen ägde rum på Actons plantage.

Knox’ sista större litterära projekt var att skriva ännu en apologetisk bok, denna gång om de klassiska gudsbevisen. Men det stannade vid ett förord och några inledande fragment. Han hade redan nu känning av den cancersjukdom som inom kort skulle lägga honom i graven.

Det sista offentliga framträdandet var, som ovan nämnts, hans föreläsning On English Translation. Den hölls i oxforduniversitetets aula, Sheldonian theatre, och de närvarande blev chockade när de såg hur sjuklig och avtärd talaren var. Men han behövde bara yttra de inledande orden för att de skulle inse att den gamla slagfärdigheten och briljansen fanns kvar, och föreläsningen blev en stor succé. Efter framträdandet åkte Knox direkt till London för en medicinsk undersökning. Han bodde på Downing Street 10, hos premiärminister Macmillan, och när Knox dagen efter skulle resa från Paddington följde Macmillan med till stationen. Utan att kanske lägga så mycket i orden önskade premiärministern honom en lycklig resa. Men Knox, som just mottagit sin dödsdom, svarade: ”Det blir en mycket lång resa”. Macmillan genmälde: ”Men du är väl förberedd för den, Ronnie.”

The parting of friends – det gamla oxfordtemat. Över de båda äldre herrarna på. Paddingtonstationen sänkte sig minnen från ungdomens och tornspirornas stad: Newman, Keble, Pusey. De var båda för sina liv bestämda av denna tradition, och även om de hade kommit att tillhöra olika kyrkor var deras kärlek till både Oxford och kyrkan gemensam.

Den 24 augusti 1957 dog Ronald Knox. Det var avslutningen på ett långt och verksamt liv som präst, författare och bibelöversättare. Men som han själv skriver i de sista raderna i A Spiritual Aeneid: det är aldrig för sent att ha en inledning, när man står i dens tjänst, som säger: Se, jag gör allting nytt.

1. ”Vita solar har en gång lyst för dig” (Vergilius).

2. Penelope Fitzgerald, The Knox Brothers, London 1977. Fitzgerald är dotter till Ronald Knox’ äldre bror Edmund, under många år redaktör av Punch (”Evoe”).

3. Aelred Carlyle skulle gå en äventyrlig bana till mötes. Efter att med sitt kloster ha övergått till den katolska kyrkan, blev han missionär i Canadas vildmarker och fängelsepräst i Toronto innan han återvände till England och blev munk i Prinknash. Se Peter Ansons mycket läsvärda biografi: Abbot Extraordinary. A memoir of Aelred Carlyle, monk and missionary, London. 1958.

4. Evelyn Waugh, The Life of Ronald Knox, London 1959.

Appendix

Sten Hidal har i sin informativa essä om den i vårt land föga kände Ronald Knox belyst många sidor av denne präst och författare. En komplettering förefaller dock befogad för totalbilden. Den bok han länge arbetade med, och som hade det oförtjänta ryktet att bli en general-uppgörelse med alla heresier, kom verkligen ut. 1950 publicerades Enthusiasm, A Chapter in the History of Religion.

I förordet dedicerat till Evelyn Waugh skriver han om boken som sitt livsverk, om sig själv som homo unius libri, ”en enda boks man”. Den kom knappast att finna någon större uppskattning. Waugh försöker i sin biografi göra den rättvisa, men kritiker av biografin och Waughs egen biograf Norman Sykes menar att Waughs försök att ”rädda” Enthusiasm är helt missriktat.

Knox bok handlar om en rad rörelser i England och Frankrike under 1600- och 1700-talet, kväkarna och den ursprungliga metodismen, kvietismen och jansenismen, med des märkliga slutakt i de extatiska masskonvulsionerna på Saint-Medard-kyrkogården och mycket annat.

Det handlar mer om spiritualitetens historia än om egentlig kyrkohistoria. Verkets bestående värde finns inte främst i den historiska framställningen, utan i Knox perspektiv. Han vill illustrera vad han också kallar ”ultrasupernaturalismen”, hållningen hos dem ”som väntar mer påtagliga resultat av Guds nåd än vi andra”.

Denna entusiasm, som vill finna en direkt tillgång till den gudomliga närvaron, vid sidan av uppenbarelse, teologi, kyrka och sakrament, har två former, den ”evangeliska” och den ”mystiska” entusiasmen. Den förra karismatisk, den senare kvietistisk. Knox skriver i slutet av 40-talet som om det visserligen rör sig om företeelser som följt den kristna kyrkan från dess första tid, men ändå som väsentligen historiska.

Femton eller tjugo år senare skulle såväl den evangeliska som den mystiska entusiasmen åter vara mitt ibland oss och i kyrkorna. Nu i form av den karismatiska rörelsen och meditationsvågen. Knappast något arbete är så ägnat att ge historisk relief och systematisk förståelse av dessa företeelser som Enthusiasm. Typiskt är också att det under 70-talet översatts till bl.a. italienska med undertiteln Carismatici e illuminati. Enligt min uppfattning är det ett missförstått och glömt religionsvetenskapligt storverk. (Enthusiasm har också kommit i paperback under 60-talet.)