Rysslands nationella partioter

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Den röde djävulen har när den blivit gammal och svag fått bråttom att förvandla sig till en gul djävul, från politisk kommissarie till kapitalist.” Orden är den ryske författaren och nationalistpatrioten Borodais. Yttrandet fångar mycket av synsättet hos den ryska nationella oppositionen med dess särpräglade avsmak för västerländska tänkesätt och samhällsbildningar. Västvärlden tycks ha bedragit sig vad det gäller styrkan hos den nationalistiska oppositionen och man har svårt att hitta fruktbara förhållningssätt till den så kallade röd-bruna koalitionen mellan gammelkommunister och olika former av nationalister från höger. En politiker som Zjirinovskij chockerar och utmanar med sina chauvinistiska utfall. En välkommen och klargörande analys av vad som nu händer i Ryssland finns i Thomas Parlands avhandling The Rejection in Russia of Totalitarian Socialism and Liberal Democracy – A study of the Russian New Right. Avhandlingen ingår i ett större forskningsprojekt som undersöker konservatismen som politisk ideologi, författaren drar också paralleller till europeisk konservatism och en fascistisk och nazistisk föreställningsvärld. Den nationella patriotismen i Ryssland är ett mångsidigt fenomen, för att inte säga motsägelsefullt, och Parland tar ett föredömligt idehistoriskt grepp i sin utredning.

Västerländsk och rysk identitet

Konflikten mellan inhemsk tradition och västerländska förebilder är gammal i Ryssland, redan Peter den store sargade landet med sina hårdhänta moderniseringsförsök i västerländsk anda. Under 1800-talet tudelades landets mer bildade befolkning i en slavofilt inriktad och en mer västerländskt sinnad del. Man sökte svar på frågan om den ryska identiteten och frågade sig också vad som var en önskvärd samhällsutveckling. Till en början var det en ganska belevad debatt gentlemän emellan. Den slavofila inriktningen företräddes av två utpräglat ädla och idealistiska personligherer som Alexej Chomjakov och Ivan Kirejevskij. Bada värnade om den ortodoxa trostraditionen i filosofisk och teologisk bemärkelse. Mot västerlandets rationalism framhöll man den ortodoxa traditionens förankring i livet, tänkandet måste förankras i personen som helhet och inte löpa amok som isolerade hjärnkonstruktioner. Ett samhälle uppfattas också som en personlighet som har ett organiskt liv, de levande generationerna har att ödmjukt samverka med de tidigare och de kommande. Den kristna broderskapstanken omfattar hög som låg, levande som död. Ryssland borde i första hand värna sin särart genom sin kristna ortodoxa tro. Chomjakov och Kirejevskij intog en moderat position till väst, man såg vissa tekniska och sociala framsteg som skulle kunna infogas i ett ortodoxt ryskt sammanhang. Man ansåg att man det yttre armodet till trots ändå besatt de djupa livssanningarna och inte hade någon anledning att utsätta sig för det inre armod som blivit allt tydligare i väst. Den första generationen av slavofiler var alltså inte fanatiska och i huvudsak mer ortodoxa än nationalistiska. Nästa generation av slavofiler vulgariserades och kom att använda religionen som medel för nationalistiska och rasistiska syften. Danilevski var med sin bok Ryssland och Europa (1869) ett utpräglat exempel på denna ryska chauvinism; brutal, storordig och statskontrollerad. Idealet var ett militariserat imperium mycket åtskilt från de första slavofilernas drömmar om ett fredligt kristet folk i små bysamhällen där man försvarade sin frihet mot statens maktambitioner. Den tredje generationen av slavofiler fortsätter det statiska försvaret av maktpolitiken och tillfogar en kraftig dos av antisemitism. En personifiering av denna krampaktiga maktadvokatyr var överprokuratorn för den heliga synoden, Pobedunostsev (1827-1907). Kring sekelskiftet uppstår samtidigt med den förkalkade slavofilismen en ny rörelse av religiösa tänkare som åter knyter an till det tidiga slavofila tänkandet.

Patriotism

De moderna ryska högerpatrioterna uppvisar, liksom den slavofila rörelsen under 1800-talet, hela spektrumet av tankar och förhållningssätt, alltifrån den ädelkonservativa delen till den förstelnade antisemitiska maktpolitiken. Vad som därtill tillkommit var drygt sjuttio år av fasansfull kommunistdiktatur, med allt det inneburit av samhällelig och moralisk upplösning. Parland är mån om att undvika förenklingar. Han skriver: ”Vad är då nationell patriotism med sin världssyn och opposition mot både marxism och liberalism? Nutida ryska demokrater brukar oftast stämpla den som ’fascism’, vilket enligt mitt synsätt inte är helt korrekt. Den nationella patriotismens ideologiska räckvidd är större och omfattar både klassisk konservatism och rasistisk nationalism. […] Nationell patriotism är en högerideologi med både allmänna och speciella kännetecken. Dess historiska arv har paralleller i Europa. Klassisk slavofilism påminner om klassisk konservatism medan den statiska imperialistiska nationalismen åtminstone delvis sammanföll med den våg av nationalism som gick genom Europa i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Den moderna antisemitismen var den konspirationsteori som var den minsta gemensamma nämnaren i både Ryssland och Tyskland i början av 1900-talet.”

Vissa delar av den extrema nationalpatriotiska rörelsen uppvisar renodlat fascistiska eller nazistiska drag men som antagligen torde vara mer uppmärksammade än utbredda. Zjirinovskij exempelvis tillhör snarast en modern variant av degenererad slavofilism, med sina typiska militanta imperiedrömmar och halvt uttalade antisemitism.

En inte oväsentlig grupp som samarbetar med de nationella patrioterna är nationalbolsjevikerna. Deras styrka är tillgången till det gamla kommunistpartiets organisation och information. De kan återföras till Stalins invändningar mot Trotskijs och andra kommunistledares internationalistiska linje. Här finns också en viktig källa till den nuvarande ryska antisemitismen. Det judiska befolkningsskiktet var förhållandevis överrepresenterat i kommunistpartiets ledarkader och man förde därtill en internationalistisk politik som gick Stalin emot. Kommunistpartiets kampanjer mot judarna har kallats kamp mot kosmopolitism och sionism. De nationalistiska kommunisternas antisemitism kan alltså på lite olika grunder sammanfalla med de extrema högerpatrioternas.

Det finns en tendens i västerländska media att sätta likhetstecken mellan hela den nationalpatriotiska rörelsen och dess extrema former i organisationer som Pamjat. Parland visar tydligt att det inte är en rättvisande bild. ”Några av Rysslands mest kända samtida författare omfattar det nationalpatriotiska synsättet. Bland dessa finns folkliga författare som Viktor Astafev, Vasili Belov och Valentin Rasputin, även krigsromanförfattare som Juri Bondarev och Alexander Prokjanov. En nobelpristagare i exil som Alexander Soljenitsyn ingår också. Han kan beskrivas som en moderat föregångare till den nutida ryska nationalismen. Hans religiöst inspirerade nationalpatriotism har gjort ett outplånligt intryck på den bildade delen av den ryska befolkningen i över tre decennier.”

Det ortodoxa arvet

Kännetecknande för dessa moderata nationalistkretsar är att de ideologiskt mest hör hemma i den tidiga slavofilismen med sin betoning av det ortodoxt kristna arvet. På deras pluskonto kan man skriva en stor miljömässig medvetenhet. Valentin Rasputin har exempelvis bekämpat makthavarnas storskaliga miljösabotage och tillsammans med likasinnade lagt grunden för ett modernt ekologiskt medvetande i Ryssland. (Den ortodoxa kyrkan har annars en väl utvecklad skapelseteologi där hushållandet med jordens resurser är en självklarhet.) Politiskt står man för en tredje väg bortom marxism och liberalism. ”Jeltsins demokrater, som är vår tids västanhängare, ser bara två alternativ – totalitarism eller västerländsk demokrati. Sjafarevich och andra nationalpatrioter försöker popularisera föreställningen om ett tredje alternativ baserat på det ryska folkets historiska och nationella erfarenheter. Det är en föreställning med djupa rötter i det slavofila politiska arvet, med sin betoning av en genuint rysk väg till utveckling. Det är ett alternativ som för fram Gemeinschaft i stället för Gesellschaftmed sina liberala, mekanistiska och kosmopolitiska undertoner.”

En länk mellan himmel och jord

Thomas Parlands avhandling är en utmärkt guide till en viktig rysk tankeströmning och social kraft. Den är kunnig och utredande på ett sätt som gör den oumbärlig för den som vill tränga in i vad som nu händer i Ryssland. Ett gott komplement till Parlands avhandling är Per-Arne Bodins skrift ”Ur djupen ropar jag” – kyrka och teologi i 1900-talets Ryssland. Bodin presenterar i första delen några av de religionsfilosofer från sekelskiftet och framåt, som försökte åstadkomma en förnyelse av kyrkan inför det dubbla hotet från radikaler och yttre maktförstelning. Han urskiljer tre delvis sammanfallande grupper av ”existentialister”, sofiologer och kretsarna kring publikationen Vechi (Milstolpar). Ett oerhört intressant tankematerial kom till uttryck hos dessa, av revolutionen tystade, filosofer och teologer. De kan på sätt och vis betraktas som de sanna arvtagarna till de tidiga slavofilerna, med sitt både godhjärtade och skarpsinniga försvar av ortodoxins inre kärna. Här förekommer namn som X’ladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev, Pavel Florenskij, Sergej Bulgakov och Nikolaj Fjodorov. Det är tänkare som verkligen förtjänar att få en erkänd plats i idehistorien och man får hoppas att Bodins introduktion tillsammans med Nicolas Zernovs bok Vishet i exil (se Signum 1993:277) ger den svenska läsekretsen mersmak.

Andra delen av sin skrift ägnar Bodin åt den ryska ortodoxa kyrkan efter revolutionen och den far betraktas som ett förarbete till en vidare historiebeskrivning om den värsta förintelseattack som kristendomen varit utsatt för. Trots all förföljelse och inre splittring upplever kyrkan nu en kraftfull återhämtning och Bodin formulerar en tankeväckande reflektion inför sin egen historiebeskrivning: ”Vi har i hela denna studie uppehållit oss vid kyrkans yttre förhållanden. På något sätt har vi här gjort samma misstag som Solovjov menade att den heliga synoden gjorde, det vill säga att se kyrkan som vilken världslig inrättning som helst och använda samma kriterier för bedömning av den.

Kyrkans verkliga och egentliga uppgift är ju något annat – att vara en förmedlande länk mellan Gud och människa, mellan himmel och jord. Ingen kyrka har kanske med sådan kraft som den ryska hävdat att detta är kyrkans uppgift och ingen annan. Den i sin fullhet bevarade uppståndelsetron och bergfasta övertygelsen om den andliga dimensionens existens och närvaro är den ryska ortodoxa kyrkans kännemärke.”

Thomas Parland, The Rejection in Russia of Totalitarian Socialism and Liberal Democracy –

A study of the Russian New Right. Societas Scientiarum Fennica, Helsingfors 1993

Per-Arne Bodin, ”Ur djupen ropar jag” – kyrka och teologi i 1900talets Ryssland, Tro & Tanke, Svenska kyrkans Forskningsråd 1993:11

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Den röde djävulen har när den blivit gammal och svag fått bråttom att förvandla sig till en gul djävul, från politisk kommissarie till kapitalist.” Orden är den ryske författaren och nationalistpatrioten Borodais. Yttrandet fångar mycket av synsättet hos den ryska nationella oppositionen med dess särpräglade avsmak för västerländska tänkesätt och samhällsbildningar. Västvärlden tycks ha bedragit sig vad det gäller styrkan hos den nationalistiska oppositionen och man har svårt att hitta fruktbara förhållningssätt till den så kallade röd-bruna koalitionen mellan gammelkommunister och olika former av nationalister från höger. En politiker som Zjirinovskij chockerar och utmanar med sina chauvinistiska utfall. En välkommen och klargörande analys av vad som nu händer i Ryssland finns i Thomas Parlands avhandling The Rejection in Russia of Totalitarian Socialism and Liberal Democracy – A study of the Russian New Right. Avhandlingen ingår i ett större forskningsprojekt som undersöker konservatismen som politisk ideologi, författaren drar också paralleller till europeisk konservatism och en fascistisk och nazistisk föreställningsvärld. Den nationella patriotismen i Ryssland är ett mångsidigt fenomen, för att inte säga motsägelsefullt, och Parland tar ett föredömligt idehistoriskt grepp i sin utredning.

Västerländsk och rysk identitet

Konflikten mellan inhemsk tradition och västerländska förebilder är gammal i Ryssland, redan Peter den store sargade landet med sina hårdhänta moderniseringsförsök i västerländsk anda. Under 1800-talet tudelades landets mer bildade befolkning i en slavofilt inriktad och en mer västerländskt sinnad del. Man sökte svar på frågan om den ryska identiteten och frågade sig också vad som var en önskvärd samhällsutveckling. Till en början var det en ganska belevad debatt gentlemän emellan. Den slavofila inriktningen företräddes av två utpräglat ädla och idealistiska personligherer som Alexej Chomjakov och Ivan Kirejevskij. Bada värnade om den ortodoxa trostraditionen i filosofisk och teologisk bemärkelse. Mot västerlandets rationalism framhöll man den ortodoxa traditionens förankring i livet, tänkandet måste förankras i personen som helhet och inte löpa amok som isolerade hjärnkonstruktioner. Ett samhälle uppfattas också som en personlighet som har ett organiskt liv, de levande generationerna har att ödmjukt samverka med de tidigare och de kommande. Den kristna broderskapstanken omfattar hög som låg, levande som död. Ryssland borde i första hand värna sin särart genom sin kristna ortodoxa tro. Chomjakov och Kirejevskij intog en moderat position till väst, man såg vissa tekniska och sociala framsteg som skulle kunna infogas i ett ortodoxt ryskt sammanhang. Man ansåg att man det yttre armodet till trots ändå besatt de djupa livssanningarna och inte hade någon anledning att utsätta sig för det inre armod som blivit allt tydligare i väst. Den första generationen av slavofiler var alltså inte fanatiska och i huvudsak mer ortodoxa än nationalistiska. Nästa generation av slavofiler vulgariserades och kom att använda religionen som medel för nationalistiska och rasistiska syften. Danilevski var med sin bok Ryssland och Europa (1869) ett utpräglat exempel på denna ryska chauvinism; brutal, storordig och statskontrollerad. Idealet var ett militariserat imperium mycket åtskilt från de första slavofilernas drömmar om ett fredligt kristet folk i små bysamhällen där man försvarade sin frihet mot statens maktambitioner. Den tredje generationen av slavofiler fortsätter det statiska försvaret av maktpolitiken och tillfogar en kraftig dos av antisemitism. En personifiering av denna krampaktiga maktadvokatyr var överprokuratorn för den heliga synoden, Pobedunostsev (1827-1907). Kring sekelskiftet uppstår samtidigt med den förkalkade slavofilismen en ny rörelse av religiösa tänkare som åter knyter an till det tidiga slavofila tänkandet.

Patriotism

De moderna ryska högerpatrioterna uppvisar, liksom den slavofila rörelsen under 1800-talet, hela spektrumet av tankar och förhållningssätt, alltifrån den ädelkonservativa delen till den förstelnade antisemitiska maktpolitiken. Vad som därtill tillkommit var drygt sjuttio år av fasansfull kommunistdiktatur, med allt det inneburit av samhällelig och moralisk upplösning. Parland är mån om att undvika förenklingar. Han skriver: ”Vad är då nationell patriotism med sin världssyn och opposition mot både marxism och liberalism? Nutida ryska demokrater brukar oftast stämpla den som ’fascism’, vilket enligt mitt synsätt inte är helt korrekt. Den nationella patriotismens ideologiska räckvidd är större och omfattar både klassisk konservatism och rasistisk nationalism. […] Nationell patriotism är en högerideologi med både allmänna och speciella kännetecken. Dess historiska arv har paralleller i Europa. Klassisk slavofilism påminner om klassisk konservatism medan den statiska imperialistiska nationalismen åtminstone delvis sammanföll med den våg av nationalism som gick genom Europa i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Den moderna antisemitismen var den konspirationsteori som var den minsta gemensamma nämnaren i både Ryssland och Tyskland i början av 1900-talet.”

Vissa delar av den extrema nationalpatriotiska rörelsen uppvisar renodlat fascistiska eller nazistiska drag men som antagligen torde vara mer uppmärksammade än utbredda. Zjirinovskij exempelvis tillhör snarast en modern variant av degenererad slavofilism, med sina typiska militanta imperiedrömmar och halvt uttalade antisemitism.

En inte oväsentlig grupp som samarbetar med de nationella patrioterna är nationalbolsjevikerna. Deras styrka är tillgången till det gamla kommunistpartiets organisation och information. De kan återföras till Stalins invändningar mot Trotskijs och andra kommunistledares internationalistiska linje. Här finns också en viktig källa till den nuvarande ryska antisemitismen. Det judiska befolkningsskiktet var förhållandevis överrepresenterat i kommunistpartiets ledarkader och man förde därtill en internationalistisk politik som gick Stalin emot. Kommunistpartiets kampanjer mot judarna har kallats kamp mot kosmopolitism och sionism. De nationalistiska kommunisternas antisemitism kan alltså på lite olika grunder sammanfalla med de extrema högerpatrioternas.

Det finns en tendens i västerländska media att sätta likhetstecken mellan hela den nationalpatriotiska rörelsen och dess extrema former i organisationer som Pamjat. Parland visar tydligt att det inte är en rättvisande bild. ”Några av Rysslands mest kända samtida författare omfattar det nationalpatriotiska synsättet. Bland dessa finns folkliga författare som Viktor Astafev, Vasili Belov och Valentin Rasputin, även krigsromanförfattare som Juri Bondarev och Alexander Prokjanov. En nobelpristagare i exil som Alexander Soljenitsyn ingår också. Han kan beskrivas som en moderat föregångare till den nutida ryska nationalismen. Hans religiöst inspirerade nationalpatriotism har gjort ett outplånligt intryck på den bildade delen av den ryska befolkningen i över tre decennier.”

Det ortodoxa arvet

Kännetecknande för dessa moderata nationalistkretsar är att de ideologiskt mest hör hemma i den tidiga slavofilismen med sin betoning av det ortodoxt kristna arvet. På deras pluskonto kan man skriva en stor miljömässig medvetenhet. Valentin Rasputin har exempelvis bekämpat makthavarnas storskaliga miljösabotage och tillsammans med likasinnade lagt grunden för ett modernt ekologiskt medvetande i Ryssland. (Den ortodoxa kyrkan har annars en väl utvecklad skapelseteologi där hushållandet med jordens resurser är en självklarhet.) Politiskt står man för en tredje väg bortom marxism och liberalism. ”Jeltsins demokrater, som är vår tids västanhängare, ser bara två alternativ – totalitarism eller västerländsk demokrati. Sjafarevich och andra nationalpatrioter försöker popularisera föreställningen om ett tredje alternativ baserat på det ryska folkets historiska och nationella erfarenheter. Det är en föreställning med djupa rötter i det slavofila politiska arvet, med sin betoning av en genuint rysk väg till utveckling. Det är ett alternativ som för fram Gemeinschaft i stället för Gesellschaftmed sina liberala, mekanistiska och kosmopolitiska undertoner.”

En länk mellan himmel och jord

Thomas Parlands avhandling är en utmärkt guide till en viktig rysk tankeströmning och social kraft. Den är kunnig och utredande på ett sätt som gör den oumbärlig för den som vill tränga in i vad som nu händer i Ryssland. Ett gott komplement till Parlands avhandling är Per-Arne Bodins skrift ”Ur djupen ropar jag” – kyrka och teologi i 1900-talets Ryssland. Bodin presenterar i första delen några av de religionsfilosofer från sekelskiftet och framåt, som försökte åstadkomma en förnyelse av kyrkan inför det dubbla hotet från radikaler och yttre maktförstelning. Han urskiljer tre delvis sammanfallande grupper av ”existentialister”, sofiologer och kretsarna kring publikationen Vechi (Milstolpar). Ett oerhört intressant tankematerial kom till uttryck hos dessa, av revolutionen tystade, filosofer och teologer. De kan på sätt och vis betraktas som de sanna arvtagarna till de tidiga slavofilerna, med sitt både godhjärtade och skarpsinniga försvar av ortodoxins inre kärna. Här förekommer namn som X’ladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev, Pavel Florenskij, Sergej Bulgakov och Nikolaj Fjodorov. Det är tänkare som verkligen förtjänar att få en erkänd plats i idehistorien och man får hoppas att Bodins introduktion tillsammans med Nicolas Zernovs bok Vishet i exil (se Signum 1993:277) ger den svenska läsekretsen mersmak.

Andra delen av sin skrift ägnar Bodin åt den ryska ortodoxa kyrkan efter revolutionen och den far betraktas som ett förarbete till en vidare historiebeskrivning om den värsta förintelseattack som kristendomen varit utsatt för. Trots all förföljelse och inre splittring upplever kyrkan nu en kraftfull återhämtning och Bodin formulerar en tankeväckande reflektion inför sin egen historiebeskrivning: ”Vi har i hela denna studie uppehållit oss vid kyrkans yttre förhållanden. På något sätt har vi här gjort samma misstag som Solovjov menade att den heliga synoden gjorde, det vill säga att se kyrkan som vilken världslig inrättning som helst och använda samma kriterier för bedömning av den.

Kyrkans verkliga och egentliga uppgift är ju något annat – att vara en förmedlande länk mellan Gud och människa, mellan himmel och jord. Ingen kyrka har kanske med sådan kraft som den ryska hävdat att detta är kyrkans uppgift och ingen annan. Den i sin fullhet bevarade uppståndelsetron och bergfasta övertygelsen om den andliga dimensionens existens och närvaro är den ryska ortodoxa kyrkans kännemärke.”

Thomas Parland, The Rejection in Russia of Totalitarian Socialism and Liberal Democracy –

A study of the Russian New Right. Societas Scientiarum Fennica, Helsingfors 1993

Per-Arne Bodin, ”Ur djupen ropar jag” – kyrka och teologi i 1900talets Ryssland, Tro & Tanke, Svenska kyrkans Forskningsråd 1993:11