Samlevnadens kulturkrock – två bilder av äktenskap och sexualitet

I alla tider har kyrkans folk – lekmän, biskopar, präster med flera – brottats med uppgiften att i sitt eget samhälle definiera och leva en katolsk identitet. I modern europeisk kultur är samlevnadsfrågor ett av de områden där moralsystemen krockar.
I alla tider har kyrkans folk – lekmän, biskopar, präster med flera – brottats med uppgiften att i sitt eget samhälle definiera och leva en katolsk identitet. I modern europeisk kultur är samlevnadsfrågor ett av de områden där moralsystemen krockar.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Förra året (2005) kom det ut två böcker som är speciellt intressanta för ett katolskt samtal om samlevnad och etik. Den ena, Att älska livet, är ett herdabrev från de nordiska biskoparna. Den beskriver kyrkans syn på äktenskap och sexualitet. Den andra, Det är ju faktiskt två världar som inte går ihop av Minna Salminen-Karlsson, utgår från ett forskningsprojekt om unga, hängivna katoliker. Den berättar om konsekvenserna av att stå för kyrkans uppfattning i ett samhälle med helt andra värderingar. Här vill vi diskutera några frågor som blir synliga när dessa två böcker läggs bredvid varandra. Vår artikel handlar mest om samlevnad därför att den är inspirerad av bis-koparnas text, inte därför att samlevnadsmoralen skulle vara viktigare än andra delar av etiken. När herdabrevet om fattigdom och katolskt liv i den världsomfattande mammonistiska kulturen kommer, då är det samma typ av frågeställningar som blir aktuella. Vårt syfte är inte att ge svar på dem utan att formulera dem och ge några perspektiv.

Två böcker – två perspektiv

Biskopsbrevet utgår från kyrkans människosyn och menar att den i sin tur får konsekvenser för hur livet ska levas. Kärleken från Gud besvaras av människans kärlek till Gud och därefter, som en gåva och ett uppdrag, av kärleken mellan människor. I grunden finns alltså en vision av kärleken som tillvarons fundament. Ändå kan brevet i huvudsak beskrivas som en enkel och saklig redogörelse för hur vi ska förhålla oss till äktenskapet och sexualiteten. Man kan säga att det i huvudsak är lag som förkunnas. Ibland är den hård även mot dem som redan drabbats: Den som blivit bedragen i sitt äktenskap ska ”kärleksfullt påpeka det felaktiga beteendet … Allra viktigast är det att visa den skyldige att kärleken fortfarande lever och att det är möjligt att få förlåtelse”.

Det mesta är välkänt och det är lätt att se hur sådana saker som trohet, avståndstagande från abort och preventivmedel samt att sexualiteten bara hör hemma i ett tvåkönat äktenskap kan härledas ur grundvisionen. Men ibland är det svårt att förstå sambandet. Till exempel sägs om konstgjord befruktning att den ”i vilken form det vara må … inte (kan) förstås som en yttring av (makarnas) ömsesidiga kärlek till varand-ra och ger inte barnet den värdighet som tillkommer det”.

I huvudsak är brevets etik ändå begriplig och den är möjlig att ställa upp som ledstjärna för det egna livet. Problemfri är den däremot inte för den som lever i Sverige, vilket framgår tydligt av den andra boken.

Salminen-Karlsson har intervjuat tjugo unga vuxna, som medvetet valt sin katolska tro och tillhörighet, om hur de upplevt sin uppväxt. De beskriver bristen på förståelse från två håll. Som skolelever var de oftast ensamma representanter för en avvikande tro. Lärare och kamrater i skolan stod för en helt annan världsbild och etik och toleransen mot avvikande uppfattningar var låg. De som inte delade de värderingar som sågs som självklara i den svenska kulturen var redan från början uteslutna ur en seriös diskussion. Men de intervjuade ungdomarna tyckte sig också möta oförståelse inom kyrkan. Många menade t.ex. att deras konfirmandlärare inte kunde förstå vilken utsatt situation de katolska ungdomarna levde i. Etikundervisningen som skulle ge argument och sammanhang bestod ofta i en presentation av katekesens regler utan tillfälle till diskussion och samtal. På så sätt kunde de inte utveckla insikt och förståelse vilket gjorde det svårt för dem att argumentera för sin uppfattning i skolan. Salminen-Karlsson skriver ”de tycktes … inte ha fått något inomkyrkligt underlag för kritisk reflektion kring kyrkans lära”.

De intervjuade ungdomarna beskriver även den inre konflikt som det innebär att stå mitt i två motstridiga men ”allmänt vedertagna” normsystem och känna sig lika hemma eller lika främmande i båda.

Den ena boken sätter in människan i det absoluta, entydiga sammanhanget. Den andra placerar henne i det mångtydiga vardagslivet och i en omgivning som har en helt annan formulering av det absoluta. I spänningen mellan dessa två positioner föds frågor av typen: Vad händer när det absoluta möter vardagslivet och hur kan konfrontationerna hanteras? Är omvärlden (i det här fallet den svenska kulturen) omoralisk och om den inte är det, hur ska man kunna förena dess normsystem med kyrkans? Hur blir kyrkans undervisning trovärdig både gentemot verkligheten och mot vår tro?

Att leva i det svenska samhället

Salminen-Karlssons bok gör det tydligt bara genom sin titel, ”det är ju två världar som faktiskt inte går ihop”, vilken verklighet en ung katolik i Sverige idag växer upp med. Två samtidiga normsystem, det svenska samhällets och den katolska kyrkans, som ofta kolliderar i moraliska frågor. Båda dessa världar, dessa tänkesätt och etiska regelsystem, har funnits med i ungdomarnas liv hela deras uppväxt. Till skillnad från många av de invandrade prästerna har de svenska katolska ungdomarna alltid funnits med i sammanhang där de normer som gäller är det svenska samhällets. Även om de är djupt troende katoliker med den katolska kyrkans värderingar internaliserade så är inte det svenska samhällets normer något främmande. De har alltid funnits hos kamrater och medmänniskor på dagis, i skolan, på fritidsaktiviteter och i medierna.

Ett konstaterande av att det finns två normsystem som inte stämmer överens med varandra upplevs lätt som att man är i en valsituation. Även om bägge systemen känns bekanta på olika sätt är klyftan dem emellan trots allt för stor. Den unga svenska katoliken känner att hon måste välja var hon vill höra hemma och vad hon vill tro på – antingen det katolska eller det svenska. Ungdomarna i Salminen-Karlssons bok har valt det katolska. De har bestämt sig för att i mycket gå på kollisionskurs med samhällets värderingar. Ännu fler ungdomar gör nog det motsatta valet. De väljer bort sin katolska bakgrund och anpassar sig fullt ut till det svenska samhället. Efter konfirmationen syns de inte längre till i den katolska kyrkan.

Det kan lätt bli oerhört problematiskt när de två världarna synes vara så totalt oförenliga. Man måste välja sida, och väljer man den katolska sidan har man automatiskt valt bort det svenska. Man väljer det goda, moraliska, katolska och vad är då det andra som man väljer bort, dess motsats? Är det ont och omoraliskt? I så fall borde valet egentligen inte vara så svårt. Fast samtidigt finns det en känsla av att det svenska också är välbekant och till viss del vettigt. För den unga svenska katoliken är faktiskt bägge dessa världar delar av den egna identiteten – man är svensk och katolik. Måste det verkligen vara så att man ska ta avstånd från allt det svenska för att vara en riktigt god katolik?

I de nordiska biskoparnas herdabrev kan man läsa: ”Så länge ungdomarna lever i familjen är de i viss mån skyddade, även om de också redan då blir utsatta för frestelsen att ge sig in i ett umgänge frigjort från etiska regler. Så snart som de lämnar föräldrahemmet för att studera, arbeta eller för eget boende blir det betydligt svårare att hålla sig borta från personer med dåligt inflytande.” Det betonas att det är viktigt att hålla sig borta från det omoraliska, att man ska hålla sig till personer med gott inflytande. Frågan blir för den enskilde hur man som ung katolik ska lyckas skydda sig från dåligt umgänge. Hur kan man veta vilka vänner som är bra för en? En slutsats blir att det bästa är att hålla sig till katolska vänner, eftersom de står för de normer och värderingar som man själv delar. Är det detta som biskoparna i förlängningen menar, att ett sätt för ungdomarna att hantera de två olika normsystemen är att hålla sig till katolskt umgänge och undvika det dåliga inflytandet från det svenska samhället? Att det faktiskt är bra att tydligt välja sida och ta avstånd från allt det omoraliska svenska? För genom att inte beblanda sig med det svenska kan man klara av att hålla sig till det katols-ka.

Om man skulle lyckas leva så, helt utan icke-katolska vänner, är frågan vad som händer när man tvingas möta det som man hela livet undvikit? När man på ett eller annat sätt träffar någon som står för det omoraliska svenska och man upptäcker att det han eller hon säger inte alls låter som ondska? När man upptäcker att det faktiskt låter som att den människan också vill gott och att det hon säger är lika logiskt som det katolska? Faller då hela den katolska tron eftersom den andra sidan tydligen inte var ond?

För det går verkligen inte att så lätt bara avfärda det svenska samhällets etik. Det består inte av ondska, och det är även svårt att se det som något präglat endast av moralisk slapphet. De många ungdomar som faktiskt växt upp i det svenska samhället med svenska kamrater accepterar inte heller en sådan beskrivning av omvärlden. De ser att kamraternas moral inte kan sägas bero enbart på slapphet och brist på principer. Principerna kanske är annorlunda och leder absolut till andra slutsatser än det katolska etiska systemet, men principerna finns där ändå. Som exempel kan man se den svenska abortlagstiftningen. Medan katolska kyrkan hävdar människans okränkbara värde ända från konceptionsögonblicket pekar det svenska etiska systemet på människans rätt att vara önskad och få leva ett gott liv. Dessa värderingar leder till totalt motsatta uppfattningar kring abort, men detta till trots kan önskan från bägge håll sägas vara att göra gott utifrån sina etiska principer. En bild av ett samhälle fritt från etiska regler blir därför inte något trovärdigt för de katolska ungdomarna, de vet ju att deras svenska kamraters moral också präglas av viljan att göra gott, även om utgångspunkten kring vad detta innebär är olika. En ökning av klyftan mellan de två världarna, genom att förklara den svenska omvärlden som vore den utan etiska regler, riskerar därför att slå tillbaka på dem som på detta sätt vill framhäva det katolska eftersom det kan upplevas som att de inte vet vad de talar om.

Tanken blir då att det kanske kan bära frukt att försöka det motsatta. Det bör vara en bättre idé att utan att helt svartmåla allt det svenska hjälpa unga att göra valet att fortsätta leva som katoliker. Det går inte att helt sammanfoga de två normsystemen, men kanske kan splittringen dem emellan på något sätt göras mer hanterlig för de unga. Om man från kyrkans håll arbetar för att ge ungdomarna en förståelse för bägge de olika normsystemen och värdegrunderna vet de unga vad de väljer och vad de väljer bort. Om de katolska ungdomarna umgås med svenska kamrater och lever i det svenska samhället kan de förstå sina kamrater och på så sätt även lära sig att förstå sig själva. För präglingen av det svenska samhället och normsystemet som alltid funnits med i ungdomarnas liv finns självklart kvar och fortsätter, på gott och ont, även när man väljer att leva sitt vuxna liv som katolik. Diskussioner blir även lättare när man har en förståelse både för sina egna utgångspunkter och för motståndarens. Det lägger grunden för att mötas på ett kärleksfullt sätt trots att man håller fast vid sin ståndpunkt.

En trovärdig undervisning

På det etiska planet beskriver biskoparnas brev hur det bör vara. Det är väl vad genren kräver. Men det är ju inte så. Beskrivningen motsvarar inte det liv som katoliker lever, varken i Sverige eller på andra håll. Svek och otrohet förekommer i många katolska äktenskap. Skilsmässor är inte helt ovanliga. Preventivmedel används troligen i ganska stor utsträckning av katoliker i många länder. Ett barn ses inte alltid som Guds gåva och uppdrag till föräldrarna. Ofta betraktas det som ett slags projekt och ”skaffas” först efter grundlig planering. I många familjer är graviditeten en olycka som lägger ännu en tyngd på en pressad ekonomi.

Det är naturligtvis inte herdabrevets uppgift att berätta om det här. Det framställer den ideala samlevnaden. Salminen-Karlssons bok visar emellertid att även församlingarnas undervisning ofta begränsat sig till hur det bör vara. Den har inte hjälpt ungdomarna att analysera svårigheterna och (kanske värre ändå) inte gett dem en klar bild av hur etiken baseras på kyrkans förståelse av Gud och världen. De intervjuade ungdomarna menar att detta försvårat deras situation i en oförstående omvärld. Slutsatsen blir att undervisningen givetvis ska beskriva hur det bör vara men också konfrontera detta med vardagslivets konkreta situationer. Det finns åtminstone två skäl för detta. För det första kommer barnen/ungdomarna förr eller senare att upptäcka att det katolska vardagslivet ofta inte levs enligt katekesen. Om undervisningen har gett ett annat intryck förlorar den sin trovärdighet. Det blir som med tomten: en dag ser man att hans ansikte bara är en mask och då slutar man att tro på honom. För det andra måste varje katolik finna sina egna skäl till att leva katolskt. Det gäller i allra högsta grad i Sverige där ungdomarnas katolska tro ständigt ifrågasätts. När lärare, kamrater, massmedier etc. utmanar och tar avstånd måste man ha argument för att motivera sina ställningstaganden. Vad omgivningen tycker kan man kanske strunta i ibland. Men inför sig själv måste man vara trovärdig. Sig själv måste man kunna övertyga. Det kan man inte göra genom hänvisning till vad andra tänker och tror eller till att kyrkan hävdar en viss etik. Man måste förstå varför kyrkan säger så. Det kräver dels att kyrkans etik inte undervisas i form av separata regler utan sätts in i skapelsens helhet, dels att barnen/ungdomarna redan i undervisningen får fundera över skillnaden mellan etik och praktik och att samtal och diskussion ges stor plats i undervisningen. Det är ofta först genom argumentering och ifrågasättanden som man förstår sina egna frågor och fördjupar sin katolska

identitet.

Synda – och bli förlåten?

Herdabrevet handlar som sagt om hur det bör vara, inte om hur det är. På ett sätt är det en brist. Motsättningen mellan hur det är och hur det borde vara leder nämligen rakt in i själva kärnpunkten i kyrkans tro: förlåtelsen. Här skulle en biskoplig utredning kunnat betyda mycket. Förlåtelsen är ju inte bara en av vår tros centrala punkter. Den är också en av de svåraste. Svår att ta till sig och svår att förstå redan för den enskilde katoliken. Att undervisa om den är att gå på lina. Låt oss börja med att sätta oss på konfirmandens stol. Vi får en (mer eller mindre) grundlig genomgång av hur en katolsk samlevnad ska se ut: ”Detta är rätt. Detta är fel. Detta är synd.” Och man vet ju att så är det inte hemma. Prästen beskriver inte mammas och pappas relation. Hur tänker Gud då om dem? Står de då utanför nåden? Vad kan jag göra? Man kan ju inte fråga heller utan att avslöja sina närmaste. En undervisning som inte tar upp den här problematiken är ett svek mot ungdomarna. Men vad kan man säga och hur?

Nu byter vi till lärarens roll. Vad kan han säga om dem som felar vare sig det gäller ungdomarna själva eller deras nära och kära? Att Gud förlåter dem. Givetvis. Men har man då inte också sagt att etiken inte är så viktig. Det här är en av de stora svårigheterna för kristen moralundervisning vare sig den sker via ett herdabrev eller i församlingens barn/ungdomsarbete. Hur kan man undervisa om förlåtelsen utan att samtidigt oskadliggöra etiken och uppmuntra människor till att ”synda på nåden”. Budskapet blir ju: ”så här vill Gud att vi ska bete oss. Men om du inte gör det så kan du alltid få förlåtelse.” Å andra sidan kan man ju inte låtsas som om förlåtelsen inte fanns. Tar vi bort möjligheten till försoning från undervisningen om den kristna etiken är den inte längre en kristen etik utan bara en samling levnadsregler. I vår katolska kyrka betonas dessutom sambandet mellan synd och förlåtelse genom bikten, försoningens sakrament. Den kopplingen kan man i barn/ungdomsundervisningen undvika genom att undervisa om försoningens sakrament för sig och om etiken för sig. På så sätt behöver man inte ”blanda in” förlåtelsen i etikundervisningen. Man undviker problemet men förvans-kar sammanhanget. Bikten blir tandlös om inte lagen gäller. Å andra sidan är lagen Herrens bara om synden kan förlåtas. (Julian of Norwich skulle kanske till och med ha formulerat det så att lagen är given just för att synden ska förlåtas.) Lag och evangelium hör samman. Trovärdigheten kräver att de i undervisningen kopplas nära till varandra.

I varje tid och på varje plats måste kyrkans folk på nytt ta ställning i konfrontationerna mellan tro och liv. Det har inte handlat om att etablera sig genom att en gång för alla ta ställning till olika kulturyttringar. Brottningen med den kultur man verkar i är ett ständigt pågående arbete framför allt för att utvecklingen skapar nya existentiella situationer och därmed nya frågor. Svaren ligger aldrig färdiga från början och de är sällan självklara.

Vår parallella läsning av två böcker har synliggjort några aspekter av kyrkans aktuella brottning med den svenska kulturen. Det är problem som berör både ungdomars livssituation och trosundervisningen. Att lösa dem är inte en uppgift för enskilda människor och grupper vare sig de är biskopar, församlingslärare eller ungdomarna själva. Framkomliga vägar kan bara banas genom analys och prövning i samtal mellan männi-skor med olika erfarenheter och position. Vi har försökt att göra problemen tydliga och på så sätt ge några utgångspunkter för dessa samtal.
Litteratur
Att älska livet. De nordiska biskoparnas herdabrev om äktenskap och familj. Veritas Förlag 2005.

Minna Salminen-Karlsson: ”Det är ju faktiskt två världar som inte går ihop.” Gidlunds Förlag 2005.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
I alla tider har kyrkans folk – lekmän, biskopar, präster med flera – brottats med uppgiften att i sitt eget samhälle definiera och leva en katolsk identitet. I modern europeisk kultur är samlevnadsfrågor ett av de områden där moralsystemen krockar.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Förra året (2005) kom det ut två böcker som är speciellt intressanta för ett katolskt samtal om samlevnad och etik. Den ena, Att älska livet, är ett herdabrev från de nordiska biskoparna. Den beskriver kyrkans syn på äktenskap och sexualitet. Den andra, Det är ju faktiskt två världar som inte går ihop av Minna Salminen-Karlsson, utgår från ett forskningsprojekt om unga, hängivna katoliker. Den berättar om konsekvenserna av att stå för kyrkans uppfattning i ett samhälle med helt andra värderingar. Här vill vi diskutera några frågor som blir synliga när dessa två böcker läggs bredvid varandra. Vår artikel handlar mest om samlevnad därför att den är inspirerad av bis-koparnas text, inte därför att samlevnadsmoralen skulle vara viktigare än andra delar av etiken. När herdabrevet om fattigdom och katolskt liv i den världsomfattande mammonistiska kulturen kommer, då är det samma typ av frågeställningar som blir aktuella. Vårt syfte är inte att ge svar på dem utan att formulera dem och ge några perspektiv.

Två böcker – två perspektiv

Biskopsbrevet utgår från kyrkans människosyn och menar att den i sin tur får konsekvenser för hur livet ska levas. Kärleken från Gud besvaras av människans kärlek till Gud och därefter, som en gåva och ett uppdrag, av kärleken mellan människor. I grunden finns alltså en vision av kärleken som tillvarons fundament. Ändå kan brevet i huvudsak beskrivas som en enkel och saklig redogörelse för hur vi ska förhålla oss till äktenskapet och sexualiteten. Man kan säga att det i huvudsak är lag som förkunnas. Ibland är den hård även mot dem som redan drabbats: Den som blivit bedragen i sitt äktenskap ska ”kärleksfullt påpeka det felaktiga beteendet … Allra viktigast är det att visa den skyldige att kärleken fortfarande lever och att det är möjligt att få förlåtelse”.

Det mesta är välkänt och det är lätt att se hur sådana saker som trohet, avståndstagande från abort och preventivmedel samt att sexualiteten bara hör hemma i ett tvåkönat äktenskap kan härledas ur grundvisionen. Men ibland är det svårt att förstå sambandet. Till exempel sägs om konstgjord befruktning att den ”i vilken form det vara må … inte (kan) förstås som en yttring av (makarnas) ömsesidiga kärlek till varand-ra och ger inte barnet den värdighet som tillkommer det”.

I huvudsak är brevets etik ändå begriplig och den är möjlig att ställa upp som ledstjärna för det egna livet. Problemfri är den däremot inte för den som lever i Sverige, vilket framgår tydligt av den andra boken.

Salminen-Karlsson har intervjuat tjugo unga vuxna, som medvetet valt sin katolska tro och tillhörighet, om hur de upplevt sin uppväxt. De beskriver bristen på förståelse från två håll. Som skolelever var de oftast ensamma representanter för en avvikande tro. Lärare och kamrater i skolan stod för en helt annan världsbild och etik och toleransen mot avvikande uppfattningar var låg. De som inte delade de värderingar som sågs som självklara i den svenska kulturen var redan från början uteslutna ur en seriös diskussion. Men de intervjuade ungdomarna tyckte sig också möta oförståelse inom kyrkan. Många menade t.ex. att deras konfirmandlärare inte kunde förstå vilken utsatt situation de katolska ungdomarna levde i. Etikundervisningen som skulle ge argument och sammanhang bestod ofta i en presentation av katekesens regler utan tillfälle till diskussion och samtal. På så sätt kunde de inte utveckla insikt och förståelse vilket gjorde det svårt för dem att argumentera för sin uppfattning i skolan. Salminen-Karlsson skriver ”de tycktes … inte ha fått något inomkyrkligt underlag för kritisk reflektion kring kyrkans lära”.

De intervjuade ungdomarna beskriver även den inre konflikt som det innebär att stå mitt i två motstridiga men ”allmänt vedertagna” normsystem och känna sig lika hemma eller lika främmande i båda.

Den ena boken sätter in människan i det absoluta, entydiga sammanhanget. Den andra placerar henne i det mångtydiga vardagslivet och i en omgivning som har en helt annan formulering av det absoluta. I spänningen mellan dessa två positioner föds frågor av typen: Vad händer när det absoluta möter vardagslivet och hur kan konfrontationerna hanteras? Är omvärlden (i det här fallet den svenska kulturen) omoralisk och om den inte är det, hur ska man kunna förena dess normsystem med kyrkans? Hur blir kyrkans undervisning trovärdig både gentemot verkligheten och mot vår tro?

Att leva i det svenska samhället

Salminen-Karlssons bok gör det tydligt bara genom sin titel, ”det är ju två världar som faktiskt inte går ihop”, vilken verklighet en ung katolik i Sverige idag växer upp med. Två samtidiga normsystem, det svenska samhällets och den katolska kyrkans, som ofta kolliderar i moraliska frågor. Båda dessa världar, dessa tänkesätt och etiska regelsystem, har funnits med i ungdomarnas liv hela deras uppväxt. Till skillnad från många av de invandrade prästerna har de svenska katolska ungdomarna alltid funnits med i sammanhang där de normer som gäller är det svenska samhällets. Även om de är djupt troende katoliker med den katolska kyrkans värderingar internaliserade så är inte det svenska samhällets normer något främmande. De har alltid funnits hos kamrater och medmänniskor på dagis, i skolan, på fritidsaktiviteter och i medierna.

Ett konstaterande av att det finns två normsystem som inte stämmer överens med varandra upplevs lätt som att man är i en valsituation. Även om bägge systemen känns bekanta på olika sätt är klyftan dem emellan trots allt för stor. Den unga svenska katoliken känner att hon måste välja var hon vill höra hemma och vad hon vill tro på – antingen det katolska eller det svenska. Ungdomarna i Salminen-Karlssons bok har valt det katolska. De har bestämt sig för att i mycket gå på kollisionskurs med samhällets värderingar. Ännu fler ungdomar gör nog det motsatta valet. De väljer bort sin katolska bakgrund och anpassar sig fullt ut till det svenska samhället. Efter konfirmationen syns de inte längre till i den katolska kyrkan.

Det kan lätt bli oerhört problematiskt när de två världarna synes vara så totalt oförenliga. Man måste välja sida, och väljer man den katolska sidan har man automatiskt valt bort det svenska. Man väljer det goda, moraliska, katolska och vad är då det andra som man väljer bort, dess motsats? Är det ont och omoraliskt? I så fall borde valet egentligen inte vara så svårt. Fast samtidigt finns det en känsla av att det svenska också är välbekant och till viss del vettigt. För den unga svenska katoliken är faktiskt bägge dessa världar delar av den egna identiteten – man är svensk och katolik. Måste det verkligen vara så att man ska ta avstånd från allt det svenska för att vara en riktigt god katolik?

I de nordiska biskoparnas herdabrev kan man läsa: ”Så länge ungdomarna lever i familjen är de i viss mån skyddade, även om de också redan då blir utsatta för frestelsen att ge sig in i ett umgänge frigjort från etiska regler. Så snart som de lämnar föräldrahemmet för att studera, arbeta eller för eget boende blir det betydligt svårare att hålla sig borta från personer med dåligt inflytande.” Det betonas att det är viktigt att hålla sig borta från det omoraliska, att man ska hålla sig till personer med gott inflytande. Frågan blir för den enskilde hur man som ung katolik ska lyckas skydda sig från dåligt umgänge. Hur kan man veta vilka vänner som är bra för en? En slutsats blir att det bästa är att hålla sig till katolska vänner, eftersom de står för de normer och värderingar som man själv delar. Är det detta som biskoparna i förlängningen menar, att ett sätt för ungdomarna att hantera de två olika normsystemen är att hålla sig till katolskt umgänge och undvika det dåliga inflytandet från det svenska samhället? Att det faktiskt är bra att tydligt välja sida och ta avstånd från allt det omoraliska svenska? För genom att inte beblanda sig med det svenska kan man klara av att hålla sig till det katols-ka.

Om man skulle lyckas leva så, helt utan icke-katolska vänner, är frågan vad som händer när man tvingas möta det som man hela livet undvikit? När man på ett eller annat sätt träffar någon som står för det omoraliska svenska och man upptäcker att det han eller hon säger inte alls låter som ondska? När man upptäcker att det faktiskt låter som att den människan också vill gott och att det hon säger är lika logiskt som det katolska? Faller då hela den katolska tron eftersom den andra sidan tydligen inte var ond?

För det går verkligen inte att så lätt bara avfärda det svenska samhällets etik. Det består inte av ondska, och det är även svårt att se det som något präglat endast av moralisk slapphet. De många ungdomar som faktiskt växt upp i det svenska samhället med svenska kamrater accepterar inte heller en sådan beskrivning av omvärlden. De ser att kamraternas moral inte kan sägas bero enbart på slapphet och brist på principer. Principerna kanske är annorlunda och leder absolut till andra slutsatser än det katolska etiska systemet, men principerna finns där ändå. Som exempel kan man se den svenska abortlagstiftningen. Medan katolska kyrkan hävdar människans okränkbara värde ända från konceptionsögonblicket pekar det svenska etiska systemet på människans rätt att vara önskad och få leva ett gott liv. Dessa värderingar leder till totalt motsatta uppfattningar kring abort, men detta till trots kan önskan från bägge håll sägas vara att göra gott utifrån sina etiska principer. En bild av ett samhälle fritt från etiska regler blir därför inte något trovärdigt för de katolska ungdomarna, de vet ju att deras svenska kamraters moral också präglas av viljan att göra gott, även om utgångspunkten kring vad detta innebär är olika. En ökning av klyftan mellan de två världarna, genom att förklara den svenska omvärlden som vore den utan etiska regler, riskerar därför att slå tillbaka på dem som på detta sätt vill framhäva det katolska eftersom det kan upplevas som att de inte vet vad de talar om.

Tanken blir då att det kanske kan bära frukt att försöka det motsatta. Det bör vara en bättre idé att utan att helt svartmåla allt det svenska hjälpa unga att göra valet att fortsätta leva som katoliker. Det går inte att helt sammanfoga de två normsystemen, men kanske kan splittringen dem emellan på något sätt göras mer hanterlig för de unga. Om man från kyrkans håll arbetar för att ge ungdomarna en förståelse för bägge de olika normsystemen och värdegrunderna vet de unga vad de väljer och vad de väljer bort. Om de katolska ungdomarna umgås med svenska kamrater och lever i det svenska samhället kan de förstå sina kamrater och på så sätt även lära sig att förstå sig själva. För präglingen av det svenska samhället och normsystemet som alltid funnits med i ungdomarnas liv finns självklart kvar och fortsätter, på gott och ont, även när man väljer att leva sitt vuxna liv som katolik. Diskussioner blir även lättare när man har en förståelse både för sina egna utgångspunkter och för motståndarens. Det lägger grunden för att mötas på ett kärleksfullt sätt trots att man håller fast vid sin ståndpunkt.

En trovärdig undervisning

På det etiska planet beskriver biskoparnas brev hur det bör vara. Det är väl vad genren kräver. Men det är ju inte så. Beskrivningen motsvarar inte det liv som katoliker lever, varken i Sverige eller på andra håll. Svek och otrohet förekommer i många katolska äktenskap. Skilsmässor är inte helt ovanliga. Preventivmedel används troligen i ganska stor utsträckning av katoliker i många länder. Ett barn ses inte alltid som Guds gåva och uppdrag till föräldrarna. Ofta betraktas det som ett slags projekt och ”skaffas” först efter grundlig planering. I många familjer är graviditeten en olycka som lägger ännu en tyngd på en pressad ekonomi.

Det är naturligtvis inte herdabrevets uppgift att berätta om det här. Det framställer den ideala samlevnaden. Salminen-Karlssons bok visar emellertid att även församlingarnas undervisning ofta begränsat sig till hur det bör vara. Den har inte hjälpt ungdomarna att analysera svårigheterna och (kanske värre ändå) inte gett dem en klar bild av hur etiken baseras på kyrkans förståelse av Gud och världen. De intervjuade ungdomarna menar att detta försvårat deras situation i en oförstående omvärld. Slutsatsen blir att undervisningen givetvis ska beskriva hur det bör vara men också konfrontera detta med vardagslivets konkreta situationer. Det finns åtminstone två skäl för detta. För det första kommer barnen/ungdomarna förr eller senare att upptäcka att det katolska vardagslivet ofta inte levs enligt katekesen. Om undervisningen har gett ett annat intryck förlorar den sin trovärdighet. Det blir som med tomten: en dag ser man att hans ansikte bara är en mask och då slutar man att tro på honom. För det andra måste varje katolik finna sina egna skäl till att leva katolskt. Det gäller i allra högsta grad i Sverige där ungdomarnas katolska tro ständigt ifrågasätts. När lärare, kamrater, massmedier etc. utmanar och tar avstånd måste man ha argument för att motivera sina ställningstaganden. Vad omgivningen tycker kan man kanske strunta i ibland. Men inför sig själv måste man vara trovärdig. Sig själv måste man kunna övertyga. Det kan man inte göra genom hänvisning till vad andra tänker och tror eller till att kyrkan hävdar en viss etik. Man måste förstå varför kyrkan säger så. Det kräver dels att kyrkans etik inte undervisas i form av separata regler utan sätts in i skapelsens helhet, dels att barnen/ungdomarna redan i undervisningen får fundera över skillnaden mellan etik och praktik och att samtal och diskussion ges stor plats i undervisningen. Det är ofta först genom argumentering och ifrågasättanden som man förstår sina egna frågor och fördjupar sin katolska

identitet.

Synda – och bli förlåten?

Herdabrevet handlar som sagt om hur det bör vara, inte om hur det är. På ett sätt är det en brist. Motsättningen mellan hur det är och hur det borde vara leder nämligen rakt in i själva kärnpunkten i kyrkans tro: förlåtelsen. Här skulle en biskoplig utredning kunnat betyda mycket. Förlåtelsen är ju inte bara en av vår tros centrala punkter. Den är också en av de svåraste. Svår att ta till sig och svår att förstå redan för den enskilde katoliken. Att undervisa om den är att gå på lina. Låt oss börja med att sätta oss på konfirmandens stol. Vi får en (mer eller mindre) grundlig genomgång av hur en katolsk samlevnad ska se ut: ”Detta är rätt. Detta är fel. Detta är synd.” Och man vet ju att så är det inte hemma. Prästen beskriver inte mammas och pappas relation. Hur tänker Gud då om dem? Står de då utanför nåden? Vad kan jag göra? Man kan ju inte fråga heller utan att avslöja sina närmaste. En undervisning som inte tar upp den här problematiken är ett svek mot ungdomarna. Men vad kan man säga och hur?

Nu byter vi till lärarens roll. Vad kan han säga om dem som felar vare sig det gäller ungdomarna själva eller deras nära och kära? Att Gud förlåter dem. Givetvis. Men har man då inte också sagt att etiken inte är så viktig. Det här är en av de stora svårigheterna för kristen moralundervisning vare sig den sker via ett herdabrev eller i församlingens barn/ungdomsarbete. Hur kan man undervisa om förlåtelsen utan att samtidigt oskadliggöra etiken och uppmuntra människor till att ”synda på nåden”. Budskapet blir ju: ”så här vill Gud att vi ska bete oss. Men om du inte gör det så kan du alltid få förlåtelse.” Å andra sidan kan man ju inte låtsas som om förlåtelsen inte fanns. Tar vi bort möjligheten till försoning från undervisningen om den kristna etiken är den inte längre en kristen etik utan bara en samling levnadsregler. I vår katolska kyrka betonas dessutom sambandet mellan synd och förlåtelse genom bikten, försoningens sakrament. Den kopplingen kan man i barn/ungdomsundervisningen undvika genom att undervisa om försoningens sakrament för sig och om etiken för sig. På så sätt behöver man inte ”blanda in” förlåtelsen i etikundervisningen. Man undviker problemet men förvans-kar sammanhanget. Bikten blir tandlös om inte lagen gäller. Å andra sidan är lagen Herrens bara om synden kan förlåtas. (Julian of Norwich skulle kanske till och med ha formulerat det så att lagen är given just för att synden ska förlåtas.) Lag och evangelium hör samman. Trovärdigheten kräver att de i undervisningen kopplas nära till varandra.

I varje tid och på varje plats måste kyrkans folk på nytt ta ställning i konfrontationerna mellan tro och liv. Det har inte handlat om att etablera sig genom att en gång för alla ta ställning till olika kulturyttringar. Brottningen med den kultur man verkar i är ett ständigt pågående arbete framför allt för att utvecklingen skapar nya existentiella situationer och därmed nya frågor. Svaren ligger aldrig färdiga från början och de är sällan självklara.

Vår parallella läsning av två böcker har synliggjort några aspekter av kyrkans aktuella brottning med den svenska kulturen. Det är problem som berör både ungdomars livssituation och trosundervisningen. Att lösa dem är inte en uppgift för enskilda människor och grupper vare sig de är biskopar, församlingslärare eller ungdomarna själva. Framkomliga vägar kan bara banas genom analys och prövning i samtal mellan männi-skor med olika erfarenheter och position. Vi har försökt att göra problemen tydliga och på så sätt ge några utgångspunkter för dessa samtal.
Litteratur
Att älska livet. De nordiska biskoparnas herdabrev om äktenskap och familj. Veritas Förlag 2005.

Minna Salminen-Karlsson: ”Det är ju faktiskt två världar som inte går ihop.” Gidlunds Förlag 2005.