Spong i teologins utmarker

John Shelby Spong, biskop emeritus i den episkopala kyrkan i USA, har väckt en hel del rabalder i kristna kretsar i Sverige under de senaste åren. Efter ett par besök här i landet har nu hans bok, A New Christianity for a New World, utkommit på svenska. Mattias Martinson har lyckats väl med uppgiften att ge boken en lättläst svensk språkdräkt. Den svenska utgåvan har dessutom försetts med en inledning av Claes-Bertil Ytterberg. I och med publiceringen av En ny kristendom för en ny värld blir Spongs tankar tillgängliga för en bredare svensk publik. Det ger anledning att titta lite närmare på innehållet i denne kontroversielle biskops tankevärld.

Spong föddes 1931 i Charlotte i North Carolina, USA, där han växte upp i en episkopal (anglikansk) familj. Efter teologistudier vid ett anglikanskt prästseminarium i delstaten Virginia prästvigdes han 1955 och var sedan verksam som kyrkoherde i ett par olika församlingar. 1976 utsågs han till biskop av Newark i delstaten New Jersey, en tjänst som han innehade fram till sin pensionering år 2000. Som stiftsbiskop blev han omtalad för sina mycket liberala uppfattningar i synen på skilsmässor och homosexualitet. Efter sin pensionering har han ägnat mycket tid åt att resa runt och hålla teologiska föredrag runt om i världen. Han har skrivit ett femtontal böcker, där han lägger fram sin egen speciella tolkning av den kristna tron. För den som vill hålla sig uppdaterad om den fortsatta utvecklingen av Spongs tänkande finns möjligheten att mot en viss avgift prenumerera på hans veckobrev via internet.

För att säga det på en gång: Spong menar att kristendomen håller på att dö och att det enda som kan rädda den är en genomgripande reformation. Problemet är att innehållet i kristen tro är sammankopplat med en förlegad världsbild. Det leder till att kristendomen i sin hittillsvarande form befinner sig på kollisionskurs både med vetenskapen och med det postmoderna samhällets moraluppfattningar. Kristendomen måste därför byggas om från grunden. Det är inte småsaker som är i görningen. Spong hävdar att hans egen reformation kommer att få Luthers reformation att framstå som rena barnkalaset. (Spong 2005, s. 29)

Det var i boken Why Christianity Must Change or Die från år 1998 som Spong först presenterade sina planer på en ny reformation. Den bok som nu har utkommit på svenska är en uppföljning av boken från 1998 och bygger på föredrag som Spong höll som gästföreläsare vid Harvard Divinity School i mars 2000. En stor del av den nya bokens innehåll fanns med redan i den förra boken. Ett par nya aspekter har dock tillkommit i den senare boken, framför allt kapitlen om ondskans problem och om gudstrons relevans för samhällslivet.

Vad är problemet?

Den diagnos som Spong ställer på kristen teism (så kallar han kristendomen i dess traditionella form) är sannerligen pessimistisk. Patienten är inte bara illa däran utan ligger redan i dödsryckningarna. Spong ser sig själv som arvtagaren, vars uppgift det är att städa upp i dödsboet och tillsammans med andra överlevande lämna det gamla hemmet och ge sig ut i exil för att söka efter ett nytt land där trons lovsång kan stämmas upp i nya tonarter.

I böckerna Why Christianity Must Change or Die och En ny kristendom för en ny värld gör Spong en inventering av all gammal teologisk bråte som måste kastas på soptippen. Hit hör föreställningarna om att Jesus gjorde underverk, att han inte hade någon jordisk far och att Jesus uppstod från de döda. Treenighetsläran måste också förkastas, liksom dopet (”en irrelevant vattenrit”) och nattvarden (”liturgisk kannibalism”). Även tron på Jesus som världens frälsare måste rensas ut, därför att den hänger ihop med tanken att Jesus dog för människornas synder. Eftersom Spong avvisar föreställningen om ”synd” blir det meningslöst att tolka Jesu död på korset som ett sätt att försona synder. Visserligen är Nya testamentet fullt av texter som tolkar Jesu död just som ett försoningsoffer för människornas synder. Men Spong tror sig kunna nå fram till en mera ursprunglig förståelse av Jesus.

I de allra äldsta skikten av Nya testamentet menar sig Spong skymta en ursprunglig förståelse av Jesus som ännu inte besmittats av teismens föreställning om Gud som ”ett mäktigt, övernaturligt och utomvärldsligt väsen, som tidvis bryter in i världen för att fullgöra sin gudomliga plan”. Spong medger att de första kristna givetvis trodde på en sådan teistisk Gud, men att Jesus i de äldsta källorna (främst Paulus brev) ännu inte fullständigt fallit offer för den teistiska tron.

För att förstå Jesus korrekt måste man ge upp den konstgjorda gränsen mellan människa och Gud. Man måste upptäcka att orden ’männi-ska’ och ’Gud’ inte pekar på två olika saker utan istället utgör två poler i ett kontinuum. (Spong 2005, s. 94) I detta gudomligt-mänskliga kontinuum finns den gudomliga kraften närvarande.

Den gudomliga kraften strålar fram hos så kallade spirit persons (personer präglade av anden). En spirit person är en människa som genom sin radikala kärlek, generositet och inre frihet på ett särskilt sätt förmår att göra andra människor levande. Det typiska för en spirit person är att hon lever i kontakt med livets gudomliga djupdimension, som finns fördold som en livsgnista i varje människans innersta. Denna djupdimension kallar Spong med ett uttryck lånat från teologen Paul Tillich för ”Tillvarons urgrund” (the Ground of Being). En spirit person kan hjälpa andra människor att få kontakt med denna gudomliga djupdimension inom sig själva. Jesus är en sådan spirit person. För egen del säger Spong att det inte finns någon annan spirit person som är lika viktig för honom som Jesus, eftersom Jesus varit hans egen väg till Tillvarons urgrund. Men det vore utslag av religiös imperialism att hävda att Jesus är alla människors väg till Tillvarons urgrund. Andra möjliga vägar är Buddha, Krishna, Muhammed, Hildegard av Bingen, Martin Buber och Dag Hammarskjöld. (Spong 2005, s. 152) Ja, till och med en påve – Johannes XXIII – verkar den annars till katolicismen så kritiskt inställde Spong räkna till skaran av spirit persons eller, som han ibland också kallar dem, ”Guds inkarnerade ord”.

Förhållandet mellan Gud och människan

När man läser Spongs framställning av hans icke-teistiska, postmoderna kristendom börjar man ganska snart undra hur han egentligen tänker sig förhållandet mellan Gud och människan. Som vi redan sett avvisar han ju idén att det går att göra någon klar åtskillnad mellan Gud och människan. Åter och åter upprepar han att man inte bör tänka sig Gud som en extern verklighet som existerar ”där ute” eller ”uppe i himlen” oberoende av oss människor. Gud identifieras istället som en djupdimension i människans eget inre.

Att säga att människan finner Gud genom att söka i sitt eget inre är givetvis inget nytt i den kristna trons sammanhang. Man behöver bara tänka på kyrkofadern Augustinus (354–430), vars självbiografiska Bekännelser genomsyras av tanken att den troende finner Gud genom att följa devisen ”Gå in i dig själv.” Inte heller är talet om Gud som Tillvarons urgrund någonting nytt eller främmande för kristen tro. Medeltida teologer som exempelvis Thomas av Aquino (1225–1274) talade ofta om att Gud är ”själva Varat” (ipsum esse). Vad som skiljer Spong från både Augustinus och Thomas av Aquino är emellertid sättet att uppfatta relationen mellan människan och Gud som alltings urgrund. Den urgrund som människan möter i sitt inre är för Augustinus – liksom även för Thomas av Aquino – en verklighet som finns också oberoende av människan. Gud kan med andra ord inte reduceras till enbart en aspekt av vårt mänskliga liv. För Augustinus och Thomas av Aquino var det självklart att Gud är en verklighet som finns oberoende av oss människor. Spong å sin sida verkar dock koppla ihop Tillvarons gudomliga urgrund så nära med människans existens att tanken på att Gud finns också oberoende av oss människor bleknar bort. Exakt hur han tänker sig relationen mellan människan och hennes urgrund verkar han lämna öppet. Men både i Why Christianity Must Change or Die och i En ny kristendom för en ny värld förklarar Spong att han betraktar den brittiske religionsfilosofen Don Cupitt som sin teologiske mentor. Och Cupitt har i klara ordalag förklarat hur han för sin del ser på den frågan.

Don Cupitt företräder en radikalt konstruktivistisk eller anti-realistisk teologi, vilket innebär att han förnekar att Gud är en verklighet som existerar oberoende av oss människor. Cupitt understryker att religiösa övertygelser precis som alla andra övertygelser är historiskt betingade och uppkomna inom ramen för något specifikt och begränsat kulturellt sammanhang. Kort och gott, människor skapar sina egna gudsbilder utifrån de förutsättningar som de lever under. Med emfas avvisar Cupitt tanken på Gud som en oberoende transcendent verklighet bortom vårt mänskliga språk. Hela verkligheten, också Gud, skapas genom vårt språk. Utsagan ”Gud är verklig” tolkar han expressivt, som ett uttryck för en människas existentiella hållning inför livet. Den ska däremot inte uppfattas som ett påstående om något som existerar oberoende av människan. Cupitt betecknar sig själv som troende kristen, men hans starkt anti-realistiska synsätt gör att han av många snarare uppfattas som ateist. Somliga av de paradoxala uttryckssätt som han använder sig av bidrar till att skapa förvirring kring vilken ståndpunkt han företräder. Som till exempel när han skriver: ”I still pray and love God, even though I fully acknowledge that no God actually exists.” (Don Cupitt 1997, s. 85) Inte utan orsak medger Cupitt att hans egen variant av kristen tro kan verka förvillande lik ateism.

När man läser John Spongs framställning av hur han tänker sig relationen mellan människa och Gud blir det svårt att värja sig mot intryc-ket att också han verkar anse att Gud är beroende av människan för sin existens. Det är i vart fall just i människans inre som den gudomliga verkligheten träder fram och manifesterar sig. Under hänvisning till Don Cupitt skriver Spong att Tillvarons urgrund inte kan tänkas separerad från oss människor. Ja, själva idén att Gud skulle kunna finnas oberoende av oss människor som ”en egen övernaturlig, extern varelse separerad från oss” (för att låna Spongs eget uttryckssätt) avvisar han som gammal teistisk vidskepelse. Frågan är om Spongs synsätt kanske närmast bör betraktas som en form av panenteism, det vill säga uppfattningen att Gud är en kraft som genomsyrar allt som finns, även om Gud och världsalltet inte är identiska med varandra. Ur ett vedertaget kristet perspektiv tycks hans sätt att se på relationen mellan Gud och människan därmed inte endast vara omdanande utan i ordets egentliga bemärkelse nyskapande. Spong verkar vara ute efter att skapa en helt ny gud, eftersom han menar att man inte längre kan tro på en övernaturlig Skapare av himmel och jord.

Spongs gudsbild

Det ovan sagda leder vidare till en annan aspekt av Spongs teologiska reformprogram, nämligen frågan hur han tänker sig att Tillvarons gudomliga urgrund är beskaffad. Eller annorlunda uttryckt: vilken gudsbild har han? Liksom många andra före honom i teologins historia framhåller Spong att vi människor aldrig kan fånga in Guds väsen fullt ut med våra mänskliga ord. Gud är alltid större än det vi kan tänka och uttrycka med våra mänskliga begrepp. Vanligtvis brukar man säga att våra ord används i ”analog” betydelse när vi talar om Gud. Det betyder att våra ord inte används i exakt samma betydelse när vi låter dem syfta på Gud, som när vi låter dem syfta på tingen i världen. Å andra sidan har våra ord inte en totalt annan betydelse när de syftar på Gud jämfört med när de syftar på tingen i världen. Då skulle vi nämligen inte kunna säga någonting meningsfullt alls om Gud. När Spong framhåller att våra mänskliga begrepp inte räcker till för att fånga in Guds väsen befinner han sig alltså i gott sällskap med många andra kristna teologer före honom.

Men även om Guds väsen aldrig kan uttryckas fullt adekvat på mänskligt språk, brukar kristna teologer anse att det ändå går att säga någonting om vem Gud är. Och det verkar även John Spong på något sätt hålla med om. Visserligen rackar han ner på teisternas tendens att försöka beskriva Gud med mänskliga ord. Men samtidigt levererar han själv inte mindre än tre ”icke-teistiska definitioner av Gud”, vilket väl ändå får lov att uppfattas som att han menar sig kunna säga ett och annat om Gud. (Spong 2005, s. 83–85) Men Spongs uppfattning om Gud verkar skilja sig rätt kraftigt från det som kristna teologer brukar säga om Gud.

Det kanske mest påfallande är att Spong inte uppfattar Gud som en person. Eller som han själv formulerar saken: Gudsfrågan handlar inte om ”någon” utan om ”något”. Att betrakta Gud som ett Du, som en medveten person som man kan tilltala och få svar från, är en del av den gamla teistiska bilden av Gud. Det är en föreställning som Spong vill att vi gör oss av med. Den är en kvarleva av tanken att Gud är en moralisk väktare, ett slags superförälder eller folkuppfostrare, som sitter uppe i sin himmel och tittar ner på människorna för att se om de beter sig anständigt. De elaka straffar han med helvetet, medan de snälla belönas med himlen. Men slutar man att tala om ”synd” och att betrakta Gud som moralens väktare finns det heller ingen anledning att betrakta Gud som ett personligt väsen, menar Spong. Att som Jesus i Nya testamentet kalla Gud sin ”Fader” och att tilltala Gud som ”Abba” fyller inte längre någon funktion, när man väl har insett att Gud är Tillvarons opersonliga urgrund och inte något slags himmelsk superpappa.

Gud och det onda

Varifrån kommer det onda? Den frågan har förföljt den kristna tron sedan dess begynnelse i form av teodicéproblemet, det vill säga frågan hur det kan finnas så mycket ont om världen är skapad av en allsmäktig och alltigenom god Gud. På sätt och vis kan man säga att frågan om det onda utgör centrum i den kristna tron. Jesu död på korset beskrivs i Nya testamentet som ett försoningsoffer för människornas synd. Synden är själva inkörsporten för det moraliskt onda i världen; synden består just i att människan av fri vilja väljer det moraliskt onda. Men hur kommer det sig att människan, som skapats god av Gud, ändå låter sig lockas av det onda? Däri består mysterium iniquitatis, det ondas mysterium, som kristna teologer har brottats med i alla tider.

I nionde kapitlet av En ny kristendom för en ny värld ägnar sig John Spong just åt det ondas problem. Men eftersom han avfärdar talet om synd måste han söka nya vägar vid sidan om de traditionellt kristna för att hitta en egen lösning på problemet. Den lösning han aviserar är, milt sagt, annorlunda.

Spong förnekar inte alls det ondas realitet i vår värld. Tvärtom, han betraktar ondskan som en del av människans natur. Till stor del beror den på vår biologiska överlevnadsdrift. Spong menar sig kunna konstatera att ”de grymmaste handlingar vi människor utsätter varandra för är restprodukter från vår evolutionära kamp för överlevnad”. (Spong 2005, s. 160) En annan orsak till vår ondska ligger i insikten om vår egen begränsning. Religiös tro i sin teistiska form har ofta just haft funktionen att lindra den existentiella smärta som kommer ur det mänskliga självmedvetandets insikt om sin egen ändlighet. Teismens Gud gav mening åt människors liv genom att utlova ett fortsatt liv bortom döden.

Spongs egen postteistiska lösning på det ondas problem hämtar inspiration från den analytiska psykologins grundare Carl Gustav Jung (1875–1961). Lösningen innebär att Gud ses som upphov till både det goda och det onda. Spong säger att det goda och det onda är varandras tvillingar. Vi kan helas bara om vi accepterar att det onda är en del av oss själva och en del av Gud. Den nya trosgemenskap som ska växa fram ur Spongs reformation måste därför klara av att härbärgera det onda, och låta det omvandlas inom ramen för ett sökande efter en större helhet bortom ont och gott. Den nya tidens ecklesia, som Spong kallar sin nya gemenskap, ”… måste ha förmågan att låta Gud och Satan stråla samman i var och en av oss. Den måste förena ljus och mörker. Den måste knyta samman gott och ont i en enda enhet. Den måste förena Kristus med Antikrist …” (Spong 2005, s. 173).

Vilka psykologiska insikter av värde som än må ligga till grund för Spongs resonemang går det inte att komma ifrån att han, genom att på detta sätt göra teologi av Jungs psykologi, definitivt lämnar kristen tro i vanlig mening bakom sig. Det finns förvisso många religiösa och filosofiska system där man räknar med ett gemensamt ursprung för gott och ont. Även inom den kristna sfären har sådana idéer dykt upp i-bland, som exempelvis hos den tyske mystikern och teosofen Jakob Böhme (1575–1624). Men dylika föreställningar har aldrig utgjort annat än randfenomen i kristen tradition. Huvudfåran av kristendomen har entydigt avvisat varje tanke på Gud som upphov till det onda. Det är också därför som teodicéproblemet alltid förblivit en så stor utmaning för kristen tro.

Är Spongs teologiska vision kristen?

Den som bekantar sig med John Spongs teologi upptäcker snart att han förespråkar en mycket långtgående förändring av innehållet i den kristna tron, så som denna vanligtvis brukar förstås. Spong avvisar exempelvis den centrala kristna övertygelsen att Jesus har ett alldeles unikt slags relation till Gud. För egen del beskriver Spong sig själv som ”en av vår tids många troende i exil”. Han har en stark längtan efter andligt liv, men han känner sig inte längre hemma i kyrkans och kristendomens värld. Ändå vill han fortsätta att vara troende – om än på sitt eget sätt. Tron är han inte beredd att överge, den betyder för mycket för honom. Men för den som närmar sig Spongs teologi med samma kritiska inställning som Spong själv läser kyrkans hävdvunna teologi kan saken te sig annorlunda. Med all respekt för hans egen personliga brottning med frågorna kan man då undra varför han inte snarare drar slutsatsen att han helt enkelt inte längre delar den kristna tron. Det skulle kännas mera rakryggat och renhårigt. Nu verkar han istället samtidigt både vilja äta kakan och spara den.

Men varifrån hämtar då Spong själv motivation och kraft till att fortsätta sin verksamhet som förkunnare och teologisk reformator? Han drivs av hoppet om att få se sin nya, postteistiska gemenskap växa fram. Hans nya ecklesia kommer att byggas av människor som själva är spirit persons. Generöst och osjälviskt inbjuder de människorna att delta i deras nya gemenskap, där det enda som är förbjudet är att skapa nya gränser och att utestänga andra från gemenskapen. Frimodigt river de ner alla de murar som kyrkans dogmer och moralläror under århundraden har byggt upp mellan människor av olika etnisk bakgrund, religiös övertygelse, kön och sexuell läggning. Spong säger sig ha mött folk som är öppna för denna nya tro bland ”unga, snygga, flexibla och kreativa stadsmänniskor, helt utan några synliga tecken på fromhet”. (Spong 2005, s. 78) Dessa nya, reformerade troende faller inte ner på knä i bön inför sakrala symboler i gudstjänster ledda av vigda präster klädda i liturgiska kläder. De har nämligen insett att det inte finns några sådana slags särskilda representanter för det gudomliga här i världen. Spong uppmanar därför sina kollegor i biskopsämbetet att kasta sina mitror i närmaste flod.

Biskop Spong vänder upp och ner på vad som brukar uppfattas som vanliga kristna övertygelser. Han vill helt enkelt ersätta traditionell kristendom med något annat. Men frågan är hur pass intressant det är i sig. Det finns ju många människor som av olika anledningar inte delar den kristna tron. Och den kritik som Spong riktar mot kristen tro bygger på intellektuella förutsättningar som redan känns överspelade. För även om han själv menar att hans teologi är en teologi för en postmodern tid, så ger den snarare intryck av att vara en blandning av upplysningstidens deism och modern individualistisk privatreligiositet. En hel del av hans tankar känns också igen från det tidiga 1900-talets liberalteologer och deras försök att skapa en tidsanpassad kristendom befriad från dogmer och hänvisningar till särskilda uppenbarelser.

Det som gör att Spong skapar rubriker i massmedierna är inte i första hand att han har så mycket originellt att säga. Vad som väcker debatt är nog snarare själva det faktum att det är en biskop som framför åsikterna ifråga. Hade de framförts av en vanlig privatperson på gatan hade förmodligen ganska få funnit någon anledning att lyssna. Men eftersom Spong även efter det att han pensionerats som biskop använder sig av titeln Right Reverend Bishop och fortsätter att uppträda i sina prydligt klerikala kläder skapas uppmärksamhet kring det han säger. Han insisterar på att han fortfarande är kristen, fastän han medger att den reformation som han satt igång mycket väl kan leda till att kristendomen går under. För egen del menar han att det kommer att ta tusen år innan det går att avgöra om hans reformation kan betraktas som arvtagare till den kristna kyrkan, eller om det hela leder fram till en ny religion (Spong 2005, s. 248). Recensenten är dock benägen att betvivla att man kommer att bry sig särskilt mycket om biskop Spongs teologi om tusen år. Man kan till och med undra om det vore någon större förlust om man slutade bry sig om den redan nu.

Källor

Don Cupitt: After God, Weidenfeld and Nicolson, London 1997.

John Shelby Spong: Why Christianity Must Change or Die. Harper, San Francisco 1998.

John Shelby Spong: En ny kristendom för en ny värld. Verbum 2005.

www. BishopSpong.com

www.dioceseofne wark.org/jsspong