Staten och trossamfunden år 2000

Ibland arbetar statliga utredningar snabbt. 1992 framlades utredningen Ekonomi och rätt i kyrkan (SOU 1992:9) under ledning av hovrätts presidenten Carl Axel Petri. Betänkandet innehöll en detaljerad kartläggning av Svenska kyrkans nuvarande ekonomiska och rättsliga ställning, men också en beskrivning av möjliga förändringar av relationen mellan staten och Svenska kyrkan. På grundval av detta betänkande tillsattes samma år en parlamentarisk kyrkoberedning, också den med Petri som ordförande, och det är denna som nu har framlagt sitt slutbetänkande: Staten och trossamfunden (SOU 1992:42). Onekligen snabbt marscherat i en snårig djungel, även om mycket var avklarat redan i den förra utredningen.

Förslaget går mycket kortfattat ut på att Svenska kyrkan som helhet får ställning av eget rättssubjekt. Församlingarna förlorar sin kommunstatus, men kvarstår som egna rättssubjekt. En Lag om Svenska kyrkan fastslår dess identitet som ”ett evangeliskt-lutherskt trossamfund” och föreskriver att den skall upprätthålla ”en på demokratisk grund uppbyggd verksamhet”. Denna lag föreslås få ett särskilt konstitutionellt skydd.

Andra trossamfund bör behandlas likvärdigt, även om en viss hänsyn måste tas till Svenska kyrkan av historiska skäl. För dem skapas en särskild juridisk form, registrerat trossamfund, och det stiftas en lag om trossamfund, av vars tio paragrafer dock endast två får konstitutionellt skydd.

Den nuvarande församlingsskatten ersätts av en kyrkoavgift, som de som tillhör Svenska kyrkan är skyldiga att betala. Kyrkoavgiften tas ut via uppbördsverket, och även andra trossamfund erbjuds utnyttja denna möjlighet. Medlemmar i andra trossamfund är dock inte i lag förpliktigade till att betala sin avgift.

Svenska kyrkan far behålla den egendom som nu disponeras, och ett årligt statsbidrag utgår för vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Regeringsformens bestämmelse om konungens förpliktelse i fråga om bekännelsen – och successionsordningens motsvarande för arvfurstar – föreslås upphöra. Svenska kyrkan far inom de ramar som bestämmelsen om negativ religionsfrihet i Regeringsformens 2 kap. 2 § stadgar själv besluta om kyrkotillhörighet. Detta innebär att nuvarande ordning måste ändras.

Svenska kyrkans nuvarande huvudmannaskap för begravningsverksamhet behålls. En statlig begravningsavgift tas upp i samband med inkomstskatten. Den s.k. dissenterskatten föreslås upphöra.

Eftersom förslagen innebär grundlagsändring kan de inte genomföras i en handvändning, men år 2000 uppges som ett möjligt årtal.

Beredningen är inte enig. Fyra reservationer är fogade till betänkandet, varav den mest avvisande intressant nog är undertecknad av Ny Demokratis representant, Harriet Colliander. Bertil Hansson (fp) motsätter sig särbehandlingen av Svenska kyrkan och vill ha en gemensam ramlag för alla trossamfund. Till detta ansluter sig vänsterpartiets representant.

Kyrkoberedningen har gjort ett gott arbete och det återstår att hoppas, att förslaget i sin huvudsak går att föra i hamn. Någon parlamentarisk enighet är inte att vänta, men förhoppningsvis skall Svenska kyrkan inse, att bättre villkor än så här går det inte att få. Också de fria samfunden måste med tillfredsställelse hälsa möjligheten att få bli juridiska personer. Att vara organiserade som ideella föreningar eller stiftelser är definitivt inte en form som passar de ortodoxa kyrkorna och den katolska kyrkan. På sätt och vis blir det här en tillbakagång till förhållandena efter 1860, då staten skulle erkänna ett trossamfund. Man far förutsätta att den statliga prövningen blir ganska liberal – lagförslaget talar om att samfundet för att bli registrerat skall ha nått ”en inte obetydlig anslutning av medlemmar” eller är en del av ett internationellt samfund. Det skall också ha en stabil organisatorisk uppbyggnad. Små utbrytargrupper göre sig inte besvär.

Det statliga uppbördshjälpen bör inte vara kontroversiell. Svea hovrätt avvisar dock förslaget om uppbördshjälp åt andra samfund än Svenska kyrkan. Katolska biskopsämbetet föreslår i sitt remissyttrande en obligatorisk avgift, varvid den enskilde själv får ange vilket samfund han eller hon vill tillföra avgiften. För den som inte vill stödja något samfund bör finnas möjlighet att stödja annan samhällsnyttig verksamhet. Beredningen diskuterar relativt utförligt detta alternativ och erkänner dess både administrativa och integritetsmässiga fördelar, men avvisar det ändå av skäl som inte förefaller helt övertygande.

Den obligatoriska avgiften för Svenska kyrkans medlemmar är en problematisk del av förslaget. En sådan avgift måste statsrättsligt rimligen ses som en skatt. Skall utebliven betalning då gå till indrivning? Detta överlåts åt Svenska kyrkan att avgöra.

Att begravningsväsendet inte helt kommunaliseras är beklagligt – så har för övrigt redan skett i Stockholm och Tranås utan att några olägenheter har märkts. Men måhända är beredningens förslag en nödvändig eftergift åt det kyrkokommunala etablissemanget, som energiskt klamrar sig fast vid de dödas grifter.

Det bör observeras att den inledande paragrafen i Lag om Svenska kyrkan föreskriver att kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund (vilket uttryck inte förekommer i någon av Svenska kyrkans bekännelseskrifter) och att denna bestämmelse får ett starkt konstitutionellt skydd. Denna lag stiftas av riksdagen, där alltså även ledamöter som inte tillhör Svenska kyrkan beslutar angående dess bekännelse. Skulle Svenska kyrkan framdeles vilja ändra sin bekännelse, får den vackert gå till riksdagen och be om en lagändring. Någon totalskilsmässa stat-kyrka är det alltså inte fråga om och en sådan är inte heller att vänta. Det nu framlagda betänkandet går så långt på vägen som nu är möjligt. Det är inte idealiskt, men en god utgängspunkt. Men skall det bli färdigt till år 2000, får det inte förhalas.