Strindberg går i kyrkan

Året 2012 närmar sig sitt slut och därmed också Strindbergsjubileet. Under snart ett år har man vänt och vridit på en av Sveriges största författare och skärskådat honom ur alla tänkbara vinklar. Nästan alla har en åsikt om Strindberg; nästan alla har skapat sin egen bild av honom. En bild bland många andra som träder fram i ljuset, särskilt i dag, då trosfrågorna återigen debatteras, rör den religiöse Strindberg. Ämnet som jag skall ägna mig åt i detta lilla bidrag behandlar Strindbergs intresse för franska kyrkor och därmed för romersk liturgi. Utifrån några självbiografiska texter där Strindbergs upplevelser av liturgin skildras kommer jag att ge några kommentarer. Föga förvånande är det kanske just i Frankrike som den något äldre Strindberg bekantar sig mest med liturgin, med den romerska riten, med katolicismen, under samma period som han läste och inspirerades av en mängd katolska böcker, mestadels på franska (se min artikel i Signum nr 2).

Tillbaka i Paris under hösten 1897 har Strindberg precis gått igenom sin infernokris. Under sin sista vistelse i Paris, nämligen mellan augusti 1897 och april 1898, är Strindberg mycket mottaglig för den katolska liturgin. Detta framgår tydligt av hans roman Legender där berättaren talar om att han vill söka sig till benediktinklostret Solesmes. Många franska författare vid sekelskiftet skulle eftertrakta en fristad där, framför allt Huysmans. Så här skriver Strindberg i Legender när han anländer till stationen Gare du Nord i Paris:

”Ännu en gång – är det den sista? – stiger jag av vid Gare du Nord. Jag frågar icke längre: vad har jag här att göra, eftersom jag känner mig hemma i Europas huvudstad. Inom mig har ett beslut mognat, icke fullt klart, det tillstår jag, att söka en fristad i Benediktinernas kloster i Solesmes” (SV 38, s. 89).

Varför skulle Strindberg välja Solesmes? Namnet återkommer flera gånger i augusti och september 1897 i Strindbergs brev (Strindbergs brev XII, s. 155, 156, 167 och 170) i samband med den sorgliga historien om abboten i Solesmes-klostret som blivit avsatt för sedlighetsbrott. Strindberg nämner detta mer än en gång och beslutar sig för att ändra sina framtidsplaner. Men intressant nog går Strindbergs intresse för Solesmes tillbaka ända till sommaren 1896 (Strindbergs brev XII, s. 156) då han var i Paris. Att Strindberg valde Solesmes är ganska förståeligt om man tänker på den blomstrande liturgi som under denna period hade sitt fäste där. Men klostergemenskapen i Solesmes hade inte förskonats från motgångar; det hade drabbats av lagen om stängning av klostren i Frankrike och tvingats lämna sin hemvist den 6 november 1880. Efter femton turbulenta år då munkarna levt åtskilda, kunde de åter samlas i sitt kloster den 23 augusti 1895 med Dom Paul Delatte som abbot. Klostret växer snabbt och utvidgas ända till den 1 juli 1901, då lagen mot ordenssamfunden åter träder i kraft och tvingar munkarna till en ny förvisning. Följaktligen svarar den period då Inferno och Legender utkommer exakt mot de liturgiskt så rika åren i klostret i Solesmes.

Tyvärr kommer Strindberg aldrig att besöka Solesmes när han anländer till Frankrike i augusti 1897. I stället stannar han i Paris och upptäcker de religiösa högborgarna i Quartier Latin där han bor. Tack vare tre berömda kyrkor kommer Strindberg att erfara det han själv kallar för ”katolsk kult” (Strindbergs brev XII, s. 259) och som har ”dragit [honom] närmare” katolicismen. Betydelsen av den katolska liturgin för Strindberg kunde anas redan år 1896, då han besviket beskriver dominikanernas gudstjänst i Arcueil som ”andaktslös” (Strindbergs brev XII, s. 254).

För att ge en bild över hur Strindberg upplevde liturgin söker jag mig till Ockulta dagboken, hans brevväxling och hans franska självbiografiska romaner (Legender och Jakob brottas). Jag skall kronologiskt följa upp Strindbergs resa igenom olika kyrkor och kommentera hans upplevelser. Notre-Dame får inta första plats; katedralen nämns direkt efter det att Strindberg insett att Solesmes aldrig mer skulle bli aktuellt. Anmärkningsvärt är att både i Ockulta dagboken och i Legender återges samma upplevelse, samma starka emotion: ”(29e Augusti 1897) Besökte sedan Notre-Dame under vêpres som upprörde mig fullständigt. (Jag grät!)” (SV 59:1, s. 41). I Legender (SV 38, s. 90) är berättelsen lika rörande: ”Gripen av ceremonien som jag icke förstår ett ord av smälter jag i tårar och jag går därifrån med den övertygelsen att det är här hos moderkyrkan som den frälsande hamnen finnes.” Strindberg, liksom en omvänd, var inte den ende som gråtit i en kyrka, ett litterärt tecken som antingen skulle kunna betyda hans egen genuina omvändelse eller kanske snarare syftar på Claudels omvändelse som också skedde i Notre-Dame, på juldagen under vespern 1886. Till Notre-Dame skulle Strindberg komma tillbaka för att fira första advent 1897, varom Ockulta dagboken (s. 47) kan vittna: Söndag 28 november ”Advent! I Notre-Dame! Kristus kommen!”, medan St-Germain l’Auxerrois i stället blev den plats som valdes för att fira julafton (Ibid., s. 49). Strindberg antecknar kort utan kommentar. I efterhand förstår vi att Strindberg förmodligen förväxlat de två kyrkorna eftersom berättaren skriver i Legender att han befann sig i kyrkan Saint-Germain l’Auxerrois i samband med advent (SV 38, s. 142). Just i denna kyrka fick Strindberg (rättare sagt berättaren i hans verk) uppleva en ”oförklarlig vördnad och bävan” i samband med sitt deltagande i den katolska mässan. Jakob brottas erbjuder läsaren det kanske mest fantastiska utdraget, där liturgin gestaltas (se också Elisabeth Stenborgs artikel i Signum 4/2012). Denna gång är berättaren närvarande vid en katolsk gudstjänst i kyrkan Saint-Germain-l’Auxerrois och har råkat i extas vid förvandlingen av brödet och vinet under nattvarden. Författaren återger en dramatisk stämning, närmast beskriven som ett skådespel. Denna litterära bild utnyttjar alla de medel som tas i bruk för liturgin: färger, rörelser, ljud och musik och sist men inte minst lukter (orden som beskriver dessa förnimmelser är markerade med fetstil i citatet). Efter att ha upplevt detta mysterium där transsubstantiationen äger rum grips berättaren av en orubblig övertygelse: sanningen finns i den katolska kyrkans sköte.

”Orgeln osynlig, spelar toner, harmonier som jag icke förr hört, men som förekomma mig som minnen; minnen från förfädrens tider eller från ändå mer avlägsna dagar. […].

Sex ljus äro tända vid altaret; prästen i vitt, rött och guld talar intet, men hans hand fladdrar med en fjärils graciösa rörelser över en bok. Bakom träda två vitklädda barn fram och knäböja. Det ringer i en liten klocka. Prästen tvår sina händer och bereder någon handling som är mig obekant. Det sker något sällsamt, skönt, högt, därframme i fjärran bland guld, rökelse och ljus … jag förstår intet, men känner en oförklarlig vördnad och bävan, och en känsla slår ner i mig: detta har du upplevat och medlevat förr …” (SV 38, s. 140–141).

Efter att ha deltagit i den katolska mässan stannar berättaren kvar ensam i kyrkan och närmar sig ett vigvattenskar i kyrkan Saint-Germain l’Auxerrois. Återigen skall beskrivningen betraktas som en liturgisk gest där berättaren möter Gud och avslöjar sig själv:

”När jag slutligen blir ensam nalkas jag vigvattenskaret av nyfikenhet eller annat. Det är hugget i gul marmor i form av ett musselskal, och över detsamma ett barnhuvud … med vingar bakom. Och barnets ansikte är levande, förklarat av ett uttryck som man endast ser hos goda, sköna, väl uppfostrade treåringar. Munnen står öppen, och mungiporna återhålla ett leende; de stora härliga ögonen äro nedslagna och man ser huru den lille skälmskt speglar sig i vattnet men under ögonlockens skydd, som om han visste sig göra något olagligt, men ändå ej är rädd för straffaren som han vet sig kunna avväpna med en enda blick … Det är barnet, som ännu bär prägeln av vårt fjärran ursprung, en glimt av övermänniskan, och som hörer himmelen till. Man kan då le i himmelen och ej endast bära kors! Hur ofta i mina självanklagelsestunder då de eviga straffen stå för mig som objektiva verkligheter, har jag icke framställt den frågan som mången skulle finna genvördig: Kan Gud le? Le åt människomyrornas dårskap och övermod? Kan han det, då kan han ock förlåta.

Barnansiktet ler åt mig och ser på mig genom ögonlocket, och den öppna munnen säger gäckande: pröva på, vattnet är icke farligt!

Och jag rör med två finger vid det vigda vattnet, det går en krusning över ytan såsom – jag tror det var i Betesdadammen – och nu för jag fingren från pannan mot hjärtat och sedan från vänster till höger, som jag sett min dotter göra det. Men i nästa ögonblick är jag ute ur kyrkan – ty den lille skrattade, och jag – skämdes vill jag icke säga, men jag önskade helst att ingen sett det” (SV 38, s. 141–142).

Med hjälp av talrika jämförelser förändras plötsligt vigvattenskaret och får en figurativ och andlig betydelse. Skildringen är detaljrik: beskrivningen börjar med munnen, fortsätter med mungiporna för att avsluta med ”de stora härliga ögonen” och ögonlocken. Det iögonfallande är att det konkreta föremålet (vigvattenskaret) stegvis förvandlas helt, får liv och återspeglar berättarens själstillstånd. Strindberg använder en jämförelse för att bryta ner den naturalistiska skildringen och tränga in i den andliga sfären. Barnet agerar ”som om han visste sig göra något olagligt, men ändå ej är rädd för straffaren som han vet sig kunna avväpna med en enda blick”; han frigör sig från verkligheten och ”hör himmelen till”. Nu blinkar barnet mot himmelen, mot det andliga. Barnets ansikte ler, det har gudomliga drag och har någonting att förmedla till berättaren. Berättarens häpnad och sätt att reagera när han ser barnhuvudet le är avslöjande: ”Man kan då le i himmelen och ej endast bära kors! […] Kan Gud le? Le åt människomyrornas dårskap och övermod? Kan han det, då kan han också förlåta”. Berättelsen har en enda funktion: att inbjuda berättaren att förtrösta på en förlåtande och barmhärtig Gud. Frågan är om det är makterna som nu talar eller om det inte snarare är berättarens sinnestillstånd som avspeglas. Plötsligt hamnar den naturalistiska skildringen i en fantasivärld: barnet talar, meddelar Guds ord och ger uttryck för berättarens oroliga själstillstånd: ”pröva på, vattnet är icke farligt!”. Berättarens tvivel förkroppsligas i barnet. Han litar på honom eller på sig själv, låter sig övertygas och gör sitt korstecken med största respekt. Ändå är han strax tillbaka till första steget. Hans skamkänslor tar över, han hör den lille skratta och göra honom till åtlöje.

Till sist bör också en annan kyrka nämnas, nämligen Saint-Sulpice, ”det frommaste templet i Paris” enligt Strindberg (SV 38, s. 100). Strindberg fick många gånger beskåda den berömda tavlan av Delacroix ”Jacob et l’ange du Seigneur”, ett motiv som symboliserade mycket av Strindberg själv. Strindberg, sökaren men framför allt ”brottaren”, hittade i Jakob det perfekta föredömet!

”[Jag träder] ofta in i kyrkan för att styrka mig genom att betrakta Eugène Delacroix’ Jakob brottas med Ängeln. Saken är att denna scen alltid ger mig något att tänka på, i det den väcker gudlösa föreställningar hos mig, trots det ortodoxa i ämnet. Och när jag går ut igen mitt bland de knäböjande bevarar jag minnet av brottaren som håller sig upprätt trots sin skadade höft” (SV 38, s. 100).

Genom dessa textutdrag har kanske en annan och mer oväntad bild av Strindberg trätt fram. Bilden av en människa som också hade en längtan efter att få uppleva det heliga, det sakramentala, det sakrala. Han sökte sig till olika kyrkor, beskrev de talrika känslor som han dramatiskt fick erfara när han gjorde sitt korstecken eller deltog i olika gudstjänster: vesper, julmässa, eukaristin …

Avslutningsvis återstår nu för läsaren att bestämma om dessa bilder skall tolkas som konstruerade och vackra fantasibilder och dramatiska bilder eller om de snarare har en sanningshalt som visar ännu en aspekt av Strindbergs mångfacetterade väsen.

Not

I andra artiklar har jag mera grundligt behandlat liturgins roll och betydelse (även den anknytning som görs till Huysmans och Bloy) i de dramatiska pjäser som Strindberg skrev omkring 1900 (se Cedergren i tryck), ”Strindbergs romantiska katolicism – ett liturgiskt och franskt universum” i Martin Hellström (red.), Tron är mitt lokalbatteri, Artos (förväntad utgåva 2013) samt Cedergren (2011), ”L’Écriture transfigurée d’August Strindberg, une esthétique d’inspiration française?”, Actes du IVe Congrès de la Société des Études Romantiques et Dix-neuvièmistes, Les Religions du XIXe siècle, sous la direction de Sophie Guermès et Bertrand Marchal, Paris. http://etudes-romantiques.ish-lyon.cnrs.fr/religions_m.html).

Mickaëlle Cedergren är fil.dr i franska vid Stockholms universitet.