Svensk facklig press möter det ”katolska” i Solidaritet

Det har nu gått mer än 20 år sedan de stora strejkerna i Polen utbröt mellan april och augusti 1988. De påskyndade redan pågående försök att nå överenskommelser mellan regering och opposition. Men 1988 hade den ”oberoende och självstyrande fackföreningsrörelsen Solidaritet” (NSZZ Solidarnosc), som ledde strejkerna och som hade bildats sensommaren 1980 och förbjudits den 13 december 1981 av den polska regimen genom militärlagarna, ännu inte återlegaliserats. Den verkade 1988 fortfarande, som det hette i en svensk rapport 1987 till Arbetarrörelsens internationella centrum i Stockholm, i en ”semilegal situation”.1 Nya förhandlingar från och med februari 1989 vid ”Runda bordet” markerade sedan slutet för det kommunistiska systemet i Polen, vilket i sin tur bidrog till de följande stora förändringarna i hela Central- och Östeuropa.

”Var inte rädda!”

Något som var av stor betydelse, och som uppmärksammats världen runt, var den katolska kyrkans och givetvis påven Johannes Paulus II:s roll i samband med förändringarna i Polen både före och efter 1980. Påvens rop ”Var inte rädda!”, med vilket han 1978 på Petersplatsen inledde sitt pontifikat, upprepades i Polen och fick där en speciell mening i kampen mot den kommunistiska diktaturen. Ropet blev till ett ledmotiv under dessa år.

Johannes Paulus II:s första besök som påve i sitt hemland, 1979, hade gett det katolska folket och den katolska kyrkan i Polen ett nytt självmedvetande. Den polska staten och kommunistpartiet så att säga abdikerade under denna pilgrimsresas jättemöten och överlät organisationen, inklusive säkerhetsarrangemangen, åt kyrkans eget folk, vilket ledde till oanade konsekvenser: det ”katolska” civila samhället visade sig här på egen hand kunna ta hand om miljonstora folksamlingar. Även i fortsättningen åtog sig det civila samhället och den katolska kyrkan uppgifter på det konkreta vardagliga planet vilka staten inte var mäktig att lösa, från att säkra elementära behov för socialt utsatta familjer till det omtalade exemplet att under strejkerna förbjuda försäljning av alkohol på och kring varven vid Östersjökusten och på fabriksområdena. Dessa ’civila’ krafter gjorde inte bara anspråk på att föra arbetarnas och folkets talan mot en komprometterad överhet och ett parti utan trovärdighet. De agerade också i icke-våldets tecken med en uppfinningsrikedom och seghet och samtidigt ett patos som slog världen med häpnad.2

I Sverige ökade under denna tid medvetenheten om den katolska kyrkans samhällsroll. Många vedertagna föreställningar underminerades, inte minst hos den politiska vänstern, även om det om Polen oftast handlade om undran och mindre om förståelse. ”Man får anta att vissa saker kändes ganska främmande för västeuropeiska besökare”, heter det med en viss underdrift i en ny historik över Svenska Metallindustriarbetareförbundet under åren 1957–1981, om de svenska observatörernas intryck vid Solidaritets första kongress i september/oktober 1981. Att det förekom mässor och böner och att kyrkans representanter uppträdde på en facklig kongress, att denna skickade ett hyllningstelegram till den helige fadern som tack för den just då publicerade encyklikan Laborem exercens (”Människans arbete”), var ju tämligen unikt och tedde sig rätt så exotiskt i gästernas ögon, bland dessa den svenska Landsorganisationens (LO) dåvarande ordförande Gunnar Nilsson.3

Man var förbryllad över de katolska elementen, så påtagligt synliga redan under augustistrejken 1980 på Leninvarvets grindar i Gdansk där kors, bilder av Gudsmodern Maria och påven Johannes Paulus II hade satts upp. Nu rymde den nya fackliga organisationen Solidaritet, som formerade sig till följd av dessa strejker (och den i sammanhanget så viktiga mer akademiska ”Kommittén för arbetarnas försvar”, KOR, bildad 1976), inte bara ”katolska” element under sitt vida tak, utan allt mellan mycket konservativa och mycket radikala grupper: traditionella fackföreningsaktivister, socialdemokrater, marknadsliberaler, nationalister liksom både tidigare och även fortfarande övertygade kommunister och dem som uppfattade sig som trotskister eller syndikalister. Just den inre mångfalden inom Solidaritet ledde ju också till konflikter mellan olika grupper inom organisationen och den senare splittringen.

Men det katolska elementet kunde inte ignoreras. I första kapitlet av Solidaritets program, antaget på den konstituerande kongressen 1981 i Gdansk, heter det: ”Solidaritet bygger sitt program på kristen etik, på våra nationella traditioner och på arbetarrörelsens demokratiska traditioner.” Strax fortsätter texten med: ”En ny ingivelse för vår verksamhet är påven Johannes Paulus encyklika om människans arbete.”4 Även under den fortsatta utvecklingen, under perioden av illegalitet och halvlegalitet fram till Rundabordssamtalen 1989, förblev detta element vägledande. Samtidigt spelade den katolska hierarkin en förmedlande roll under denna tid, där för övrigt kyrkans ledare och många församlingspräster inte alltid rörde sig i samma takt, i relation till arbetarnas krav.

En roll för svensk fackföreningsrörelse

Allt detta har varit välkänt och omskrivet, även om det delvis redan är glömt, och skall här inte behandlas närmare. Men det finns en aspekt för svenskt vidkommande – inte minst katolskt – som inte är ointressant att återvända till, så här 20–30 år efter det att Solidaritet bildats, kämpat för erkännande, förbjudits, förföljts och till slut tagit sig in i maktens centrum och då samtidigt splittrats. Denna aspekt handlar om nedslag i publikationer, som står den svenska arbetarrörelsen nära, och om viss rapportering om just katolska förhållanden, främst i Polen, under dessa år. Att Polen, den katolska kyrkan i Polen och Solidaritet bevakades och utförligt skildrades i katolsk press, inte minst i Signum där en lång rad artiklar publicerats, särskilt under åren kring 1980, är mindre överraskande. Men att som katolik kunna läsa artiklar med anknytning till katolska förhållanden i till exempel tidningar utgivna av den svenska fackföreningsrörelsen är mer överraskande och det kan vara värt att påminnas om vad och hur man rapporterade. Givetvis handlar det då inte om särskilt många artiklar eller artikelserier. Men det som jag har kunnat finna i ett urval representativa tidningar – LO-tidningen, Metallarbetaren (dåvarande Metallindustriarbetareförbundets tidning) och Grafia (dåvarande Grafiska fackförbundets tidning) – kan ändå överraska, även om man tar hänsyn till att det bland LO-förbundens medlemmar återfinns många katoliker. I andra tidningar som jag har granskat, till exempel Mål och Medel (Livsmedelarbetareförbundet) och Gruvarbetaren (Gruvindustriarbetarförbundet), som också skriver om Polen, nämns däremot det katolska inslaget knappast, vilket för den senare tidningen med tanke på kyrkans roll i gruvdistrikten kring Katowice möjligen kan tolkas som en medveten markering.

Det var LO och de två förbunden ’Grafikerna’ och ’Metall’ som spelade en särskilt viktig roll för det stöd som den nya fackliga organisationen i Polen kunde få från Sverige. Liknande och ibland omfattande stödaktiviteter arrangerades i andra länder. Men LO fick dessutom Fria Fackföreningsinternationalens (FFI) uppdrag att samordna insatser i Polen när det gällde bidrag för att skapa förutsättningar för Solidaritets informationsverksamhet och man satte även in stora egna resurser.

Grafiker-na fick uppdraget att genomföra huvuddelen i detta arrangemang, nämligen att bygga upp tryckerier. De beslagtogs efter den 13 december 1981. Metall hade nära kontakter med ”besläktade” polska arbetsplatser och planerade vissa samordningsprojekt för arbetsmiljö och tidningsutgivning, något som också fick avbrytas. Och hela den samlade svenska arbetarrörelsen drog – liksom kyrkorna och andra organisationer i Sverige – från och med årsskiftet 1981/82 igång ett omfattande humanitärt stöd till polska familjer, drabbade av förtrycket under militärlagarnas tid. Här utvecklades ett märkligt samarbete, mellan Arbetarrörelsens internationella centrum (AIC, nu Olof Palmes internationella centrum) och dithörande i-fonden, som hade byggts upp av ABF, KF, LO och SAP, och katolska Caritas i Polen. När AIC:s chef rapporterade om denna kontakt inför Landssekretariatet (LO:s styrelse), höjdes många ögonbryn och en del förklaringar krävdes, innan ledningen insåg det rimliga i arrangemangen. Det fanns ju ingen annan motpart i Polen som AIC ansåg sig kunna lita på.

En av de viktigaste kontaktpersonerna för AIC:s utsända var biskopen Czeslaw Domin i Katowice, ansvarig för polska Caritas. Hans brev i AIC:s arkiv kan illustrera både den tacksamhet som man hyste i Polen för den hjälp man fick och den kulturella skillnad som ändå fanns och som också blir synlig i många andra tackbrev från Solidaritetsfamiljer till lokala svenska fackliga och politiska (socialdemokratiska) organisationer. AIC hade nämligen liksom religiösa samfund och andra svenska organisationer satt igång en faddersverksamhet där polska familjer ”adopterades” av svenskarna och försågs med paket (som Posten till att börja med distribuerade gratis). De centrala organisationerna skickade lastbilar med förnödenheter, där även SIDA bidrog till finansieringen. Många av dessa tackbrev innehåller en rad religiösa formuleringar, bibelcitat och löften om förböner för givarna.5 Ibland bifogades även små religiösa bilder. Biskop Domins brev är här inget undantag. Ett, daterat julen 1982, börjar med Glorians inledning (den första meningen) – på latin. Han tackar sedan på engelska med formuleringar ur Romarbrevet (15:25–31), utlovar de polska familjernas böner om Guds välsignelse för AIC och de svenska givarna och avslutar med ”Sincerely yours in Christ”. – Möten mellan AIC:s utsända och ’kyrkan’ kunde också ta sig andra dråpliga uttryck. AIC skickade även efter den 13 december ut små lastbilar med tryckeriutrustning som skulle smugglas in i Polen. En av chaufförerna, medlem av en mer radikal vänsterorganisation, berättar hur de kom fram till en kyrka och där möttes av en liten procession av ministranter med prästen i spetsen. Ministranterna lyfte av lådorna med utrustningen från bilen och bar den i procession till kryptan – allt för att hindra den konfunderade säkerhetspolisen att ingripa. Just denna chaufför och hans kollega åkte för övrigt senare fast och hamnade ett par månader i polskt fängelse.6

Glimtar om bakgrunden

Låt oss dock, innan några av de ”katolska” inslagen i svensk facklig press presenteras, peka på drag hos Solidarnosc/Solidaritet med dess framtoning både av antikommunism och antikapitalism, katolsk socialetik och traditionell socialdemokratiskt orienterad fackföreningsideologi. Det är drag i denna ”samlingsrörelse” som är viktiga men inte riktigt beaktas i de källor som här nämns, men som observeras starkare i den interna rapporteringen till LO, SAP, förbunden och AIC, liksom i en rad artiklar i socialdemokratiska Tiden. Den australiensiske, i Storbritannien verksamme fackföreningshistorikern och anglikanske prästen John A. Moses tänkvärda bok Trade Union Theory from Marx to Walesa skildrar – för att nämna ett exempel ur litteraturen – Solidaritets sammansatta ideologi och då även dess rötter i den katolska ”solidarismen”. ”Solidarismen” utvecklades både i Tyskland och Frankrike och har fått sitt nedslag i påvarnas socialencyklikor sedan 1891 (Rerum novarum, ”om arbetarfrågan”) fram till just Laborem exercens.7 Rätten att organisera sig fackligt och rätten att strejka är nyckelelement i denna tradition, tydligast och mest reservationslöst formulerat i 1981 års rundskrivelse och upprepat i Johannes Paulus II:s tal vid besöken i Polen, till exempel 1983. LO-ordföranden Stig Malm och TCO:s ordförande Björn Rosengren kunde skämta om detta, att det nu blev ”klart att en fri fackföre-ningsrörelse är given av Gud”, skrev Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson i en uppsats 1984, men lade till: detta är ”blodigt allvar i Polen”!8 – Det måste här dock läggas till att särskilt de första sociala rundskrivelserna samtidigt hade en klar antisocialistisk udd, vid sidan av den antikapitalistiska och anti-etatistiska, en blandning som också återfinns i uttalanden av Solidaritetsaktivister.

Om påven, mässbesök och kloster

Hur kunde då den katolska kyrkan, särskilt i Polen, under denna tid återspeglas i svensk facklig press som har stora upplagetal? Det rapporterades givetvis om den viktiga konkreta hjälpen från den svenska arbetarrörelsen, både före och efter den 13 december 1981, och hur den förmedlades. AIC:s och i-fondens humanitära bistånd för Polen organiserades ”i samarbete med den katolska kyrkan”, skriver till exempel i LO-tidningen 1982:9 och 1982:37 som något självklart. Om dessa insatser och detta samarbete återkommer tidningarna vid flera tillfällen.

Lech Walesas nära relation till kyrkan, hans ”djupa religiositet”, dagliga mässbesök med mera nämns ständigt i både Metallarbetaren och LO-tidningen, till exempel i ett porträtt av Solidarnoscs ledare i Metallarbetaren 1980:41. Det som dock finns i undertexten handlar inte om religion i sig, utan om katolicismen som en del av polsk nationell identitet. Det är detta som gör det lättare att förstå och kanske till och med stå ut med denna ur facklig synvinkel kanske något suspekta relation. Den katolska socialläran finns inte med i rapporteringen, men den kan dyka upp i andra, oväntade sammanhang: ”– Led oss i kampen, kamrat påve!”, ropas det ut i svarta bokstäver över en artikel i Metallarbetaren 1980:34, med en stor bild av påven. Artikeln handlar om Johannes Paulus II:s besök i Brasilien, bygger på ett referat i Le Monde, men är skriven av tidningens chefredaktör Sven Svensson i Stockholm som ser en di-rekt linje mellan påvens tal i São Paulo, ”Sveriges tredje största industristad”, fackliga rättigheter, ett rättvisare samhälle och de förhoppningar besöket och talet väckte, å ena sidan, och å andra sidan de ansträngningar som svenska Metall gör, bland annat när man lämnar stöd åt fackliga aktivister på svenska företag i Brasilien (bland dessa en viss Luiz Inácio da Silva, sedermera president Lula).

Dock åter till Polen. I samma tidning finns på 1980-talet både artiklar om protester mot regimen då man använder ”religionen som förevändning” för att samlas och ge uttryck för sina åsikter (t.ex. Metallarbetaren 1985:39, bildtext s. 16–17), och rena berättelser om katolska förhållanden. Det mest påfallande exemplet är ett reportage i Metallarbetaren 1987:40: ”Det lyckliga livet innanför murarna”. Det handlar om livet i nunneklostret Chelmno i norra Polen. Det är ett text- och bildreportage på dryga 6 sidor, inkännande formulerat på ett sätt som man knappast förväntar sig i en tidning som annars mest handlar om löntagarfonder, fackliga uppgörelser, arbetsmiljöfrågor och för övrigt om jakt och fiske, manliga metallarbetares omtyckta fritidssysselsättning.9 Men här finns nu bilder av och texter om nunnor i äppelträd, i bön, organisten syster Anna bakom ratten och syster Klara i köket: läsning för metallarbetare i bilfabriker och vid masugnar om konstiga, älskvärda typer som lever sitt främmande liv men tydligen ändå är nöjda med tillvaron.

Grafia är en annan tidning som rapporterade flera gånger om Polen. I en av de första artiklarna (1980:20–22, av andreredaktör Bertil Frick) om just grafikernas insatser vid uppbyggandet av tryckerier nämns åter Solidarnoscs katolska band, dock med en annan vinkling: ”Rörelsen har också ett märkbart drag av Polens djupa folkreligiositet med sitt starka inslag av historisk skönhet”, heter det. I en senare artikel nämns den polska katolska kyrkans roll när det gällde att – med Lech Walesa – motverka ”extremisternas … konfrontationskurs” (1982:2; Erik E Lindström). Men huvudtonen är den som upprepas i ett senare nummer av samma tidning, nämligen att kyrkan är en ”folklig rörelse” som ”alltid [har] gjort landet unikt i Östeuropa”. ”Under åren sedan 1980 har också kopplingarna mellan Solidaritet och den katolska kyrkan stärkts”, konstaterar författaren Janne Sundling (1987:2).10

Begränsad förståelse

Samtidigt som den katolska identiteten för det polska folkets flertal betonas, har skildringarna alltså så att säga ’reduktionistiska’ drag. De handlar inte om religion i egentlig mening, som man förhåller sig tämligen neutral till, utan, som rubriken lyder i en artikel om två polska Solidaritetsmedlemmar som hade flytt till Sverige och som två gånger i månaden deltog i den katolska mässan på polska i Oxelösund: ”Kyrkan är friheten – man går dit som protest” (Metallarbetaren 1984:22–23; Peter Nilsson). I artikeln görs dock ingen hemlighet av att de båda polackerna är goda katoliker: ”Kyrkan har alltid identifierats med två saker”, säger den ene, Janusz: ”Troheten till Gud och kampen för friheten.” ”Kyrkan är också det enda område i hela samhället som kommunisterna inte kontrollerar”, lägger Marek till. ”Fler går i kyrkan idag än på 30-talet.” Kyrkan som ort för friheten från statens förtryck – det är huvudtemat. Samma tema utvecklas utförligare i en artikel i Metallarbetaren 1982:40 med rubriken: ”Den svarta Madonnan. Ikonen som hotar Polens generaler”. Artikeln av en författare som ville förbli anonym handlar om ”landets viktigaste religiösa symbol”, om vallfärderna dit, om ärkebiskop Josef Glemps predikan om den politiska situationen, och om kyrkans roll. Även anknytningen till Sverige nämns: klost-ret med madonnabilden anfölls ju 1655 av svenskarna men belägrarna slogs tillbaka och så småningom drevs de svenska arméerna ut ur landet.11 – I direkt anslutning till denna artikel finns för övrigt en hänvisning till att AIC:s Poleninsamling och ”adoptionsprogrammet” fortsätter och det lämnas uppgift om postgironumret.

I juni 1989, efter det att det polska folket för första gången på över 50 år hade ”något så när fritt” fått välja sina kandidater till parlamentet (valordningen var en kompromiss mellan den gamla regeringen och oppositionen och ändrades sedan), hade Metallarbetaren åter en lång artikel: ”Blir det nån ordning i Polen nu då?” (1989:23; Karin Bojs). Där berättas bland annat om strejkerna 1988 på stålverket Stalowa Wola i sydöstra Polen, en solskenshistoria som måste återges mer utförligt. Inne på stålverket gick de strejkande runt med sina plakat. De hade svetsat fast ett stort järnkors i marken. Utanför stod kravallpolisen. ”Strejkkommittén skickade efter en präst som skulle inviga korset men kravallpoliserna släppte inte in honom. Då anordnade fader Frankowski, en annan präst från staden, en procession. I täten gick en korgosse med ett standar, sedan kom fader Frankowski själv i sin skrud och efter honom gick nunnorna och kören. Människorna anslöt sig efter vägen, till slut var de flera tusen. När de kom fram till stålverket vek kravallpoliserna undan och fader Frankowski kunde lugnt välsigna korset.” – Berättelsen visar två saker: det som antyds i många artiklar, att katolska kyrkan användes som ”medel” för att uttrycka protest, men också att det fanns en djup övertygelse bakom: varför annars svetsa fast ett kors?

Tre kors som tecken för denna tid står kvar i Gdansk utanför Leninvarvets grind, det stora monumentet som restes 1980 till minnet av de människor som polis och militär hade skjutit ihjäl under strejkerna 1970. Detta monument har avbildats ett otal gånger, även i svensk facklig press. Det går inte att ta miste på dess symbolik: tre höga järnkors med tre ankare i toppen som antyder kristusfiguren: lidandets och hoppets tecken tillverkat av det material som dominerar på den stora arbetsplatsen bakom grinden. Här lades blommor och kransar ner under hela denna period, även när militärdiktatur rådde. De togs bort, nya lades dit.

Men nu är det nya tider. Rapporteringen har tagit andra vägar, betingade av det som hände i Polen efter 1989. Det blev uppenbart att kyrkans roll ändrats, även försvagats under de nya förutsättningar som kommit att råda och där nya krav ställs, vilket också påtalas i flera artiklar i Signum efter 1990. AIC:s informationsblad ”Polen” 1990 pekar på en riktning som rapporteringen i den svenska, inte bara fackliga, pressen kom att ta: striden står mellan de konservativa krafterna inom den katolska kyrkan och ”den liberala och toleranta katolska falangen”, heter det. Frågan är alltså om de positiva omnämnanden som den katolska kyrkan fick på 1980-talet i Sverige via Polen var en tillfällighet eller kan återkomma, om rent av förståelsen för kyrkans roll kan fördjupas. Utvecklingen i Polen verkar inte tala för att detta kommer att bli fallet. Okunnighet spelar här säkert en roll, men är knappast hela förklaringen.

Klaus Misgeld är historiker och deltar i ett av Östersjöstiftelsen finansierat forskningsprojekt vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, om Sverige och demokratirörelsen i Polen på 1980-talet, där han bland annat behandlar det svenska fackliga stödet för Solidarnosc.

Noter

1. Här använt arkivmaterial finns i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

2. En av dem som i väst har beskrivit allt detta mycket åskådligt är den brittiske historikern Timothy Garton Ash: The Polish Revolution. Solidarity. Ganta Books, London 1983/1991.

3. Citatet i Det lyser en framtid. Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1957–1981 (IF Metall, Stockholm 2008), avsnittet av Christer Thörnqvist: ”Metall i världen”, s. 987; om kongressen t.ex. Dokument från Solidaritets kongress, översatta och redigerade av Maria Borowska (Institutet för social forskning, Stockholms universitet 1981-12-02); The Solidarity Congress, 1981. The great debate, edited and translated by Georg Sanford. Macmillan, Basingstoke 1990.

4. Dokument från Solidaritets kongress, s. 15.

5. Se även Breven från Polen, utgivna av Bengt Ohlsson, AIC, Stockholm 1983.

6. Göran Jacobsson i Arbetarhistoria 2006:4, s. 18–23.

7. Laborem exercens utgavs av Katolska Bokförlaget, Uppsala 1982, med en introduktion av Héctor Dominguez SJ. Se för övrigt flera artiklar i Signum mellan 1981 och 1985. Uttrycket ”Sammlungsbewegung” används för Solidaritet t.ex. i Polen 1980–1984. Dauerkrise oder Stabilisierung? Strukturen und Ereignisse in Politik, Gesellschaft und Wirtschaft, Hg.: Dieter Bingen, Nomos, Baden-Baden 1985. J. A. Moses bok utkom på Berg, New York 1990. – Katolska kyrkans sociallära presenterades av Erwin Bischofberger och Maciej Zaremba i boken Arbete före kapital. Den katolska kyrkans sociallära, 1985, alltså just under den här aktuella perioden. Förlaget var av bland annat LO ägda Brevskolan (Stockholm), uppdragsgivare var Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund. Även den katolske prästens och professorns Józef Tischners bok Solidaritetens etik kom ut på svenska vid samma tid (Förlaget ASAK, Hudiksvall 1984, på polska 1981, översatt av Anders Bodegård; recenserat av Gösta Hallonsten i Signum 1985:3).

8. ”Polen och den svenska arbetarrörelsen”, s. 81–89 i Inte bara ord. Arbetarrörelsen och den internationella solidariteten, Tiden/aic, Stockholm 1984, citat s. 83.

9. Artikel av Titti Olsson/Grupp Fem; foto: Maggan Inninger.

10. J. Sundling var journalist på Kommunalarbetaren, Kommunalarbetareförbundets tidning.

11. Se vidare Peter Johnsson: Polen i Europa. En resa i historien 966–2005, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2005, s. 99 ff. ”Myten” av 1655 återspeglas igen i Solidaritets retorik, symboler, poesi och riter, noterade Barbara Törnquist-Plewa i The wheel of Polish fortune. Myths in Polish collective consciousness during the first years of Solidarnosc, Lund Slavonic monographs 2, 1992. Boken presenteras av Per Beskow i Signum 1993:2.