Svenska kyrkans siffror

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den i vissa hänseenden nedslående statistiken över Svenska kyrkans verksamhet 1985 har redan kommenterats av ärkebiskopen i kyrkomötet och därefter i åtskilliga tidningar. Det finns skäl att närmare belysa de tendenser som förra årets siffror avtecknar sig emot.

En anledning till det relativt stora intresset är sannolikt att enligt en allmän uppfattning religion och andlighet åter spelar större roll i det intellektuella och moraliska klimatet än för några år sedan. Men utvecklingen på kultursidorna och i kyrkbänkarna behöver ju inte sammanfalla.

En sådan minskning av gudstjänstbesöken från ett år till ett annat har inte inträffat på tjugo år. Och minskningen är kraftigast i fråga om de mera tungt vägande gudstjänsterna. Högmässan har mist 6% av sina besökare året innan, andra offentliga gudstjänster 4,5%, övriga gudstjänster 2%, medan musikgudstjänsterna har ökat med 5%. Detta senare ovanligt mycket till följd av kyrkomusikens år. Jämför vi med siffrorna för högmässobesök för tio år sedan är minskningen 12%.

Medan högmässans tillbakagång är ett välkänt fenomen, är tillbakagången i antal besök vid andra offentliga gudstjänster (t ex särskilda nattvardsgudstjänster, passionsandakter, konfirmation, julbön och övriga gudstjänster (skolgudstjänster, sjukhusandakter etc.) något nytt. Ökningen av besök i dylika gudstjänster har hittills mer än väl uppvägt högmässans tillbakagång.

.

Nattvardslivet

Nattvardslivet har som bekant upplevt en stor stabil tillväxt i Svenska kyrkan i minst 50 år. Det har varit en tämligen parallell ökning av antalet nattvardstillfällen och antalet kommunioner. Dock har ökningstakten varit i något avtagande, under 70-talet som helhet ökade siffrorna med hälften, de tio senaste åren med en tredjedel. Ett enda års siffror bör dock behandlas med försiktighet som mätare av mer långsiktiga tendenser. Minskningen av högmässobesöken har också gjort att även om antalet fullständiga högmässor ökat något, har antalet kommunioner vid dessa minskat. Det finns betydande skillnader i kyrksamhet mellan olika landsändar i Sverige och dessa utjämnas endast mycket långsamt. Växjö snarast befäster sin ställning som ledande stift, gudstjänstbesöken per vecka motsvarar 7,8% av kyrkomedlemmarna, för högmässobesök per vecka är procentsiffran 3,8. För Stockholms stift är siffrorna 2,8% resp. 1,0. För Stockholms stift, där kyrkomedlemmarna utgör 84% av totalbefolkningen gör beräkningssättet en viss skillnad.

Visby och Luleå stift behåller platserna närmast Växjö; Luleå vad gäller besök i samtliga gudstjänster, Visby i fråga om högmässor. Skillnaderna mellan Skara, Göteborgs och Linköpings stift har minskat stadigt. Göteborgs har efter en stark tillbakagång under den snabba urbaniseringen på 50- och 60-talet, haft en ungefär riksgenomsnittlig utveckling av kyrkobesök. Skara har haft den klart svagaste utvecklingen bland stiften, medan Linköping onekligen haft den minst ogynnsamma. För Skaras del skulle man sannolikt finna en orsak i sammanläggning och färre gudstjänsttillfällen i de många småförsamlingar som är karakteristiska för stiftet.

De svagaste stiften Stockholms och Strängnäs har haft en något bättre utveckling än genomsnittet.

Nattvardslivet i Svenska kyrkan visade en mycket skiftande bild, när renässansen satte in. Värst drabbat var Mellansverige. Bäst bevarad var nattvardsseden i Luleå stift, därnäst Göteborg, Växjö och Skara. Uppryckningen i Strängnäs stift var påtaglig redan under 40- och 50-talen, i Västerås tog den fart från slutet av 50-talet och kulminerade i början av 70-talet.

1985 står nattvarden starkast i Växjö stift, därnäst Visby och Luleå. Göteborg hade länge en måttlig ökning, men inget annat stift har under de senaste tio åren ökat såväl nattvardstillfällen som kommunioner så starkt.

Karlstads och Härnösands stift utmärks av nattvardens svaga ställning, jämförd med annan gudstjänst. Karlstad har vad gäller fullständiga högmässor närmat sig genomsnittsfrekvensen, men nattvardsgästerna är fortfarande färre i förhållande till högmässobesöken totalt och andra nattvardsgudstjänster är relativt färre. Härnösands stift har fortfarande betydligt färre fullständiga högmässor, men antalet kommunioner har ökat.

Andelen av högsmässor som har nattvardsgång är för landet 27%, för Strängnäs stift 37%. Medan Strängnäs vad gäller gudstjänstbesök är klart näst sist av stiften, är kommunionerna i relation till medlemmar i Svenska kyrkan högre än i Karlstads och Härnösands stift. Stiften är stora och oenhetliga, om vi i stället ser till statistiken på länsnivå, som för många bearbetningar givetvis är viktigare än stift, finner vi i toppen Kronobergs län med dessa procenttal för medlemmar: högmässa 4,4%, alla gudstjänster per vecka 8,8%, därefter Västerbotten, Kalmar, Hallands, Gotlands, Skaraborgs, Jönköpings. I botten Stockholms, därnäst Örebro, Södermanlands och Malmöhus.

Förrättningarna

Dopsiffrorna har sjunkit, med en stabilisering under början av 70-talet, och under 80-talet i ganska modest takt. 1985 års siffra var 73,5% i förhållande till de under året födda.

Konfirmationssiffrorna började sjunka förr och snabbare än dopsiffrorna, men har stabiliserats under 80-talet, 69% förra året. Samma tendens är än tydligare för den kyrkliga vigseln; andelen sjönk snabbt från senare delen av 60-talet och nådde en botten 1981. Därefter har andelen åter ökat, från 56,6% till 61,1%. Från 1984 till 1985 hade vi en påtaglig ökning av ingångna äktenskap med drygt 2 000. Av denna ökning kom 70% på Svenska kyrkan, 20% på andra religiösa ordningar och 10% på civiläktenskap.

Här finns alltså en klar ökning av andelen ”i annan religiös ordning” som 1985 var mer än 6% av samtliga.

När det gäller dessa senast behandlade övergångsriter kan ju den på många sätt omvittnade nytändningen för fest och högtid vara en förklaring. Den skulle kunna stödjas av förhållandet att de senaste åren genomsnittsantalet deltagare vid kyrkbröllop har ökat från ca 30 till 35-36. Det är emellertid uppenbart att det som kring 1980 föreföll vara en möjlig utveckling inte fortsatt: att konfirmation och vigsel miste sin folkkyrkliga karaktär och småningom skulle fa samma ställning som i Church of England, som numera döper ca 40% av en årskull i England, och där endast en sjundedel av 15-åringarna konfirmeras i anglikansk ordning.

Denna vändning uppåt har varit mest påtaglig i Stockholms stift. 1985 konfirmerades för första gången på 80-talet mer än hälften av 15-åringarna. Samma tendens gäller vigslarna. Under flera år var i Stockholms stift de civila fler än de kyrkliga, medan 1985 de senare var 25% fler.

Övriga verksamheter

Söndagsskolan tynar bort i snarast accelererande tempo, barn- och juniorarbetet håller sina ställningar och når var åttonde eller var nionde i åldern upp till nio år.

Det organiserade ungdomsarbetet går kräftgång med 33 000 registrerade i Kyrkans Ungdom, totalantalet besök i ungdomsarbetet har sjunkit med 20% på tio år, men har kanske stabiliserats på en dryg miljon besök årligen. Även antalet körmedlemmar som har ökat stadigt sjönk åter till strax under 100 000.

Medlemmar och odöpta

Sedan 1976 har Svenska kyrkans medlemsantal minskat, trots årlig befolkningsökning. Ser vi till icke-medlemmar, har deras antal bland svenska medborgare fördubblats sedan 1976. De utländska medborgarna blir till allt mindre del medlemmar i Svenska kyrkan, i första hand sammanhängande med invandringens starkt förändrade sammansättning. 1973 var 45% medlemmar i Svenska kyrkan, 1985 knappt 32%. Å andra sidan har antalet utländska medborgare i landet snarast minskat, varför dessa förändringar tenderar att spela en mindre roll. Antalet svenska medborgare som inte tillhör Svenska kyrkan har det senaste decenniet ökat med ca 25 000 om året. Endast enstaka år som 1978 har denna ökning till största delen berott på utträden. Under senare år har nettoutträdena (ca 5 000 personer inträder varje år, frånsett utländska medborgare och medlemskap genom naturalisering) endast svarat för en tredjedel av denna ökning. Resten kommer från sådana som förvärvar medborgarskap och därvid inte blir medlemmar, och fler födda än avlidna är icke medlemmar.

1985 fanns i landet 713 000 icke medlemmar av Svenska kyrkan, 8,5% av befolkningen – Av dessa var 448 000 svenska medborgare.

Med en fortsättning av nuvarande trender skulle antalet icke-medlemmar av Svenska kyrkan i befolkningen vid millennieskiftet vara minst 1,1 milj., varav sannolikt tre fjärdedelar svenska medborgare.

Antalet odöpta medlemmar i Svenska kyrkan ökar varje år med kanske 18 000 på 1985 års dopsiffror. Det kan nu vara ca 650 000 personer, och år 2 000 uppskattningsvis minst 900 000. (Här bortser vi från förhållandet att 150 000 till 200 000 medlemmar av Svenska kyrkan är döpta av fria samfund, utan att anteckning gjorts i folkbokföringen.)

Tendenserna

Under 60-talet minskade den aktiva kyrkligheten snabbare än vare sig förr eller senare. Den passiva kyrkligheten började vika mot slutet av decenniet. Under 70-talet var huvudtendensen en annan. Den aktiva kyrkligheten var stabil, och hela tiden ökade nattvardstillfällen och kommunjoner. Däremot var, särskilt mot slutet av 70-talet, den passiva kyrkligheten, förrättningarna, på stark tillbakagång.

Nu förefaller konfirmation och vigsel vara räddade för folkkyrkligheten, men dopen sjunker ned mot siffran för konfirmation. Samtidigt förefaller den aktiva kyrkligheten gå tillbaka, och det gäller även nattvardslivet. Men det finns anledning’ att varna för långtgående slutsatser från få år.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den i vissa hänseenden nedslående statistiken över Svenska kyrkans verksamhet 1985 har redan kommenterats av ärkebiskopen i kyrkomötet och därefter i åtskilliga tidningar. Det finns skäl att närmare belysa de tendenser som förra årets siffror avtecknar sig emot.

En anledning till det relativt stora intresset är sannolikt att enligt en allmän uppfattning religion och andlighet åter spelar större roll i det intellektuella och moraliska klimatet än för några år sedan. Men utvecklingen på kultursidorna och i kyrkbänkarna behöver ju inte sammanfalla.

En sådan minskning av gudstjänstbesöken från ett år till ett annat har inte inträffat på tjugo år. Och minskningen är kraftigast i fråga om de mera tungt vägande gudstjänsterna. Högmässan har mist 6% av sina besökare året innan, andra offentliga gudstjänster 4,5%, övriga gudstjänster 2%, medan musikgudstjänsterna har ökat med 5%. Detta senare ovanligt mycket till följd av kyrkomusikens år. Jämför vi med siffrorna för högmässobesök för tio år sedan är minskningen 12%.

Medan högmässans tillbakagång är ett välkänt fenomen, är tillbakagången i antal besök vid andra offentliga gudstjänster (t ex särskilda nattvardsgudstjänster, passionsandakter, konfirmation, julbön och övriga gudstjänster (skolgudstjänster, sjukhusandakter etc.) något nytt. Ökningen av besök i dylika gudstjänster har hittills mer än väl uppvägt högmässans tillbakagång.

.

Nattvardslivet

Nattvardslivet har som bekant upplevt en stor stabil tillväxt i Svenska kyrkan i minst 50 år. Det har varit en tämligen parallell ökning av antalet nattvardstillfällen och antalet kommunioner. Dock har ökningstakten varit i något avtagande, under 70-talet som helhet ökade siffrorna med hälften, de tio senaste åren med en tredjedel. Ett enda års siffror bör dock behandlas med försiktighet som mätare av mer långsiktiga tendenser. Minskningen av högmässobesöken har också gjort att även om antalet fullständiga högmässor ökat något, har antalet kommunioner vid dessa minskat. Det finns betydande skillnader i kyrksamhet mellan olika landsändar i Sverige och dessa utjämnas endast mycket långsamt. Växjö snarast befäster sin ställning som ledande stift, gudstjänstbesöken per vecka motsvarar 7,8% av kyrkomedlemmarna, för högmässobesök per vecka är procentsiffran 3,8. För Stockholms stift är siffrorna 2,8% resp. 1,0. För Stockholms stift, där kyrkomedlemmarna utgör 84% av totalbefolkningen gör beräkningssättet en viss skillnad.

Visby och Luleå stift behåller platserna närmast Växjö; Luleå vad gäller besök i samtliga gudstjänster, Visby i fråga om högmässor. Skillnaderna mellan Skara, Göteborgs och Linköpings stift har minskat stadigt. Göteborgs har efter en stark tillbakagång under den snabba urbaniseringen på 50- och 60-talet, haft en ungefär riksgenomsnittlig utveckling av kyrkobesök. Skara har haft den klart svagaste utvecklingen bland stiften, medan Linköping onekligen haft den minst ogynnsamma. För Skaras del skulle man sannolikt finna en orsak i sammanläggning och färre gudstjänsttillfällen i de många småförsamlingar som är karakteristiska för stiftet.

De svagaste stiften Stockholms och Strängnäs har haft en något bättre utveckling än genomsnittet.

Nattvardslivet i Svenska kyrkan visade en mycket skiftande bild, när renässansen satte in. Värst drabbat var Mellansverige. Bäst bevarad var nattvardsseden i Luleå stift, därnäst Göteborg, Växjö och Skara. Uppryckningen i Strängnäs stift var påtaglig redan under 40- och 50-talen, i Västerås tog den fart från slutet av 50-talet och kulminerade i början av 70-talet.

1985 står nattvarden starkast i Växjö stift, därnäst Visby och Luleå. Göteborg hade länge en måttlig ökning, men inget annat stift har under de senaste tio åren ökat såväl nattvardstillfällen som kommunioner så starkt.

Karlstads och Härnösands stift utmärks av nattvardens svaga ställning, jämförd med annan gudstjänst. Karlstad har vad gäller fullständiga högmässor närmat sig genomsnittsfrekvensen, men nattvardsgästerna är fortfarande färre i förhållande till högmässobesöken totalt och andra nattvardsgudstjänster är relativt färre. Härnösands stift har fortfarande betydligt färre fullständiga högmässor, men antalet kommunioner har ökat.

Andelen av högsmässor som har nattvardsgång är för landet 27%, för Strängnäs stift 37%. Medan Strängnäs vad gäller gudstjänstbesök är klart näst sist av stiften, är kommunionerna i relation till medlemmar i Svenska kyrkan högre än i Karlstads och Härnösands stift. Stiften är stora och oenhetliga, om vi i stället ser till statistiken på länsnivå, som för många bearbetningar givetvis är viktigare än stift, finner vi i toppen Kronobergs län med dessa procenttal för medlemmar: högmässa 4,4%, alla gudstjänster per vecka 8,8%, därefter Västerbotten, Kalmar, Hallands, Gotlands, Skaraborgs, Jönköpings. I botten Stockholms, därnäst Örebro, Södermanlands och Malmöhus.

Förrättningarna

Dopsiffrorna har sjunkit, med en stabilisering under början av 70-talet, och under 80-talet i ganska modest takt. 1985 års siffra var 73,5% i förhållande till de under året födda.

Konfirmationssiffrorna började sjunka förr och snabbare än dopsiffrorna, men har stabiliserats under 80-talet, 69% förra året. Samma tendens är än tydligare för den kyrkliga vigseln; andelen sjönk snabbt från senare delen av 60-talet och nådde en botten 1981. Därefter har andelen åter ökat, från 56,6% till 61,1%. Från 1984 till 1985 hade vi en påtaglig ökning av ingångna äktenskap med drygt 2 000. Av denna ökning kom 70% på Svenska kyrkan, 20% på andra religiösa ordningar och 10% på civiläktenskap.

Här finns alltså en klar ökning av andelen ”i annan religiös ordning” som 1985 var mer än 6% av samtliga.

När det gäller dessa senast behandlade övergångsriter kan ju den på många sätt omvittnade nytändningen för fest och högtid vara en förklaring. Den skulle kunna stödjas av förhållandet att de senaste åren genomsnittsantalet deltagare vid kyrkbröllop har ökat från ca 30 till 35-36. Det är emellertid uppenbart att det som kring 1980 föreföll vara en möjlig utveckling inte fortsatt: att konfirmation och vigsel miste sin folkkyrkliga karaktär och småningom skulle fa samma ställning som i Church of England, som numera döper ca 40% av en årskull i England, och där endast en sjundedel av 15-åringarna konfirmeras i anglikansk ordning.

Denna vändning uppåt har varit mest påtaglig i Stockholms stift. 1985 konfirmerades för första gången på 80-talet mer än hälften av 15-åringarna. Samma tendens gäller vigslarna. Under flera år var i Stockholms stift de civila fler än de kyrkliga, medan 1985 de senare var 25% fler.

Övriga verksamheter

Söndagsskolan tynar bort i snarast accelererande tempo, barn- och juniorarbetet håller sina ställningar och når var åttonde eller var nionde i åldern upp till nio år.

Det organiserade ungdomsarbetet går kräftgång med 33 000 registrerade i Kyrkans Ungdom, totalantalet besök i ungdomsarbetet har sjunkit med 20% på tio år, men har kanske stabiliserats på en dryg miljon besök årligen. Även antalet körmedlemmar som har ökat stadigt sjönk åter till strax under 100 000.

Medlemmar och odöpta

Sedan 1976 har Svenska kyrkans medlemsantal minskat, trots årlig befolkningsökning. Ser vi till icke-medlemmar, har deras antal bland svenska medborgare fördubblats sedan 1976. De utländska medborgarna blir till allt mindre del medlemmar i Svenska kyrkan, i första hand sammanhängande med invandringens starkt förändrade sammansättning. 1973 var 45% medlemmar i Svenska kyrkan, 1985 knappt 32%. Å andra sidan har antalet utländska medborgare i landet snarast minskat, varför dessa förändringar tenderar att spela en mindre roll. Antalet svenska medborgare som inte tillhör Svenska kyrkan har det senaste decenniet ökat med ca 25 000 om året. Endast enstaka år som 1978 har denna ökning till största delen berott på utträden. Under senare år har nettoutträdena (ca 5 000 personer inträder varje år, frånsett utländska medborgare och medlemskap genom naturalisering) endast svarat för en tredjedel av denna ökning. Resten kommer från sådana som förvärvar medborgarskap och därvid inte blir medlemmar, och fler födda än avlidna är icke medlemmar.

1985 fanns i landet 713 000 icke medlemmar av Svenska kyrkan, 8,5% av befolkningen – Av dessa var 448 000 svenska medborgare.

Med en fortsättning av nuvarande trender skulle antalet icke-medlemmar av Svenska kyrkan i befolkningen vid millennieskiftet vara minst 1,1 milj., varav sannolikt tre fjärdedelar svenska medborgare.

Antalet odöpta medlemmar i Svenska kyrkan ökar varje år med kanske 18 000 på 1985 års dopsiffror. Det kan nu vara ca 650 000 personer, och år 2 000 uppskattningsvis minst 900 000. (Här bortser vi från förhållandet att 150 000 till 200 000 medlemmar av Svenska kyrkan är döpta av fria samfund, utan att anteckning gjorts i folkbokföringen.)

Tendenserna

Under 60-talet minskade den aktiva kyrkligheten snabbare än vare sig förr eller senare. Den passiva kyrkligheten började vika mot slutet av decenniet. Under 70-talet var huvudtendensen en annan. Den aktiva kyrkligheten var stabil, och hela tiden ökade nattvardstillfällen och kommunjoner. Däremot var, särskilt mot slutet av 70-talet, den passiva kyrkligheten, förrättningarna, på stark tillbakagång.

Nu förefaller konfirmation och vigsel vara räddade för folkkyrkligheten, men dopen sjunker ned mot siffran för konfirmation. Samtidigt förefaller den aktiva kyrkligheten gå tillbaka, och det gäller även nattvardslivet. Men det finns anledning’ att varna för långtgående slutsatser från få år.