Tal till ärkebiskop Antje Jackelén

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Bästa doktor Jackelén, bästa syster, kära vänner!

Jag hälsar er hjärtligt och tackar för de vänliga ord som ni riktat till mig. Med tacksamhet mot Gud firade vi förra året 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik, Unitatis redintegratio, som förblir den viktigaste referenspunkten för den katolska kyrkans ekumeniska engagemang. Genom detta dokument har det blivit tydligt att ekumeniken inte får ignoreras. Det inbjuder alla troende katoliker att tolka och känna igen tidens tecken och vägen till enhet genom att övervinna splittringen bland de kristna, som inte bara uppenbart strider mot Kristi vilja utan också är en skandal för världen och ett hinder för den viktigaste uppgiften: att förkunna evangeliet för hela skapelsen.

När dekretet talar om Kristi sårade kropp (§ 13) uttrycker det en djup respekt och uppskattning för de (från oss) åtskilda bröderna och systrarna, vilkas existens till vardags riskerar att beaktas alltför litet. Det är verkligen så att de inte bör uppfattas som motståndare eller konkurrenter, utan ses som bröder och systrar i tron. Katoliker och lu­theraner är skyldiga att främja enhet i stiften, i församlingarna och i sina gemenskaper världen över. Fastän det ännu finns mycket att göra på det sakramentala och kyrkliga planet, för att uppnå en full och synlig enhet i tron, kan vi vara säkra på att den helige Ande underlättar och styrker den andliga ekumeniken och den teologiska dialogen.

Med glädje tänker jag också på det nyare dokumentet Från konflikt till gemenskap. Den luthersk–katolska gemensamma åminnelsen av reformationen under 2017, som den luthersk-katolska kommissionen för enhet har gett ut. Jag hoppas innerligt att detta ini­tiativ, med Guds hjälp och med vår ömsesidiga inbördes hjälp, ska bli en hjälp att ta ytterligare steg på väg mot enheten.

Kallelsen till enhet i Jesu Kristi efterföljd innefattar också en stark uppmaning att ta på oss gemensamma förpliktelser på det karitativa planet, för att bistå människor som lider av alla olika slags former av misär och våld och som på ett särskilt sätt är i behov av vår barmhärtighet, i synnerhet de av våra bröder och systrar som förföljs för sin tros skull och som är i behov av vår uppmärksamhet och som driver oss att växa i broderlig gemenskap.

Det finns också andra frågor av brådskande aktualitet – frågan om det mänskliga livets värdighet, att livet alltid måste respekteras, liksom frågor som är relaterade till synen på familj, äktenskap och sexualitet. Dessa frågor får inte tystas ner eller ignoreras av rädsla för att äventyra den ekumeniska konsensus som hittills har uppnåtts. Det vore en synd om nya konfessionella splittringar skulle cementeras inom dessa viktiga frågor.

Kära vänner, återigen tack för ert besök. Med förhoppningen om ett ökat samarbete mellan lutheraner och katoliker ber jag Herren att rikligen välsigna var och en av er och era gemenskaper.

Jag vill dessutom uttrycka min tacksamhet för ytterligare två saker. För det första vill jag tacka den svenska lutherska kyrkan för mottagandet av många sydamerikanska invandrare under diktaturernas tid – det har varit ett broderligt mottagande som fått den mänskliga familjen att växa. Och för det andra vill jag tacka dig, kära syster, för utnämningen av min gode vän Anders Ruuth, som undervisade tillsammans med mig i andlig teologi och som hjälpt mig så mycket i det andliga livet.

Franciskus är påve.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Bästa doktor Jackelén, bästa syster, kära vänner!

Jag hälsar er hjärtligt och tackar för de vänliga ord som ni riktat till mig. Med tacksamhet mot Gud firade vi förra året 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik, Unitatis redintegratio, som förblir den viktigaste referenspunkten för den katolska kyrkans ekumeniska engagemang. Genom detta dokument har det blivit tydligt att ekumeniken inte får ignoreras. Det inbjuder alla troende katoliker att tolka och känna igen tidens tecken och vägen till enhet genom att övervinna splittringen bland de kristna, som inte bara uppenbart strider mot Kristi vilja utan också är en skandal för världen och ett hinder för den viktigaste uppgiften: att förkunna evangeliet för hela skapelsen.

När dekretet talar om Kristi sårade kropp (§ 13) uttrycker det en djup respekt och uppskattning för de (från oss) åtskilda bröderna och systrarna, vilkas existens till vardags riskerar att beaktas alltför litet. Det är verkligen så att de inte bör uppfattas som motståndare eller konkurrenter, utan ses som bröder och systrar i tron. Katoliker och lu­theraner är skyldiga att främja enhet i stiften, i församlingarna och i sina gemenskaper världen över. Fastän det ännu finns mycket att göra på det sakramentala och kyrkliga planet, för att uppnå en full och synlig enhet i tron, kan vi vara säkra på att den helige Ande underlättar och styrker den andliga ekumeniken och den teologiska dialogen.

Med glädje tänker jag också på det nyare dokumentet Från konflikt till gemenskap. Den luthersk–katolska gemensamma åminnelsen av reformationen under 2017, som den luthersk-katolska kommissionen för enhet har gett ut. Jag hoppas innerligt att detta ini­tiativ, med Guds hjälp och med vår ömsesidiga inbördes hjälp, ska bli en hjälp att ta ytterligare steg på väg mot enheten.

Kallelsen till enhet i Jesu Kristi efterföljd innefattar också en stark uppmaning att ta på oss gemensamma förpliktelser på det karitativa planet, för att bistå människor som lider av alla olika slags former av misär och våld och som på ett särskilt sätt är i behov av vår barmhärtighet, i synnerhet de av våra bröder och systrar som förföljs för sin tros skull och som är i behov av vår uppmärksamhet och som driver oss att växa i broderlig gemenskap.

Det finns också andra frågor av brådskande aktualitet – frågan om det mänskliga livets värdighet, att livet alltid måste respekteras, liksom frågor som är relaterade till synen på familj, äktenskap och sexualitet. Dessa frågor får inte tystas ner eller ignoreras av rädsla för att äventyra den ekumeniska konsensus som hittills har uppnåtts. Det vore en synd om nya konfessionella splittringar skulle cementeras inom dessa viktiga frågor.

Kära vänner, återigen tack för ert besök. Med förhoppningen om ett ökat samarbete mellan lutheraner och katoliker ber jag Herren att rikligen välsigna var och en av er och era gemenskaper.

Jag vill dessutom uttrycka min tacksamhet för ytterligare två saker. För det första vill jag tacka den svenska lutherska kyrkan för mottagandet av många sydamerikanska invandrare under diktaturernas tid – det har varit ett broderligt mottagande som fått den mänskliga familjen att växa. Och för det andra vill jag tacka dig, kära syster, för utnämningen av min gode vän Anders Ruuth, som undervisade tillsammans med mig i andlig teologi och som hjälpt mig så mycket i det andliga livet.

Franciskus är påve.