Teologins offentlighet dokumenterad

Den 22–23 oktober i fjol arrangerade Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid Lunds universitet ett symposium över temat ”Teologins offentlighet”. Den omedelbara anledningen bakom symposiet var att Werner Jeanrond, professor i systematisk teologi, vid årsskiftet 2007/08 lämnade Lunds universitet för att tillträda en professur i teologi vid University of Glasgow. I det senaste numret av Svensk Teologisk Kvartalskrift (1/2008) publiceras alla de nio föredrag som hölls vid symposiet. Föredragshållarna representerar ett brett spektrum av personer som aktivt deltar i samtalet om religion och teologi i det offentliga rummet i Sverige, med namn som Anne-Louise Eriksson, Philip Geister, Ann Heberlein, KG Hammar och Carl Otto Werkelid.

Redan i symposiets inledningsföredrag konstaterade Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Göteborg, att teologin idag tar mera plats i offentligheten än vad som brukade vara fallet ännu för inte särskilt länge sedan: ”Vi lever i teologiskt intressanta tider. När jag började min forskarutbildning i Lund 1991 var det nog ingen vare sig bland studenter, doktorander, lärare eller professorer som skulle vågat gissa att både religiösa och teologiska frågeställningar ett drygt decennium senare regelbundet skulle hamna på tidningarnas löpsedlar. Religion är nu ett omdiskuterat och hett ämne såväl på de politiska som på de mediala och kulturella dagordningarna.”

Men även om teologin nog med fog kan sägas vara mer efterfrågad idag på den offentliga arenan än på ganska länge kan man fråga sig vad det är som teologerna har att komma med till den intresserade allmänheten, en fråga som behandlades i föredraget av Antje Jackélen, tidigare professor i teologi i Chicago och sedan 2007 biskop i Lund. Jackelén började med att konstatera att det inte finns bara en enda offentlighet: ”Offentligheten består alltid av olika offentligheter som är differentierade och på samma gång relaterade till varandra. Dit hör den akademiska världen, kyrkor och samfund, samhället och en globaliserad värld.” Ett av de skäl hon sedan nämnde till varför teologin hör hemma i offentligheten formulerade hon med utgångspunkt i Första Petrusbrevet 3:15 på följande sätt: ”teologia har att leverera en apologia, en redogörelse baserad på logos, goda skäl, för elpis, hopp. Eftersom det tillhör hoppets väsen att vara omstritt, därför att hopp alltid postulerar en verklighet som ännu inte är realiserad eller som är mycket sårbar, har denna redogörelse av goda skäl också karaktären av ett försvar, en apologi med offentliga dimensioner.” I sin föreläsning påtalade Jackelén vidare ett ofta iakttaget fenomen, nämligen att det självklart accepteras att det krävs specialkunskaper för att ta ställning till komplicerade naturvetenskapliga frågor, medan teologiska frågor ofta inte anses fordra någon särskild kompetens utan tycks kunna bedömas av vem som helst. Det orimliga med en sådan uppfattning kom tydligt till uttryck i Jackeléns kommentar: ”Jag har ofta observerat att i naturvetenskapens fall tas exklusiviteten för given: en teolog förväntas ha förvärvat kunskap innan hon ger sig ut på djupa vatten i en annan disciplin, medan det ofta tas för givet att man kan uttala sig om teologiska spörsmål utan väsentliga förkunskaper. Denna obalans leder lätt till galenskaper. Om det rådde mera insikt och jämlikhet på den punkten skulle det nog finnas färre Dawkins och Sturmarks i den här världen.”

Anders Jeffner, professor emeritus i tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala, diskuterade med utgångspunkt i debatten mellan biologen Richard Dawkins och teologen Alister McGrath huruvida teologi kan och bör bedrivas som filosofisk teologi på en neutral common sense-basis eller snarare som en personligt engagerad trosreflexion utifrån så kallad mänsklig djuperfarenhet. Jeffners eget svar innebar att bägge formerna av reflexion behövs, men inom olika kontexter. De religiösa samfunden behöver konfessionell teologi, men när den akademiska teologin konfessionaliseras uppstår problem, eftersom den typen av teologi har att fullgöra sin uppgift i en icke-konfessionell offentlighet. Detta innebär dock inte att den konfessionella teologin skulle sakna berättigande i sitt eget sammanhang: ”Teologen behöver svara på om det verkligen finns några skäl att lita på mänsklig djuperfarenhet. Har vi rätt att räkna in den när vi tolkar våra liv och vår verklighet? Men att hitta sådana allmängiltiga rationella skäl som slutgiltigt avgör frågan är egentligen omöjligt. Vi börjar nämligen röra oss vid botten av människans verklighetsorientering. Vi kan inte få fram skälen innan vi avgjort varifrån de får hämtas. Här står vi inför ett slutgiltigt val. Vi måste våga det utan betryggande stöd av rationella argument. Det finns inte något slutgiltigt riskfritt sätt att välja livsåskådning. […] Tar man resonemanget på allvar betyder det också att en religiös rörelse inte bara kan vila på argument och teologi utan behöver predikan som säger: Kom och se.”