Trädgårdens fördolda liv

Vad gör en trädgård? Många ser kanske framför sig en gräsmatta med träd, buskar och blommor och en eller annan sittplats, andra en äng eller ett jordgubbsland. Någon (min dotter) skulle hävda att det är en plats som kräver en studsmatta. Ytterligare andra skulle svara att det som gör en trädgård är de tankar och samtal som odlas där, i avskildhet eller i samvaro med andra människor. För den som vill veta mera om trädgården som ett rum för lärda samtal och kärleksmöten, för själens odling, en metaforisk plats och en del i våra civilisationsprocesser är Ronny Ambjörnssons bok Den hemliga trädgården. Om trädgårdar i litteratur och verklighet (2015) den rätta läsningen. Trädgårdsböcker finns det gott om, men böcker om trädgårdar ur ett idé- eller kulturhistoriskt perspektiv är sällsynta. Boken är därför ett välkommet tillskott till trädgårdshyllan.

Boken är en personlig betraktelse över kända och okända trädgårdar, men framför allt över de tankar som har förts och än i dag förs i såväl imaginära som verkliga trädgårdar. Trädgården framträder som en famnande plats för lärda samtal och möten, som en plats där tankar kan formuleras, växa och utbytas på ett friare sätt än i salonger och matsalar. Jag ser för mig ytterligheter som å ena sidan Magnus Gabriel De la Gardie på promenad i trädgården med bönboken som sitt enda sällskap och å andra sidan politiska möten i Folkets park. Trädgården som en plats att möta Gud och för att få vara i fred med sina tankar – eller trädgården som en plats för politisk agitation. Ambjörnsson låter till synes tankarna vandra fritt – fritt som man kan vandra i en trädgård, eller fritt som fjärilen flyger från blomma till blomma. Men det finns flera röda – eller kanske gröna – trådar att följa. Ett återkommande tema är livsåskådningsfrågor i bred bemärkelse, från antikens filosofer som Epikuros och Platon till kinesisk visdomslära, främst exemplifierat med daoismen, som ett slags ”trädgårdens filosofi”. Här får vi bland annat veta att bambun inte bara är vilket vanligt inslag som helst i kinesiska trädgårdar, utan att bambun också har en metaforisk betydelse, den anses ha en inre styrka och en naturlig säkerhet, vilket även männi­skor kan uppnå.

En av de starkaste trådarna att följa i Ambjörnssons trädgårdsskildringar är utan tvekan kärlekens. Den medeltida berättande dikten Roman de la Rose eller Romanen om Rosen av Guillaume de Lorris med senare tillägg av Jean de Meun är den självklara mittpunkten i kärlekstemat. Ambjörnsson gör en kvalificerad läsning av denna berättande dikt som det mig veterligt inte finns så många andra lättåtkomliga presentationer av i Sverige. Med hjälp av Romanen om Rosen och Boccaccios Decamerone lär vi oss att kärleken övervinner allt, särskilt om den odlas i en trädgård. Kärleken framställs som en motor i en civilisationsprocess och trädgården som en metaforisk plats för just denna process. Berättelserna i Decamerone får mig att tänka på Giusto Utens välkända skildringar av mediceiska trädgårdar i Toscana även om dessa är tillkomna flera hundra år senare. Här finns samma lovsång till trädgården som ett jordiskt Paradis. Och precis som Leon Battista Alberti förespråkade, så vänder man här blicken lika myc­ket utåt som inåt. Från kärlek är det nära till intimitet och erotik, liksom till hemliga möten, och här känns övergången till Francesco Colonnas märkliga berättelse Hypneroto­machia Poliphili – eller Poliphilius dröm – självklar. Ambjörnsson leder oss därifrån vidare till Sacro Bosco vid Bomarzo i Italien. Få trädgårdar har berört mig så starkt som denna manieristiska skapelse som jag besökt i ösregn, vilket kändes helt kongenialt med innehållet. Ambjörnsson skriver att det är svårt att beskriva denna som han menar förvirrande trädgård och han förser läsaren med fler frågor än svar. Men jag tänker mig att det är just att skapa förvirring som är syftet. Jag tänker på den svala lilla matsal som man når genom att träda in igenom en enorm gapande mun, eller på elefanten som bär en romersk soldat i sin mun, eller det lutande huset i vilket det blir svårt att hålla balansen, som i nöjesparkens lustiga hus. Ambjörnsson betonar annars trädgården som en plats där ordning råder, och han påtalar att det även i detta finns en koppling till civilisationsprocessen. I denna strävan efter civilisation och ordning kan också vänskap inordnas.

Interfolierat i de långa linjerna och de övergripande berättelserna finns det praktiska trädgårdsarbetet, både Ambjörnssons eget och behandlingsformer som trädgårdsterapi som framgångsrikt använts mot utmattningsdepression. Ambjörnsson skriver fint om familjens koloniträdgårdar, och hur olika livet och arbetet såg ut i de olika familjekonstellationerna. Jag tror många läsare känner igen sig i skildringen av kolonistlivet. Han lyfter förtjänstfullt fram Anna Lindhagens betydelse för koloniträdgårdsrörelsens framväxt i Sverige i början av 1900-talet, och hennes ambition att ge de sämst ställda verktyg för att kunna förbättra ekonomin genom egenodling samtidigt som barnen skulle kunna få hälsosammare lekutrymmen. Frågan är dock hur många av den ”mindre bemedlade befolkningen” som hade råd med alla kringkostnader: fröer, utsäde, vatten, ritning och byggnadsmaterial till huset, resor till kolonilotten osv. Barnen får överhuvudtaget stort utrymme i boken, både med en presentation av Friedrich Fröbel och hans tankar kring barnträdgården – och trädgården som metafor igen – och genom närläsningar av barnböcker som Frances Hodgson Burnetts The Secret Garden (1911), J.?M. Barries Peter Pan och Elsa Beskows Puttes äventyr i Blåbärsskogen (1901). Putte hade varit värd mer utrymme och jag saknar en läsning som Jeff Werners kvalificerade men ändå humoristiska tolkning av denna barnboksklassiker ur ett vithetsperspektiv. I denna läsning problematiseras blont och blåögt som föreställningar om svenskhet sprungna ur nationalismen snarare än som något av naturen givet.

Ronny Ambjörnsson skriver inledningsvis att han valt att bortse från både kronologi och geografi och att det var något av en befrielse att kunna skriva så fritt, särskilt mot bakgrund av att han som forskare varit bunden av att vara objektiv och att återge historiska uppgifter korrekt. Det är svårt att vara kritisk mot ett arbete som så uppenbart utförts med stor glädje, och det känns förmätet att önska fördjupningar eller tillägg. Ambjörnsson har ju inte haft för avsikt att göra en heltäckande presentation, vare sig av verkliga trädgårdar eller av de tankar och känslor som formats där. Men det blir problematiskt när Ambjörnsson skall beskriva det utmärkande i historiska trädgårdar från olika epoker. Barockträdgårdar beskrivs utifrån hur de kan se ut i dag, vilket som regel är långt ifrån ett ursprungligt utseende. Vi får veta att det i dag finns få eller inga blommor i trädgården vid Versailles, men det är inget bevis för att det såg ut så under 1600-talet. Brittiska landskapsparker kunde med fördel ha presenterats mera nyanserat; nyare forskning framhåller dem till exempel som manifestationer i det politiska spelet i början av 1700-talet. Denna efterlysning av nyansering gäller även jämförelsen mellan kinesiska och europeiska trädgårdar och avsnittet om rosenträdgårdar.

Ronny Ambjörnsson bjuder med Den hemliga trädgården på spännande och tankeväckande läsning om kärlek, vänskap och andra starka känslor, om mentaliteter, civilisationsprocesser och livsåskådningsfrågor med trädgården som samlande punkt. Dessa olika spår inbjuder till olika slags läsningar, beroende på läsarens egen bakgrund och egna intressen. Ambjörnssons egna barndomsminnen och personliga betraktelser över hur barn och barnbarn förhållit sig till trädgården, både som specifik plats och som metafor, skänker intimitet och närvaro. Låt oss nu ta Voltaire i handen och odla vår trädgård.

Catharina Nolin är docent i konstvetenskap, verksam vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet.