Tro och vetande eller tro och tro?

Tidsinställningar är den fyndiga titeln på en bok skriven av Antje Jackelén. Dess ämne är olika inställningar till tiden inom naturvetenskap och teologi. Boken bygger på en doktorsavhandling framlagd 1999 vid teologiska institutionen vid Lunds universitet. Den ursprungliga tyska avhandlingstexten har vid översättningen till svenska genomgått en bearbetning så att även läsare utan kunskaper i teologi och naturvetenskap kan ta del av innehållet. Förutom att belysa tiden ur teologiskt och naturvetenskapligt perspektiv är boken, som det står i inledningen, avsedd att vara ett bidrag till samtalet mellan religion och naturvetenskap.

Tid och evighet i kristet perspektiv

Det teologiska perspektivet innebär undersökningar av och reflexioner över hur tid och evighet uppfattas i tre olika religiösa kontexter: psalmer, bibeln och kristen teologi.

I psalmdiktningen ses tid och evighet som varandras motsatser. Tiden har ofta innebörden av det prövofyllda jordelivet som ställs mot evighetens frid. I äldre psalmer ses tiden, dvs. jordelivets oro och kval, som en förberedelse för evigheten. I nyare psalmer ligger fokus oftast på den tid som är. Här finner man dock ingen förtröstan att lidandet är någonting övergående sett ur ett evighetsperspektiv. Dagens inställning är mer otålig: evighetens frid måste komma här och nu.

Vad gäller tidsuppfattningar i bibeln menar Jackelén att det inte finns en enhetlig tidsuppfattning i Gamla testamentet. Tiden förstås som linjär men också som cyklisk. Cyklisk tid innebär en historielös tidsuppfattning där tiden kopplas samman med årstidernas återkommande växlingar. Den linjära tiden innebär att tiden uppfattas som ett historiskt förlopp: Judisk tidsuppfattning, som den kommer till uttryck i Gamla testamentet, är i många drag linjär med sin tonvikt på Israels historia under Jahves ledning. Men det finns också exempel på cykliskt tänkande.

Nya testamentets tidsuppfattning är också den mångtydig. Jackelén tar särskilt upp hur tiden uppfattas i ett eskatologiskt perspektiv. I Markusevangeliet är Guds rike nära. I Matteusevangeliet skiljs mellan två världstidsåldrar, den innevarande och den kommande som börjar först vid den yttersta domen. Lukas har den mest kronologiska tidsuppfattningen bland evangelisterna. Tonvikten är lagd på det som har varit; på Jesu historia. Hos evangelisten Johannes är det nuet som gäller. Varje nu är avgörelsens stund med eskatologiska dimensioner.

Beträffande tid och evighet i teologin diskuterar Jackelén bl.a. det teologiska problemet hur Gud som evig – tidlös kan verka i en tidslig värld. Hon redovisar tre olika modeller för att lösa detta problem: den kvantitativa, den ontologiska och den eskatologiska.

I den kvantitativa modellen är det endast en gradskillnad mellan tid och evighet. Evighet är en oändligt utsträckt tidslinje. Problemet hur en tidlös Gud kan agera i tiden kringgås.

Den ontologiska modellen gör en skarp åtskillnad mellan tid och evighet. Tiden är det som är skapat gentemot den icke skapade evigheten. Jackelén anser att denna modell inte löser problemet med Guds handlande i en tidslig värld.

I den eskatologiska modellen råder en eskatologisk spänning mellan gammal och ny tid. Med Jesu uppståndelse har den nya Kristustiden kommit. Den överlagrar den gamla tiden som dock fortfarande är verksam. Detta perspektiv mellan redan nu och ännu inte, mellan tid och evighet, lägger tyngdpunkten på det som bryter in i tiden och gör den ny. Den eskatologiska modellen har en kristologisk profil, något som, enligt Jackelén, den ontologiska modellen saknar fullständigt och som den kvantitativa endast äger i ringa omfattning.

Naturvetenskapliga perspektiv på tiden

I sin redogörelse för olika naturvetenskapliga perspektiv på tiden tar Jackelén bl.a. upp Isaac Newtons uppfattning att rum och tid är absoluta företeelser inom vilka de fysikaliska skeendena utspelas.

Einsteins relativitetsteorier innebär en total förändring av synen på tiden. Den speciella relativitetsteorin omöjliggör föreställningen om ett samtidigt nu, gällande i hela universum. I den allmänna relativitetsteorin beskrivs rum och tid som en enhet; en fyrdimensionell rumstid som bestäms av sitt materiella innehåll.

Jackelén menar att tiden förekommer på två sätt i kvantfysiken. Å ena sidan finns det reversibla kvanttillstånd och ekvationer som inte definierar någon tidsriktning. Å andra sidan genomförs mätningar som förvandlar det i sig reversibla kvantsystemet till ett irreversibelt skeende.

I ett avsnitt om kosmologiska perspektiv presenteras bl.a. Stephen W. Hawkings uppmärksammade hypotes om universums ursprung. I denna kosmologiska modell beskrivs tiden som ett framväxande fenomen och inte som en av universums inneboende egenskaper. Detta och likartade spekulativa förslag skall ses i ljuset av att Big Bang﷓teorin om universums utveckling inte är tillämplig på det kvanttillstånd som universum under sin allra första tid antas ha befunnit sig i.

I Newtons och Einsteins teorier samt i kvantmekaniken framstår tiden som reversibel; den kan peka både framåt och bakåt. Denna tidssymmetri tycks inte förenlig med termodynamikens andra huvudsats enligt vilken entropin för ett isolerat system ökar vid en spontan process. Med entropi menas måttet av oordning i ett system. Tiden går åt det håll där entropin ökar. Entropin i universum tenderar att öka tills alla temperaturdifferenser är utjämnade, inget arbete kan alstras och inga biologiska processer äga rum. I det sammanhanget talas ofta om universums förestående värmedöd. Det som ”dör” är alltså energiutbytet, vilket inträffar när det inte längre finns några skillnader och inte längre någon spänning mellan olika energinivåer. Om universum förstås som ett slutet system tycks det obönhörligt gå mot sitt totala förfall. Nutida forskning om s.k. dissipativa strukturer som befinner sig långt från jämvikt tycks dock tala för att universum – betraktat som ett öppet system långt ifrån jämvikt – inte behöver gå rakt mot värmedöden.

Jag har ovan av utrymmesskäl endast kunnat ge ett axplock av alla de intressanta exempel och tankegångar som Jackelén tar upp för att visa hur tiden uppfattas i olika sammanhang. Den delen av hennes innehållsdigra och mångfasetterade bok erbjuder en givande och klargörande läsning.

En dialog mellan tro och tro

Men Jackelén vill med sin bok inte enbart belysa tiden ur teologiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Den är också avsedd att, som hon skriver i förordet, ”vara ett bidrag till den viktiga och intressanta dialogen mellan tro och vetande”. Mot denna andra del av hennes bokprojekt har jag vissa invändningar. En huvudinvändning är att Jackelén inte inser att den dialog hennes bok är ämnad att vara ett bidrag till, inte är en dialog mellan tro och vetande utan snarare en dialog mellan tro och tro. Hon tycks inte heller inse att någon annan dialog inte är möjlig.

I kapitlet om naturvetenskapliga perspektiv skriver Jackelén inledningsvis att relationer mellan naturvetenskap och teologi kan behandlas på olika plan. Ett plan är att sätta konkreta teologiska teman i relation till naturvetenskapliga teorier vilket hon menar är hennes strategi. Ett annat plan, anser hon, är att diskutera principiella överväganden kring förhållandet mellan naturvetenskap och religion, t.ex. vilka roller filosofin skulle kunna spela i en dialog mellan dem.

Min åsikt är att man inte kan komma förbi filosofin i ett sådant här dialogprojekt. Detta på grund av att teologiska teorier inte kan relateras direkt till det empiriskt bestyrkta innehållet i en naturvetenskaplig teori utan att det först ges en filosofisk tolkning som i sin tur kan relateras till en religiös föreställning. Det är Jackeléns egen bok ett utomordentligt belägg för. Som jämförelseobjekt till teologiska teman används olika – oftast fysikers – filosofiska/religiösa tolkningar av eller metafysiska spekulationer kring fysikaliska beskrivningar av materiens beteende.

En tolkning av kvantmekaniken

Att Jackelén relaterar filosofiska tolkningar av fysikaliska teorier till teologiska teman framgår t.ex. när hon som argument för uppfattningen att det inte råder en total åtskillnad mellan Skaparen och skapelsen hänvisar till dynamiken mellan iakttagare och det iakttagna samt till kaosforskningens rön om hur dynamiska system långt ifrån jämvikt utvecklas.

Vad gäller det första argumentet syftar hon på en filosofisk tolkning av innebörden i kvantmekaniken. Beträffande det andra argumentet så finns det inget vetenskapligt belägg för att kaosteorin skulle ha teologisk relevans, dvs. kunna ge ett naturvetenskapligt stöd för den ena eller andra gudsuppfattningen.

Här vill jag påpeka att det av Jackeléns presentation av kvantmekaniken i och för sig tydligt framgår att hon är medveten om att det finns flera tolkningar av kvantmekaniken och att uppfattningen att iakttagaren spelar en roll för utfallet av den kvantmekaniska mätprocessen är en av dessa möjliga tolkningar. Hon är alltså inte ovetande om att det är en tolkning av kvantmekaniken hon sätter i relation till den gudsuppfattning hon pläderar för.

Likaså framgår det i samband med att hon presenterar kaosteorin att hon är medveten om att det finns en frestelse att tro att kaosteorin kan förklara mer än vad den strängt taget är i stånd till. Hon påpekar att många vetenskapsgrenar har försökt förstå processer med hjälp av kaosteorin. T.ex. inom psykologi, ekonomi, biologi och medicin. Likheterna, skriver hon, ligger ibland kanske snarare på ett metaforiskt plan än på ett ontologiskt, dvs. processerna liknar det som beskrivs av kaosteorin utan att motsvara den i strikt bemärkelse.

Jackelén inser alltså att hon som stöd för en teologisk ståndpunkt använder sig av kvantmekaniken och kaosteorin på ett sätt som går utöver deras strikta naturvetenskapliga innebörd. Vad hon däremot inte tycks inse är att hon inte har något annat val. Om en naturvetenskaplig teori tycks ha teologiska implikationer så härrör dessa implikationer inte från teorins empiriskt bestyrkta innehåll utan från filosofiska tolkningar av detta innehåll. För att alls – i någon mening – kunna relatera kvantmekaniken och kaosteorin till sitt teologiska tema måste hon alltså gå via sådana tolkningar. Att göra direkta jämförelser mellan teologiska utsagor och påståenden som hävdas i en naturvetenskaplig teori är omöjligt. Det är omöjligt därför att naturvetenskapliga teorier varken explicit eller implicit uttalar sig i teologiska spörsmål.

Newton

Att Jackelén inte alltid gör en tydlig skiljelinje mellan det empiriska innehållet i naturvetenskapliga teorier och dess religiösa/filosofiska tolkningar framgår t.ex. när hon redogör för Newtons ansträngningar att få sina religiösa föreställningar att gå ihop med de mekanikens lagar som han själv utarbetat. Hon påpekar att Newton förutsätter att Gud är den som konstituerar tid och rum. Men, och det tycker jag inte framgår klart i hennes resonemang, denna förutsättning spelar ingen som helst roll för det vetenskapliga innehållet i Newtons rörelselagar. De är bärkraftiga inte därför att Newton ansåg att Gud ligger bakom dem utan därför att de bygger på empiriska experiment, är upprepningsbara och kan ges enkla matematiska beskrivningar.

Hon hävdar också att Newton var angelägen om att förklara händelser i naturen både som mekaniska skeenden och som uttryck för en gudomlig vilja. Därmed, skriver hon, har han gett upphov till en tvetydighet i sitt tänkande som kunde ge upphov till såväl teistiska som deistiska tolkningar. Det är möjligt, men här borde hon, för att undvika missförstånd, ha markerat att det är Newtons religionsfilosofiska tankar som har gett upphov till motsägelsefulla teologiska slutsatser. Om Newtons teorier i sig själva innehöll sådana motsägelser, skulle de aldrig ha kunnat bli de framgångsrika teorier de har varit och på sätt och vis fortfarande är. De ingår som specialfall inom ramen för Einsteins relativitetsteorier. En naturvetenskaplig teori som motsäger sig själv fungerar inte och blir inte långvarig. En annan sak är att Newton själv såg sina lagar som bevis för Guds ständiga närvaro. Samma lagar kan för övrigt tolkas ateistiskt.

Filosofins roll

Om Jackelén i högre grad hade insett och uppmärksammat filosofins roll i det projekt hon tagit sig för att utföra, hade hon också insett vikten av att precisera i vilken mening hon använder ord som ”naturvetenskap” och ”naturvetenskaplig”, ”verklighet”, ”kausalitet”, m.fl. begrepp.

Vad gäller ”naturvetenskap” och ”naturvetenskaplig” så använder Jackelén dessa ord i svävande betydelser. T.ex. i uttrycket ”naturvetenskapliga” eskatologier i samband med att hon presenterar fysikerna Frank J. Tiplers och Freeman J. Dysons respektive tankegångar om människosläktets och universums framtid. (Mycket bra presentationer, för övrigt.) Hon gör jämförelser mellan dessa ”naturvetenskapliga” eskatologier och teologiska sådana; jämförelser som utfaller till de senares fördel. Att hon gör dessa jämförelser är inget att säga något om. De är naturligtvis möjliga att göra eftersom det hon jämför ett teologiskt tema mot inte är naturvetenskapligt bestyrkta påståenden utan de är, vilket hon själv också deklararerar, långtgående spekulationer ifrågasatta av det naturvetenskapliga forskarsamhället. Men varför då kalla Tiplers och Dysons respektive eskatologier för ”naturvetenskapliga”?

Frågan är: räcker det med att ett tänkande härrör från en naturvetenskaplig forskares hjärna för att göra skäl för benämningen ”naturvetenskaplig” oavsett vad tänkandet handlar om och oavsett hur långt utanför naturvetenskapens gränser det går? Eller är det viktiga här att de filosofiska/metafysiska spekulationerna utgår från naturvetenskapliga teorier och inte hävdar något som är oförenligt med nutida naturvetenskapliga kunskaper, för att man skall kalla dem naturvetenskapliga? Kan i så fall även en icke-naturvetare som utvecklar likartade teorier om de yttersta tingen och som efter bästa förmåga följer dessa regler göra anspråk på att ha utarbetat en ”naturvetenskaplig” eskatologi?

Här hade det varit bra om Jackelén från början klargjort vilken innebörd hon lägger in i ordet ”naturvetenskaplig”. Alltså: Är detta att en naturvetenskaplig forskare uttalar sig filosofiskt om fysikaliska teorier – sina egna eller andras – detsamma som naturvetenskap? Och är det en ”naturvetenskap” med vilket som helst vidlyftigt innehåll som är den av teologin önskade samtalspartnern i dialogen mellan teologi och naturvetenskap?

Och vad menar Jackelén med ”verklighet” när hon i ett avsnitt om trinitetsteologins renässans skriver att flertalet livsprocesser uppvisar ett kaotiskt beteende och att bilden av trinitetsläran förändras i ljuset av en sådan verklighetsförståelse? Menar hon att det är en och samma verklighet som naturvetenskap och teologi försöker att förstå och beskriva olika aspekter av? Hur motiverar hon i så fall de vetenskapsfilosofiska, metafysiska och teologiska ställningstaganden som ligger bakom ett sådant antagande?

Om det nu skulle finnas en sådan verklighet har vi ändå inga garantier för att naturvetenskapen inte hade kunnat utvecklas på annat sätt med andra, lika empiriskt adekvata teorier. Skulle den verklighetsförståelse som ges av sådana tänkbara alternativa teorier också förändra bilden av trinitetsläran?

Det hade också varit intressant att få veta litet mer om Jackeléns kausalitetssyn. Anser hon att kausalitet är en inneboende egenskap i naturen eller någonting som vi tillskriver naturen? Det är ett ännu olöst filosofiskt problem vilket som än är fallet. Om hon anser att kausalitet är en egenskap inbyggd i naturen, hur ser hon då på den ”svaga kausalitet” som kommer på tal i samband med kaotiska processer? Menar hon att det finns två slags orsak/verkan-former i naturen, en svag och en stark? Är det för övrigt rimligt att tala om ”svag” kausalitet i samband med kaotiska processer? Som Jackelén mycket riktigt själv påpekar följer de i grund och botten samma strängt deterministiska kausallagar som alla andra materiella skeenden på makroskopisk nivå. Deras oförutsägbarhet har inte att göra med en särskild sorts kausalitet utan att vi inte har möjlighet att kunskapsmässigt förutsäga hur de skall utvecklas. De olika vägar processerna kan utvecklas efter är i praktiken oöverblickbara. Att tala om svag kausalitet i det här sammanhanget antyder att kausalitet inte är en objektivt existerande egenskap hos naturen utan något som, för att uttrycka saken ”kantianskt”, kan tillskrivas våra förståndsformer.

Man kan också fråga sig om Jackelén likt naturvetenskapen endast räknar med materiella verkande orsaker. Hur stämmer, i så fall, en sådan uppfattning med hennes verklighetssyn – som jag tolkat den ovan?

Vad till slut gäller Jackeléns svar på frågan om fysiken ger oss fullständigt besked om vad tiden är, så skriver hon att fysiken vet en hel del men inte allt om fenomenet tid. Jag är inte så säker på om detta skall tolkas som att hon anser att det ligger utanför fysikens kompetensområde att överhuvudtaget ange tidens grundläggande natur, eller om hon menar att fysiken så småningom kommer att lyckas med detta. Själv anser jag att det fysikaliska tillvägagångssättet att tillskriva tiden vissa egenskaper och en viss roll och formulera teorier i konsekvens med dessa förutsättningar inte innebär en bestämning av tidens ontologiska status. Det spörsmålet hör filosofin till.