Turism genom medeltiden

Alltmera upptäcks Sverige av en växande turistström frän utlandet. Nordens stämningsfulla natur där det ännu finns plats och stillhet långt borta frän städerna och den tekniska civilisationen utövar sin tjusning. Kanske nöjer sig en del folk med en snabbvisit i Stockholm med omnejd. Många försöker dock troligen även upptäcka något av landets kultur. Om de åker genom landet kommer de tvivelsutan – kanske helt oväntat – att också stöta på landets medeltida kyrkliga kulturarv: i domkyrkor liksom i otaliga sockenkyrkor, i museer främst i Statens historiska museum, i Visbys Fornsal m.m.

I jämförelse med andra länder kan man – givetvis med vissa undantag – inte påstå att man i Sverige har gjort allt för mycket för att introducera folk – inhemskt och utländskt – i dessa, trots alla förluster under senare århundraden, ovanligt rika medeltida konstskatter. Alltför ofta skymtar man rentav en inställning av hjälplöst främlingsskap inför denna medeltidskonst som utan tvivel är den mest unika och mest betydande delen av det svenska kulturarvet. T o m Statens historiska museum kunde hittills enbart erbjuda sina besökare duplicerade folder som gav vissa upplysningar i varje sal.

Nu publicerade nyligen Aron Andersson, en av våra främsta experter på området, – med stöd av Berit Wallenbergs stiftelse! – i en volym denna utomordentligt kunniga och välskrivna vägledning till samlingarna i Statens historiska museum. Man förvånar sig över att museets ledning inte har varit angelägen om att samtidigt med den svenska upplagan även ombesörja en sådan på några främmande språk. Onekligen har man här missat en chans för tusentals turister som kommer från utlandet.

Givetvis är en sådan vägledning inte avsedd att förmedla en uttömmande konst- eller idéhistorisk framställning. Den ger dock en mängd utomordentligt upplysande informationer för dem som fördjupar sig i dessa samlingar.

Gång på gäng uppfylls man av häpnad över det vida internationella konstnärliga och kulturella utbyte från öst och väst som kyrkan under medeltiden har förmedlat Sverige och som samtidigt i vårt land fick sin säregna nordiska prägel.

En fråga återstår som recensenten just med anledning av denna publikation har funderat över: Hur vore det möjligt att inte bara förmedla kunskap om ett sådant gammalt kulturarv utan återigen göra det levande för en bredare publik i våra dagar? 1 Frankrike har bildats en rörelse som kanske kan ge en antydan ti ett svar. Rörelsen kallar sig CASA, Communautes d’ accueil dams tes sites artistiques (F-75017 Paris, 2 avenue Stephanie-Mallarma). Överallt i Frankrike har unga kristna metan 18 och 35 år bildat grupper, som har åtagit sig uppgiften att främst under sommarmånaderna hjälpa dem som besöker de.. est betydande romanska och gotiska kyrkor och medeltida konstverk för att finna en djupare förståelse för denna konst och arkitektur. Grupperna finns i de flesta större städerna. Medlemmarna – de flesta studenter frän olika fakulteter – träffas regelbundet under hela året och förbereder sig gemensamt för sin uppgift. Den spiritualitet som präglar dessa unga beskriver de själva som ”exparience de partage, de priare et d’accueil” (andlig erfarenhet att dela, att be och att motta besökare). Under sommaren finner man dem på 25 olika platser i hela Frankrike i ”communautas d’ été (sommargemenskaper) där varje medlem deltar minst tre veckor för att dagligen tala några timmar med turisterna. Den okände besökaren är för dem deras nästa.

Kanske är något liknande inte tänkbart i Sverige. Men grundtanken synes oss vara högst aktuell: Enbart i en levande andlig kommunikation blir det gamla andliga kulturarvet återigen levande och fruktbart.