Senmedeltiden var en mycket upprorisk och våldsam tid i Sverige. Uppror var ett normalt politiskt påtryckningsmedel, som riktade sig mot den allt starkare furstemakten och dess representanter. Väpnat motstånd syftade inte alltid till att fördriva eller avsätta regenten utan kunde helt enkelt vara ett sätt för undersåtarna att få gehör för sin vilja. Här uppstod ofta allianser mellan bönder och herremän, som agerade gemensamt mot fursten. Även på Gustav Vasas tid rasade upproren och nu blev religionen en mer framträdande faktor än tidigare. Under hans regering framkallades upproren delvis av de genomgripande religiösa förändringar som hade satts i gång. Senmedeltidens fromhetsliv krockade med helt nya tankar och ideal och med kungens hårdhänt genomförda reformer.
Om detta handlar en nyutkommen bok av kyrkohistorikern Martin Berntson. Tidigare har det inte funnits någon samlad större studie av förhållandet mellan upproren och Gustav Vasas kyrkopolitik. Berntsons bok utgör därför ett mycket värdefullt och välkommet bidrag till forskningen om denna omvälvande tid, då det moderna Sverige grundlades.
Som Berntson framhåller deltog biskopar och präster aktivt i politiken, varför det inte är förvånande att man även påträffar dem som agitatorer i upproren. Till dessa hörde till exempel riksföreståndaren Sten Sture den yngres (d. 1520) forne kansler Peder Jakobsson Sunnanväder, som en kort period varit biskop electus av Västerås. 1520-talets uppror i Dalarna anknöt enligt författaren till stämningar som rått under Sturetiden. Själv vill jag betona detta ännu mer. Den upprorsledare som brukar kallas Daljunkern utgav sig för att vara Sten Stures son Nils. I en välskriven utredning drar Berntson slutsatsen att man inte kan utesluta att Daljunkern verkligen var Nils Sture. Gustav Vasa hävdade motsatsen och utmålade honom som en lögnare och bedragare. I själva verket var kungen liksom senare hans son Erik XIV livrädd för det gamla furstehusets medlemmar. Man undrar om de historiker på 1900-talet som fäst tilltro till kungens ord gjort detta för att inte svärta ner landsfaderns rykte.
För att få perspektiv på dessa tidiga uppror mot Gustav Vasa hade läsaren behövt fler tillbakablickar till Kalmarunionens tid och dess uppror. Faktum är att den nye kungen i mångt och mycket fortsatte i den avsatte Kristian II:s spår, medan Sturarna på sin tid hade varit mer måna om att genom propaganda vinna folkets gunst och stöd. Sturarna hade visserligen också stärkt regentmakten, men de hade haft ett nära samarbete med en del av kyrkans ledare och även gynnat kloster i Sverige. I minnet hos allmoge och präster framstod deras styre säkert som bättre än Gustav Vasas. Hans beslagtagande av kyrkans jordegendomar och av liturgiska föremål hotade att förstöra grundvalen för den gudstjänst, som var avgörande för människors andliga väl och för samhällets bestånd. Kungen anklagades för att vilja kasta bort fädernas tro. Upprorsmännen utpekade redan nu Luther som den onde inspiratören.
De oppositionella kyrkomännen kom dock inte överens inbördes, eftersom de hade olika kyrkopolitiska ideal. Som exempel vill jag nämna att Linköpingsbiskopen Hans Brask i mars 1525 varnade för den lögnaktige Peder Jakobsson, som enligt honom hade återupptagit sina gamla intriger i Dalarna. Brask var ingen vän av Stureanhängarna. Hans bundsförvanter västgötalagmannen Ture Jönsson och Skarabiskopen Magnus Haraldsson deltog 1529 i Västgötaherrarnas uppror, som utgick från de sydliga landskapen Småland och Västergötland. Brask själv var då redan i landsflykt men det kan inflikas att han bidrog till upprorsstämningarna genom att skicka brev där han varnade sitt stifts invånare för att låta sig förvillas av de nya lärorna. Upproret 1529 började med att bönder slog ihjäl kungens fogde i Nydala kloster. Jönköpingsborgarna och småländska bönder utfärdade sedan ett brev där de förklarade att de hade uppsagt sin trohet mot kungen. Efter hand anslöt sig herrarna i Västergötland. Som Berntson påpekar var målsättningen förmodligen olika hos olika deltagare. Jag menar att ledarna ville återinföra det samhälle, där självständiga biskopar och adelsmän styrde över riket och där regenten måste rätta sig efter dem.
Det fanns en rad olika motiv till ”Västgötaherrarnas uppror” och till andra uppror mot kungen, men missnöjet med de religiösa förändringarna framhävdes särskilt och kom ur folkdjupet. Redan 1529 hade avsaknaden av vigda biskopar börjat bli kännbar – ingen kom och utdelade den för allmogen så viktiga konfirmationen. Klostren och konventen avfolkades, vilket innebar att många av dem som hade bön och predikan som sin huvuduppgift inte längre var verksamma. Upprorsmännen klagade över att kättare tilläts predika sin falska lära och att Jungfru Maria vanhedrades. På kort tid ödelade kungen det som förfäderna under århundraden hade skänkt till kyrkorna. Smålänningarna skrev i brev till sina bundsförvanter i Västergötland att de fruktade att göras till hedningar och drabbas av fördömelse. I Berntsons analys av språkbruket kunde jämförelser med tidigare uppror ha varit intressanta. Redan på Kalmarunionens tid hade de stridande parterna anklagat varandra för kätteri och maskopi med ”schismatiska” ryssar.
Genom eftergifter och skicklig förhandlingsteknik lyckades kung Gustav stävja upproret utan några större strider. Inför de upproriska lovade han att inte stödja kätteriet. Men i brev till andra personer, till exempel Fredrik I i Danmark, bekände han sig samtidigt till den evangeliska läran.
Dackeupproret på 1540-talet var våldsammare, mer omfattande och farligare för kungen. Vid det här laget hade ytterligare förändringar skett i kyrkolivet. Vigvatten och andra sakramentalier avskaffades. Allt oftare firades mässan på svenska. Enligt Berntsons undersökning var det en huvudpunkt i folkets klagomål att det latinska gudstjänstspråket övergavs och att man överhuvudtaget gjorde ändringar i mässan. De fann det söckent, för att inte säga stötande, att mässan översatts till vanlig svenska. De heliga orden profanerades. Dessutom hade klockor, monstranser och andra liturgiska kärl konfiskerats. Det sades att det snart var lika ljuvt att gå i en öde skog som i en kyrka. (På 1500-talet, då stråtrövare och vilddjur härjade, hade man en annan syn på skogspromenader än vi.) Vad beträffar mässan, som ju framhävs redan i boktiteln, gör författaren på några punkter en annan tolkning än Christer Pahlmblad, som skrivit den hittills utförligaste studien av den reformatoriska mässans utveckling i Sverige. Som läsare är det dock svårt att ta ställning i frågan, eftersom Berntson inte diskuterar Pahlmblads avhandling Mässa på svenska (1998) utan istället griper tillbaka på äldre forskning. Av större värde är Berntsons utredning av skälen till motståndet mot mässans nya skepnad. Ämnet har ju också en viss anknytning till vår tid.
Upproren mot Gustav Vasa framkallades inte enbart av förändringarna på religionens område, vilket också påpekas av Berntson, men en tydligare genomgång av de olika motiven till upproren hade behövts i boken. Med detta sagt måste man framhålla att Berntson på ett bra sätt visar att man bör ta upprorsmännen på allvar när de framför religiös kritik. 1500-talets människor trodde på ett liv efter detta och var oroade för sig själva och sina nära och kära. Kyrkan fullgjorde inte längre sitt uppdrag på det sätt som de förväntade sig, och Guds förtörnelse hotade. Berntson gör ett allvarligt försök att förstå dem och hans bok är därför ett gott exempel på att historieforskningen är på väg bort från den ”religionsblindhet” som tidigare rått. En flitigare användning av direkta citat ur upprorsmanifesten kunde eventuellt ha gjort framställningen ännu mer levande och konkret för läsaren. Det skall också tilläggas att Berntson nog gör rätt i att ifrågasätta den vanliga uppfattningen att Gustav Vasa personligen var religiöst likgiltig. Kungens religiösa hållning var inte enbart ett uttryck för realpolitik. Även kungens religion bör således tas på allvar. Något som Berntson däremot inte diskuterar är den evangeliska oppositionen mot kungen som också fanns.
Ett par smärre randanmärkningar kan göras. Ett mer enhetligt och kanske försiktigare bruk av ord såsom evangelisk, reformert, katolsk, luthersk, reformatorisk och evangelisk-luthersk hade varit att föredra (”evangeliskt” kan ju innefatta reformert). Likaså kan det bli förvirrande när författaren på en och samma sida använder termerna Tyska riket, Tysk-romerska riket och Tyskland. Krönikören Erik Jöransson Tegel (son till den beryktade Jöran Persson) har råkat få förnamnet Ernst. Johannes Johannis i Skara var inte diakon utan dekan (”däken”). Den viktiga diskussionen kring begreppet ”Guds tjänst” borde ha samlats i ett kapitel. Man ställer sig undrande när författaren skriver att en god gudsrelation enligt reformatorisk teologi upprättas ”genom laguppfyllande och tro”.
Om man följer historien vidare inställer sig frågan: Vad blev egentligen det bestående resultatet av upproren? De bidrog till att reformationen fick ett jämförelsevis långsamt förlopp. Oppositionen lärde så småningom kungen att anpassa sig, förhandla och försöka få folket med sig genom att lyssna och delvis gå med på deras krav – eller ge sken av att göra det. Så grundlades den kompromissbetonade politiska kultur som präglat Sverige under långliga tider och som kanske medverkade till att upproren efter hand upphörde.