Vad var fredsmarsch 1982 för någonting?

En av de många som hade gått i fredsmarschen till Paris sommaren 1982 beskrev sin upplevelse som en Golgatavandring. Det var så oerhört fysiskt ansträngande, man gick fyra mil om dagen i hettan, det var långa köer för allting, för måltider, vid toaletterna, det var otroligt primitiva förhållanden hela tiden. Man kände att man rent fysiskt gjorde ett offer för freden, och i denna upplevelse fanns något starkt positivt.

Fredsmarsch 1982 var fysiskt sett mycket lättare, men den blev kontroversiell redan innan den hade kommit till stånd, och psykiskt sett kom den att bli oerhört krävande, en utmaning ur många synpunkter.

Syftet för marschen var egentligen både anspråkslöst och enkelt. Vi skulle uppnå ett samarbete på folklig grund med fredsvänner i den ena av de båda supermakterna, Sovjetunionen, för att

påverka dess regering att börja arbeta för nedrustning av kärnvapen. Våra medel skulle vara att marschera i demonstrationståg med fanor och banderoller, att hålla tal, att möta människor i organisationer och på arbetsplatser, på gator och i privata sammanhang och att upprätta en dialog med dem. En dialog förutsätter ömsesidighet: vi skulle själva vara beredda att lyssna.

Men det var mycket vi inte skulle göra. Vi skulle överhuvud inte gå in på Sovjetunionens politik, varken dess inre eller yttre, än mindre försöka omdana det sovjetiska samhället. Vi skulle inte offentligt diskutera de många krigshärdarna runt omkring i världen. Vi skulle inte tala om nedrustning av konventionella vapen.

Våra paroller var bara tre:

Nej till kärnvapen i Väst- och Östeuropa

Nej till kärnvapen i hela världen

Ja till nedrustning och fred.

Marschen var ett gemensamt projekt för Sverige, Norge, Danmark, Finland och Sovjet. Den byggde på öppenhet och ärlighet för att få till stånd ett samarbete mellan öst och väst. Vi förpliktade oss från båda håll att denna gång uteslutande kämpa för nedrustning av kärnvapen. Med Eva Nordlands ord: ”Det är ingen tillfällighet att det är kvinnor som tagit detta initiativ, som om de vore mödrar som håller klotet, likt ett litet barn, i sina händer.” Vi skulle bringa varandra ett budskap om fred, i formella och oformella samtal, i våra marscher och paroller. I detta budskap framhålles att vi inte hotar varandra. Det är ett budskap som också frambärs i fest, glädje och dans. Samarbetet innebar också att representanter för olika samhällsorganisationer i de olika länderna skulle samarbeta. Arbetet måste ske på många olika plan, från toppolitikerna till de enkla människorna. Freds- och kvinnoorganisationer i Norden samarbetade med motsvarande organisationer i Sovjet, och allt detta var något nytt och svårt, något ömtåligt som måste beskyddas.

Fredsmarschen startade i Stockholm den 13 juli och gick från Rålambshovsparken till Stadsgårdskajen och Finlandsbåten. I Finland gick den i Åbo, Karis, Kyrkslätt och Helsingfors, i Sovjet i Viborg, Leningrad, Kalinin, Moskva, Smolensk och Minsk, med olika utflykter och anhalter. Den var slut den 30 juli. Alla långa transporter skedde med järnväg. Antalet deltagare var begränsat till 300. Dessa hade valts ut av fredsorganisationerna så att man skulle få en så stor spridning som möjligt, geografiskt, ålders- och yrkesmässigt etc. I några av länderna hade man bemödat sig om att få också en partipolitisk representation, och t ex norska statskyrkan hade skickat officiell representant. Även om initiativtagaren var Kvinnor för fred deltog också ett stort antal män av olika åldrar.

Fredsmarschen 81 hade gått genom Europas mest tättbefolkade områden, den år 1982 gick genom mycket ödsligare trakter. Det var ganska självklart att den yttre ramen måste bli helt annorlunda. Redan de trehundra skandinaviska individualister, som skulle hållas samman på färden i Sovjet, var en stor skara att organisera: flera deltagare hade man inte kunnat klara, varken att transportera eller logera.

I Finland levde vi primitivt. Vi fick förse oss från bergen av skumgummimadrasser och placera oss på golven i gymnastiksalar och bespisningslokaler i sommartomma skolor. Det var trängsel och köer för duschar och toaletter och måltider. Det var samtidigt en period att lära känna varandra och, inte minst, att bilda en gemenskap med den sovjetiska grupp som följde oss ända från Stockholm. Det var en tid att öva sångerna, att pröva hur det kändes att lyssna till långa tal i hettan, att klara de praktiska detaljerna med fanor och banderoller. Redan under den delen av marschen fick vi känna den oerhörda värmen och tacksamheten från människor som hade varit med om kriget. En gammal man i Karis blottade sitt huvud när vi vandrade förbi: han visste vad krig är och ville tacka dem som gjorde någonting för freden.

På Helsingfors järnvägsstation omfamnade mig en av de ryska flickorna, som jag under dagarna i Finland hade mött i duschen. Hon var mycket rörd när vi steg på det ryska tåget. ”Är du så glad att du ska få komma tillbaka till ditt land igen?” frågade jag. ”Nej, det är inte det, utan att ni alla kommer med oss, nu, att det börjar nu!!

I Sovjet var de yttre arrangemangen helt annorlunda. Tåg, bussar, hotell, allt var ordnat i förväg. Vi bodde på fina hotell och fick utmärkta, nästan väl yppiga måltider. Många av oss tyckte att detta var svårt: vi hade föredragit de enkla förhållandena från Finland. ”När militärer och politiker kommer, får de sådana här förhållanden – ni som arbetar för freden, skall väl egentligen ha ännu bättre förhållanden”, svarade man oss.

Men programmet i Sovjet var mycket hårt, och vi blev allt tröttare för varje dag, av arbete och psykisk spänning och ackumulerad sömnbrist. Om man skulle kalla fredsmarschen en turistresa, tror jag att få turister hade accepterat sådana semesterförhållanden.

Programmet var ganska likartat överallt. Vi gick sammanlagt tio marscher i Sovjet, vi besökte arbetsplatser och organisationer, vi deltog i möten och diskussioner och vi samtalade intensivt med människor av alla kategorier.

En fredsdemonstration har sin särskilda skönhet, av nästan ett slags liturgisk karaktär. Fredsmarschen 1982 var vacker. Huvudbanderollen med sol och regnbåge bars av kvinnor i de djuprosa fredsklänningar, som Paula Kocher broderat med olika fredssymboler för Kvinnor och fred. De följdes av en vit fanborg med blå fredsduvor, och sedan kom mängder av banderoller med våra tre paroller på olika språk, fanor som målats och broderats och tillverkats i olika fantasifulla tekniker. Fioler, gitarrer, dragspel, flöjter fanns med i tåget, och sångerna följde oss under hela resan. Vi lyckades aldrig åstadkomma någon disciplinerad ordning, och vi såg hur ryska poliser skrattade i mjugg åt denna nya sorts demonstration.

Detta marscherande var vår huvuduppgift och innebar en stark emotionell kontakt med massor av folk. Så många ögon som möttes! Redan i Viborg fick vi se att många, särskilt äldre kvinnor, grät, och detta hände hela tiden. Ofta kunde vi inte låta bli att omfamna någon av dem som var så rörda. En del av marschdeltagarna kunde tala ryska, men de flesta av oss upplevde bara denna märkliga känslokontakt som uttrycks med kroppspråk. Fortfarande tänker jag över denna upplevelse. Varför blev de så rörda? Varför ville de visa oss så mycket känslor? Var de lättade att människor från väst kom med fredens budskap och inte med hot?

Ett annat av huvudinslagen var mötena med de oändliga talen. Allting tolkades så att svenska eller något annat skandinaviskt språk, finska och ryska blev representerat, och detta var omständligt. De ryska talen var ofta patetiska: man återkom ständigt till krigets lidanden. I Leningrad handlade det om de 900 dagarnas belägring och den döda miljonen människor. Gamla människor berättade om hur de arbetat under yttersta trötthet för att försörja sin stad. Man visade bilder av Leningrads ruiner efter kriget och pekade med stolthet på den sköna stad man nu hade byggt upp igen. I Vitryssland berättade man om hur var fjärde människa hade dödats, och många ohyggliga detaljer från nazisternas framfart fick vi höra, om och om igen. Siffran 20 miljoner döda i Sovjetunionen under kriget återkom i varje tal.

Det var inte svårt att tro på allas avsky för kriget och allas längtan efter fred. Men det var svårare att höra de ständiga hänvisningarna till partikongressernas fredsinitiativ och hela den officiella apparaten. Nästan alla ryssar är medlemmar av den sovjetiska fredskommittén, och många skänker en frivillig arbetsdag till fredsfonden. Men som fredsrörelse upplever vi den dirigerad, officiell, utan den folkliga sprängkraft som vi förknippar med en verklig fredsrörelse.

Det viktiga som skedde under marschen var emellertid mötena med människor på olika nivåer. Alla de korta mötena med människorna under marschvägen hade sitt särskilda värde. Mötena med de officiella representanterna hade en alldeles annorlunda karaktär och var oftast nedslående. Vi fann att de alltid hade färdiga svar. De menade att Sovjet är så hotat, att man måste bygga upp ett starkt försvar, trots sin dokumenterade fredsvilja. Alla de svåra punkter som vi i diskussioner försökte att fråga om, t ex Polen eller Afghanistan, den oberoende fredsgruppen som hade blivit känd just när vi kom till Moskva, bristen på information etc, fanns det färdiga svar på, och det var sannerligen inte fråga om en dialog av vårt slag. Det var också ganska ojämna förhållanden: vi fredsarbetare, som alla var amatörer, fick möta politiker på högsta nivå. Samtidigt tror jag att det låg ett stort värde i detta. Utan alla diplomatiska finter vågade vi tala öppet och diskutera frågor om moral på ett sätt som en diplomat aldrig skulle tillåta sig. Vi vet ju inte vad som verkligen hände inom de människor, som fick lyssna till vad vi sade utanför alla officiella kategorier, och vilka resultat som kan komma ut av allt detta.

Men de viktigaste mötena ägde ändå rum på andra plan. Vi blev allt närmare vänner med de ryssar som följde med under marschen, och vi kände hur den ömsesidiga spänningen avtog. Det som var viktigt och intressant var att dessa människor i princip var lojala med Sovjetsystemet, men ändå var kritiska på många punkter. Vi lyssnade till dem och försökte att förstå hur de tänkte, och de lyssnade till oss. Vi kunde möta t ex kritik mot politiker av samma slag som man ofta möter i Västerlandet. Vi kunde finna uttryck för stark samhörighet med det ryska kulturarvet, så som det manifesteras i den ortodoxa kyrkan. Vi kunde möta en stark kritik mot bristerna på fri information och mot centralstyrningen och en uppskattning av det demokratiska system som vi har t ex i Sverige. Men vi kunde också själva få kritik för t ex kommersialiseringen i våra länder eller det kraftslöseri som vårt partiväsen kan innebära.

Många av oss mötte också sådana som var helt i opposition mot det rådande systemet, t o m sådana som helst ville lämna Sovjet. Vi var inte så noga bevakade som folk här hemma trodde, utan vi hade möjlighet att träffa alla slags människor. Många av oss fick kontakt med kristna utanför de etablerade kyrkliga sammanhangen som vi officiellt mottogs av.

Vi gjorde ett besök i klosterstaden Zagorsk utanför Moskva, där den ortodoxa kyrkans prästseminarium också finns. Upplevelsen var svår att tolka. Det var ett mycket officiellt möte med ett biskopstal om fred som ytterst litet skilde sig från alla andra officiella ryska fredstal. Den gudstjänst vi bevistade var vacker men främmande, helt utan något folkets deltagande. Vårt spontana intryck var att detta var arrangerat, och vi kände inte en folklig kraft i detta kyrkoliv.

Men å andra sidan vet vi att den ryska kyrkans ledare har tagit ständiga fredsinitiativ, t ex nu senast den stora fredskongressen i Moskva i maj i år med representanter för alla religioner. Också företrädarna för kyrkan har ett ytterst begränsat utrymme att verka på, och antagligen; utnyttjar de detta utrymme så mycket de förmår. Det kan säkert tolkas som betydelsefullt att fredsmarschen blev mottagen både i Zagorsk och i Smolensk av metropoliterna. I Zagorsk kunde vi också gå i gudstjänsterna bland andra vanliga gudstjänstbesökare, i andra kyrkor, och där var intrycket av folklig fromhet mycket starkt. Det var inte alls bara gamla kvinnor i kyrkorna där, utan alla slags människor, och den bedjande närvaron var intensiv. Vi kunde där uppleva en nära kontakt med troende.

Fredsmarschen var i allra högsta grad en studieresa. Vi lärde oss mycket om det sovjetiska samhället, och oftast var våra intryck dubbla, vi hade svårt att tolka upplevelserna, vi kastades mellan positiva och negativa intryck. Ungdomsläger och pionjärläger t ex var ur vår synpunkt hårda, med en nästan militär drill. Ä andra sidan mötte vi en omsorg om barn och unga som imponerade. Vi såg matköer och fann särskilt landsbygden fattig. Vi såg också de gamla ryska husen av timmer med snickarglädje, överallt, vi upplevde hur befriande det var att leva i ett land utan reklam. Men studieresan gällde inte bara Sovjet utan lika mycket oss själva och vårt eget samhälle. Det var en mycket intressant samling människor i fredsmarschen. De flesta kände inte varandra innan. och det blev ett samspel och i många fall en vänskap mellan människor, som levde tillsammans under ett par veckors ansträngande förhållanden och som måste lösa konflikter tillsammans.

Det fanns många svårigheter, till och med innan vi startade. En sådan huvudsvårighet var den misstänksamhet, för att inte säga fientlighet, mot marschen och dess syften som vi mötte, både från massmedier och från bekanta. Man hade ofta ett intryck av att vår omgivning passade på incidenter att blåsa upp och ondgöra sig över.

Och det är förvisso sant att det hela tiden förekom sådana svårigheter, alltifrån den första demonstrationen i Rålambshovsparken i Stockholm, när några polacker med högtalare avbröt prästen Elisabeth Gerles fina tal, genom visumtrassel, några enstaka antiamerikanska ryska plakat. ett översättningsfel från en rysk tolks sida, svårigheten med den oberoende fredsgruppen i Moskva, problemet med den alltför hårda ryska styrningen, ända till den stora konflikten om fredsmarschen skulle gå till det ryska minnesmärket Chatyn utanför Minsk eller inte. Denna sista svårighet hade en storpolitisk dimension, eftersom Chatyn har blandats samman med Katynskogen utanför Smolensk, där man hittat liken av de avrättade polska officerarna från 1941. Skuldfrågan är ännu inte erkänd. Men vem hade trott eller sagt att det skulle vara lätt? Vem var okunnig om den ryska centralstyrningen och propagandan? Våra svårigheter bestod dels i att vi måste finna en riktig lösning på alla olika problem – och med riktig menas en moraliskt riktig lösning, som både tar hänsyn till fredsarbetet, det förtroende som vi byggde upp i Sovjet, och krav på sanning och rättvisa, dels i att klara den pressande situation som de infama skriverierna i våra egna tidningar skapade. Det var en av de viktiga lärdomarna under resan, att upptäcka hur vi olika människor reagerade inför allt detta. För ryssarna var det säkert en viktig lärdom att se hur så föga konforma människor kunde lösa sina konflikter, ibland t o m genom att fatta olika beslut men ändå ha respekt för varandra.

Studieresan var ännu mera en arbetsresa. Jag tror att alla vi som var med kände att vi hade gjort ett stort arbete – som ändå bara är en början. Vi har klart och fullt uppnått marschens syfte: att ta ett första steg till ett gemensamt fredsarbete, som syftar till att påverka regeringarna att börja med kärnvapennedrustning. Det arbetet tar inte slut i och med hemkomsten från Sovjet. I stället fortsätter det. Vi vill bygga broar, vi måste fortsätta att upplysa människor, att lära oss själva och att fortsätta kontakterna med människor i öst. Jag tror efter upplevelsen av fredsmarschen att alla slags kontakter, yrkeskontakter, idrottsutbyte och till och med turistresor till östländerna gagnar freden och också demokratin.

Ändå vill jag allra helst använda ordet pilgrimsresa om fredsmarschen. Då syftar jag inte på att den var så ansträngande och krävande, psykiskt och fysiskt. Jag menar att den hade en andlig dimension som inte kan mätas i påtagliga resultat.

När vi for till Sovjet hade vi med oss vackra sidenband i olika färger med namn och fredshälsning från olika vänner som symboliskt var med under marschen. Dessa band delade vi ut till ryssar som vi kom i kontakt med, och vi berättade också överallt om deras betydelse. Det var många som följde oss, ”gick med oss varje meter”, som en vän till mig uttryckte det.

Många av dem som följde oss på det sättet bad hela tiden för oss, för marschens syfte, för freden. Många av oss i fredsmarschen bad också, ensamma eller tillsammans. Jag bad ofta rosenkransen, för de människor som jag mötte på gatorna i Leningrad och Moskva och Minsk.

I Moskva skulle vi marschera den klassiska vägen från Röda torget, Gorkijgatan till Majakovskijplatsen, vägen för första maj paraderna. Men först hade vi en rundvandring i Kreml och så ett besök i Lenins mausoleum. Vi stod i regnet i den långa kön för att gå in i mausoleet. En vän, missionsförbundare, stod bredvid mig, och hon och jag hörde någon säga: ”Vad har fredsmarschen med Lenins grav att göra?” Nej, vad har den att göra med fredsmarschen? Vi steg ut ur ledet samtidigt och stod ensamma mitt på Röda torget och bad tillsammans, länge. Vi bad om Guds hjälp att finna den rätta vägen i alla våra olika svårigheter, att arbeta på rätt sätt för freden. Vi bad för fred p$ jorden och för nedrustning av kärnvapen och alla vapen. Vi bad för rättvisor och frihet och vi bad för alla förföljda. Vi bad för de kristna i Sovjet. Vi tackade för allt det som var gott och vackert, för det man byggt upp ur krigets förstörelse, för all strävan efter rättvisa som vi också hade sett. Vi bad för alla människor i Sovjet, också för dem allra högst uppe i hierarkin och för dem som hade förnekat det mänskliga i sitt liv. Vi bad att vi skulle komma ihåg att Kristus hade dött för alla dessa människor som vi talade med och såg här i Moskva. Vi bad för dem som inte vågar bekänna sin kristna tro i Sovjet.

Till sist bad vi Fader vår tillsammans. Och jag tror att jag aldrig har bett Fader vår så uppmärksamt som den gången, i regnet på Röda torget.