Vägar mot okända mål

Enligt en studie av fil. dr Ulf Sjödin i Uppsala (DN 20/10 1995) är det mer än var fjärde svensk (bland de unga 38%) som tror på att utom­jordiska varelser besöker jorden. Å andra sidan är det mindre än var femte svensk som tror på en person­lig Gud, något färre än de som tror på reinkarnation. Låt vara att undersökningen är gjord på en ganska liten population, den är ändå signifikant för det nutida andliga läget i vårt land. Spiritism, olika former av spådomskonst, astrologi, kristall­terapi och fjärrskådning är inte bara allmänt utbredda. De är också socialt accepterade som aldrig förr.

I Svenska Dagbladet blandas sådana ting helt naturligt på Idag-sidan med vetenskapliga rön, presenteras med samma entu­siasm och illustreras rikligt i färg. Allt, vare sig det är vetenskapliga teorier eller enskildas fantasier, ställs på samma nivå och behandlas med samma aktning.

I stället för att beklaga detta tillstånd och uppgivet konstatera sambandet mellan sekularisering och vidskepelse borde detta vara anledning till en grundlig kristen själv­rannsakan. Vad är det som gör dessa nya eller nygamla troso­bjekt så attraktiva medan kristendomen tycks vara så på fall­repet? Som guide inför en sådan reflektion läser man med fördel gymnasieläraren Håkan Arlebrands bok Det okända, med underrubriken om ockultism och andlighet i en ny tidsålder. (2 uppl. Libris 1995. 278 s.)

Kapitel för kapitel går han igenom olika nya strömningar, och inledningen liksom det avslutande kapitlet ger perspektiv åt framställningen. Författaren gör ingen hemlighet av sin kristna åskådning, men till skill­nad från många andra kristna författare går han inte strax in i ett polemiskt skrivsätt, och hans framställning är lugn och saklig. Han är mycket välunderrättad och kringsynt, och bibliografin är av impone­rande omfång.

Men vad är då allt detta som går under namnen ”ny­andlighet” och ”ockultism” (två begrepp som för övrigt inte täcker varan­dra)? Allt kan inte rubriceras som ”New Age”, en särskild form av detta som är utmärkt beskriven av Aidan Nichols (Signum 1993:2, s. 42–47). Mångfalden av åskådningar kan svårligen sammanfattas under en enda paraplybeteckning, även om man med Wittgenstein kan tala om en ”familjelikhet”. Det handlar här om olika slag av ockultism, som magi, alkemi, astrologi och spådomskonst, spiritistiska kontakter med de avlidnas andar, nyhedniska rörelser och esoteriska sällskap som menar sig förmedla en högre vishetslära.

Som Arlebrand skriver i inledningen, är ett gemensamt drag för alla dessa att de räknar med att tillvaron har dolda hemligheter som vi kan förvärva kunskap om. Det kan gälla inre andliga insikter eller inblickar i naturens, livets och fram­tidens hemligheter och deras okända krafter. Allt detta utövar en stor lockelse på många människor som söker en djupare förståelse av tillvaron än vardagsmaterialismen kan ge. Rörel­serna appellerar till vår upptäckaranda; i stället för att anamma den kristna uppenbarelsen som man finner svårsmält, kan man ge sig ut på en resa i hemlighetsfulla riken som är fulla av löften. Kanske går det här att finna en bärande totalsyn på verkligheten?

Dessa åskådningars popularitet står i tydlig kontrast till de föregående generationernas vetenskapstro med deras solida förtröstan på rationella experiment och erfarenheter. En materialistisk och mekanistisk världsåskådning hade en vid folklig utbredning under första hälften av 1900-talet. Inte bara kristendomen utan varje form av religion eller tro på något ”övernaturligt” förkastades som en löjlig vidskepelse.

I det offentliga samtalet har vetenskapen under 1900­-talet trängts alltmer ut av tekniken. Naturvetenskapliga undersök­ningar är svårförståeliga för gemene man, de tar lång tid att genomföra och resultaten är sällan spektakulära. När forskaren når Nobelprisnivå brukar hans insatser redan tillhöra veten­skapshistorien. I massmedierna är det i stället vetenskapernas praktiska tillämpning som tilldrar sig intresse. Hur skall vi bruka de kunskaper vi fått till samhällets bästa, för män­ni­s­kornas hälsa och för att skapa en acceptabel miljö? Just miljörörelsen är ett slående exempel på hur utvecklingen gått från teoretiskt till praktiskt vetenskapsintresse. Den tidiga­re materialismen har därigenom tappat poäng och ses av många som en orsak till nutidsmänniskans okänslighet för den levande miljön. En ny och genetiskt motiverad biologism löser alltmer upp gränslinjen mellan människan och den övriga naturen och leder till ett slags ekologisk romantik. Ofta har debatten förskjutits från att vara till böra: från det teoretiska sanningssökandet till de svåra frågorna om den vetenskapliga forskningens konsekvenser.

Men denna förskjutning av vår intressesfär har skapat ett ontologiskt vacuum. Vilken är den verklighet som vi bygger hela vår existens på? Många längtar efter en världsförklaring som ger sammanhang och förståelse åt vår tillvaro. Vad många av den nya åskådningarna har gemensamt är att de kommer med raka påståenden om hur verkligheten är beskaffad. Vårt liv styrs av himlakropparnas konstellationer, kristaller kan påverka oss till kropp och själ, med vissa tekniker kan man förutsäga framtiden eller få kontakt med de avlidna, när vi människor dör återföds vi på jorden i en annan existens. En religion som buddhismen har fördelen av att ge en total och intelligent förklaring till vår och världens existens (även om denna kan variera inom olika skolor). Den står därvid i skarp kontrast till den nutida svenska kristenheten som i så hög grad har gett upp alla anspråk på att uttala sig om verklig­heten och enbart håller sig till moralen.

Men som Arlebrand påpekar i sitt slutkapitel, är dessa till synes löftesrika vägar bara återvändsgränder. Även om de ibland kan ge nya och viktiga insikter om oss själva och världen – vilket man inte kan utesluta – blir resultatet en skenbild av verkligheten eller en fantasifull parallellvärld utan relation till det liv vi alla har att dela. En fascine­rande och skrämmande bild av ett sådant ockult universum ger Umberto Eco i sin roman Foucaults pendel. Som en kontrast lyfter Arlebrand fram den bibliska uppenbarelsen som ju på många sätt är ockultismens motsats. Man kan säga att den börjar i det övernaturliga – dvs. i skapelsen och inkarnatio­nen – och mynnar i det jordiska livet – dvs. i etik och män­niskosyn – i stället för tvärtom. Detta är utmärkt, men för att vara slagkraftig måste den bibliska tron förenas med filosofiska argument som lyfter vår världsbild upp ur materia­lismens grepp utan att leda oss in i de esoteriska labyrinter­na.

1500-talsreformatorernas motvilja mot den traditionella filosofin var inte så antiintellektuellt motiverad som många av deras sentida efterföljare tycks anta. De levde och verkade i en kultur där den nya världsbilden just befann sig i ett expansivt skede och väckte mångas entusiasm. Man prövade också nya modeller för en förståelse av världen i den då aktuella vetenskapens per­spektiv. Först Immanuel Kants kritiska idea­lism för­flyttade protestantismens fokus från yttervärlden till den inre erfarenhetens och de moraliska budens regioner, och där har den sedan tenderat att stanna kvar. När denna attityd förstärkts med en oreflekterad biblicism har man frånsagt sig alla möjligheter att föra en förnuftig dialog med samtidens skiftande och motsägande världsåskådningar.

Skall en kristen förkunnelse ta upp konkurren­sen med astrolo­ger, spåmän och allehanda esoteriker, fordras att man tar upp de ontologiska frågorna på allvar och på nytt öppnar porten till en transcendent verklighet.