Var är din syster? Den nya slavhandelns utmaning

Vad kan man göra för att hjälpa de kvinnor och barn som blivit offer för den moderna tidens cyniska sexhandel?



Artikeln bygger på ett föredrag publicerat i tidskriften SEDOS i december 2003.

Artikelförfattaren är consolatamissionär i Rom.
Vad kan man göra för att hjälpa de kvinnor och barn som blivit offer för den moderna tidens cyniska sexhandel?



Artikeln bygger på ett föredrag publicerat i tidskriften SEDOS i december 2003.

Artikelförfattaren är consolatamissionär i Rom.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det var en kall regnig kväll den 2 november 1993. Jag befann mig på Caritas centrum i Turin, där jag hade arbetat i flera månader sedan jag återvänt från Afrika, och skulle just bege mig till mässan. Då dök en afrikansk kvinna med ett läkarintyg upp. Hon verkade blyg och generad. Av hennes utseende och klänning drog jag slutsatsen att hon kanske var en av de många kvinnor som, dag och natt, säljer sin kropp på våra gator. Jag kände mig besvärad. Jag läste brevet och ställde några frågor till henne som hon svarade enstavigt på. Hon var sjuk och behövde en operation, men eftersom hon inte hade några papper kunde hon inte bli intagen på ett allmänt sjukhus och hade därför blivit skickad till vårt centrum.

Maria var lite över trettio och mor till tre barn som hon lämnat i Nigeria för att komma till Italien där hon hade hoppats hitta arbete för att hjälpa familjen. Men i stället hade hon hamnat på gatan, ett offer för den nya slavhandeln. Hon kunde inte italienska så vi talade engelska. När hon berättade sin historia började hon gråta och sade: ”Syster, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig”. Jag blev upprörd och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag var orolig att komma för sent till mässan: i det ögonblicket var mässan viktigare för mig än Marias problem. Jag bad henne komma tillbaka nästa dag.

Men Maria ville göra sällskap med mig till kyrkan. På vägen noterade jag att folk var överraskade att se en Consolatamissionär ha sällskap med en ”prostituerad”. I kyrkan knäföll Maria på sista bänken och jag hörde henne snyfta. Jag flyttade på mig men kunde inte be. Jag kom att tänka på liknelsen om farisén och tullindrivaren och mindes hur många gånger jag agerat som farisén. Hur ofta hade jag inte tänkt att jag, som syster och missionär, var bättre än många andra kvinnor som var tvingade att gå på gatan.

Dessutom mindes jag min rebelliska attityd när jag blev ombedd att lämna Kenya efter 24 år i missionens tjänst för att i stället arbeta med annat i Italien. Jag hade anpassat mig så bra i den afrikanska miljön, där jag var engagerad i aktiviteter av social-pedagogisk-pastoral karaktär, huvudsakligen med kvinnor och ungdomsgrupper. De afrikanska kvinnor jag kände hade en djup känsla för glädje, fest, gästfrihet, solidaritet och de delade lätt med sig. De mötte livet med mod, uthållighet och beslutsamhet, stolta över sin roll i livet och sin värdighet, fastän de fortfarande levde i fattigdom och var underkastade männen. Som ung sökte jag min kallelse i livet. Bland de ideal som ledde mig till missionsarbete i Afrika fanns viljan att dela kvinnornas kamp för att förbättra sin livssituation via utbildning och frigörelse, och uppnå självkänsla och beslutsamhet i ljuset av Kristi förkunnelse om hopp och frihet. Och det ledde till att jag valde missions-arbete i Afrika.

Nu bleknade emellertid alla mina projekt, all min visshet, alla mina drömmar bort tillsammans med det jag hade tvingats lämna bakom mig. Än en gång befann jag mig i mörker liksom Paulus på vägen till Damaskus: ”Herre, vart leder du mig?” (jfr Apg 9:3–9).

Jag låg sömnlös på natten. Jag ställde mig själv i relation till ”mitt” påskmysterium: jag måste dö bort från mina personliga intressen för att återupptäcka påskens nya liv, ett nytt sätt att vara en Consolatamissionär för Kristus och hans folk. Situationen var en utmaning för mig. Maria satte mig på prov och ifrågasatte mitt liv, min kallelse, mina övertygelser, min motivation och mina värderingar.

Följande frågor ekade inom mig gång på gång: ”Eugenia, var är din syster?” (jfr 1 Mos 4:9). ”Var är Maria? Var är alla Marior på gatorna ikväll?” Mitt möte med Maria tvingade mig att bli mer radikal i mitt sätt att följa Kristus. Jag kände att Herren, som tidigare kallat mig till Afrika, nu kallade mig att bli ett profetiskt tecken på hopp, medkänsla och tröst, ett instrument för hans barmhärtighet och kärlek till andra afrikanska kvinnor som blev exploaterade och marginaliserade, inte längre i Afrika, utan i mitt eget land. Han visade mig på ett nytt och okänt verksamhetsfält.

Så jag gav vika. Från och med den stunden skulle mitt nya verksamhetsfält som missionär bli i Turins historiska stadskärna bland invandrade kvinnor. Med den övertygelsen och hjälpen var jag beredd att acceptera den nya uppmaningen och att betala priset, om så krävdes, och att riskera mitt eget liv.

Maria blev bättre, inte bara fysiskt. Med mod och beslutsamhet lämnade hon gatan, gick in i en gemenskap där man tog emot människor, läste på språkskola, skaffade sig en utbildning, hittade ett jobb och började ett nytt liv. Hon blev min diskreta guide och hjälpte mig att tränga in i och förstå nattlivet.

Slavhandeln: kvinnor och minderåriga till salu

Marias historia påminner oss om mångas, alltför mångas påtvingade prostitution, kvinnor som varje dag offrar sin ungdom på våra gator. Men detta problem, som är en utmaning och en provokation för samhället och kyrkan, är i ännu högre grad en utmaning och en provokation för ordenssystrar och ordensbröder som genom sin karisma och sin kallelse fått som uppgift att hävda de fattigas rättigheter, deras rättigheter som inte har någon röst, som är sårbara och hjälplösa, som exempelvis kvinnor och oskyddade minderåriga.

Olika undersökningar visar att 500 000 kvinnor ”importeras” till Europa eller förs genom Europa av kriminella organisationer och bjuds ut på marknaden som varor. I Italien är det mellan 50 000 och 70 000 kvinnor och minderåriga från Östeuropa eller utvecklingsländerna som tvingas arbeta som prostituerade. Man känner lätt igen dem på våra gator. Av dem är 40 procent minderåriga, från 14 till 18 år. Trots inva-sionen av ungdomar från Albanien och Östeuropa kommer ett ännu större antal från Afrika: över 50 procent, men eftersom de är här illegalt är det svårt att ange någon exakt siffra.

De flesta av dessa kvinnor lever som slavar så att miljoner italienska kunder – varav 90 procent är katoliker – kan använda sig av dem. Kvinnorna kommer från länder som blev formellt kristnade av missionärer som kämpat och lidit för att sprida evangeliet bland dessa människor och bibringa dem den kristna tron, förkunnelsen om hopp, frihet, värdighet, rättvisa, solidaritet och emancipation.

Idag är dessa befolkningar inte längre långt borta, på andra sidan havet, utan mitt ibland oss. Dessutom blir de exploaterade genom vår livsstil och vår marknadsekonomi. Hur kan vi då rättfärdiga våra avsikter och ansträngningar för missionen genom att sända ut nya missionärer till länder långt borta, om vi inte först upptäcker att tusentals utländska kvinnor är närvarande bland oss, kvinnor som blir exploaterade i vårt eget land? Måste vi inte först bekymra oss om deras nöd och bryta deras bojor? Den prostituerade kvinnan som blivit lurad och förslavad och utkastad på trottoarerna är en levande bild av den orättfärdiga diskriminering som vårt konsumtionssamhälle tvingar på oss. Nu på 2000-talet kräver kvinnan sina rättigheter, hon kräver att hennes värdighet återupprättas och att hennes kvinnliga kvaliteter respekteras.

På sexmarknaden, där det råder stor konkurrens, diskrimineras afri-kanska kvinnor ytterligare. De anses vara sekunda vara, därför att de är ”svarta”, inte talar italienska, inte är så unga och smala och därför tving-as de att begära ett lägre pris. För ett rutinsamlag i en bil kan de gå med på 10–15 euro där östeuropéer inte gör det för mindre än 25 euro. För att kunna betala tillbaka sin skuld som de kommit överens med de nya handlarna om, handlarna som rekryterat dem och tagit dem till Italien, måste de ha minst 4 000 sexuella möten. Förutom den initiala skulden tillkommer deras månatliga utgifter, 250 euro för hyra, 250 för arbetsplatsen, förutom kläder, transporter och personliga behov. Skulden måste betalas tillbaka inom 18 till 24 månader med arbete varje dag eller varje natt, sju dagar i veckan.

Kedjor och slaveri

Symbolen för varje form av slaveri är och förblir kedjan: det instrument som inskränker en människas frihet och tvingar in hennes eller hans vilja under en annans. Kedjorna som binder dessa nya slavar på 2000-talet utgörs av många länkar. Länkarna har namn: offren och deras materiella fattigdom, exploatörerna med sina stora förtjänster, klienter-na med sina frustrationer, sitt sökande efter njutning och flykt från eget ansvar, samhället med sin välfärd, släpphänthet och tomma värderingar, regeringen med sitt korrupta system och tysta medgivande, kyrkan och varje kristen, inklusive klosterfolk med sin tystnad och likgiltighet. Vår passiva och tröga attityd inför att så många kvinnors värdighet och frihet blir trampad på är en brist på ansvar.

Det finns en intrimmad organisation av människohandlare, män och kvinnor, som tar kontakt med offren i hemlandet, där det råder extrem fattigdom, där familjerna är stora och ungdomarna inte har något hopp om en bättre framtid. Genom att använda sig av den sociala och ekonomiska situationen lurar de nya slavhandlarna dessa kvinnor och deras familjer genom löften om lönande arbete. Givetvis handlar det inte om arbete på gatan. Liksom alla offer för handeln kommer dessa kvinnor illegalt in i Italien, också detta tack vare korrupt personal, tjänstemän, ambassader, flygplatser, tull, invandrarbyråer, resebyråer, hyresvärdar, hotellägare och taxiförare. Eftersom man kan tjäna stora pengar och risken är relativt liten blir många människor rika på att förstöra dessa kvinnors liv.

Dessa kvinnor far genom andra länder i Europa som Grekland, Ryssland, Bulgarien, Holland, Tyskland, Spanien och Frankrike för att bara nämna några. Och efter veckor och månader på resa med flyg och, på senare tid för kvinnorna från Nigeria: med bil landvägen över Saharaöknen, berövas kvinnorna genast sina papper, när de kommer fram till Italien, papper som för övrigt nästan alltid är falska eller återanvända. På det sättet förlorar de sitt namn, sin identitet och sin frihet. De vet helt enkelt inte längre vilka de är. Den erfarenheten gör det väldigt svårt att återupprätta dessa kvinnors riktiga identitet.

För flickorna från öst arbetar organisationen vanligtvis via falska förlovningar där de blir engagerade känslomässigt, medan det praktiska med det nigerianska bytet överlåts åt en ”mamma”. De senare är nigerianska kvinnor som efter att ha blivit exploaterade nu exploaterar andra. De visar de nya hur de ska arbeta på gatorna, håller koll på dem, ger dem en del av en trottoar där de ska arbeta, samlar in deras förtjänster, straffar dem om de gör uppror men framför allt utsätter de dem för voodoo (riter med svart magi) vilket verkligen är en form av psykiskt övervåld.

Riskerna på gatan

Förutom att dessa kvinnor lever i sträng lydnad för handlarna och ”mamman” i yttersta hemlighet, är de utsatta för faror på gatan: misshandel, sexuella övergrepp, trafikolyckor och död. Varje år upplever hundratals flickor ett martyrium på våra gator. De utsätts för kunder, galningar och människohandlare som de ska betala sina skulder till. Vem kan räkna antalet unga människor som dör under den utmattande resan, till lands eller till sjöss eller som bara försvinner? Hur många familjer väntar inte fortfarande på nyheter från dem, nyheter som aldrig kommer!

Sedan har vi aidsrisken – 10–15 procent av dem är hiv-positiva – och risken med oönskade havandeskap med åtföljande aborter. Vanligtvis gör flickor från öst i genomsnitt tre aborter var. För den afrikanska kvinnan, som anser att moderskapet är det högsta värdet i livet, innebär aborten inte bara förstörelsen av ett nytt liv utan också av kulturen. Bland afrikanskorna finns många fall av mentala störningar eftersom de är besatta av voodooriter och hot om att vedergällningar ska drabba deras familjer långt borta.

På gatan förlorar den prostituerade helt sin psykofysiska identitet, sin valfrihet. Hon upplever vad det betyder att vara ett objekt, en sak, en handelsvara. Hon måste leva som illegal invandrare, socialt och kulturellt utstött, med endast ett alternativ: att begära betalning för sexuella möten, fast hon inte får behålla något av förtjänsten.

Offret: ett objekt eller en person?

Hur ska man kunna hjälpa en kvinna eller en minderårig att återfå självkänslan som trampats i stoftet genom att hon måst använda sin kropp som handelsvara? Vilka metoder kan man använda? Vilken hjälp finns att få? Vilka hinder måste man komma över?

För att nå det verkliga målet att återupprätta den prostituerade kvinnans sanna identitet måste vi jämföra vår och hennes uppfattning om att vara ett offer och en person: någon som är unik, fri, outbytbar och omistlig. I det perspektivet kan de olika behov som naturligt följer med varje människas individualitet inte standardiseras. Men de lösningar som tillämpas inriktas inte så mycket på personen som på problemet.

Sexuella övergrepp förringar människan, berövar henne hennes djupaste värden och förstör henne som kvinna, hennes självuppfattning, hennes begrepp om kärlek, hennes inre skönhet, hennes dröm om en fridfull framtid. På gatan intar personen en försvarsattityd som tar sig uttryck i högljuddhet, vulgaritet, våld och aggression. Hon lever i en motsägelsefull verklighet. Å ena sidan uppvaktas hon av kunden och å andra sidan blir hon kritiserad, fördömd och förkastad av det rika konsumtionssamhället. Hon lever i isolering och bär på en stark känsla av skuld och skam inombords. Att bygga upp hennes balans och harmoni är ingen lätt uppgift.

Utbud och efterfrågan: kunden

I 2000-talets slavkedja är konsumenten/kunden en av de starkaste länkarna, därför att han stöder sexindustrin och håller den vid liv.

Medan den sociala och ekonomiska utvecklingen i de rika länderna har möjliggjort kvinnans fantastiska emancipation på alla områden och gjort henne oberoende, självständig, kompetent och inte längre passivt underkastad maken, har mannen å sin sida inte upplevt samma växande och befrielse. Han har behållit en starkt dominant inställning parad med sökande efter tillfredsställelse. När det gäller relationer och tillgivenhet har mannen valt en genväg med maskulina metoder som inte ger utrymme för någon diskussion, som inte involverar honom personligen och som inte får honom att känna sig illa till mods. När han betalar för sexuella relationer mognar han inte, eftersom relationerna inte befriar honom från hans självcentrering och behov att äga den andra. Män föredrar medvetet att betala för sex eftersom partnern, kvinnan, inte in-t-resserar honom, inte existerar, inte anses vara en person utan bara ett objekt för hans personliga frustration.

På det sättet blir sex något banalt och uppfattas inte längre som en ömsesidig gåva, som en kommunikation mellan två personer, som en relation fylld av tillgivenhet utan blir till en realekonomisk affär. Därför exploateras den ständiga mänskliga heterosexuella attraktionen: utbud hänger samman med efterfrågan. Det faktum att det finns så många prostituerade på våra gator, som är tvingade att sälja sin kropp, visar att efterfrågan är stor och att den fattiga, försvarslösa kvinnan utan identitetspapper och land är svaret på efterfrågan.

Kunderna är mellan 18 och 65–70 år och kommer från alla nivåer och samhällsklasser. De går regelbundet till dessa kvinnor och begår övergrepp mot dem.

Sjuttio procent av kunderna är antingen gifta eller sambor. Olyckligtvis vet man inte mycket om problemet och man talar om män som letar efter en prostituerad varje natt, använder sig av henne och kasserar henne som skräp, detta uttryckt just i termer som hör hemma i dagens konsumtionssamhälle: ”använder och kasserar”. Fenomenet borde betraktas som en manligt problem snarare än ett kvinnligt.

Samhällets reaktion

Hur ska dessa kvinnor komma ur denna dödsfälla? Den nuvarande lagstiftningen i Italien ger tre alternativ för dessa exploaterade kvinnor:

1. Repression, riktad mot dessa flickors illegala status. Man fångar in dem på gatorna och ger dem ett utvisningsbeslut och tar emot offren i tillfälliga mottagningscentra innan de tvångsutvisas i stora mängder. Det är en dramatisk och psykologiskt förödande lösning för de flickor som återvänder hem tomhänta och märkta som prostituerade. Många av dem är hiv-positiva eller bärare av aids men har knappast tillgång till ordentlig behandling i sina hemländer.

2. Frivillig repatriering av människor som väljer att åka hem och börja ett normalt liv. Dessa får hjälp, en i förväg betald flygbiljett och finansiell hjälp för att de ska kunna återanpassa sig i sitt forna sammanhang.

3. Återanpassning i den sociala strukturen – genom artikel 18 i den unika texten om invandring (Lagdekret nr 286/98) som erbjuder ett sex månaders uppehållstillstånd på villkor att man lämnar gatan, rapporterar dem som exploaterar kvinnorna samt går med på att följa ett socialt återanpassningsprogram i rehabiliteringscentret.

Italiens regering har avsatt pengar till projekt för att motverka organiserad brottslighet och ge offren möjlighet att återhämta sig och återfå hälsan. Under den femårsperiod som gått sedan denna lag, som anses vara den bästa i Europa, trädde i kraft har utmärkta resultat uppnåtts: mellan 600 och 800 kvinnor har årligen blivit rehabiliterade socialt och arbetsmässigt, förutom att man motarbetat internationella och övernationella kriminella organisationer och deras verksamhet.

Offren kontaktas och erbjuds alternativa förslag till gatan. Här är några av förslagen:

Gatuenheter – till att börja med närmar sig fältarbetare offren och erbjuder information och lösningar som utgör alternativ till påtvingad prostitution.

Fri telefon – en tjugofyratimmarsjour har upprättats i alla regioner i Italien där man omedelbart svarar på samtal med bön om hjälp.

Centra där man lyssnar på dem – dessa centra för krissamtal organiseras av kommunfullmäktige, föreningar, Caritaskontor lokalt eller på stiftsplanet som tar hand om kvinnornas problem, när de kommer och ber om hjälp.

Kontor – där man tar hand om hälsovård, rapporter, anmälningar om övergrepp, begäran om att få fly.

Välkomnande kommuniteter – runt om i Italien finns det nu många hus och gemenskapscentra som ägnar sig åt rehabilitering. Dessa kan hysa sex till åtta människor som börjar den långa processen med psykosocial återanpassning. De flesta kommunitetscentra drivs av ordenssystrar som, genom sin ständiga närvaro, är en stark referenspunkt för dessa unga kvinnor som blivit förstörda av den tunga erfarenheten av att ha blivit utnyttjade. Den välkomnande gemenskapen blir en familj för dem som inte har någon.

Yrkesförberedande träning – kommuniteterna anställer kvalificerade lärare som är redo att erbjuda det stöd som behövs för att offret ska kunna acceptera det förflutna och förberedas för en god framtid. Kvinnorna går på språkkurser och yrkeskurser, så att de ska kunna få arbete.

Ett andligt lyft – all personal som arbetar inom den här sektorn försöker erbjuda ett konkret helande på djupet så att dessa människor kan få tillbaka sin självkänsla. Detta sker vid professionella möten, men kontakten med Guds ord kan inte underskattas, därför att det återupprättar offren och hjälper dem att återupptäcka sina kvinnliga kvaliteter som en Guds gåva och återfå sin kristna tro, som blivit förvirrad genom deras erfarenheter. Nästan alla våra kvinnor, speciellt de afrikanska, kommer från kristna familjer och erfarenheten från gatan skapar också ärr i deras sätt att leva sin tro. När de återupptäcker sin tro återfinner de samtidigt sitt ursprung och sina värderingar.

Var är din syster? Svaret påverkar klosterlivet

Vilken utmaning innebär dessa våra systrars marginalisering för dagens klosterliv? Vad kan man förvänta sig för reaktioner, speciellt hos ordenskvinnor? Hur kan vi visa på uppenbarelsen av Guds barmhärtiga kärlek, han som ständigt böjer sig över sitt fattiga folk, över dem som blir uteslutna och föraktade av samhället?

Vid många tillfällen har man märkt att klosterliv, som nu känner av effekterna av ålder och minskande antal systrar, har fått styrka att förnyas genom att man återvänt till sin egen karisma och ställt sig i de fattigas tjänst i kyrkan och i samhället. Det stora antalet ordenssystrar som är engagerade i kampen mot sexhandel är ett konkret bevis på vitaliteten hos många kommuniteter som antagit utmaningen och återupptäckt värdet av sin mission i kyrkan och i samtiden. Hur skulle deras grundare eller grundarinnor ha reagerat på ett liknande socialt ont? Trots bristen på nya medlemmar har kongregationerna fortfarande många resurser att dela med sig av, som till fullo uttrycker deras grundares profetiska ingivelser och på ett positivt sätt svarar mot den nya tiden. Vi måste vara djärva och skapa en ny form av ordensliv som också grundas på projekt tillsammans med andra kongregationer och bygga upp ett tätt samarbete med de länder offren kommer från och återvänder till.

Fenomenet med gatuprostitution antog verkligt synliga och förödmjukande proportioner i Italien på 1990-talet. Ett växande antal reli-giösa kongregationer tillsammans med Caritas på stiftsnivå och en grupp volontärer var bland de första som upptäckte problemet och erbjöd alternativa lösningar till gatan. Många ordenssystrar har upptäckt och utvecklat en ny kärlekens diakoni och solidaritet och öppnat sina egna kommuniteter för marginaliserade människor i dag. Mer än någonsin är dessa nya former av tjänande meriterande för ordenslivet.

En utmaning för ordensfolket: några praktiska förslag

Handeln med kvinnor och minderåriga är ett problem som måste uppmärksammas av människor inom ordenslivet, problem som man behöver finna lämpliga lösningar på med det snaraste. Här kommer några funderingar, förslag och vädjanden:

Manliga institutioner – i Italien har ordenskvinnor gjort en avsevärd ansträngning och lyckats uppnå högt satta mål i arbetet med prostituerade och minderåriga, men vi är alla väl medvetna om att manliga religiösa kongregationer nästan helt lyser med sin frånvaro i detta arbete. Mycket återstår att göra för att återställa den utnyttjade kvinnans värdighet och frihet, men det är också sant att man måste göra ordentliga undersökningar och vara kreativ när det gäller kunden, vars ständiga efterfrågan vidmakthåller den betalda sexmarknaden och ger den ytterligare vind i seglen. Kunden själv är ett offer för djup social olust och lider brist på utbildning när det gäller en människas djupaste värden. Han är offer för en livsstil byggd på konsumtion där allt kan köpas, från oräkneliga invandrarkvinnors fattigdom till ett barns försvarslösa kropp. Det är inte mer än rätt att också ordensbröder tar sin del av ansvaret eftersom de kan ingripa på ett oändligt antal områden. Det är en trängande nödvändighet att de engagerar sig när det gäller sexkonsumenter som behöver formas och informeras för att kunna återfå värden som ömsesidig respekt, goda relationer mellan människor och goda familjerelationer så att de kan uppnå balans och harmoni. Speciellt gäller det relationerna mellan man och kvinna. Det tjänar ingenting till med en politik som betonar repression eller straff om man inte sätter in information och utbildningsprojekt bland ungdomar i skolan, i församlingen, på prästseminarier och i ordenshus, så att man på ett kompetent och ansvarsfullt sätt kan angripa problemet. Varför har inte denna viktiga fråga lagts ut i våra söndagspredikningar? Är vi inte medvetna om denna nya livsstil som bryter ned familjen, samhället och kyrkan?

Ett annat ämne som jag skulle vilja beröra är ett som på ett speciellt sätt utmanar manligt klosterliv, nämligen pedofili, sexturism och manlig prostitution i dess olika former som på sexmarknaden förstör tusentals människor, både den betalande kunden och den partner som är undfallande inför det eller den som blir lidande av det. Det verkar inte som om man vet just någonting om det här området och man låter bli att forska i det för att slippa bry sig.

Internationella missionskongregationernas ansvar

Manliga och kvinnliga religiösa missionärskongregationer borde vara de första som tar upp kampen mot handel med kvinnor och barn som kommer från just de länder där dessa kongregationer arbetat i många år med att sprida evangelium och arbeta för rättvisa och grundläggande mänskliga rättigheter. I sitt engagemang borde de ta sikte på att informera om och motverka handeln i ursprungsländerna samtidigt som de välkomnar och återanpassar de offer som blivit utvisade och hemskic-kade. Deras allmänna kunskap och erfarenhet av mission och deras kunskap om språk och kultur är dessutom oundgängliga redskap i kyrkans kulturella och pastorala arbete och i rehabiliteringen av dem som stannar i Italien.

Kvinnor och kvinnogrupper – varje kvinna med självrespekt, inklusive ordenssystrar, borde vara indignerad och sårad av att se sin värdighet förbilligad genom spridningen av en kultur inriktad på kropp, sex och njutning, exploateringen av kvinnan och hennes kropp som massme-dierna framställer som ett objekt, en inkomstkälla och ett nöje. Varför inte protestera öppet mot denna njutningsmentalitet eller bojkotta vissa teveprogram, romantiska serier och annonser som framställer kvinnors roll i ett dåligt ljus? Hur ska vi kunna rättfärdiga vår passivitet?

Vår roll och våra ingripanden å kvinnornas vägnar i mottagarländerna organiseras i nära samarbete med de lokala kyrkorna och de religiösa gemenskaperna i de länder de kommer ifrån. Under några år har vi byggt upp ett samarbetsnätverk med konferensen för ordenssystrar i Nigeria och uppnått utmärkta resultat. Vi har ännu inte kunnat etab-lera någon kontakt med ordenssystrar i Östeuropa. Den kontakten är nödvändig i det förebyggande arbetet och i återanpassningsarbetet.

Jag skulle vilja nämna det herdabrev som den nigerianska biskopskonferensen publicerade efter påtryckningar från konferensen för ordenssystrar förra året: ”Att återupprätta den nigerianska kvinnans värdighet” (”Re-establishing the Dignity of the Nigerian Woman”). Detta är ett försök att uppmärksamma problemet och dess drastiska konsekvenser. Vi hoppas att andra biskopskonferenser följer detta exempel.

Ordenslivet i ett nytt Europa – i ett europeiskt sammanhang där länderna håller på att förenas, hoppas vi kunna skapa ett nätverk mellan alla religiösa grupper, som arbetar inom denna sektor, i Europas länder. Om ansträngningen ska lyckas beror på om man kan samarbeta för att uppnå målet att varje kvinna ska få tillbaka den plats hon har rätt till i familjen, i samhället och i kyrkan.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Vad kan man göra för att hjälpa de kvinnor och barn som blivit offer för den moderna tidens cyniska sexhandel?



Artikeln bygger på ett föredrag publicerat i tidskriften SEDOS i december 2003.

Artikelförfattaren är consolatamissionär i Rom.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det var en kall regnig kväll den 2 november 1993. Jag befann mig på Caritas centrum i Turin, där jag hade arbetat i flera månader sedan jag återvänt från Afrika, och skulle just bege mig till mässan. Då dök en afrikansk kvinna med ett läkarintyg upp. Hon verkade blyg och generad. Av hennes utseende och klänning drog jag slutsatsen att hon kanske var en av de många kvinnor som, dag och natt, säljer sin kropp på våra gator. Jag kände mig besvärad. Jag läste brevet och ställde några frågor till henne som hon svarade enstavigt på. Hon var sjuk och behövde en operation, men eftersom hon inte hade några papper kunde hon inte bli intagen på ett allmänt sjukhus och hade därför blivit skickad till vårt centrum.

Maria var lite över trettio och mor till tre barn som hon lämnat i Nigeria för att komma till Italien där hon hade hoppats hitta arbete för att hjälpa familjen. Men i stället hade hon hamnat på gatan, ett offer för den nya slavhandeln. Hon kunde inte italienska så vi talade engelska. När hon berättade sin historia började hon gråta och sade: ”Syster, hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig”. Jag blev upprörd och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag var orolig att komma för sent till mässan: i det ögonblicket var mässan viktigare för mig än Marias problem. Jag bad henne komma tillbaka nästa dag.

Men Maria ville göra sällskap med mig till kyrkan. På vägen noterade jag att folk var överraskade att se en Consolatamissionär ha sällskap med en ”prostituerad”. I kyrkan knäföll Maria på sista bänken och jag hörde henne snyfta. Jag flyttade på mig men kunde inte be. Jag kom att tänka på liknelsen om farisén och tullindrivaren och mindes hur många gånger jag agerat som farisén. Hur ofta hade jag inte tänkt att jag, som syster och missionär, var bättre än många andra kvinnor som var tvingade att gå på gatan.

Dessutom mindes jag min rebelliska attityd när jag blev ombedd att lämna Kenya efter 24 år i missionens tjänst för att i stället arbeta med annat i Italien. Jag hade anpassat mig så bra i den afrikanska miljön, där jag var engagerad i aktiviteter av social-pedagogisk-pastoral karaktär, huvudsakligen med kvinnor och ungdomsgrupper. De afrikanska kvinnor jag kände hade en djup känsla för glädje, fest, gästfrihet, solidaritet och de delade lätt med sig. De mötte livet med mod, uthållighet och beslutsamhet, stolta över sin roll i livet och sin värdighet, fastän de fortfarande levde i fattigdom och var underkastade männen. Som ung sökte jag min kallelse i livet. Bland de ideal som ledde mig till missionsarbete i Afrika fanns viljan att dela kvinnornas kamp för att förbättra sin livssituation via utbildning och frigörelse, och uppnå självkänsla och beslutsamhet i ljuset av Kristi förkunnelse om hopp och frihet. Och det ledde till att jag valde missions-arbete i Afrika.

Nu bleknade emellertid alla mina projekt, all min visshet, alla mina drömmar bort tillsammans med det jag hade tvingats lämna bakom mig. Än en gång befann jag mig i mörker liksom Paulus på vägen till Damaskus: ”Herre, vart leder du mig?” (jfr Apg 9:3–9).

Jag låg sömnlös på natten. Jag ställde mig själv i relation till ”mitt” påskmysterium: jag måste dö bort från mina personliga intressen för att återupptäcka påskens nya liv, ett nytt sätt att vara en Consolatamissionär för Kristus och hans folk. Situationen var en utmaning för mig. Maria satte mig på prov och ifrågasatte mitt liv, min kallelse, mina övertygelser, min motivation och mina värderingar.

Följande frågor ekade inom mig gång på gång: ”Eugenia, var är din syster?” (jfr 1 Mos 4:9). ”Var är Maria? Var är alla Marior på gatorna ikväll?” Mitt möte med Maria tvingade mig att bli mer radikal i mitt sätt att följa Kristus. Jag kände att Herren, som tidigare kallat mig till Afrika, nu kallade mig att bli ett profetiskt tecken på hopp, medkänsla och tröst, ett instrument för hans barmhärtighet och kärlek till andra afrikanska kvinnor som blev exploaterade och marginaliserade, inte längre i Afrika, utan i mitt eget land. Han visade mig på ett nytt och okänt verksamhetsfält.

Så jag gav vika. Från och med den stunden skulle mitt nya verksamhetsfält som missionär bli i Turins historiska stadskärna bland invandrade kvinnor. Med den övertygelsen och hjälpen var jag beredd att acceptera den nya uppmaningen och att betala priset, om så krävdes, och att riskera mitt eget liv.

Maria blev bättre, inte bara fysiskt. Med mod och beslutsamhet lämnade hon gatan, gick in i en gemenskap där man tog emot människor, läste på språkskola, skaffade sig en utbildning, hittade ett jobb och började ett nytt liv. Hon blev min diskreta guide och hjälpte mig att tränga in i och förstå nattlivet.

Slavhandeln: kvinnor och minderåriga till salu

Marias historia påminner oss om mångas, alltför mångas påtvingade prostitution, kvinnor som varje dag offrar sin ungdom på våra gator. Men detta problem, som är en utmaning och en provokation för samhället och kyrkan, är i ännu högre grad en utmaning och en provokation för ordenssystrar och ordensbröder som genom sin karisma och sin kallelse fått som uppgift att hävda de fattigas rättigheter, deras rättigheter som inte har någon röst, som är sårbara och hjälplösa, som exempelvis kvinnor och oskyddade minderåriga.

Olika undersökningar visar att 500 000 kvinnor ”importeras” till Europa eller förs genom Europa av kriminella organisationer och bjuds ut på marknaden som varor. I Italien är det mellan 50 000 och 70 000 kvinnor och minderåriga från Östeuropa eller utvecklingsländerna som tvingas arbeta som prostituerade. Man känner lätt igen dem på våra gator. Av dem är 40 procent minderåriga, från 14 till 18 år. Trots inva-sionen av ungdomar från Albanien och Östeuropa kommer ett ännu större antal från Afrika: över 50 procent, men eftersom de är här illegalt är det svårt att ange någon exakt siffra.

De flesta av dessa kvinnor lever som slavar så att miljoner italienska kunder – varav 90 procent är katoliker – kan använda sig av dem. Kvinnorna kommer från länder som blev formellt kristnade av missionärer som kämpat och lidit för att sprida evangeliet bland dessa människor och bibringa dem den kristna tron, förkunnelsen om hopp, frihet, värdighet, rättvisa, solidaritet och emancipation.

Idag är dessa befolkningar inte längre långt borta, på andra sidan havet, utan mitt ibland oss. Dessutom blir de exploaterade genom vår livsstil och vår marknadsekonomi. Hur kan vi då rättfärdiga våra avsikter och ansträngningar för missionen genom att sända ut nya missionärer till länder långt borta, om vi inte först upptäcker att tusentals utländska kvinnor är närvarande bland oss, kvinnor som blir exploaterade i vårt eget land? Måste vi inte först bekymra oss om deras nöd och bryta deras bojor? Den prostituerade kvinnan som blivit lurad och förslavad och utkastad på trottoarerna är en levande bild av den orättfärdiga diskriminering som vårt konsumtionssamhälle tvingar på oss. Nu på 2000-talet kräver kvinnan sina rättigheter, hon kräver att hennes värdighet återupprättas och att hennes kvinnliga kvaliteter respekteras.

På sexmarknaden, där det råder stor konkurrens, diskrimineras afri-kanska kvinnor ytterligare. De anses vara sekunda vara, därför att de är ”svarta”, inte talar italienska, inte är så unga och smala och därför tving-as de att begära ett lägre pris. För ett rutinsamlag i en bil kan de gå med på 10–15 euro där östeuropéer inte gör det för mindre än 25 euro. För att kunna betala tillbaka sin skuld som de kommit överens med de nya handlarna om, handlarna som rekryterat dem och tagit dem till Italien, måste de ha minst 4 000 sexuella möten. Förutom den initiala skulden tillkommer deras månatliga utgifter, 250 euro för hyra, 250 för arbetsplatsen, förutom kläder, transporter och personliga behov. Skulden måste betalas tillbaka inom 18 till 24 månader med arbete varje dag eller varje natt, sju dagar i veckan.

Kedjor och slaveri

Symbolen för varje form av slaveri är och förblir kedjan: det instrument som inskränker en människas frihet och tvingar in hennes eller hans vilja under en annans. Kedjorna som binder dessa nya slavar på 2000-talet utgörs av många länkar. Länkarna har namn: offren och deras materiella fattigdom, exploatörerna med sina stora förtjänster, klienter-na med sina frustrationer, sitt sökande efter njutning och flykt från eget ansvar, samhället med sin välfärd, släpphänthet och tomma värderingar, regeringen med sitt korrupta system och tysta medgivande, kyrkan och varje kristen, inklusive klosterfolk med sin tystnad och likgiltighet. Vår passiva och tröga attityd inför att så många kvinnors värdighet och frihet blir trampad på är en brist på ansvar.

Det finns en intrimmad organisation av människohandlare, män och kvinnor, som tar kontakt med offren i hemlandet, där det råder extrem fattigdom, där familjerna är stora och ungdomarna inte har något hopp om en bättre framtid. Genom att använda sig av den sociala och ekonomiska situationen lurar de nya slavhandlarna dessa kvinnor och deras familjer genom löften om lönande arbete. Givetvis handlar det inte om arbete på gatan. Liksom alla offer för handeln kommer dessa kvinnor illegalt in i Italien, också detta tack vare korrupt personal, tjänstemän, ambassader, flygplatser, tull, invandrarbyråer, resebyråer, hyresvärdar, hotellägare och taxiförare. Eftersom man kan tjäna stora pengar och risken är relativt liten blir många människor rika på att förstöra dessa kvinnors liv.

Dessa kvinnor far genom andra länder i Europa som Grekland, Ryssland, Bulgarien, Holland, Tyskland, Spanien och Frankrike för att bara nämna några. Och efter veckor och månader på resa med flyg och, på senare tid för kvinnorna från Nigeria: med bil landvägen över Saharaöknen, berövas kvinnorna genast sina papper, när de kommer fram till Italien, papper som för övrigt nästan alltid är falska eller återanvända. På det sättet förlorar de sitt namn, sin identitet och sin frihet. De vet helt enkelt inte längre vilka de är. Den erfarenheten gör det väldigt svårt att återupprätta dessa kvinnors riktiga identitet.

För flickorna från öst arbetar organisationen vanligtvis via falska förlovningar där de blir engagerade känslomässigt, medan det praktiska med det nigerianska bytet överlåts åt en ”mamma”. De senare är nigerianska kvinnor som efter att ha blivit exploaterade nu exploaterar andra. De visar de nya hur de ska arbeta på gatorna, håller koll på dem, ger dem en del av en trottoar där de ska arbeta, samlar in deras förtjänster, straffar dem om de gör uppror men framför allt utsätter de dem för voodoo (riter med svart magi) vilket verkligen är en form av psykiskt övervåld.

Riskerna på gatan

Förutom att dessa kvinnor lever i sträng lydnad för handlarna och ”mamman” i yttersta hemlighet, är de utsatta för faror på gatan: misshandel, sexuella övergrepp, trafikolyckor och död. Varje år upplever hundratals flickor ett martyrium på våra gator. De utsätts för kunder, galningar och människohandlare som de ska betala sina skulder till. Vem kan räkna antalet unga människor som dör under den utmattande resan, till lands eller till sjöss eller som bara försvinner? Hur många familjer väntar inte fortfarande på nyheter från dem, nyheter som aldrig kommer!

Sedan har vi aidsrisken – 10–15 procent av dem är hiv-positiva – och risken med oönskade havandeskap med åtföljande aborter. Vanligtvis gör flickor från öst i genomsnitt tre aborter var. För den afrikanska kvinnan, som anser att moderskapet är det högsta värdet i livet, innebär aborten inte bara förstörelsen av ett nytt liv utan också av kulturen. Bland afrikanskorna finns många fall av mentala störningar eftersom de är besatta av voodooriter och hot om att vedergällningar ska drabba deras familjer långt borta.

På gatan förlorar den prostituerade helt sin psykofysiska identitet, sin valfrihet. Hon upplever vad det betyder att vara ett objekt, en sak, en handelsvara. Hon måste leva som illegal invandrare, socialt och kulturellt utstött, med endast ett alternativ: att begära betalning för sexuella möten, fast hon inte får behålla något av förtjänsten.

Offret: ett objekt eller en person?

Hur ska man kunna hjälpa en kvinna eller en minderårig att återfå självkänslan som trampats i stoftet genom att hon måst använda sin kropp som handelsvara? Vilka metoder kan man använda? Vilken hjälp finns att få? Vilka hinder måste man komma över?

För att nå det verkliga målet att återupprätta den prostituerade kvinnans sanna identitet måste vi jämföra vår och hennes uppfattning om att vara ett offer och en person: någon som är unik, fri, outbytbar och omistlig. I det perspektivet kan de olika behov som naturligt följer med varje människas individualitet inte standardiseras. Men de lösningar som tillämpas inriktas inte så mycket på personen som på problemet.

Sexuella övergrepp förringar människan, berövar henne hennes djupaste värden och förstör henne som kvinna, hennes självuppfattning, hennes begrepp om kärlek, hennes inre skönhet, hennes dröm om en fridfull framtid. På gatan intar personen en försvarsattityd som tar sig uttryck i högljuddhet, vulgaritet, våld och aggression. Hon lever i en motsägelsefull verklighet. Å ena sidan uppvaktas hon av kunden och å andra sidan blir hon kritiserad, fördömd och förkastad av det rika konsumtionssamhället. Hon lever i isolering och bär på en stark känsla av skuld och skam inombords. Att bygga upp hennes balans och harmoni är ingen lätt uppgift.

Utbud och efterfrågan: kunden

I 2000-talets slavkedja är konsumenten/kunden en av de starkaste länkarna, därför att han stöder sexindustrin och håller den vid liv.

Medan den sociala och ekonomiska utvecklingen i de rika länderna har möjliggjort kvinnans fantastiska emancipation på alla områden och gjort henne oberoende, självständig, kompetent och inte längre passivt underkastad maken, har mannen å sin sida inte upplevt samma växande och befrielse. Han har behållit en starkt dominant inställning parad med sökande efter tillfredsställelse. När det gäller relationer och tillgivenhet har mannen valt en genväg med maskulina metoder som inte ger utrymme för någon diskussion, som inte involverar honom personligen och som inte får honom att känna sig illa till mods. När han betalar för sexuella relationer mognar han inte, eftersom relationerna inte befriar honom från hans självcentrering och behov att äga den andra. Män föredrar medvetet att betala för sex eftersom partnern, kvinnan, inte in-t-resserar honom, inte existerar, inte anses vara en person utan bara ett objekt för hans personliga frustration.

På det sättet blir sex något banalt och uppfattas inte längre som en ömsesidig gåva, som en kommunikation mellan två personer, som en relation fylld av tillgivenhet utan blir till en realekonomisk affär. Därför exploateras den ständiga mänskliga heterosexuella attraktionen: utbud hänger samman med efterfrågan. Det faktum att det finns så många prostituerade på våra gator, som är tvingade att sälja sin kropp, visar att efterfrågan är stor och att den fattiga, försvarslösa kvinnan utan identitetspapper och land är svaret på efterfrågan.

Kunderna är mellan 18 och 65–70 år och kommer från alla nivåer och samhällsklasser. De går regelbundet till dessa kvinnor och begår övergrepp mot dem.

Sjuttio procent av kunderna är antingen gifta eller sambor. Olyckligtvis vet man inte mycket om problemet och man talar om män som letar efter en prostituerad varje natt, använder sig av henne och kasserar henne som skräp, detta uttryckt just i termer som hör hemma i dagens konsumtionssamhälle: ”använder och kasserar”. Fenomenet borde betraktas som en manligt problem snarare än ett kvinnligt.

Samhällets reaktion

Hur ska dessa kvinnor komma ur denna dödsfälla? Den nuvarande lagstiftningen i Italien ger tre alternativ för dessa exploaterade kvinnor:

1. Repression, riktad mot dessa flickors illegala status. Man fångar in dem på gatorna och ger dem ett utvisningsbeslut och tar emot offren i tillfälliga mottagningscentra innan de tvångsutvisas i stora mängder. Det är en dramatisk och psykologiskt förödande lösning för de flickor som återvänder hem tomhänta och märkta som prostituerade. Många av dem är hiv-positiva eller bärare av aids men har knappast tillgång till ordentlig behandling i sina hemländer.

2. Frivillig repatriering av människor som väljer att åka hem och börja ett normalt liv. Dessa får hjälp, en i förväg betald flygbiljett och finansiell hjälp för att de ska kunna återanpassa sig i sitt forna sammanhang.

3. Återanpassning i den sociala strukturen – genom artikel 18 i den unika texten om invandring (Lagdekret nr 286/98) som erbjuder ett sex månaders uppehållstillstånd på villkor att man lämnar gatan, rapporterar dem som exploaterar kvinnorna samt går med på att följa ett socialt återanpassningsprogram i rehabiliteringscentret.

Italiens regering har avsatt pengar till projekt för att motverka organiserad brottslighet och ge offren möjlighet att återhämta sig och återfå hälsan. Under den femårsperiod som gått sedan denna lag, som anses vara den bästa i Europa, trädde i kraft har utmärkta resultat uppnåtts: mellan 600 och 800 kvinnor har årligen blivit rehabiliterade socialt och arbetsmässigt, förutom att man motarbetat internationella och övernationella kriminella organisationer och deras verksamhet.

Offren kontaktas och erbjuds alternativa förslag till gatan. Här är några av förslagen:

Gatuenheter – till att börja med närmar sig fältarbetare offren och erbjuder information och lösningar som utgör alternativ till påtvingad prostitution.

Fri telefon – en tjugofyratimmarsjour har upprättats i alla regioner i Italien där man omedelbart svarar på samtal med bön om hjälp.

Centra där man lyssnar på dem – dessa centra för krissamtal organiseras av kommunfullmäktige, föreningar, Caritaskontor lokalt eller på stiftsplanet som tar hand om kvinnornas problem, när de kommer och ber om hjälp.

Kontor – där man tar hand om hälsovård, rapporter, anmälningar om övergrepp, begäran om att få fly.

Välkomnande kommuniteter – runt om i Italien finns det nu många hus och gemenskapscentra som ägnar sig åt rehabilitering. Dessa kan hysa sex till åtta människor som börjar den långa processen med psykosocial återanpassning. De flesta kommunitetscentra drivs av ordenssystrar som, genom sin ständiga närvaro, är en stark referenspunkt för dessa unga kvinnor som blivit förstörda av den tunga erfarenheten av att ha blivit utnyttjade. Den välkomnande gemenskapen blir en familj för dem som inte har någon.

Yrkesförberedande träning – kommuniteterna anställer kvalificerade lärare som är redo att erbjuda det stöd som behövs för att offret ska kunna acceptera det förflutna och förberedas för en god framtid. Kvinnorna går på språkkurser och yrkeskurser, så att de ska kunna få arbete.

Ett andligt lyft – all personal som arbetar inom den här sektorn försöker erbjuda ett konkret helande på djupet så att dessa människor kan få tillbaka sin självkänsla. Detta sker vid professionella möten, men kontakten med Guds ord kan inte underskattas, därför att det återupprättar offren och hjälper dem att återupptäcka sina kvinnliga kvaliteter som en Guds gåva och återfå sin kristna tro, som blivit förvirrad genom deras erfarenheter. Nästan alla våra kvinnor, speciellt de afrikanska, kommer från kristna familjer och erfarenheten från gatan skapar också ärr i deras sätt att leva sin tro. När de återupptäcker sin tro återfinner de samtidigt sitt ursprung och sina värderingar.

Var är din syster? Svaret påverkar klosterlivet

Vilken utmaning innebär dessa våra systrars marginalisering för dagens klosterliv? Vad kan man förvänta sig för reaktioner, speciellt hos ordenskvinnor? Hur kan vi visa på uppenbarelsen av Guds barmhärtiga kärlek, han som ständigt böjer sig över sitt fattiga folk, över dem som blir uteslutna och föraktade av samhället?

Vid många tillfällen har man märkt att klosterliv, som nu känner av effekterna av ålder och minskande antal systrar, har fått styrka att förnyas genom att man återvänt till sin egen karisma och ställt sig i de fattigas tjänst i kyrkan och i samhället. Det stora antalet ordenssystrar som är engagerade i kampen mot sexhandel är ett konkret bevis på vitaliteten hos många kommuniteter som antagit utmaningen och återupptäckt värdet av sin mission i kyrkan och i samtiden. Hur skulle deras grundare eller grundarinnor ha reagerat på ett liknande socialt ont? Trots bristen på nya medlemmar har kongregationerna fortfarande många resurser att dela med sig av, som till fullo uttrycker deras grundares profetiska ingivelser och på ett positivt sätt svarar mot den nya tiden. Vi måste vara djärva och skapa en ny form av ordensliv som också grundas på projekt tillsammans med andra kongregationer och bygga upp ett tätt samarbete med de länder offren kommer från och återvänder till.

Fenomenet med gatuprostitution antog verkligt synliga och förödmjukande proportioner i Italien på 1990-talet. Ett växande antal reli-giösa kongregationer tillsammans med Caritas på stiftsnivå och en grupp volontärer var bland de första som upptäckte problemet och erbjöd alternativa lösningar till gatan. Många ordenssystrar har upptäckt och utvecklat en ny kärlekens diakoni och solidaritet och öppnat sina egna kommuniteter för marginaliserade människor i dag. Mer än någonsin är dessa nya former av tjänande meriterande för ordenslivet.

En utmaning för ordensfolket: några praktiska förslag

Handeln med kvinnor och minderåriga är ett problem som måste uppmärksammas av människor inom ordenslivet, problem som man behöver finna lämpliga lösningar på med det snaraste. Här kommer några funderingar, förslag och vädjanden:

Manliga institutioner – i Italien har ordenskvinnor gjort en avsevärd ansträngning och lyckats uppnå högt satta mål i arbetet med prostituerade och minderåriga, men vi är alla väl medvetna om att manliga religiösa kongregationer nästan helt lyser med sin frånvaro i detta arbete. Mycket återstår att göra för att återställa den utnyttjade kvinnans värdighet och frihet, men det är också sant att man måste göra ordentliga undersökningar och vara kreativ när det gäller kunden, vars ständiga efterfrågan vidmakthåller den betalda sexmarknaden och ger den ytterligare vind i seglen. Kunden själv är ett offer för djup social olust och lider brist på utbildning när det gäller en människas djupaste värden. Han är offer för en livsstil byggd på konsumtion där allt kan köpas, från oräkneliga invandrarkvinnors fattigdom till ett barns försvarslösa kropp. Det är inte mer än rätt att också ordensbröder tar sin del av ansvaret eftersom de kan ingripa på ett oändligt antal områden. Det är en trängande nödvändighet att de engagerar sig när det gäller sexkonsumenter som behöver formas och informeras för att kunna återfå värden som ömsesidig respekt, goda relationer mellan människor och goda familjerelationer så att de kan uppnå balans och harmoni. Speciellt gäller det relationerna mellan man och kvinna. Det tjänar ingenting till med en politik som betonar repression eller straff om man inte sätter in information och utbildningsprojekt bland ungdomar i skolan, i församlingen, på prästseminarier och i ordenshus, så att man på ett kompetent och ansvarsfullt sätt kan angripa problemet. Varför har inte denna viktiga fråga lagts ut i våra söndagspredikningar? Är vi inte medvetna om denna nya livsstil som bryter ned familjen, samhället och kyrkan?

Ett annat ämne som jag skulle vilja beröra är ett som på ett speciellt sätt utmanar manligt klosterliv, nämligen pedofili, sexturism och manlig prostitution i dess olika former som på sexmarknaden förstör tusentals människor, både den betalande kunden och den partner som är undfallande inför det eller den som blir lidande av det. Det verkar inte som om man vet just någonting om det här området och man låter bli att forska i det för att slippa bry sig.

Internationella missionskongregationernas ansvar

Manliga och kvinnliga religiösa missionärskongregationer borde vara de första som tar upp kampen mot handel med kvinnor och barn som kommer från just de länder där dessa kongregationer arbetat i många år med att sprida evangelium och arbeta för rättvisa och grundläggande mänskliga rättigheter. I sitt engagemang borde de ta sikte på att informera om och motverka handeln i ursprungsländerna samtidigt som de välkomnar och återanpassar de offer som blivit utvisade och hemskic-kade. Deras allmänna kunskap och erfarenhet av mission och deras kunskap om språk och kultur är dessutom oundgängliga redskap i kyrkans kulturella och pastorala arbete och i rehabiliteringen av dem som stannar i Italien.

Kvinnor och kvinnogrupper – varje kvinna med självrespekt, inklusive ordenssystrar, borde vara indignerad och sårad av att se sin värdighet förbilligad genom spridningen av en kultur inriktad på kropp, sex och njutning, exploateringen av kvinnan och hennes kropp som massme-dierna framställer som ett objekt, en inkomstkälla och ett nöje. Varför inte protestera öppet mot denna njutningsmentalitet eller bojkotta vissa teveprogram, romantiska serier och annonser som framställer kvinnors roll i ett dåligt ljus? Hur ska vi kunna rättfärdiga vår passivitet?

Vår roll och våra ingripanden å kvinnornas vägnar i mottagarländerna organiseras i nära samarbete med de lokala kyrkorna och de religiösa gemenskaperna i de länder de kommer ifrån. Under några år har vi byggt upp ett samarbetsnätverk med konferensen för ordenssystrar i Nigeria och uppnått utmärkta resultat. Vi har ännu inte kunnat etab-lera någon kontakt med ordenssystrar i Östeuropa. Den kontakten är nödvändig i det förebyggande arbetet och i återanpassningsarbetet.

Jag skulle vilja nämna det herdabrev som den nigerianska biskopskonferensen publicerade efter påtryckningar från konferensen för ordenssystrar förra året: ”Att återupprätta den nigerianska kvinnans värdighet” (”Re-establishing the Dignity of the Nigerian Woman”). Detta är ett försök att uppmärksamma problemet och dess drastiska konsekvenser. Vi hoppas att andra biskopskonferenser följer detta exempel.

Ordenslivet i ett nytt Europa – i ett europeiskt sammanhang där länderna håller på att förenas, hoppas vi kunna skapa ett nätverk mellan alla religiösa grupper, som arbetar inom denna sektor, i Europas länder. Om ansträngningen ska lyckas beror på om man kan samarbeta för att uppnå målet att varje kvinna ska få tillbaka den plats hon har rätt till i familjen, i samhället och i kyrkan.

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom