Vatikanens tillgångar och ekonomiska politik

Många fördomar om påven och den katolska kyrkan har avvecklats på senare tid, inte minst som en följd av Andra Vatikankonciliets ansträngningar ifråga om ”public relations”. En handfull, djupt ingrodda fördomar sitter dock kvar och låter sig kanske inte på överskådlig tid nedmonteras. Dit hör utan tvivel de vitt spridda föreställningarna om Vatikanens rikedomar. När påven Paulus VI efter 1967 års finansreform fick sig den Heliga Stolens balansräkning förelagd, lär han ha yttrat, att det inte lönade sig att publicera den, för ingen människa skulle ändå tro att Vatikanens tillgångar var så obetydliga!
Många fördomar om påven och den katolska kyrkan har avvecklats på senare tid, inte minst som en följd av Andra Vatikankonciliets ansträngningar ifråga om ”public relations”. En handfull, djupt ingrodda fördomar sitter dock kvar och låter sig kanske inte på överskådlig tid nedmonteras. Dit hör utan tvivel de vitt spridda föreställningarna om Vatikanens rikedomar. När påven Paulus VI efter 1967 års finansreform fick sig den Heliga Stolens balansräkning förelagd, lär han ha yttrat, att det inte lönade sig att publicera den, för ingen människa skulle ändå tro att Vatikanens tillgångar var så obetydliga!
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Enligt gammal romersk tradition brändes diakonen Laurentius 10 aug 258 till döds på ett halster sedan den kejserliga makten förgäves försökt få honom att utlämna den romerska kyrkoförsamlingens medel. Laurentius delade istället ut dessa tillgångar bland församlingens fattiga, som han sedan samlade inför stadsprefekten med yttrandet, att de fattiga utgör Kristi kyrkas enda rikedom.

Denna legend visar dels att den romerska kyrkans egendom ansågs betydande redan under de första århundradena, dels att dessa tillgångar i första hand tillhörde de fattiga. I slutet av 400talet finner vi den grundsatsen fastlagd, att de kyrkliga inkomsterna skulle delas lika mellan biskopen, prästerskapet, den kyrkliga verksamheten och de fattiga.

Under medeltiden gav påvarna vittgående ekonomiska befogenheter åt sina närmaste medhjälpare, framförallt tjänstemännen inom ”Camera thesauraria”, den påvliga finansförvaltningen. Det kyrkliga beskattningssystemet utbyggdes med Peterskyrkans ombyggnad som viktigt ändamål; det härmed förbundna avlatssystemet – som var hederligare tänkt än dess vedersakare gjorde gällande men på grund av sina konsekvenser totalt olämpligt – bidrog i hög grad till den misstro som växte fram mot den påvliga finanspolitiken. Denna misstro har levat kvar till våra dagar.

Den har inte minskat genom den hemlighetsfullhet som Vatikanen traditionellt har omgett sina tillgångar och ekonomiska dispositioner med. Snarare har denna bidragit till de fullständigt verklighetsfrämmande föreställningar om påvens rikedomar som än idag är spridda.

En undersökning av Vatikanens tillgångar

Den internationella teologiska tidskriften Concilium har i nr 8-9 1978 en artikel om Vatikanens finanser som väckt stor uppmärksamhet (Signum 9/1978 s 290). Den är skriven av Giovanni Cereti som är präst i Rom och tycks ha haft tillgång till goda informationer om den nuvarande ekonomiska politiken; att de slutsatser och rekommendationer som han gör inte är invändningsfria framgår av nedanstående (D). Cereti befattar sig i sin undersökning endast med den Heliga Stolens ekonomiska tillgångar, alltså inte med den katolska kyrkans ekonomi i övrigt, den som hör till stiften, församlingarna, de religiösa ordnarna och organisationerna; att skaffa sig en överblick över denna enorma faktamängd torde vara en mångfaldigt större uppgift. Inte heller går han in på en värdering av de i Vatikanen befintliga konstföremålen. Dessa torde för övrigt mer ligga Vatikanen till last än vara till nytta i den kyrkliga verksamheten; enligt Lateranfördraget med den italienska staten är Vatikanen skyldig ”att hålla de i Vatikanstaten och Lateranpalatset befintliga konstnärliga och vetenskapliga skatterna tillgängliga för forskare och besökare” (§ 18).

A. Den Romerska Stolens finansväsen

I. Den Romerska Stolens egna tillgångar

Alltifrån Leo XIII (1878-1903) har påvarna strävat att bringa enhet och reda i det oöverskådliga virrvarr som här sedan länge rått genom att Vatikanens olika förvaltningar varit självständiga och även ivrigt strävat efter att bevara denna självständighet. Det var Paulus VI som 1967 genom den apostoliska konstitutionen ”Regimini ecclesiae universae” införde ett enhetligt förvaltningssystem. Nu tillkom ”prefekturen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden”; i ledningen ställdes en kommission bestående av tre kardinaler med uppgift att samordna och leda den ekonomiska verksamheten. Detta skall ske genom att kommissionen

a. granskar såväl budgetförslag som bokslut för de olika förvaltningarna,

b. sammanställer balansräkning och preliminära kostnadsberäkningar för den Heliga Stolen att föreläggas påven,

c. samordnar och kontrollerar de viktigaste investeringarna och finansoperationerna,

d. bifaller och övervakar projekt för olika verksamhetsgrenar,

e. fastslår procentsatser för avgifter till den påvliga godsförvaltningen,

f. verkställer slutlig revision av kassaböcker med verifikationer.

1. Den Romerska Stolens förmögenhetsförvaltning

Den står under ledning av kardinalstatssekreteraren och består av en ordinarie och en särskild avdelning.

Den ordinarie avdelningen förvaltar fastigheterna, dels sådana som hyser Vatikanens egna ämbetsverk, dels sådana som hyrs ut. De senare betecknas som ”produktiva”, men är på grund av det i Italien sedan 30 år införda hyresstoppet nätt och jämt räntabla. För alla dessa fastigheter måste den Romerska Stolen enligt 1929 års fördrag betala skatt till staten, inklusive mervärdeskatt.

Av de utgifter som den ordinarie avdelningen för den påvliga förmögenhetsförvaltningen svarar för kan nämnas de anställdas löner, underhåll av byggnader, den romerska kurians utgifter (med undantag av kongregationen för evangelisation) och det påvliga hushållet, dessutom utgifterna för kardinalskollegiet, de romerska biskopssynoderna och till en del Roms stift (t ex biskopsvikarien och Lateranuniversitetet). Till den ovannämnda kurian hör närmare ett 40-tal avdelningar (statssekretariatet, kongregationerna, sekretariaten osv).

Den särskilda avdelningen inom den påvliga förmögenhetsförvaltningen omhänderhar medel som erlades av den italienska regeringen i samband med 1929 års lateranfördrag. Det betyder nästan hela den rörliga förmögenheten (aktier, obligationer, banktillgodohavanden). Omfattningen härav är svår att uppskatta. Av uttalanden i Vatikanen att döma kan det röra sig om ca 528 milj. kr.

Den italienska regeringen ersatte 1929 den Heliga Stolen för dess territoriella försluster med 750 milj. lire kontant och en miljard lire i statspapper löpande med 5 procents ränta, alltsammans efter dåvarande växelkurs värt ca 350 mil. kr. Av dessa medel använde påven Pius XI en del till att uppföra prästseminarier och prästgårdar i de fattiga syditalienska stiften och till utbyggnad av Vatikanbiblioteket.

Den särskilda avdelningen förvaltade mellan 1929 och 1939 också de genom Peterspenningen influtna medlen. Genom att en del av detta kapital överfördes till USA strax före andra världskrigets utbrott, lyckades det den Heliga Stolen att rädda större delen av de medel som den särskilda avdelningen förvaltade.

Hur stort belopp är det här fråga om? När dr Massimo Spada beräknade Vatikanens kapital till 300 å 350 miljarder lire deklarerade kardinal Vagnozzi, ordförande i kommissionen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden, att den verkliga summan låg under en fjärdedel därav (”La Stampa” 1 apr 1975). Det skulle, grovt räknat, betyda omkr. 450 milj. kr.

2. Vatikanstatens ståthållarskap

Vatikanstatens ståthållarskap omfattar åtta avdelningar och leds av en kardinalkommission med kardinalstatssekreteraren J. Villot som ordförande. Utgifterna består huvudsakligen av löner till de anställda, underhåll av fastigheter samt driftsutgifter för Vatikanens radiosändare och museer. Inkomsterna kommer från frimärksutgivningen (1976 ca 3 452 680 kr), inträdesavgifter från museerna (1976 noterades l 360 800 besök, en inträdesbiljett kostar 1 000 lire, dock är inträdet gratis den sista söndagen i månaden), prägling av mynt och medaljer, vinst på försäljningen av livsmedel, kläder, tobak och bensin. Vatikanstatens affärer går ihop, med en obetydlig vinst.

3. Kongregationen för evangelisation

Denna kurieavdelning, f.d. ”Propaganda fide”, är den enda som har egen kassaförvaltning, vari också ingår Urbananauniversitetet och Collegium Urbanum. Inkomsterna utgörs av avkastningen av de värdepapper och de egendomar i staden och på landet som härstammar från de troendes gåvor till missionen sedan århundraden. Även här går utgifter och inkomster ihop med ett obetydligt kreditsaldo.

4. Peterskyrkans byggnads- och underhållsavdelning

Detta organ har att svara för ordningen i Peterskyrkan, för bevakning och underhållsarbeten. Hit hör också basilikans arkiv, mosaikstudion och de arkeologiska utgrävningarna i nekropolen under kyrkan. Dessa utgifter täcks precis av inkomsterna av sålda inträdesbiljetter till kupolen och nekropolen, av kollekter och Peterskyrkans gåvofonder.

5. Apostoliska kammaren

Detta organ har till uppgift att svara för Påvestolens samtliga tillgångar under sedisvakanser, såsom i augusti efter Paulus VI:s och i september efter Johannes Paulus I:s bortgång.

– Utöver dessa fem större förvaltningsorgan har även följande organ att inge sina räkenskaper till prefekturen för granskning: domkapitlen i Peterskyrkan, Lateranbasilikan och Saa Maria Maggiore; vikariatet för Roms stift; Lateranuniversitetet; större delen av ”Verksamheten för trons bevarande”; helgedomarna i Loreto och Pompeji; Antoniusbasilikan i Padua; institutet för kristen arkeologi; Romerska akademin för arkeologi; kommissionen för sakral arkeologi; sjukvårdsinrättningarna i förening med Saa Giovanni Rotondo i Apulien.

II. Institutet för religiös verksamhet

Denna av Vatikanen drivna bankverksamhet har till uppgift ”den säkra förvaringen och förvaltningen av kapital (värdepapper och kontanter) och fastigheter som av fysiska och juridiska personer överlämnas till institutet och som är avsedda för den religiösa verksamheten och den kristna fromheten”. I ledningen står en kardinalkommission med kardinalssekreteraren Villot som ordförande. Den Romerska Stolens organ, stift, församlingar och religiösa ordnar liksom vissa privatpersoner (vid den Romerska Stolen ackrediterade diplomater, anställda) kan anlita denna bank, varvid insatta medel ”åtminstone delvis eller i framtiden” bör komma den kyrkliga verksamheten till godo.

De av detta institut förvaltade medlen tillhör alltså ej den Romerska Stolen, utan de fysiska och juridiska personer som satt in dem. Man måste ha detta faktum i minnet när det blir fråga om investeringar som institutet gör och som är av en storleksordning som vida överträffar den Romerska Stolens investeringar. Institutets vinst ställs till påvens förfogande.

Enligt tillförlitliga uppgifter är antalet enskilda och organisationer som sätter in pengar på denna bank flera tusen, och värdet av de insatta medlen uppgår till drygt 8 miljarder kr.

III. Internationella gåvor till den Romerska Stolen

1. Peterspenningen

Under 1800-talet återupplivade man denna tradition från 700talet som uppstod i England och fortsattes i bland annat Skandinavien, Polen och Ungern. På initiativ av de franska katolikerna började all världens katoliker på nytt att ekonomiskt understödja påven sedan denne (1870) berövats Kyrkostaten. Denna internationella kollekt upptas vanligen på Petri Lärostols dag 22 febr. eller närmast följande söndag. De medel som inflyter används dels till omkostnaderna för apostoliska nuntier i de länder som har diplomatiska förbindelser med den Heliga Stolen (eller för s.k. apostoliska delegater, såsom fallet är t.ex. med Sverige, Norge och Danmark), dels för den påvliga katastrofhjälpen. Peterspenningens omfattning publiceras ej men kan utläsas av de olika biskopsstiftens offentliga bokslut. Den uppgick i början av 1960-talet till 50 å 60 milj. kr. men sjönk under senare år till ca 18 milj. kr., vilket är mindre än en tiondel av intäkterna från den katolska kyrkans andra internationella kollektdag, missionssöndagen i oktober.

2. De påvliga missionsorganen och fonden ”Ecclesiae sanctae” Intäkterna från missionssöndagens kollekt och fördelningen därav publiceras i ”Attivitá della Santa Sede”. De uppgick 1975 till ca 283 milj. kr. och de främsta givarländerna var USA, Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike, Belgien, Holland, Australien. Medlen fördelas av de tre organen ”Påvliga verksamheten för trons utbredande”, Petrussällskapet (i första hand för underhåll av ca 46 000 prästseminarister) och Påvliga barnmissionen (med säte i Paris).

3. Kongregationen för de orientaliska kyrkorna Huvudsakligen till Mellanöstern utgår bidrag till kyrkobyggen, bostäder för hemlösa, byggnader för religiösa ordnar, skolor, sjukhus, barnhem, men också studiestipendier.

4. Påvliga kommisionen för Latinamerika

Dess uppgift är bl.a. att fördela bidrag till de latinamerikanska stiftens olika behov.

5. Påvliga kommissionen för migration och turism

Den har bl.a. till uppgift att understödja själavården bland invandrare, nomader (t.ex. zigenare), sjöfarande, flygpersonal och -passagerare (vissa internationella flygplatser har kapell och präst).

6. Cor unum

Detta på senare år tillkomna u-hjälpsorgan har inte i första hand att självt fördela medel utan att samordna de större internationella katolska hjälporganens insatser.

B. Den Romerska Stolens ekonomiska politik

På senare tid, framförallt efter förlusten av Kyrkostaten 1870 och avtalet med den italienska staten 1929, har Vatikanen gått in för att ekonomisera sin verksamhet med avkastningen från det egna kapitalet. Detta var naturligt för en äldre tids samhällssyn och uppvisar som största fördel möjligheten att bevara oberoendet av världens mäktige och tidens omkastningar. På senare tid har emellertid denna finansiella basis ifrågasatts, framförallt emedan den medför engagemang i det kapitalistiska systemet. Med syfte dels att frigöra sig från några av de faktorer som kan ge anledning till kritik, dels att göra investeringarna mer lönsamma, har den Romerska Stolen gett sina förvaltningar anvisningar som pekar i följande riktningar:

a. att ej göra investeringar som ur moralisk synpunkt kan visa sig problematiska, t.ex. i läkemedelsindustrin (på grund av tillverkningen av preventivmedel), att ej förvärva värdepapper i bolag som tillverkar vapen (för att inte desavouera kyrkans målmedvetna kamp för fred och nedrustning), att inte engagera sig i filmindustrin o.likn., ej heller i vissa italienska byggnadsföretag (på grund av befarad fastighetsspekulation). Investeringarna bör därför inriktas på serviceområdet (tele, gas, el, bank och försäkringsväsendet samt i mindre omfattning i den kemiska industrin och livsmedels- och oljebolagen),

b. att avveckla majoritetsinsatser i bolag för att inte råka ut för en upprepning av gångna tiders beklagliga erfarenheter då Vatikanens representanter satt i italienska bolagsstyrelser och blev indragna i fackliga strider som företrädare för arbetsgivarsidan eller måste delta i beslut om avskedanden och konkurser. Nu försöker man fördela insatserna på ett stort antal bolag, var och en högst en procent av kapitalet,

c. en tredje princip är att avveckla insatserna i Italien och istället investera i andra länder. Aktieinnehav och banktillgodohavanden finns t.ex. i USA, Schweiz, Tyskland, Japan, Frankrike, Spanien m.fl. länder som tillåter att investeringsvinster förs ut. Denna inriktning sammanhänger med tendensen att internationalisera kurian men beror framförallt på ekonomiskpolitiska hänsyn: investeringar i Italien idag ger mindre avkastning, betraktas som mindre säkra och sämre ur sekretessynpunkt; de beskattas också högre. Man går också in för att avveckla fastighetsinnehav.

Det skall understrykas att på senare år ekonomiska intressen aldrig har påverkat Vatikanen eller lett till att den lutat åt ena eller andra hållet i sina ställningstaganden. Paulus VI tvekade aldrig att företa decentraliseringar ens när detta medförde minskade inkomster, eller att verkställa Andra Vatikankonciliets beslut och skapa nya organ, även när detta innebar betydande merkostnader, eller att engagera experter från hela världen eller höja de anställdas löner till en skälig nivå.

Allt detta har trots alla försök till sparsamhet bidragit till att inkomsterna från den särskilda förvaltningen och tillgångarna inom Vatikanstatens ståthållarskap sedan några år ej längre förmår bringa den Romerska Stolens sammanlagda räkenskaper i balans. Trots att tillgångarna inom institutet för religiös verksamhet liksom Peterspenningen står till påvens förfogande, synes den Romerska Stolen vara nödsakad att i allt större utsträckning tära på kapitalet.

C. Förslag för framtiden

1. Publicering av boksluten

Ju mer en uppfattning gör sig gällande som betraktar kyrkan som de troendes gemenskap och ju mer de kristna blir medvetna om att de utgör kyrkan i egentlig mening, desto starkare blir kravet att kyrkans egendom åter blir något offentligt, åter blir de fattigas egendom, skriver Cereti. Det gäller såväl för stiftens som för den Romerska Stolens tillgångar. Orsaken till att man hittills hållit boksluten hemliga torde vara misstron mot de statliga myndigheterna, till en del också vissa kurieorgans rädsla för kritisk insyn.

2. Utbyggnad av prefekturen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden

Cereti anser att man med tillsättandet av en ekonomiprefektur har slagit in på en väg som man bör gå vidare på. Denna prefektur bör, säger han, jämte kurians övriga avdelningar underställas en fullmäktigeförsamling där även residerande biskopar bör ha sin plats för att kunna påverka den universella kyrkans ekonomiska politik. Vidare bör prefekturens uppgifter kyrkorättsligt fastslås och ordförandeskapet överföras på kardinalstatssekreteraren.

3. Minskade utgifter

Enligt Cereti måste den Romerska Stolens utgiftsproblem lösas genom att man grundligt tänker igenom petrusämbetets roll. ”Den universella kyrkans gemenskapscentrum” måste fungera ”mera som en andlig och moralisk referenspunkt än som grundvalen för centraliserade och sakraliserade organisationsstrukturer”. ”Ur ecklesiologisk synpunkt” gör han följande förslag. En allmän gallring bland kurians ämbeten, omprövning av nuntiaturernas funktion; delegering av en rad uppgifter till biskoparna; större anspråkslöshet vid nybyggen (man kan tänka på audienshallen, museet för modern konst, påvens terass) omprövning av vissa institutioner såsom det astronomiska observatoriet, den arkeologiska forskningsverksamheten, vissa påvliga akademier; klarare åtskillnad mellan uppgifterna för den universella kyrkan, Roms stift och Italiens kyrka.

4. Övergång till finansiering genom stöd från biskopsstiften

Den Romerska Stolens beslut att leva av de inkomster som dess egna ekonomiska tillgångar ger garanterar finansiellt oberoende, konstaterar Cereti, men motsäger idag de kritiska uttalanden om den ekonomiska liberalismen och kapitalismen som påven gör i exempelvis Populorum progressio. Därigenom blir Vatikanen ekonomiskt beroende av det kapitalistiska systemet, av vinsterna som de multinationella företagen gör i u-länderna, och befinner sig i vissa sociala konflikter på kapitalets sida, vilket måste framkalla frågor och problem särskilt i de unga kyrkorna.

Vad Cereti förordar är att ”påven och den Romerska Stolen ännu mer fattar mod och går in för fattigdom och enkelhet genom att finna sig i att leva av gåvor och bidrag från biskopskonferenserna, de enskilda stiften och de kristna”. Om hemlighetsmakeriet upphör och det blir mera uppenbart att även den romerska kurian står i kyrkans diakonala tjänst, skulle Peterspenningen räcka till för att täcka den Romerska Stolens årliga behov, slutar Cereti sina rekommendationer.

D. Kommentar

Det är önskvärt att Vatikanens bokslut och balansräkning görs tillgängliga för allmänheten, såsom redan är fallet med de 2 282 biskopsstiften, men samtidigt har jag fullt klart för mig att det fordras mer än genomsnittlig insikt i nationalekonomi och bokföring för att kunna förstå och ge rättvisa åt en dylik läsning (redan att ta del av den ekonomiska redovisningen för ett större företag är kvalificerat; här är det fråga om en ovanligt komplicerad institution).

Cereti gjorde sin undersökning i slutfasen av Paulus VI:s pontifikat förra året. På flera ställen förråder han sin motvilja mot denne påve: den omfattande upprustningen av såväl den centrala kyrkoledningen som kyrkan i stort noterar han utan större entusiasm, och hans klander av t.ex. påvens byggnadsverksamhet är minst sagt orättvis; han kräver ”större anspråkslöshet vid nybyggen” och nämner som första exempel den nya audienshallen. Men just här har kritiken varit enig om att den påvlige byggherren valt objekt, investeringsstorlek, teknisk och konstnärlig arbetskraft på ett ytterst genomtänkt och lämpligt sätt, även med sparsamhets- och arbetsmarknadsfaktorer medräknade. Detta gäller i ännu högre grad nästa av Cereti kritiserade företag: Vatikanmuseet för modern kristen konst. Här gällde det att ställa i ordning vissa redan disponibla utrymmen för att göra några tusen skänkta och magasinerade konstföremål tillgängliga för allmänheten och konststuderande. Kostnaderna var blygsamma. Den oerhörda tillströmningen av besökare är ett tecken på att åtgärden var välbetänkt.

När Cereti sen kommer till den viktiga frågan hur den Romerska Stolens verksamhet i framtiden skall ekonomiseras, blir det avgörande för honom att varna för ”det kapitalistiska systemet”. Alla fria kapitalrörelser är väl ändå inte kapitalism? Vad påven med rätta fördömer i Populorum progressio är orättfärdiga ekonomiska och sociala system. Det framgår också av de riktlinjer för Vatikanens kapitalplaceringar som även Cereti anför. Han rekommenderar en världsvid missionskollekt som utvägen för den Romerska Stolen i dess ekonomiska dilemma – och glömmer att i så fall måste även dessa medel förvaltas, med klokhet och ansvar (och inte grävas ned). Lösningen ligger naturligtvis i en mångfald av legitima försörjningsmöjligheter. På så sätt – och det sker till stor del idag – kan hela den universella kyrkan markera sitt stöd åt Petri efterträdare när han leder sin hjord.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Många fördomar om påven och den katolska kyrkan har avvecklats på senare tid, inte minst som en följd av Andra Vatikankonciliets ansträngningar ifråga om ”public relations”. En handfull, djupt ingrodda fördomar sitter dock kvar och låter sig kanske inte på överskådlig tid nedmonteras. Dit hör utan tvivel de vitt spridda föreställningarna om Vatikanens rikedomar. När påven Paulus VI efter 1967 års finansreform fick sig den Heliga Stolens balansräkning förelagd, lär han ha yttrat, att det inte lönade sig att publicera den, för ingen människa skulle ändå tro att Vatikanens tillgångar var så obetydliga!
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Enligt gammal romersk tradition brändes diakonen Laurentius 10 aug 258 till döds på ett halster sedan den kejserliga makten förgäves försökt få honom att utlämna den romerska kyrkoförsamlingens medel. Laurentius delade istället ut dessa tillgångar bland församlingens fattiga, som han sedan samlade inför stadsprefekten med yttrandet, att de fattiga utgör Kristi kyrkas enda rikedom.

Denna legend visar dels att den romerska kyrkans egendom ansågs betydande redan under de första århundradena, dels att dessa tillgångar i första hand tillhörde de fattiga. I slutet av 400talet finner vi den grundsatsen fastlagd, att de kyrkliga inkomsterna skulle delas lika mellan biskopen, prästerskapet, den kyrkliga verksamheten och de fattiga.

Under medeltiden gav påvarna vittgående ekonomiska befogenheter åt sina närmaste medhjälpare, framförallt tjänstemännen inom ”Camera thesauraria”, den påvliga finansförvaltningen. Det kyrkliga beskattningssystemet utbyggdes med Peterskyrkans ombyggnad som viktigt ändamål; det härmed förbundna avlatssystemet – som var hederligare tänkt än dess vedersakare gjorde gällande men på grund av sina konsekvenser totalt olämpligt – bidrog i hög grad till den misstro som växte fram mot den påvliga finanspolitiken. Denna misstro har levat kvar till våra dagar.

Den har inte minskat genom den hemlighetsfullhet som Vatikanen traditionellt har omgett sina tillgångar och ekonomiska dispositioner med. Snarare har denna bidragit till de fullständigt verklighetsfrämmande föreställningar om påvens rikedomar som än idag är spridda.

En undersökning av Vatikanens tillgångar

Den internationella teologiska tidskriften Concilium har i nr 8-9 1978 en artikel om Vatikanens finanser som väckt stor uppmärksamhet (Signum 9/1978 s 290). Den är skriven av Giovanni Cereti som är präst i Rom och tycks ha haft tillgång till goda informationer om den nuvarande ekonomiska politiken; att de slutsatser och rekommendationer som han gör inte är invändningsfria framgår av nedanstående (D). Cereti befattar sig i sin undersökning endast med den Heliga Stolens ekonomiska tillgångar, alltså inte med den katolska kyrkans ekonomi i övrigt, den som hör till stiften, församlingarna, de religiösa ordnarna och organisationerna; att skaffa sig en överblick över denna enorma faktamängd torde vara en mångfaldigt större uppgift. Inte heller går han in på en värdering av de i Vatikanen befintliga konstföremålen. Dessa torde för övrigt mer ligga Vatikanen till last än vara till nytta i den kyrkliga verksamheten; enligt Lateranfördraget med den italienska staten är Vatikanen skyldig ”att hålla de i Vatikanstaten och Lateranpalatset befintliga konstnärliga och vetenskapliga skatterna tillgängliga för forskare och besökare” (§ 18).

A. Den Romerska Stolens finansväsen

I. Den Romerska Stolens egna tillgångar

Alltifrån Leo XIII (1878-1903) har påvarna strävat att bringa enhet och reda i det oöverskådliga virrvarr som här sedan länge rått genom att Vatikanens olika förvaltningar varit självständiga och även ivrigt strävat efter att bevara denna självständighet. Det var Paulus VI som 1967 genom den apostoliska konstitutionen ”Regimini ecclesiae universae” införde ett enhetligt förvaltningssystem. Nu tillkom ”prefekturen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden”; i ledningen ställdes en kommission bestående av tre kardinaler med uppgift att samordna och leda den ekonomiska verksamheten. Detta skall ske genom att kommissionen

a. granskar såväl budgetförslag som bokslut för de olika förvaltningarna,

b. sammanställer balansräkning och preliminära kostnadsberäkningar för den Heliga Stolen att föreläggas påven,

c. samordnar och kontrollerar de viktigaste investeringarna och finansoperationerna,

d. bifaller och övervakar projekt för olika verksamhetsgrenar,

e. fastslår procentsatser för avgifter till den påvliga godsförvaltningen,

f. verkställer slutlig revision av kassaböcker med verifikationer.

1. Den Romerska Stolens förmögenhetsförvaltning

Den står under ledning av kardinalstatssekreteraren och består av en ordinarie och en särskild avdelning.

Den ordinarie avdelningen förvaltar fastigheterna, dels sådana som hyser Vatikanens egna ämbetsverk, dels sådana som hyrs ut. De senare betecknas som ”produktiva”, men är på grund av det i Italien sedan 30 år införda hyresstoppet nätt och jämt räntabla. För alla dessa fastigheter måste den Romerska Stolen enligt 1929 års fördrag betala skatt till staten, inklusive mervärdeskatt.

Av de utgifter som den ordinarie avdelningen för den påvliga förmögenhetsförvaltningen svarar för kan nämnas de anställdas löner, underhåll av byggnader, den romerska kurians utgifter (med undantag av kongregationen för evangelisation) och det påvliga hushållet, dessutom utgifterna för kardinalskollegiet, de romerska biskopssynoderna och till en del Roms stift (t ex biskopsvikarien och Lateranuniversitetet). Till den ovannämnda kurian hör närmare ett 40-tal avdelningar (statssekretariatet, kongregationerna, sekretariaten osv).

Den särskilda avdelningen inom den påvliga förmögenhetsförvaltningen omhänderhar medel som erlades av den italienska regeringen i samband med 1929 års lateranfördrag. Det betyder nästan hela den rörliga förmögenheten (aktier, obligationer, banktillgodohavanden). Omfattningen härav är svår att uppskatta. Av uttalanden i Vatikanen att döma kan det röra sig om ca 528 milj. kr.

Den italienska regeringen ersatte 1929 den Heliga Stolen för dess territoriella försluster med 750 milj. lire kontant och en miljard lire i statspapper löpande med 5 procents ränta, alltsammans efter dåvarande växelkurs värt ca 350 mil. kr. Av dessa medel använde påven Pius XI en del till att uppföra prästseminarier och prästgårdar i de fattiga syditalienska stiften och till utbyggnad av Vatikanbiblioteket.

Den särskilda avdelningen förvaltade mellan 1929 och 1939 också de genom Peterspenningen influtna medlen. Genom att en del av detta kapital överfördes till USA strax före andra världskrigets utbrott, lyckades det den Heliga Stolen att rädda större delen av de medel som den särskilda avdelningen förvaltade.

Hur stort belopp är det här fråga om? När dr Massimo Spada beräknade Vatikanens kapital till 300 å 350 miljarder lire deklarerade kardinal Vagnozzi, ordförande i kommissionen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden, att den verkliga summan låg under en fjärdedel därav (”La Stampa” 1 apr 1975). Det skulle, grovt räknat, betyda omkr. 450 milj. kr.

2. Vatikanstatens ståthållarskap

Vatikanstatens ståthållarskap omfattar åtta avdelningar och leds av en kardinalkommission med kardinalstatssekreteraren J. Villot som ordförande. Utgifterna består huvudsakligen av löner till de anställda, underhåll av fastigheter samt driftsutgifter för Vatikanens radiosändare och museer. Inkomsterna kommer från frimärksutgivningen (1976 ca 3 452 680 kr), inträdesavgifter från museerna (1976 noterades l 360 800 besök, en inträdesbiljett kostar 1 000 lire, dock är inträdet gratis den sista söndagen i månaden), prägling av mynt och medaljer, vinst på försäljningen av livsmedel, kläder, tobak och bensin. Vatikanstatens affärer går ihop, med en obetydlig vinst.

3. Kongregationen för evangelisation

Denna kurieavdelning, f.d. ”Propaganda fide”, är den enda som har egen kassaförvaltning, vari också ingår Urbananauniversitetet och Collegium Urbanum. Inkomsterna utgörs av avkastningen av de värdepapper och de egendomar i staden och på landet som härstammar från de troendes gåvor till missionen sedan århundraden. Även här går utgifter och inkomster ihop med ett obetydligt kreditsaldo.

4. Peterskyrkans byggnads- och underhållsavdelning

Detta organ har att svara för ordningen i Peterskyrkan, för bevakning och underhållsarbeten. Hit hör också basilikans arkiv, mosaikstudion och de arkeologiska utgrävningarna i nekropolen under kyrkan. Dessa utgifter täcks precis av inkomsterna av sålda inträdesbiljetter till kupolen och nekropolen, av kollekter och Peterskyrkans gåvofonder.

5. Apostoliska kammaren

Detta organ har till uppgift att svara för Påvestolens samtliga tillgångar under sedisvakanser, såsom i augusti efter Paulus VI:s och i september efter Johannes Paulus I:s bortgång.

– Utöver dessa fem större förvaltningsorgan har även följande organ att inge sina räkenskaper till prefekturen för granskning: domkapitlen i Peterskyrkan, Lateranbasilikan och Saa Maria Maggiore; vikariatet för Roms stift; Lateranuniversitetet; större delen av ”Verksamheten för trons bevarande”; helgedomarna i Loreto och Pompeji; Antoniusbasilikan i Padua; institutet för kristen arkeologi; Romerska akademin för arkeologi; kommissionen för sakral arkeologi; sjukvårdsinrättningarna i förening med Saa Giovanni Rotondo i Apulien.

II. Institutet för religiös verksamhet

Denna av Vatikanen drivna bankverksamhet har till uppgift ”den säkra förvaringen och förvaltningen av kapital (värdepapper och kontanter) och fastigheter som av fysiska och juridiska personer överlämnas till institutet och som är avsedda för den religiösa verksamheten och den kristna fromheten”. I ledningen står en kardinalkommission med kardinalssekreteraren Villot som ordförande. Den Romerska Stolens organ, stift, församlingar och religiösa ordnar liksom vissa privatpersoner (vid den Romerska Stolen ackrediterade diplomater, anställda) kan anlita denna bank, varvid insatta medel ”åtminstone delvis eller i framtiden” bör komma den kyrkliga verksamheten till godo.

De av detta institut förvaltade medlen tillhör alltså ej den Romerska Stolen, utan de fysiska och juridiska personer som satt in dem. Man måste ha detta faktum i minnet när det blir fråga om investeringar som institutet gör och som är av en storleksordning som vida överträffar den Romerska Stolens investeringar. Institutets vinst ställs till påvens förfogande.

Enligt tillförlitliga uppgifter är antalet enskilda och organisationer som sätter in pengar på denna bank flera tusen, och värdet av de insatta medlen uppgår till drygt 8 miljarder kr.

III. Internationella gåvor till den Romerska Stolen

1. Peterspenningen

Under 1800-talet återupplivade man denna tradition från 700talet som uppstod i England och fortsattes i bland annat Skandinavien, Polen och Ungern. På initiativ av de franska katolikerna började all världens katoliker på nytt att ekonomiskt understödja påven sedan denne (1870) berövats Kyrkostaten. Denna internationella kollekt upptas vanligen på Petri Lärostols dag 22 febr. eller närmast följande söndag. De medel som inflyter används dels till omkostnaderna för apostoliska nuntier i de länder som har diplomatiska förbindelser med den Heliga Stolen (eller för s.k. apostoliska delegater, såsom fallet är t.ex. med Sverige, Norge och Danmark), dels för den påvliga katastrofhjälpen. Peterspenningens omfattning publiceras ej men kan utläsas av de olika biskopsstiftens offentliga bokslut. Den uppgick i början av 1960-talet till 50 å 60 milj. kr. men sjönk under senare år till ca 18 milj. kr., vilket är mindre än en tiondel av intäkterna från den katolska kyrkans andra internationella kollektdag, missionssöndagen i oktober.

2. De påvliga missionsorganen och fonden ”Ecclesiae sanctae” Intäkterna från missionssöndagens kollekt och fördelningen därav publiceras i ”Attivitá della Santa Sede”. De uppgick 1975 till ca 283 milj. kr. och de främsta givarländerna var USA, Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike, Belgien, Holland, Australien. Medlen fördelas av de tre organen ”Påvliga verksamheten för trons utbredande”, Petrussällskapet (i första hand för underhåll av ca 46 000 prästseminarister) och Påvliga barnmissionen (med säte i Paris).

3. Kongregationen för de orientaliska kyrkorna Huvudsakligen till Mellanöstern utgår bidrag till kyrkobyggen, bostäder för hemlösa, byggnader för religiösa ordnar, skolor, sjukhus, barnhem, men också studiestipendier.

4. Påvliga kommisionen för Latinamerika

Dess uppgift är bl.a. att fördela bidrag till de latinamerikanska stiftens olika behov.

5. Påvliga kommissionen för migration och turism

Den har bl.a. till uppgift att understödja själavården bland invandrare, nomader (t.ex. zigenare), sjöfarande, flygpersonal och -passagerare (vissa internationella flygplatser har kapell och präst).

6. Cor unum

Detta på senare år tillkomna u-hjälpsorgan har inte i första hand att självt fördela medel utan att samordna de större internationella katolska hjälporganens insatser.

B. Den Romerska Stolens ekonomiska politik

På senare tid, framförallt efter förlusten av Kyrkostaten 1870 och avtalet med den italienska staten 1929, har Vatikanen gått in för att ekonomisera sin verksamhet med avkastningen från det egna kapitalet. Detta var naturligt för en äldre tids samhällssyn och uppvisar som största fördel möjligheten att bevara oberoendet av världens mäktige och tidens omkastningar. På senare tid har emellertid denna finansiella basis ifrågasatts, framförallt emedan den medför engagemang i det kapitalistiska systemet. Med syfte dels att frigöra sig från några av de faktorer som kan ge anledning till kritik, dels att göra investeringarna mer lönsamma, har den Romerska Stolen gett sina förvaltningar anvisningar som pekar i följande riktningar:

a. att ej göra investeringar som ur moralisk synpunkt kan visa sig problematiska, t.ex. i läkemedelsindustrin (på grund av tillverkningen av preventivmedel), att ej förvärva värdepapper i bolag som tillverkar vapen (för att inte desavouera kyrkans målmedvetna kamp för fred och nedrustning), att inte engagera sig i filmindustrin o.likn., ej heller i vissa italienska byggnadsföretag (på grund av befarad fastighetsspekulation). Investeringarna bör därför inriktas på serviceområdet (tele, gas, el, bank och försäkringsväsendet samt i mindre omfattning i den kemiska industrin och livsmedels- och oljebolagen),

b. att avveckla majoritetsinsatser i bolag för att inte råka ut för en upprepning av gångna tiders beklagliga erfarenheter då Vatikanens representanter satt i italienska bolagsstyrelser och blev indragna i fackliga strider som företrädare för arbetsgivarsidan eller måste delta i beslut om avskedanden och konkurser. Nu försöker man fördela insatserna på ett stort antal bolag, var och en högst en procent av kapitalet,

c. en tredje princip är att avveckla insatserna i Italien och istället investera i andra länder. Aktieinnehav och banktillgodohavanden finns t.ex. i USA, Schweiz, Tyskland, Japan, Frankrike, Spanien m.fl. länder som tillåter att investeringsvinster förs ut. Denna inriktning sammanhänger med tendensen att internationalisera kurian men beror framförallt på ekonomiskpolitiska hänsyn: investeringar i Italien idag ger mindre avkastning, betraktas som mindre säkra och sämre ur sekretessynpunkt; de beskattas också högre. Man går också in för att avveckla fastighetsinnehav.

Det skall understrykas att på senare år ekonomiska intressen aldrig har påverkat Vatikanen eller lett till att den lutat åt ena eller andra hållet i sina ställningstaganden. Paulus VI tvekade aldrig att företa decentraliseringar ens när detta medförde minskade inkomster, eller att verkställa Andra Vatikankonciliets beslut och skapa nya organ, även när detta innebar betydande merkostnader, eller att engagera experter från hela världen eller höja de anställdas löner till en skälig nivå.

Allt detta har trots alla försök till sparsamhet bidragit till att inkomsterna från den särskilda förvaltningen och tillgångarna inom Vatikanstatens ståthållarskap sedan några år ej längre förmår bringa den Romerska Stolens sammanlagda räkenskaper i balans. Trots att tillgångarna inom institutet för religiös verksamhet liksom Peterspenningen står till påvens förfogande, synes den Romerska Stolen vara nödsakad att i allt större utsträckning tära på kapitalet.

C. Förslag för framtiden

1. Publicering av boksluten

Ju mer en uppfattning gör sig gällande som betraktar kyrkan som de troendes gemenskap och ju mer de kristna blir medvetna om att de utgör kyrkan i egentlig mening, desto starkare blir kravet att kyrkans egendom åter blir något offentligt, åter blir de fattigas egendom, skriver Cereti. Det gäller såväl för stiftens som för den Romerska Stolens tillgångar. Orsaken till att man hittills hållit boksluten hemliga torde vara misstron mot de statliga myndigheterna, till en del också vissa kurieorgans rädsla för kritisk insyn.

2. Utbyggnad av prefekturen för den Heliga Stolens ekonomiska ärenden

Cereti anser att man med tillsättandet av en ekonomiprefektur har slagit in på en väg som man bör gå vidare på. Denna prefektur bör, säger han, jämte kurians övriga avdelningar underställas en fullmäktigeförsamling där även residerande biskopar bör ha sin plats för att kunna påverka den universella kyrkans ekonomiska politik. Vidare bör prefekturens uppgifter kyrkorättsligt fastslås och ordförandeskapet överföras på kardinalstatssekreteraren.

3. Minskade utgifter

Enligt Cereti måste den Romerska Stolens utgiftsproblem lösas genom att man grundligt tänker igenom petrusämbetets roll. ”Den universella kyrkans gemenskapscentrum” måste fungera ”mera som en andlig och moralisk referenspunkt än som grundvalen för centraliserade och sakraliserade organisationsstrukturer”. ”Ur ecklesiologisk synpunkt” gör han följande förslag. En allmän gallring bland kurians ämbeten, omprövning av nuntiaturernas funktion; delegering av en rad uppgifter till biskoparna; större anspråkslöshet vid nybyggen (man kan tänka på audienshallen, museet för modern konst, påvens terass) omprövning av vissa institutioner såsom det astronomiska observatoriet, den arkeologiska forskningsverksamheten, vissa påvliga akademier; klarare åtskillnad mellan uppgifterna för den universella kyrkan, Roms stift och Italiens kyrka.

4. Övergång till finansiering genom stöd från biskopsstiften

Den Romerska Stolens beslut att leva av de inkomster som dess egna ekonomiska tillgångar ger garanterar finansiellt oberoende, konstaterar Cereti, men motsäger idag de kritiska uttalanden om den ekonomiska liberalismen och kapitalismen som påven gör i exempelvis Populorum progressio. Därigenom blir Vatikanen ekonomiskt beroende av det kapitalistiska systemet, av vinsterna som de multinationella företagen gör i u-länderna, och befinner sig i vissa sociala konflikter på kapitalets sida, vilket måste framkalla frågor och problem särskilt i de unga kyrkorna.

Vad Cereti förordar är att ”påven och den Romerska Stolen ännu mer fattar mod och går in för fattigdom och enkelhet genom att finna sig i att leva av gåvor och bidrag från biskopskonferenserna, de enskilda stiften och de kristna”. Om hemlighetsmakeriet upphör och det blir mera uppenbart att även den romerska kurian står i kyrkans diakonala tjänst, skulle Peterspenningen räcka till för att täcka den Romerska Stolens årliga behov, slutar Cereti sina rekommendationer.

D. Kommentar

Det är önskvärt att Vatikanens bokslut och balansräkning görs tillgängliga för allmänheten, såsom redan är fallet med de 2 282 biskopsstiften, men samtidigt har jag fullt klart för mig att det fordras mer än genomsnittlig insikt i nationalekonomi och bokföring för att kunna förstå och ge rättvisa åt en dylik läsning (redan att ta del av den ekonomiska redovisningen för ett större företag är kvalificerat; här är det fråga om en ovanligt komplicerad institution).

Cereti gjorde sin undersökning i slutfasen av Paulus VI:s pontifikat förra året. På flera ställen förråder han sin motvilja mot denne påve: den omfattande upprustningen av såväl den centrala kyrkoledningen som kyrkan i stort noterar han utan större entusiasm, och hans klander av t.ex. påvens byggnadsverksamhet är minst sagt orättvis; han kräver ”större anspråkslöshet vid nybyggen” och nämner som första exempel den nya audienshallen. Men just här har kritiken varit enig om att den påvlige byggherren valt objekt, investeringsstorlek, teknisk och konstnärlig arbetskraft på ett ytterst genomtänkt och lämpligt sätt, även med sparsamhets- och arbetsmarknadsfaktorer medräknade. Detta gäller i ännu högre grad nästa av Cereti kritiserade företag: Vatikanmuseet för modern kristen konst. Här gällde det att ställa i ordning vissa redan disponibla utrymmen för att göra några tusen skänkta och magasinerade konstföremål tillgängliga för allmänheten och konststuderande. Kostnaderna var blygsamma. Den oerhörda tillströmningen av besökare är ett tecken på att åtgärden var välbetänkt.

När Cereti sen kommer till den viktiga frågan hur den Romerska Stolens verksamhet i framtiden skall ekonomiseras, blir det avgörande för honom att varna för ”det kapitalistiska systemet”. Alla fria kapitalrörelser är väl ändå inte kapitalism? Vad påven med rätta fördömer i Populorum progressio är orättfärdiga ekonomiska och sociala system. Det framgår också av de riktlinjer för Vatikanens kapitalplaceringar som även Cereti anför. Han rekommenderar en världsvid missionskollekt som utvägen för den Romerska Stolen i dess ekonomiska dilemma – och glömmer att i så fall måste även dessa medel förvaltas, med klokhet och ansvar (och inte grävas ned). Lösningen ligger naturligtvis i en mångfald av legitima försörjningsmöjligheter. På så sätt – och det sker till stor del idag – kan hela den universella kyrkan markera sitt stöd åt Petri efterträdare när han leder sin hjord.