Vem tar hand om de äldre?

Vem tar hand om de äldre? Tekniska lösningar i äldreomsorgen

av britt östlund

Nästan dagligen läser vi i tidningarna om nedskärningar inom äldreomsorgen och om brister i vården av de gamla. Finns det några möjligheter att förbättra det prekära tillståndet, exempelvis med teknikens hjälp?

Vem ska ta hand om oss när vi blir gamla? Hur ska vi ha råd att ge vård och omsorg till den växande gruppen äldre människor i vårt samhälle? Vi läser nästan dagligen om ekonomiska nedskärningar inom äldreomsorgen och om vilka effekter detta får för de äldre. Vi undrar vem som ska ha tid att ta hand om de gamla i framtiden och om det kommer att finnas tillräckligt med resurser i äldreomsorgen när vi själva blir gamla. Finns det tillräckligt med personal när jag behöver den? Kommer mina anhöriga att ha tid för mig och mina behov?

För närvarande är knappt en femtedel – 18 % – av Sveriges befolkning 65 år eller äldre och i Europa är mer än hälften av befolkningen över 50 år. Denna ökning har bidragit till att åldrandet inte längre diskuteras enbart som något som tillhör de allra sista åren av livet. Om vi avgränsar oss till den period som omfattar ålderspensioneringen så omfattar den för många idag lika lång tid som den man tillbringat i förvärvslivet, närmare tjugo eller trettio år, och den grupp vi räknar till de äldre omfattar minst två generationer. Det är inte ovanligt att ålderspensionären fortfarande har sina egna föräldrar i livet. Detta är en historiskt unik situation som inte enbart väcker frågor om hur resurserna ska fördelas i samhället utan också skapar ett behov av omdefiniering av vad det innebär att vara gammal i det moderna samhället. Åldrande diskuteras inte heller längre enbart i termer av skröplighet och fysiska och sociala förluster. I takt med att forskningen om äldre och åldrande växer får vi ökad kunskap och en mer nyanserad bild av den heterogenitet som präglar den äldre befolkningen.

Varje samhälle och varje tid löser sina problem efter de förutsättningar som står till buds. I vår tid investerar vi mycket resurser i att med teknikens hjälp rationalisera och effektivisera olika verksamheter. Den starka betoningen på det som inom den teknikkritiska forskningen kallas för ”det tekniska imperativet” bidrar till utvecklingen av en rad olika lösningar och nya möjligheter men ställer oss också inför svåra vägval. Det tekniska imperativet betyder att det som är möjligt att utveckla ska utvecklas i framstegsoptimismens namn. Ställningstaganden till utvecklingen av det mänskliga genomet kan nämnas som ett exempel men även IT-satsningarna inom vårdsektorn är en effekt av ett sådant tänkande. Mot bakgrund av det betonar jag det vi bör göra snarare än vad som är möjligt att göra.

Syftet med den här artikeln är att nyansera en diskussion på ett område som ofta ger upphov till etiska dilemman, nämligen de som kan uppstå i samband med införandet av ny teknik i äldreomsorgen. Detta för oss rakt in i frågorna hur äldrevård och äldreomsorg ska organiseras i det moderna samhället. Tekniken får här fungera både som symbol för effektivitet och som konkreta nedslag, där det tekniskt rationella möter mänskliga behov.

Inledningsvis vill jag peka på att det finns skäl att rannsaka argumenten såsom de presenteras. Är det ett problem att fler blir allt äldre? För vem är det ett problem? Hur ser dagens situation ut om vi gör en tillbakablick och jämför med hur man tidigare tog hand om äldre männi-skor? Är det så att vi idag släpper ansvaret och litar på politiska lösningar eller tekniska rationaliseringar istället för personlig omvårdnad? Skulle inte de anhöriga kunna ta ett större ansvar än vad de gör idag och skulle inte det leda till ett mänskligare samhälle?

Är en åldrande befolkning ett problem?

Teknisk utveckling kan diskuteras på flera nivåer. Om man ser till teknikens roll för den ekonomiska tillväxt och materiella utveckling som ligger till grund för utvecklingen av det moderna välfärdssamhället, finns det skäl att ifrågasätta hur problemet med växande äldrebefolkning formuleras. När nationalekonomer diskuterar frågan betraktas en växande äldrebefolkning och en högre medellivslängd som ett problem därför att kampen om de gemensamma resurserna ökar och därmed hotar levnadsstandarden och det finansiella utrymmet för medborgarna. Färre måste arbeta mera för att försörja dem som blir gamla.

För det första bör man hålla i minnet de medicinska framsteg, förbättrade bostäder och arbetsförhållanden som bland annat är ett resultat av teknisk utveckling på olika områden. Förbättrad hälsa och levnadsvillkor för befolkningen är ett skäl till att vi idag lever längre. Det vore därför önskvärt med en bredare ansats i diskussionen om hur vi ska organisera vårt samhälle så att alla människor får plats. Det är inte bara äldre som skulle tjäna på en sådan diskussion. En aspekt gäller vilka äldre som faktiskt behöver hjälp och vilken hjälp de får idag. Idag är det färre än tidigare som tillbringar åratal på institution. Många bor hemma och tillbringar en kort tid på lasarettet före bortgången. Antalet personer som är åttio år eller äldre står för den största ökningen fram till 2010, dubbelt så stor som antalet personer i åldrarna 65–79. Statistiska centralbyråns Undersökningar av levnadsförhållanden visar att hälften (53 %) av den äldre gruppen behöver hjälp av en annan person eller av hjälpmedel när de förflyttar sig utanför bostaden. Detta är alltså inte ett oansenligt antal, men det är inte alla äldre som behöver hjälp och behoven varierar.

Vid sidan av politiska och samhällsövergripande kalkyler kan man fråga sig vems ansvar detta är. Vad är mitt eget och vad är samhällets ansvar? I tider av minskande resurser och brist på tid blir äldres krav på hjälp lätt en börda för stressade nutidsmänniskor. Men stämmer den bilden? Man kan fråga sig om åldrandet får plats i vårt moderna samhälle.

Vem tar ansvar?

I den forskning som finns att tillgå finns inget stöd för något av dessa påståenden. Tvärtom visar det sig att utbytet mellan generationer när det gäller ömsesidigt stöd, materiellt eller omsorgsmässigt, är betydande. Docent Marta Szebehely vid Stockholms universitet visar i sin forskning att föreställningen om att anhöriga i Sverige inte tar hand om sina gamla är felaktig. Hon visar att de äldre 1994 fick 60 % av sina hjälptimmar från den informella omsorgen, det vill säga från anhöriga och att andelen ökade till 70 % år 2000. Anhöriga står alltså idag för nästan tre fjärdedelar av den hjälp som deras äldre anhöriga behöver. Trots urholkningen av den svenska modellen under det senaste decenniet och den ökande andel tid som anhöriga lägger ner på de äldre, är det rimligt att tro att de inte heller i framtiden kommer att överge de sina. Den bedömningen gör bland annat docent Lennart Johansson vid Socialstyrelsen. Han varnar dock för att detta förhållande kan komma att ytterligare exploateras av kommunerna.

Med utgångspunkt från dessa fakta finns det knappast något utrymme för kommunerna att föra över ännu mer av vården och omsorgen om de gamla på anhöriga. Trots detta är det en av de strategier som många kommuner idag använder för att minska kostnaderna. Vid sidan av kompetenshöjning och bättre utbildning av anställda inom äldreomsorgen är mer effektiva biståndsbedömningar viktiga instrument. I dessa biståndsbedömningar uppmanas handläggarna att – utan något stöd i lagar eller regler – räkna in den tid som anhöriga bidrar med.

Vilka är det då som ger denna hjälp till sina anhöriga? Szebehelys forskning visar på en övervikt av kvinnor, främst döttrar, men även sonhustrur eller vänner. När vi talar om anhöriga är det alltså dem vi talar om.

En annan aspekt är vem de äldre själva önskar få hjälp från. Är det självklart att det är de anhöriga? Resultat från omsorgsforskningen visar att det från de äldres sida inte är önskvärt att alla typer av hjälp utförs av anhöriga. När det gäller hjälp med hygien, särskilt intimhygien, är det bekvämare om detta utförs av någon som inte är nära anhörig. Här bör man också uppmärksamma kulturella skillnader om vad man anser vara lämpligt att hjälpa till med när det gäller den egna kroppen eller i det egna hemmet. I det moderna svenska samhället med en växande grupp svenskar med utländsk bakgrund och språksvårigheter kan detta skapa betydande problem om man inte är medveten om gränser och tabun.

Var det bättre förr?

Gör vi en historisk tillbakablick ser vi att frågan om äldres försörjning och omvårdnad inte är ny. Inte heller kan man påstå att det var bättre förr. Historikern Birgitta Odén har beskrivit hur vi i Sverige sett på de äldre genom historien. Hon beskriver hur äldre som stod helt utan möjligheter att sörja för sin egen omvårdnad, de egendomslösa, så sent som i början av förra århundradet var hänvisade till församlingarnas fattigstugor eller beroende av välviljan från dem som ägde jord och egendomar. Det har så långt hon kunnat se funnits någon form av ansvarstagande men också strategier hos de äldre själva att lindra sina smärtor och finna råd för sin överlevnad. Med det moderna välfärdssamhällets framväxt tog samhället allt större ansvar för de gamla och ett bättre pensionssystem gjorde det möjligt för dem att själva betala för sitt boende. Med detta skedde en uppluckring av barnens skyldigheter att ta hand om sina föräldrar och i samband med 1979 års familjelag avbröts den skyldigheten rent lagmässigt. Odén menar att relationerna mellan generationerna är starkare idag, eftersom de inte bygger på ekonomiskt beroende.

Andra forskare har försökt visa att det alltid funnits en spänning mellan tillgången till resurser och äldres status. Att dela med sig av resurserna är ju framför allt en fråga om överlevnad och överföring av kunskap från en generation till en annan. De amerikanska sociologerna Donald Cowgill och Lowell Holmes prövade på 1960-talet antagandet att äldres status påverkades negativt i moderna samhällen präglade av snabba och ständiga förändringar. Man antog att eftersom deras kunskaper fortare blir obsoleta och inte intressanta för de yngre generationerna löper äldre risken att komma på efterkälken. Det är nog en sådan föreställning som ligger bakom den vitt spridda uppfattningen att gamla människor blir mer respekterade och bättre omhändertagna i mer traditionella och homogena samhällen med lägre grad av förändring. Detta har dock inte verifierats i de studier som jämfört inställningen till äldre i olika delar av världen. Bland andra David Gaunt har påvisat att inställningen till äldre i västerländska och östasiatiska länder inte skiljer sig nämnvärt. Senare forskning visar dock att denna mytbildning lever kvar. Doktoranden Emilia Forssell påpekar att detta snarare är ett resultat av segregeringen, att vi inte vet så mycket om varandra, än en överensstämmelse med verkligheten.

Hur ska vi förstå tekniken?

Som forskare har jag sedan början av 1990-talet haft förmånen att följa arbetet inom hemtjänsten och äldreomsorgen och vistats på servicehus för äldre människor och i gruppboenden för dementa. Min erfarenhet är att det finns en djup skepsis mot teknikens nytta och hur den påverkar äldres liv. Man ifrågasätter om tekniken verkligen kan bidra till det som äldre människor behöver. Är det verkligen teknik de önskar och behöver? Finns det inte en risk att vården och omsorgen blir mindre mänsklig om vi försöker ersätta människor med teknik?

Jag har också kontinuerligt haft kontakt med äldre människor och med deras anhöriga. Den bild som framträder när man studerar teknikanvändningen hemma hos gamla är att tekniken är viktig i deras dagliga liv, för kontakter med människor utanför hemmet och för att kunna hänga med i det som händer i samhället. Viss teknik tycks bli mindre viktig i hög ålder, till exempel bilen, medan annan teknik blir viktigare, framför allt telefonen, radion och televisionen. För de yngre ålderspensionärerna ser vi idag en utveckling mot att datorer med tillgång till e-post och internet fyller en allt viktigare roll. Här finns inget skrämmande med tekniken, snarare beskriver de känslan av trygghet och säkerhet. Inställningen till teknikens nytta tycks alltså i stor utsträckning påverkas av hur pass integrerad tekniken är i det dagliga livet och hur bekant den äldre användaren är med denna. Min slutsats är att teknisk effektivisering och rationalisering relaterat till äldrevård och äldreomsorg inte kan diskuteras separat från den sociala situation och de sociala relationer i vilken den ingår. När etiska dilemman diskuteras på ett generellt sätt tappar frågorna mark.

Tekniken är alltid kulturellt betingad, både i sin tillblivelse och i sin användning. Den är ett resultat av den kunskap och de resurser som finns i ett samhälle vid en viss tidpunkt och den får sin praktiska och symboliska betydelse i mötet med det sammanhang där den ingår. När tekniken upplevs som opåverkbar är det enligt min uppfattning ett uttryck för bristande tolkningsföreträde eller inflytande över teknikutvecklingsprocessen. Den brittiska sociologen Steve Woolgar beskriver detta komplexa samspel med formuleringen: ”teknik är frusna relationer”. Andra forskare beskriver hur teknik anpassas och integreras i det dagliga livet, i människors vanor och rutiner. Den franske sociologen och teknikfilosofen Bruno Latour menar att tekniska artefakter kan förstås som materialiserade rutiner. Teknik som löser praktiska problem och smälter in i familjens livsstil blir successivt och ofta omärkligt en del av det dagliga livsmönstret. När detta inträffar blir dess betydelse lika osynlig och svåråtkomlig som den vardag vi tar för given. Telefonen är ett mycket bra exempel på detta. Som modern kommunikationsteknik är den en så självklar del av de flesta människors liv att det är nästan omöjligt att beskriva för utomstående om hur och när den används. Det är när nya typer av telefoner lanseras som vi ser dem och kan diskutera deras möjliga användningsområden och vad de symboliserar. För forskaren är detta en metodologisk utmaning. Dessutom är telefonen knappast det första vi tänker på när vi nämner ny teknik.

Svaret på frågan huruvida teknik gör omsorgen om äldre mindre mänsklig är alltså inte så entydigt som man ibland kan få intryck av. Låt oss istället se på hur teknik påverkar relationerna till anhöriga och till personalen inom äldreomsorgen. Låt oss börja med att ge en kort bakgrund till teknikutvecklingen inom äldreomsorgen och hur den utvecklats i modern tid.

Den moderna äldreomsorgens framväxt

Ambivalensen till teknik som å ena sidan opåverkbar och väsensskild från det mänskliga och å andra sidan som ett naturligt inslag i den moderna människans liv återspeglas även i utvecklingen av den moderna äldreomsorgen. Även om inte heller denna samhällssektor undkommit det tekniska imperativet utan upplevt en synnerligen teknikdriven utveckling så vågar jag påstå att tekniken har bidragit till en ökad flexibilitet och positiva möjligheter, både för de anställda och för de äldre. Idag kan vi se tillbaka på en nästan femtioårig utveckling av teknik för att rationalisera och effektivisera vården av och omsorgen om gamla. Retoriken kring denna utvecklingen har skiftat genom decennierna, även människosynen och gränserna för vad som anses etiskt godtagbart varierar. 1960-talets syn på den äldre användaren som ett passivt bihang till automatiserade apparater har idag förbytts till förväntningar på att äldre är aktiva och initiativtagande när det gäller den teknik de använder.

I själva verket var tillgången till transporter och kommunikationsteknik själva förutsättningen för etablerandet av den moderna hemtjänsten och hemsjukvården på 1960-talet. Denna nya form av omhändertagande av äldre människor som tillät de gamla att bo kvar hemma och få hjälp både av sjukvårdsutbildad personal och av människor som kunde hjälpa till med städning och tvätt var beroende av tillgången till transportmedel, så att personalen kunde förflytta sig mellan hemmen, och kommunikationsteknik i form av telefoner och larm. En ny arbetsmarknad med stor flexibilitet skapades, framför allt för kvinnor. Den kompetens de uppövat hemma genom att städa och laga mat och utöva omsorg om familjemedlemmarna kom nu väl till pass. Genom att ta anställning på timmar eller deltid fick de betalt för det arbete de utförde obetalt i hemmen och fick på så vis en naturlig roll i välfärdssystemet.

Till en början var det cykeln snarare än bilen som kom till användning och de tekniska hjälpmedlen som användes var enkla men spelade en mycket viktig strategisk roll. Den väggfasta telefonen blev viktig för tidsbokning och andra meddelanden mellan den äldre vård- eller omsorgstagaren och hemvårdaren. Telefonen blev naturligtvis också en trygghet för de gamla om de skulle komma i akut behov av hjälp, men den säkerheten och övervakningen tillkom framför allt de passiva larmen som kunde installeras för att kontrollera den äldre personens rörelser eller aktiviteter i hemmet. Om ingen spolat i toaletten på ett dygn kunde det finnas anledning för äldreomsorgen att ta reda på varför. Vid sidan av de passiva larmen började aktiva larm – trygghetslarm – att utvecklas i början av 1970-talet. Trygghetslarmen, som idag är en välkänd teknik inom äldreomsorgen, aktiveras av den hjälpbehövande själv genom att han eller hon bär det på sig kring handleden eller i form av ett halsband.

Trygghetslarmen som prövades första gången 1973 finns idag spridda över hela landet. Studier av införandet av trygghetslarmen visar att de faktiskt bidrog till omformuleringen av dåtidens omsorgsideologi och blev det första steget bort från ålderdomshemmen och sjukhemmen.

Den här utvecklingen har fortsatt fram till idag. Kraven på utbildning för att få anställning inom hemtjänsten har ökat, arbetet har blivit mer differentierat och prissatt. Teknikanvändningen har ökat och förekommer i mycket större omfattning. Idag används avancerad teknik i form av bärbara datorer och mobiltelefoner, datoriserade trygghetslarmssystem och elektroniska journaler, mikrovågsugnar och matvärmare, hemhandling via internet, televisionsbaserade informationssystem, kodifierade lås och olika typer av utrustning för hembaserad sjukvård och uppkoppling till lasarettet. Trygghetslarmen var förstås en tillämpning utvecklad ur telefontekniken och organiserades via en central mottagning, vanligtvis receptionen på servicehus eller senare genom mobiltelefoner, burna av tjänstgörande vårdbiträden. Den teknik som förekommer inom dagens sjukvård och äldreomsorg är inte enbart ett överspill av tillämpningar från generell teknikutveckling. Äldreomsorg och hemsjukvård har blivit en egen målgrupp för utveckling och formgivning.

De mest extrema och tabubelagda tillämpningarna är inte problemet. Dessa är lätta att avfärda och fungerar framför allt som visioner snarare än konkretiseringar. Om inte annat förblir de oanvända om de blir installerade. Hit hör till exempel kulturella tabun som förekommer i andra kulturer men inte i vår egen. Övervakningsteknik tillhör sådant som brukar skilja sig mellan olika kulturer. Installeringen av automatisk kontroll av urinprover med automatisk överföring av information till vårdcentralen stöter på patrull i vår kultur. De ludna datorer som förekommer i Japan i form av hundar och katter och andra husdjur är andra exempel på tillämpningar som åtminstone för tillfället är svåra att ge till äldre anhöriga som ett komplement eller en ersättning för människor. Sådana tabun kan emellertid förändras med tiden, antingen genom att husdjur känns mer naturliga och mindre kravfyllda när vår tids singlar blir gamla eller genom att man ser andra använda dem och därmed minskar osäkerheten.

Annan tabubelagd teknik kan visa sig vara precis det många äldre uppskattar. Att se på TV utan att bli störd ger många äldre tillfälle till reflektion och eftertanke i lugn och ro och upplevs inte som övergivenhet, vilket många yngre släktingar kan tro. Att via studier av äldres teknikanvänding upptäcka deras behov av att skapa utrymme för sina existentiella funderingar är kanske det tydligaste beviset för hur teknik samspelar med de allra djupaste mänskliga behoven. Att tänka över sitt liv är ett behov hos äldre som det blir alltmer legitimt att tala om. För mig är det ett tydligt resultat av mina empiriska undersökningar.

Teknikens praktik

Sett i sitt sammanhang är tekniken i äldreomsorgen föremål för ett komplext och sofistikerat samspel mellan människor och miljöer. Både svenska och internationella studier av kontakterna mellan anhöriga och äldre visar att kommunikationen dem emellan är omfattande och regelbunden. Ofta tar man en kontakt med varandra varje dag eller flera gånger i veckan med hjälp av telefonen. Bland dem som nu går i pen-sion är den teknikuppsättning de har tillgång till bredare och man använder både telefoner och internet för att hålla kontakten. Det senare är vanligare om avstånden är större. Kontakterna med barnbarnen underlättas om man använder ett gemensamt medium. Skillnaderna mellan äldre beträffande ekonomiska möjligheter, kompetens och backup är olika på samma sätt som för andra åldersgrupper. Till detta kommer förväntningarna från den närmaste omgivningen.

Det beroendeförhållande som uppstår till vårdgivare vare sig man bor på institution eller får hemtjänst eller hemsjukvård påverkar i hög grad äldres inställning till teknik. Framgången vid införandet av så kallade Handla hemma-terminaler både i Sverige och i Finland visade sig vara starkt beroende av attityden till ny teknik hos vårdbiträdet. Om hon var positivt inställd till att använda den nya tekniken blev den äldre omsorgstagaren också positivt inställd.

Äldres vana att använda vissa typer av teknik påverkar också deras beredskap att ta den till sig. Trygghetslarmen är ett exempel på en teknik som, tack vare att de i hög grad fungerar som en telefon, var oproblematiska att införa. Andra teknikdrivna tillämpningar som automatiska medicingivare visade sig vara svårare att införa.

Viss teknik används inte alls därför att den är alltför komplicerad, till exempel många av de bärbara datorer som hemtjänsten blir tilldelade. Att koppla upp sig, skriva in anteckningar enligt ett strömlinjeformat system upplevs av många som tidsödande. Detsamma kan gälla hemhandling via dator vilket ibland kan gå snabbare om vårdbiträdet gör inköpen direkt i butiken.

Design på äldres villkor

Dessa exempel visar att tekniken kan fungera både som en lösning och som en begränsning. Generellt är tekniken sällan substituerande. Den ersätter inte människor om det inte handlar om begränsade hjälpmedel som till exempel en lättanvänd burköppnare för den som har svaga fingrar. Särskilt inte i verksamheter som äldreomsorg där det ofta är fråga om behov av korta omedelbara kontakter som kan vara svåra att förutsäga eller planera rationellt på förhand. Tekniken fungerar istället framför allt som ett komplement och bidrar till att göra verksamheter mera flexibla i tid och rum. Teknikens roll är i det avseendet djupt rotad i det sätt varpå yngre och äldre håller kontakt med varandra i dagens samhälle.

Den felande länken när man ska bedöma om en ny teknik passar äldre människor är ofta bristande kunskap om den eller om dem som ska använda tekniken, det sociala sammanhang där tekniken ska implementeras. Dessutom är äldres eget deltagande i designprocessen sällsynt. Sammantaget bidrar detta till en fortsatt teknikdriven utveckling. Tekniska idéer finns det många och teknik som fungerar finns också – konsten är att förena dessa två. För att undvika fallgropar och vara säker på att man löser rätt problem kan man ställa följande frågor när en ny teknisk lösning kommer på tal: Vilka lösningar talar vi om? Vilka är användarna? Vad vill vi förändra? Vilka resultat förväntar vi oss?

Dessa frågor är till synes enkla men mycket effektiva för att undvika teknikdrivna lösningar som inte främjar mänsklig kontakt eller bidrar till äldres livskvalitet. Det säkraste sättet är också det enklaste: Gå till de äldre själva. Fråga dem. Ställ dina egna föreställningar om äldre och teknik åt sidan.

Referenser

Cowgill, Donald & Holmes Lowell D (1974) Ageing and Modernization: A Revision of the Theory. I Gubrium J.F (ed): Later Life: Communities and Environmental Policy. Springfield.

Gaunt, David (1991) Det förlorade paradiset eller paradisets förlorare – gamlingars status i olika kulturer. Socialmedicinsk tidskrift 68: 2-3 s. 78–83.

Johansson, Lennart (2004) Vägval för den svenska modellen i Tidskriften Äldrecentrum, nr 1, sid 24–25.

LaTour, Bruno (1998) Artefakternas återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: nernius & Santérius förlag.

Odén, Birgitta, Svalborg, Alvar & Tornstam, Lars (1993) Att åldras i Sverige. Natur och Kultur förlag.

SCB, Statistiska Centralbyrån (1993) Pensionärer 1980–1989; Levnadsförhållanden. Rapport nr 81. Stockholm.

Szebehely, Marta (2003) (red) Hemhjälp i Norden – illustrationer och reflektioner. Studentlitteratur.

Woolgar, Steve (1994) Opublicerat inledningsanförande vid konferensen ”Pensers Les Usages” arrangerad av franska Telecom i Bourdeaux.

Östlund, Britt (1995) Gammal är äldst. En studie av teknik i äldre människors liv. Linköping Studies in Arts and Sciences No 129. Institutionen för Tema, Linköpings Universitet.

Östlund, Britt (1999) Vidgar IT gapet mellan generationerna? I Amnå, Erik (red) IT i demokratins tjänst. Statens Offentliga Utredningar 1999:117, sid 157–182.

Artikelförf. är fil.dr och knuten till Tema Äldre och åldrande vid Linköpings universitet. Hon inne-har Lisa Meitner-professuren ht 2004 vid Institutionen för designvetenskaper vid Lunds tekniska högskola.