Vetenskapsteori som praktik

Bengt Kristensson Uggla: En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik, Studentlitteratur 2019, 421 s.
Bengt Kristensson Uggla: En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik, Studentlitteratur 2019, 421 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LAPO LAPPIN

Hur inleder man en introduktionsbok till vetenskapsteori? Kanske med en genomgång av stora vetenskapsteoretiska frågor, som exempelvis induktionsproblemet eller kommensurabilitet mellan vetenskapliga paradigm. Alternativt kan man introducera de olika möjliga filosofiska positionerna, ett smörgåsbord av abstrakta boxar: realism och antirealism, verifikationism och falsifikationism. Eller så kan man bränna igenom några av ämnets stora figurer: Popper, Hempel, Feyerabend …

I vilket fall, är det inte så Bengt Kristensson Ugglas En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik börjar. Den börjar snarare år 1492, när tre fartyg lämnade hamnen i spanska Palos de la Frontera. Vid rodret på det största fartyget stod Christofer Columbus, en ligurisk handelsman med stora ambitioner. The rest is history: en historia som emblematiskt visar hur kallsinnad vetenskaplighet triumferar över medeltidens vidskepelser.

Eller tvärtom, som det visar sig. Columbus var närmast obildad och kunde knappt skriva eller räkna. Myten om geniet Columbus, som räknade ut att jorden egentligen var rund och därmed vederlade de korkade medeltidsmänniskorna är en efterhandskonstruktion från 1800-talet. Så vad har mytbildningarna om Columbus resor och upptäckter att göra med vetenskap? Väldigt lite, egentligen. Mycket mindre än det populära narrativet vill få en att tro. Sett från ett annat håll, däremot, finns det många lärdomar att dra från historien om Columbus, som utgör en språngbräda för Kristensson Ugglas resonemang.

Den första lärdomen är vikten av den historiska kontexten för den moderna vetenskapens framväxt. Vikten av begreppet ”upptäckt”, som ligger i kärnan av Columbus resor till den nya världen, kommer att spela en avgörande roll i övergången från aristotelisk till ”modern” vetenskap. I det aristoteliska paradigmet skulle vetenskapen härleda nya vetenskapliga slutsatser ur redan säkrad kunskap genom logiska slutledningar. I motsats till detta var renässansens tidsanda inställd på att ta sig ut i världen, att upptäcka nya världar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Den andra lärdomen är mytbildningarnas oundvikliga lockelse. Som berättelsen om den geniale Columbus och de korkade medeltidsmänniskorna visar, är dessa enkla berättelser lätta att falla för. De erbjuder en genväg – ofta en ideologiskt gynnsam sådan – genom historiens komplexa tvister. Kristensson Uggla plockar därför isär den vetenskapliga självbildens många anakronismer, genom att jaga vetenskapens förflutna genom historiska tunnlar. Hans upptäcktsresa belyser vetenskapens bakgrund: de kulturella, ekonomiska, politiska, historiska, lingvistiska samt i synnerhet religiösa och teologiska aspekterna. Det är just detta slags bakgrund som brukar glömmas i bort vetenskapsteorin, men den är, som Kristensson Uggla hävdar, icke desto mindre nödvändig.

Utöver de uppenbara historiska bristerna i vetenskapsteorin, identifierar Kristensson Uggla fyra olika ”lakuner”. Den första är en institutionell lakun: en brist på förståelse för de samhälleliga institutionerna och organisationsverkligheterna som möjliggör vetenskapen. Den andra är en ekonomisk lakun: vi låtsas inte om pengar när vi pratar om vetenskapen, trots att det är uppenbart att pengar spelar en avgörande roll. Principen follow the money gäller i högsta grad inom vetenskapen: forskare letar knappt längre efter finansiering som kan stödja deras projekt utan anpassar sitt projekt och forskningsområde efter det som mest sannolikt kan få finansiering. Lakun nummer tre är politisk: sedan 1800-talet har vetenskapens öde varit nationalstatens öde. Världen och vetenskapen, däremot, blir alltmer globaliserade, men trots detta lever forskningen kvar i det som författaren kallar för ”kognitiv nationalism”, en envishet i att reflektera över vetenskapen i nationella termer. Den sista lakunen är teknologisk: det finns en tendens att underskatta teknologins påverkan på vetenskapen, en tendens som förvärras av vetenskapsteorins skarpa indelning mellan praktik och teori.

Den sistnämnda poängen går direkt till sakens kärna. Boken borde på intet sätt ses som ett slags grundarbete, eller preludium, till ”riktig” vetenskapsteori, förstått som en filosofisk lek med ”abstrakta boxar”. Kristensson Ugglas budskap är snarare det rakt motsatta. Vetenskapen är just inget annat än denna ”bakgrund”. Det finns ingen självständig entitet som är vetenskapens sanna väsen: vetenskapen är bara summan av vetenskapliga praktiker, som förverkligas av män och kvinnor av kött och blod i sina laboratorier, arbetsrum och konferenssalar, i tidskrifter och vid presskonferenser.

Som avslutning kan man lyfta fram funderingen om huruvida Kristensson Uggla alltid lever som han lär. Trots den annars nyanserade och bevandrade historieskrivningen, framhäver ibland författaren schablonbilder av det slag som han så ivrigt kritiserar: den djupa vattendelaren som uppstår mellan öst- och västkyrkan efter 1054, de giriga guldtörstiga korsriddarna som plundrar Bysans, en smått förbluffande karakterisering av den skolastiska världsbilden som ”förnuftsskeptisk”. Det är också synd att Kristensson Uggla anammar en historieskrivning (ursprungligen från Sigmund Freud) där den kopernikanska revolutionen, då jorden inte längre ansågs stå i solsystemets centrum, blir synonymt med en nedvärdering av människan. Historien som de samtida källorna berättar är snarare den motsatta: den innebar ett upphöjande, jorden fick för första gången dansa bland de ädla stjärnorna. Mittpunkten i det aristoteliska kosmos var där de grövsta ämnena klumpades ihop, en dunkel region präglat av bortvittrande och förfall, i kontrast till stjärnornas kristallina himlar, badade i oändligt ljus och harmoniska klanger. (Att associera mittpunkten med ett högre värde förefaller ännu mer absurt då kosmos mittpunkt under medeltiden ansågs vara helvetet). I det stora hela, däremot, är dessa endast skönhetsfel, som snarare bevisar än vederlägger Kristensson Ugglas teser: historiens oerhörda komplexitet, förförelsen i enkla myter och vikten av akademisk kollegialitet.

Lapo Lappin är fil. stud. vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 52–53.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Bengt Kristensson Uggla: En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik, Studentlitteratur 2019, 421 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LAPO LAPPIN

Hur inleder man en introduktionsbok till vetenskapsteori? Kanske med en genomgång av stora vetenskapsteoretiska frågor, som exempelvis induktionsproblemet eller kommensurabilitet mellan vetenskapliga paradigm. Alternativt kan man introducera de olika möjliga filosofiska positionerna, ett smörgåsbord av abstrakta boxar: realism och antirealism, verifikationism och falsifikationism. Eller så kan man bränna igenom några av ämnets stora figurer: Popper, Hempel, Feyerabend …

I vilket fall, är det inte så Bengt Kristensson Ugglas En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik börjar. Den börjar snarare år 1492, när tre fartyg lämnade hamnen i spanska Palos de la Frontera. Vid rodret på det största fartyget stod Christofer Columbus, en ligurisk handelsman med stora ambitioner. The rest is history: en historia som emblematiskt visar hur kallsinnad vetenskaplighet triumferar över medeltidens vidskepelser.

Eller tvärtom, som det visar sig. Columbus var närmast obildad och kunde knappt skriva eller räkna. Myten om geniet Columbus, som räknade ut att jorden egentligen var rund och därmed vederlade de korkade medeltidsmänniskorna är en efterhandskonstruktion från 1800-talet. Så vad har mytbildningarna om Columbus resor och upptäckter att göra med vetenskap? Väldigt lite, egentligen. Mycket mindre än det populära narrativet vill få en att tro. Sett från ett annat håll, däremot, finns det många lärdomar att dra från historien om Columbus, som utgör en språngbräda för Kristensson Ugglas resonemang.

Den första lärdomen är vikten av den historiska kontexten för den moderna vetenskapens framväxt. Vikten av begreppet ”upptäckt”, som ligger i kärnan av Columbus resor till den nya världen, kommer att spela en avgörande roll i övergången från aristotelisk till ”modern” vetenskap. I det aristoteliska paradigmet skulle vetenskapen härleda nya vetenskapliga slutsatser ur redan säkrad kunskap genom logiska slutledningar. I motsats till detta var renässansens tidsanda inställd på att ta sig ut i världen, att upptäcka nya världar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Den andra lärdomen är mytbildningarnas oundvikliga lockelse. Som berättelsen om den geniale Columbus och de korkade medeltidsmänniskorna visar, är dessa enkla berättelser lätta att falla för. De erbjuder en genväg – ofta en ideologiskt gynnsam sådan – genom historiens komplexa tvister. Kristensson Uggla plockar därför isär den vetenskapliga självbildens många anakronismer, genom att jaga vetenskapens förflutna genom historiska tunnlar. Hans upptäcktsresa belyser vetenskapens bakgrund: de kulturella, ekonomiska, politiska, historiska, lingvistiska samt i synnerhet religiösa och teologiska aspekterna. Det är just detta slags bakgrund som brukar glömmas i bort vetenskapsteorin, men den är, som Kristensson Uggla hävdar, icke desto mindre nödvändig.

Utöver de uppenbara historiska bristerna i vetenskapsteorin, identifierar Kristensson Uggla fyra olika ”lakuner”. Den första är en institutionell lakun: en brist på förståelse för de samhälleliga institutionerna och organisationsverkligheterna som möjliggör vetenskapen. Den andra är en ekonomisk lakun: vi låtsas inte om pengar när vi pratar om vetenskapen, trots att det är uppenbart att pengar spelar en avgörande roll. Principen follow the money gäller i högsta grad inom vetenskapen: forskare letar knappt längre efter finansiering som kan stödja deras projekt utan anpassar sitt projekt och forskningsområde efter det som mest sannolikt kan få finansiering. Lakun nummer tre är politisk: sedan 1800-talet har vetenskapens öde varit nationalstatens öde. Världen och vetenskapen, däremot, blir alltmer globaliserade, men trots detta lever forskningen kvar i det som författaren kallar för ”kognitiv nationalism”, en envishet i att reflektera över vetenskapen i nationella termer. Den sista lakunen är teknologisk: det finns en tendens att underskatta teknologins påverkan på vetenskapen, en tendens som förvärras av vetenskapsteorins skarpa indelning mellan praktik och teori.

Den sistnämnda poängen går direkt till sakens kärna. Boken borde på intet sätt ses som ett slags grundarbete, eller preludium, till ”riktig” vetenskapsteori, förstått som en filosofisk lek med ”abstrakta boxar”. Kristensson Ugglas budskap är snarare det rakt motsatta. Vetenskapen är just inget annat än denna ”bakgrund”. Det finns ingen självständig entitet som är vetenskapens sanna väsen: vetenskapen är bara summan av vetenskapliga praktiker, som förverkligas av män och kvinnor av kött och blod i sina laboratorier, arbetsrum och konferenssalar, i tidskrifter och vid presskonferenser.

Som avslutning kan man lyfta fram funderingen om huruvida Kristensson Uggla alltid lever som han lär. Trots den annars nyanserade och bevandrade historieskrivningen, framhäver ibland författaren schablonbilder av det slag som han så ivrigt kritiserar: den djupa vattendelaren som uppstår mellan öst- och västkyrkan efter 1054, de giriga guldtörstiga korsriddarna som plundrar Bysans, en smått förbluffande karakterisering av den skolastiska världsbilden som ”förnuftsskeptisk”. Det är också synd att Kristensson Uggla anammar en historieskrivning (ursprungligen från Sigmund Freud) där den kopernikanska revolutionen, då jorden inte längre ansågs stå i solsystemets centrum, blir synonymt med en nedvärdering av människan. Historien som de samtida källorna berättar är snarare den motsatta: den innebar ett upphöjande, jorden fick för första gången dansa bland de ädla stjärnorna. Mittpunkten i det aristoteliska kosmos var där de grövsta ämnena klumpades ihop, en dunkel region präglat av bortvittrande och förfall, i kontrast till stjärnornas kristallina himlar, badade i oändligt ljus och harmoniska klanger. (Att associera mittpunkten med ett högre värde förefaller ännu mer absurt då kosmos mittpunkt under medeltiden ansågs vara helvetet). I det stora hela, däremot, är dessa endast skönhetsfel, som snarare bevisar än vederlägger Kristensson Ugglas teser: historiens oerhörda komplexitet, förförelsen i enkla myter och vikten av akademisk kollegialitet.

Lapo Lappin är fil. stud. vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 52–53.