Vilken är Guds tid? Barmhärtigheten i Franciskus pontifikat

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANTONIO SPADARO

Tio år efter valet av påven Franciskus passar det bra att återvända till en av grundpelarna i hans pontifikat: barmhärtigheten (se till exempel samtalsboken med Andrea Tornielli, Guds namn är barmhärtighet, som finns på flera språk). Den kan man identifiera som ”Guds namn”, men också som Guds ”tid”.

Att barmhärtigheten är en pelare förstår man först och främst av att påven Franciskus den 13 mars 2015 på den fjärde söndagen i fastan, och den andra årsdagen som påve, tillkännagav ”ett extraordinärt jubelår med Guds barmhärtighet i centrum” inför dem som samlats för att fira en botgöringsliturgi. Följande lördag den 11 april, kvällen före den andra påsksöndagen, känd som ”den gudomliga barmhärtighetens söndag”, utropade påven jubelåret med bullan Misericordiae vultus, som liksom alla påvens texter finns tillgänglig på www.vatican.va.

”Super misericordia et infinita patientia …”

”Se, det här är jag: en syndare som Herren har låtit sin blick falla på.” Så sade påven Franciskus när han blev ställd inför att acceptera att väljas till påve. Det berättade han i en intervju med La Civiltà Cattolica 2013. [Antonio Spadaros intervju publicerades även i Signum 6/2013 i översättning av Anders Piltz, vilken används nedan, red. anm.]. Han definierar sig som en syndare som har blivit bemött med barmhärtighet. Han viskade (i samma intervju) meningen på latin som han uttalade efter valet: ”Peccator sum, sed super misericordia et infinita patientia Domini nostri Iesu Christi confisus et in spiritu penitentiae accepto.” ”Jag är en syndare”, säger påven tydligt.

Detta borde leda honom till att se på sig själv med misstro. Och ändå är det inte så, eftersom hans svar var: ”Jag accepterar”. Det enda hans beslut grundar sig på är tillit ”till vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet och oändliga tålamod”. Han accepterade pontifikatet i en ”anda av botgöring”.

Om Bergoglio inte hade förtröstat på barmhärtigheten (super misericordia …), skulle han inte ha accepterat valet. Hans ord är kraftfulla, inte ”fromma” eller ytliga. Och det finns många vittnesmål om att barmhärtighet är nyckelordet. Bara under 2013, det vill säga de första nio månaderna av pontifikatet, använde påven ordet omkring 200 gånger i sina anföranden. Först i mässan i församlingskyrkan Sant’Anna i Vatikanen, den 17 mars 2013: ”Jesu budskap är detta: barmhärtighet. Enligt mig, och jag säger det med ödmjukhet, är det Herrens mest kraftfulla budskap: barmhärtigheten.”

Det är viktigt att minnas att i Nya testamentet är bönen om barmhärtighet en sann trosbekännelse: ”Herre, förbarma dig över min son.” (Matt 17:15). Det är precis vad Bergoglio vill göra: bekänna sin tro.

Barmhärtigheten kräver verb och inte substantiv

Jorge Mario Bergoglios biskopsmotto är Miserando atque eligendo, ”genom att visa barmhärtighet och utvälja”. Han sade under intervjun 2013 att ”det har jag alltid uppfattat som mycket träffande i mitt fall”. Mottot är hämtat från den helige Beda Venerabilis, som kommenterar den evangeliska berättelsen om Matteus kallelse. Han skriver: ”Jesus såg publikanen, och eftersom han betraktade honom med barmhärtighetens blick och utvalde honom, sade han: Följ mig.” Och Franciskus tillägger: ”Det latinska gerundiet miserando är för mig oöversättbart både på italienska och spanska. Jag vill översätta det med ett annat gerundium som inte finns: misericordiando, ’barmhärtigandes’.”

För påven Franciskus behöver barmhärtigheten ett språk som inte finns, och det stimulerar hans språkliga kreativitet. Vi vet att Bergoglio är väldigt kreativ språkligt, både på italienska och spanska. Här förvandlar han ett substantiv (barmhärtighet) till ett verb (barmhärtiga sig), i form av ett gerundium (barmhärtigandes).

I allmänhet föredrar påven verb framför substantiv. Substantiv hänvisar till ”ämnet” och har ett objekts värde, ett bestämt faktum. Ett verb, å andra sidan, indikerar tid i rörelse, handling, dynamik; med ett ord, erfarenhet. Därför vill påven Franciskus med denna enkla språkliga förvrängning betona att barmhärtigheten måste förlora sin fixering i en ”handling”, och vara en dynamisk ”process”. Inte ergon, utan energheia, energi. Processen och energin utvecklas i tiden.

Inte rummet för en gest, utan tiden för ett möte

Barmhärtighet är en energi som utvecklas över tiden mer än i rummet. Den startar processer, snarare än att vara ett isolerat och definierat faktum, inneslutet i sig själv. Tiden är större än rummet, därför att i tiden finns det en utvecklingsprocess, en tillväxt.

Allt detta har sina rötter i Bergoglios personliga erfarenhet. Den helige Bedas predikan som jag citerade återges i Timmarnas liturgi på aposteln Matteus högtid. Just denna dag, den 21 september 1953, hade den unge Jorge Mario en enastående upplevelse. Han skulle bege sig på en studentutflykt över dagen, som invigning på våren i den södra hemisfären. Men utan att riktigt veta varför, går han till sin församlingskyrka San José de Flores, där han för första gången möter fader Duarte, en präst som gjorde stort intryck på honom. Prästen sitter i den sista biktstolen till vänster, vänd mot altaret, och han känner sig dragen att bikta sig.

I det ögonblicket händer ”något”. Den unge Jorge Mario förnimmer kallelsen till prästämbetet: ”En märklig sak hände mig under bikten, jag vet inte exakt vad, men den förändrade mitt liv. Jag skulle säga att jag lät mig överraskas.” Han minns detta ögonblick: ”Det var en överraskning, en andlig upplevelse: förundran att möta någon som väntar på dig. Från det ögonblicket är Gud för mig den som ’kommer före’. Du letar efter Honom, men Han hittar dig först. Du vill möta honom, men Han kommer dig till mötes” (Sergio Rubin och Francesca Ambrogetti: Påven Franciskus – samtal med Jorge Bergoglio. Catholica 2013).

Påven associerar detta ögonblick med en upplevelse av Guds barmhärtighet, som efter det alltid kommer att följa honom. Fyra år går innan han träder in i seminariet, men då fattades beslutet. Barmhärtigheten är därför för Bergoglio Guds konkreta förmåga att förutse dig, att vänta på dig innan du bestämmer dig för att möta honom. Den gudomliga barmhärtighetens tidsmässiga dimension är att förutse. Barmhärtigheten är helt enkelt inte förlåtelse för något du har gjort ”först”, utan en inställning oberoende av detta.

Misericordiae vultus, barmhärtighetens ansikte, är Han som väntar på dig. Faderns ansikte, i den evangeliska liknelsen, som intensivt söker den förlorade sonens återkomst vid horisonten. Hans väntan föregår sonens återkomst. Här ser man hur tiden är barmhärtighetens dimension, inte bara ”rummet” i betydelsen närhet.

Naturligtvis är den som är barmhärtig ”nära”, rumsligt nära, den behövande. Men inte bara det. Fadern är ”barmhärtig”, eftersom han ”[r]edan på långt håll, fick […] syn på honom”, läser vi i evangeliets liknelse (Luk 15:11–32). Det är en närhet som blir fysisk, men först upplever fadern mötets tidsliga spänning. Omfamningen sker redan före mötet, förlåtelsen och ångern.

För Bergoglio är därför barmhärtighetens närhet framför allt frukten av en Gud som väntar. Denna dimension av väntan i Bergoglios sätt att tolka barmhärtighet, belyser även ”tålamodet” i denna väntan (se Angelus 9 juni 2013). I sin predikan den 2:a påsksöndagen 2013, då man läser liknelsen om den barmhärtige fadern, sade påven: ”Och fadern? Hade han glömt sin son? Aldrig. Han är där, han ser honom på långt håll, han väntade varje dag, varje ögonblick.” Tiden utspelar sig i det förflutna, i nuet och framtiden. Barmhärtigheten har för Bergoglio en inverkan på alla dessa tre tidsdimensioner, och den utvecklar och berör männi­skans existens på ett omfattande sätt. Låt oss nu försöka förstå hur.

Barmhärtigheten och det förflutna: glömma det onda

Påvens ord den 28 juli 2013, under presskonferensen på hemresan från Brasilien, är särskilt slående: ”Jag ser att personer många gånger […] söker ’synder begångna i ungdomen’, för att publicera dem […] Men om en person, en lekman, präst eller en nunna, har begått en synd och sedan omvänt sig, har Herren förlåtit dem, och när Herren förlåter, glömmer Han. Detta är viktigt för vårt liv. När vi går till bikt och ärligt säger: ’Jag har syndat i detta’, glömmer Herren. Och vi har inte rätt att inte glömma, därför att då är risken att Herren inte glömmer våra synder. Detta är viktigt: denna syndens teologi. Jag tänker ofta på Petrus: han begick en av de värsta synderna, när han förnekade Kristus, och med denna synd valdes han till påve. Vi måste reflektera över detta.”

Redan i dessa ord känner vi att barmhärtigheten sträcker sig över tiden och tar form i dåtid, nutid och framtid. Här förstår vi särskilt värdet av barmhärtigheten i det förflutna: i att glömma det onda. ”Herren glömmer och vi har inte rätten att inte glömma.” Detta är barmhärtighet: att glömma det onda.

Men Guds glömska är inte en glömska som genererar ett lugn i den troendes själ. Det är insikten att Gud redan fanns där under vårt avstånd i det förflutna, som den förlorade sonen. Med Hans närvaro ändras innebörden i vårt syndiga förflutna. Detta är i grunden omvändelse för Franciskus: att inte glömma att du är en syndare, utan att veta att du var älskad då, och sedan dess, vilket ger en annan mening åt ditt förflutna.

Tidsprocessen i klassisk fysik rör sig i en riktning av dåtid–nutid–framtid. I omvändelsens dynamik är tidslinjens riktning inte den fysiska, utan sinnets riktning. Minnet bör inte betraktas som en oföränderlig transkription. Det förflutna är inte fixerat för alltid, omvändelsen kan förändra innebörden av det som har upplevts. Att omvända sig innebär att omvärdera det förflutna som en premiss för en ny framtid.

Detta är barmhärtighetens kraft. Den agerar på det förflutna med fokus på en framtid befriad från syndens och ondskans laster.

Barmhärtigheten i nuet: brådskan att rädda liv

Om barmhärtigheten kräver att man glömmer det onda i det förflutna och ger erfarenheterna en mening, så kräver barmhärtigheten i nuet en förändring i intellektet, det vill säga i sättet att tänka och se på världen – en ny ”logik”.

I en av pontifikatets mest ”grundande” predikningar, under mässan med de nya kardinalerna den 15 februari 2015, talade påven om denna ”logik”: ”Jesus revolutionerar samvetena i Bergspredikan (se Matt 5), genom att öppna nya horisonter för mänskligheten och avslöja Guds logik, kärlekens logik, som inte grundar sig på rädsla utan på frihet.”

Påven fortsätter sedan i samma predikan med att beskriva tankens och trons logik: rädslan att förlora de frälsta och önskan att rädda de förlorade.

”Även i dag händer det ibland att vi befinner oss i skärningspunkten mellan dessa två logiker: de skriftlärdas, att marginalisera faran genom att förflytta den infekterade personen; och Guds logik som med sin barmhärtighet, omfamnar och välkomnar genom att återintegrera och förvandla ondska till gott, fördömelse till frälsning och uteslutning till förkunnelse. Dessa två logiker löper genom kyrkans historia: att marginalisera och återintegrera.” Här och nu ber barmhärtigheten om att brådskande rädda de förlorade, att prioritera denna logik. Med Kristus som förebild.

I intervjun med La Civiltà Cattolica 2013 sade Franciskus: ”Kyrkans tjänare ska främst av allt vara barmhärtighetens tjänare.” Evangeliets tjänare som ”tvättar, plåstrar om och bär sin nästa”. ”Jag ser tydligt”, sade påven, ”att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela såren, hela såren … Och börja nedifrån.”

Kopplingen mellan barmhärtighet och helande är uppenbar: Jesus ”förstod det mänskliga eländet, visade Guds barmhärtiga ansikte och böjde sig ner för att läka kropp och själ. Det här är Jesus. Hans hjärta ser oss alla, och ser våra sjukdomar”, sade Franciskus i en predikan på palmsöndagen den 24 mars 2013.

Det är viktigt att betona att denna räddning inte anser att de ”sårade” helt saknar reaktionsförmåga, som om de helt enkelt vore döende.

För påven ”kan en sjuk person inte botas om vi inte utgår från det som är friskt i honom” (J. M. Bergoglio: I människans hjärta. Utopi och engagemang, Bompiani, 2013). Det betyder att man måste börja från det positiva, från de tillgängliga resurserna, från den öppning som inte har påverkats, från det friska som inte obotligt undergrävts.

Påven minns att han ofta före inträdet i seminariet var allvarligt sjuk, och vid 21 års ålder dog han nästan av en lunginfektion. Man var tvungen att operera bort den övre delen av höger lunga. Jag tror att detta på något sätt har satt sitt märke på Franciskus djupt mänskliga känslighet och andlighet.

Barmhärtigheten och framtiden: helandets tålamod

En fråga som påven ställde på ett uppriktigt sätt under vår intervju 2013 för La Civiltà Cattolica var frågan om hur vi behandlar Guds folk. Det är en central fråga, som han kanske ställer sig själv dagligen.

Verbet ”behandla” bör kanske även läsas i betydelsen ”bota”, inom ramen för ett ”fältsjukhus”. ”Behandlingen” kräver tid, den tar tid, och öppnar för en helande process. En behandling är inte mirakulöst omedelbar. Barmhärtigheten behöver tid, en spänning mot framtiden. Utan den är den meningslös. Man måste förbli öppen för en process av progressiva förbättringar. Alla stela hinder som blockerar vägen för förbättringen är en anstöt mot Guds barmhärtighet.

Guds tid är därför barmhärtighet, hans ”barmhärtigande”. Det är en process med vissa specifika former. Tre grundläggande former som påvens undervisning ofta återkommer till är omfamningen, empatin och trösten.

Omfamningen

Den första formen är kopplad till den fysiska kontakten i behandlingen. Under sitt besök vid sjukhuset i São Francisco de Assis na Providência i Brasilien den 24 juli 2013 såg man påven omfamna de före detta drogmissbrukarna, och han sade: ”Omfamna! Vi behöver alla lära oss att omfamna de behövande som den helige Franciskus gjorde.” För att knacka på hjärtats port behöver man ha ”bara” händer, utan filter, som berör vid köttet.

Den fysiska dimensionen är inte underordnad för påven Franciskus, som en ren fråga om ”stil”, utan den är en del av förmedlingen av inkarnationens kraftfulla budskap.

När hans gode vän fader Pepe Di Paola intervjuade honom för La Cárcova News, sade påven Franciskus: ”Du kan älska en person, men om du inte skakar hennes hand, eller ger henne en kram, är det inte kärlek […] Virtuell kärlek finns inte. En virtuell kärleksförklaring existerar inte. Sann kärlek kräver fysisk, konkret kontakt. Låt oss sträva efter det väsentliga – och det väsentliga i livet är detta.” (Intervjun finns även på italienska, publicerad i L’Osservatore Romano den 10 mars 2015.)

Denna omfamning är inte bara psykologisk-affektiv utan Kristi mystiska närvaro. Franciskus svarade lekmannagemenskapen ”Gemenskap i kristet liv” (CVX, i Sverige GKL) den 30 april 2015, med orden: ”Vi tjänar en Gud som är sårad av kärlek. Guds händer är sårade av kärlek. […] Om du närmar dig och berör mänsklighetens sår – detta är katolsk lära – rör du den sårade Herren”. ”Inte av en slump”, sade han vid ett annat tillfälle, i predikan vid mässan för avlidna biskopar och kardinaler i november 2013, ”ville Jesus behålla såren i sina händer, så att vi kan känna hans barmhärtighet”. Kristi händer är en sårad läkares händer. Han räcker fram sina sårade händer så att vi kan beröra barmhärtigheten.

Det finns inget mer ”närvarande” än fysisk kontakt, omfamningen, som är här och nu, barmhärtighetens hic et nunc. Barmhärtigheten har en fysisk dimension som är väsentlig och som kräver deltagande. Det finns ingen barmhärtighet utan beröring.

Empatin

I Korea talade påven till Asiens biskopar vid Haemisanktuariet, den 17 augusti 2014. Ett mycket viktigt anförande, där han föreslog en ”mångsidig och kreativ kyrka, i vittnesbörd, dialog och öppenhet mot alla”. ”Men dialogen är omöjlig – betonade påven – om vi inte har förmågan att med empati öppna sinnet och hjärtat, och uppriktigt acceptera dem vi talar till.” Nyckelordet här är ”empati”.

Den klassiska tragedin vill att betraktaren ska uppleva en djup empati med hjältens öde. Betraktaren ”ställer sig i den andres skor” och förnimmer hans känslor. Den humanistiska traditionen grundar sig på förmågan till empati. Det betyder att männi­skan inte är instängd i sig själv och självrefererande utan radikalt öppen för den andra.

Vad är empati för Franciskus? Han har fritt uttryckt det: ”Det är uppmärksamhet, och i uppmärksamheten vägleder den heliga Anden oss.” Därför är det inte bara en psykologisk attityd, utan den är även djupt andlig. Han förklarar att utmaningen består i ”att inte begränsa oss till att lyssna på orden som andra uttalar, utan att förstå den outtalade kommunikationen av deras erfarenheter, förhoppningar, ambitioner, deras svårigheter och vad som är dem mest kärt”.

Franciskus åberopar alltså en andlig känslighet som går bortom ord och välformulerade tal. Empati är därför att erbjuda en annan person sin uppmärksamhet, att lägga sig själv, och sina egna bekymmer och personliga tankar åt sidan; att lyssna utan att utvärdera, fokuserad på att förstå den andra personens känslor och grundläggande behov.

Med sina ord gör påven det klart att dialog är viktigt, men det är inte tillräckligt; eller snarare, det är nödvändigt att fördjupa dialogens innebörd och modaliteter. Det räcker inte heller med enkel ”öppenhet”, utan det krävs välkomnande: ”Kom till mitt hem. Mitt hjärta välkomnar dig och vill lyssna på dig.” Denna förmåga till empati möjliggör en sann mänsklig dialog, där ord, idéer och frågor uppstår i insikten om broderskap och delad mänsklighet.

Trösten

I sin predikan vid vespern den andra påsksöndagen, då han tillkännagav Barmhärtighetens jubelår, sade Franciskus: ”Guds barmhärtighet har strömmat in i oss, gjort oss rättfärdiga, gett oss frid.” Denna känsliga insikt om Guds närvaro antar olika toner och affektiva nyanser. En av dem är ömhet: ”I dag finns ett behov av […] att vi vittnar om barmhärtigheten, Herrens ömhet, som värmer hjärtat. Herren är tröstens Herre, ömhetens Herre”, sade han i en mässa med seminarister, noviser och gudsvigda i juli 2013.

Påven tvekar inte att, särskilt när han talar fritt, uppehålla sig vid vikten av tröst. I ett spontant samtal med jesuiterna i Seoul den 15 augusti 2014, under sin apostoliska resa till Sydkorea, sade påven: ”Det finns ett ord som slår mig: tröst. […] Guds folk behöver tröstas, de måste få tröst. Jag tror att kyrkan för stunden är ett fältsjukhus. Guds folk ber om att bli tröstade. Det finns så många sår, så många sår som behöver tröst… Vi måste lyssna till Jesajas ord: ”Trösta, trösta mitt folk!”

”Det finns inga sår som inte kan tröstas av Guds kärlek”, hittar jag i en oredigerad anteckning från ett av hans anföranden. ”Det finns många sår i kyrkan. Sår som många gånger uppstår av att vi skadar oss själva, praktiserande katoliker och kyrkans tjänare. Tukta inte Guds folk längre! Trösta och älska Guds folk!”

Det är inte svårt att förnimma att påven Franciskus ser sitt ämbete som ett tröstens ämbete. Kyrkans själva uppdrag är ett tröstande uppdrag.

Trösten kommer från Gud och det är han som tröstar. Men just därför kan den ibland skapa rastlöshet, bekräftar påven. I Angelusbönen den 7 december 2014 sade han: ”Det är märkligt, men ibland är vi rädda för att tröstas, för att bli tröstade. Tvärtom känner vi oss säkrare i sorg och ödslighet. Vet ni varför? För i sorgen känner vi oss som huvudpersoner. Men i trösten är det den helige Ande som är huvudpersonen! Det är Han som tröstar oss, det är Han som ger oss modet att komma ut ur oss själva. Det är Han som leder oss till källan till all sann tröst, det vill säga sin Fader. Och detta är omvändelse. Snälla, låt er tröstas av Herren!”

När barmhärtigheten tar sin form i tröst genererar den rastlöshet, eftersom den undergräver egot från dess dominerande ställning som huvudperson. Och Franciskus bekräftade det under de allra första dagarna av sitt pontifikat, i en predikan i Sant’Anna församling i Vatikanen i mars 2013: ”Det är inte lätt att anförtro sig till Guds barmhärtighet, för det är en obegriplig avgrund.” Trösten är därför en viktig utmaning som berör själens djupaste ackord. När påven själv talar om decentralisering menar han även detta: att vara fri från sina känslor av sorg och ödeläggelse för att bli tröstad av Gud, och detta kanske är missionens största apostoliska utmaning, eftersom vi inte kan vara ”budbärare av Guds tröst om vi inte själva först upplever glädjen att vara tröstade och älskade av honom”, som han sade vid Angelusbönen den 7 december 2014.

”Barmhärtigheten förändrar världen”

Barmhärtigheten har för Franciskus en radikalt tidsmässig dimension. Denna ”vision” formar hans sätt att se på kyrkans betydelse som barmhärtighetens vittne, men även sättet att se på världen och verkligheten (se vidare Antonio Spadaro: ”La diplomatia di Francesco. La misericordia come processo politico” (Franciskus diplomati. Barmhärtighet som politisk process) i La Civiltà Cattolica 2016, s. 209–226). Guds barmhärtighet infogar sig i världens händelser: i samhället, grupper, familjer och personer.

I sin predikan den 1 januari 2016, på den 49:e Världsdagen för fred, reflekterade påven över tidens och historiens betydelse: ”En flod av elände, livnärd av synden, tycks motsäga tidens fullhet som Kristus förverkligat.” Och ändå, fortsatte Franciskus, med ett språng i sitt tal ”kan denna stora flod inte göra något mot det hav av barmhärtighet som översvämmar vår värld. Vi är alla kallade att sjunka ner i detta hav.”

Bilden av ett hav av barmhärtighet som svämmar över världen, och överväldigar eländets flod, är tankeväckande. Den stela leriga flodbädden som raderas av en skenande och ostoppbar översvämning av färskt källvatten.

Guds barmhärtiga närvaro kan förändra en tid av elände till ”tidens fullhet”. Detta är barmhärtighetens kraft: kraften att ändra de historiska processernas innebörd, upplösa slammet och överväldiga skräpet. Vid Angelusbönen den 17 mars 2013 sade påven: ”Barmhärtighet, detta ord förändrar allt. Det är det bästa vi kan höra: det förändrar världen.”

Översättning: Charlotta Smeds

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica den 18 mars 2023.

 

Antonio Spadaro är jesuitpater och chefredaktör för La Civiltà Cattolica.

Ur Signum nr 4/2023, s. 29–35.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANTONIO SPADARO

Tio år efter valet av påven Franciskus passar det bra att återvända till en av grundpelarna i hans pontifikat: barmhärtigheten (se till exempel samtalsboken med Andrea Tornielli, Guds namn är barmhärtighet, som finns på flera språk). Den kan man identifiera som ”Guds namn”, men också som Guds ”tid”.

Att barmhärtigheten är en pelare förstår man först och främst av att påven Franciskus den 13 mars 2015 på den fjärde söndagen i fastan, och den andra årsdagen som påve, tillkännagav ”ett extraordinärt jubelår med Guds barmhärtighet i centrum” inför dem som samlats för att fira en botgöringsliturgi. Följande lördag den 11 april, kvällen före den andra påsksöndagen, känd som ”den gudomliga barmhärtighetens söndag”, utropade påven jubelåret med bullan Misericordiae vultus, som liksom alla påvens texter finns tillgänglig på www.vatican.va.

”Super misericordia et infinita patientia …”

”Se, det här är jag: en syndare som Herren har låtit sin blick falla på.” Så sade påven Franciskus när han blev ställd inför att acceptera att väljas till påve. Det berättade han i en intervju med La Civiltà Cattolica 2013. [Antonio Spadaros intervju publicerades även i Signum 6/2013 i översättning av Anders Piltz, vilken används nedan, red. anm.]. Han definierar sig som en syndare som har blivit bemött med barmhärtighet. Han viskade (i samma intervju) meningen på latin som han uttalade efter valet: ”Peccator sum, sed super misericordia et infinita patientia Domini nostri Iesu Christi confisus et in spiritu penitentiae accepto.” ”Jag är en syndare”, säger påven tydligt.

Detta borde leda honom till att se på sig själv med misstro. Och ändå är det inte så, eftersom hans svar var: ”Jag accepterar”. Det enda hans beslut grundar sig på är tillit ”till vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet och oändliga tålamod”. Han accepterade pontifikatet i en ”anda av botgöring”.

Om Bergoglio inte hade förtröstat på barmhärtigheten (super misericordia …), skulle han inte ha accepterat valet. Hans ord är kraftfulla, inte ”fromma” eller ytliga. Och det finns många vittnesmål om att barmhärtighet är nyckelordet. Bara under 2013, det vill säga de första nio månaderna av pontifikatet, använde påven ordet omkring 200 gånger i sina anföranden. Först i mässan i församlingskyrkan Sant’Anna i Vatikanen, den 17 mars 2013: ”Jesu budskap är detta: barmhärtighet. Enligt mig, och jag säger det med ödmjukhet, är det Herrens mest kraftfulla budskap: barmhärtigheten.”

Det är viktigt att minnas att i Nya testamentet är bönen om barmhärtighet en sann trosbekännelse: ”Herre, förbarma dig över min son.” (Matt 17:15). Det är precis vad Bergoglio vill göra: bekänna sin tro.

Barmhärtigheten kräver verb och inte substantiv

Jorge Mario Bergoglios biskopsmotto är Miserando atque eligendo, ”genom att visa barmhärtighet och utvälja”. Han sade under intervjun 2013 att ”det har jag alltid uppfattat som mycket träffande i mitt fall”. Mottot är hämtat från den helige Beda Venerabilis, som kommenterar den evangeliska berättelsen om Matteus kallelse. Han skriver: ”Jesus såg publikanen, och eftersom han betraktade honom med barmhärtighetens blick och utvalde honom, sade han: Följ mig.” Och Franciskus tillägger: ”Det latinska gerundiet miserando är för mig oöversättbart både på italienska och spanska. Jag vill översätta det med ett annat gerundium som inte finns: misericordiando, ’barmhärtigandes’.”

För påven Franciskus behöver barmhärtigheten ett språk som inte finns, och det stimulerar hans språkliga kreativitet. Vi vet att Bergoglio är väldigt kreativ språkligt, både på italienska och spanska. Här förvandlar han ett substantiv (barmhärtighet) till ett verb (barmhärtiga sig), i form av ett gerundium (barmhärtigandes).

I allmänhet föredrar påven verb framför substantiv. Substantiv hänvisar till ”ämnet” och har ett objekts värde, ett bestämt faktum. Ett verb, å andra sidan, indikerar tid i rörelse, handling, dynamik; med ett ord, erfarenhet. Därför vill påven Franciskus med denna enkla språkliga förvrängning betona att barmhärtigheten måste förlora sin fixering i en ”handling”, och vara en dynamisk ”process”. Inte ergon, utan energheia, energi. Processen och energin utvecklas i tiden.

Inte rummet för en gest, utan tiden för ett möte

Barmhärtighet är en energi som utvecklas över tiden mer än i rummet. Den startar processer, snarare än att vara ett isolerat och definierat faktum, inneslutet i sig själv. Tiden är större än rummet, därför att i tiden finns det en utvecklingsprocess, en tillväxt.

Allt detta har sina rötter i Bergoglios personliga erfarenhet. Den helige Bedas predikan som jag citerade återges i Timmarnas liturgi på aposteln Matteus högtid. Just denna dag, den 21 september 1953, hade den unge Jorge Mario en enastående upplevelse. Han skulle bege sig på en studentutflykt över dagen, som invigning på våren i den södra hemisfären. Men utan att riktigt veta varför, går han till sin församlingskyrka San José de Flores, där han för första gången möter fader Duarte, en präst som gjorde stort intryck på honom. Prästen sitter i den sista biktstolen till vänster, vänd mot altaret, och han känner sig dragen att bikta sig.

I det ögonblicket händer ”något”. Den unge Jorge Mario förnimmer kallelsen till prästämbetet: ”En märklig sak hände mig under bikten, jag vet inte exakt vad, men den förändrade mitt liv. Jag skulle säga att jag lät mig överraskas.” Han minns detta ögonblick: ”Det var en överraskning, en andlig upplevelse: förundran att möta någon som väntar på dig. Från det ögonblicket är Gud för mig den som ’kommer före’. Du letar efter Honom, men Han hittar dig först. Du vill möta honom, men Han kommer dig till mötes” (Sergio Rubin och Francesca Ambrogetti: Påven Franciskus – samtal med Jorge Bergoglio. Catholica 2013).

Påven associerar detta ögonblick med en upplevelse av Guds barmhärtighet, som efter det alltid kommer att följa honom. Fyra år går innan han träder in i seminariet, men då fattades beslutet. Barmhärtigheten är därför för Bergoglio Guds konkreta förmåga att förutse dig, att vänta på dig innan du bestämmer dig för att möta honom. Den gudomliga barmhärtighetens tidsmässiga dimension är att förutse. Barmhärtigheten är helt enkelt inte förlåtelse för något du har gjort ”först”, utan en inställning oberoende av detta.

Misericordiae vultus, barmhärtighetens ansikte, är Han som väntar på dig. Faderns ansikte, i den evangeliska liknelsen, som intensivt söker den förlorade sonens återkomst vid horisonten. Hans väntan föregår sonens återkomst. Här ser man hur tiden är barmhärtighetens dimension, inte bara ”rummet” i betydelsen närhet.

Naturligtvis är den som är barmhärtig ”nära”, rumsligt nära, den behövande. Men inte bara det. Fadern är ”barmhärtig”, eftersom han ”[r]edan på långt håll, fick […] syn på honom”, läser vi i evangeliets liknelse (Luk 15:11–32). Det är en närhet som blir fysisk, men först upplever fadern mötets tidsliga spänning. Omfamningen sker redan före mötet, förlåtelsen och ångern.

För Bergoglio är därför barmhärtighetens närhet framför allt frukten av en Gud som väntar. Denna dimension av väntan i Bergoglios sätt att tolka barmhärtighet, belyser även ”tålamodet” i denna väntan (se Angelus 9 juni 2013). I sin predikan den 2:a påsksöndagen 2013, då man läser liknelsen om den barmhärtige fadern, sade påven: ”Och fadern? Hade han glömt sin son? Aldrig. Han är där, han ser honom på långt håll, han väntade varje dag, varje ögonblick.” Tiden utspelar sig i det förflutna, i nuet och framtiden. Barmhärtigheten har för Bergoglio en inverkan på alla dessa tre tidsdimensioner, och den utvecklar och berör männi­skans existens på ett omfattande sätt. Låt oss nu försöka förstå hur.

Barmhärtigheten och det förflutna: glömma det onda

Påvens ord den 28 juli 2013, under presskonferensen på hemresan från Brasilien, är särskilt slående: ”Jag ser att personer många gånger […] söker ’synder begångna i ungdomen’, för att publicera dem […] Men om en person, en lekman, präst eller en nunna, har begått en synd och sedan omvänt sig, har Herren förlåtit dem, och när Herren förlåter, glömmer Han. Detta är viktigt för vårt liv. När vi går till bikt och ärligt säger: ’Jag har syndat i detta’, glömmer Herren. Och vi har inte rätt att inte glömma, därför att då är risken att Herren inte glömmer våra synder. Detta är viktigt: denna syndens teologi. Jag tänker ofta på Petrus: han begick en av de värsta synderna, när han förnekade Kristus, och med denna synd valdes han till påve. Vi måste reflektera över detta.”

Redan i dessa ord känner vi att barmhärtigheten sträcker sig över tiden och tar form i dåtid, nutid och framtid. Här förstår vi särskilt värdet av barmhärtigheten i det förflutna: i att glömma det onda. ”Herren glömmer och vi har inte rätten att inte glömma.” Detta är barmhärtighet: att glömma det onda.

Men Guds glömska är inte en glömska som genererar ett lugn i den troendes själ. Det är insikten att Gud redan fanns där under vårt avstånd i det förflutna, som den förlorade sonen. Med Hans närvaro ändras innebörden i vårt syndiga förflutna. Detta är i grunden omvändelse för Franciskus: att inte glömma att du är en syndare, utan att veta att du var älskad då, och sedan dess, vilket ger en annan mening åt ditt förflutna.

Tidsprocessen i klassisk fysik rör sig i en riktning av dåtid–nutid–framtid. I omvändelsens dynamik är tidslinjens riktning inte den fysiska, utan sinnets riktning. Minnet bör inte betraktas som en oföränderlig transkription. Det förflutna är inte fixerat för alltid, omvändelsen kan förändra innebörden av det som har upplevts. Att omvända sig innebär att omvärdera det förflutna som en premiss för en ny framtid.

Detta är barmhärtighetens kraft. Den agerar på det förflutna med fokus på en framtid befriad från syndens och ondskans laster.

Barmhärtigheten i nuet: brådskan att rädda liv

Om barmhärtigheten kräver att man glömmer det onda i det förflutna och ger erfarenheterna en mening, så kräver barmhärtigheten i nuet en förändring i intellektet, det vill säga i sättet att tänka och se på världen – en ny ”logik”.

I en av pontifikatets mest ”grundande” predikningar, under mässan med de nya kardinalerna den 15 februari 2015, talade påven om denna ”logik”: ”Jesus revolutionerar samvetena i Bergspredikan (se Matt 5), genom att öppna nya horisonter för mänskligheten och avslöja Guds logik, kärlekens logik, som inte grundar sig på rädsla utan på frihet.”

Påven fortsätter sedan i samma predikan med att beskriva tankens och trons logik: rädslan att förlora de frälsta och önskan att rädda de förlorade.

”Även i dag händer det ibland att vi befinner oss i skärningspunkten mellan dessa två logiker: de skriftlärdas, att marginalisera faran genom att förflytta den infekterade personen; och Guds logik som med sin barmhärtighet, omfamnar och välkomnar genom att återintegrera och förvandla ondska till gott, fördömelse till frälsning och uteslutning till förkunnelse. Dessa två logiker löper genom kyrkans historia: att marginalisera och återintegrera.” Här och nu ber barmhärtigheten om att brådskande rädda de förlorade, att prioritera denna logik. Med Kristus som förebild.

I intervjun med La Civiltà Cattolica 2013 sade Franciskus: ”Kyrkans tjänare ska främst av allt vara barmhärtighetens tjänare.” Evangeliets tjänare som ”tvättar, plåstrar om och bär sin nästa”. ”Jag ser tydligt”, sade påven, ”att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela såren, hela såren … Och börja nedifrån.”

Kopplingen mellan barmhärtighet och helande är uppenbar: Jesus ”förstod det mänskliga eländet, visade Guds barmhärtiga ansikte och böjde sig ner för att läka kropp och själ. Det här är Jesus. Hans hjärta ser oss alla, och ser våra sjukdomar”, sade Franciskus i en predikan på palmsöndagen den 24 mars 2013.

Det är viktigt att betona att denna räddning inte anser att de ”sårade” helt saknar reaktionsförmåga, som om de helt enkelt vore döende.

För påven ”kan en sjuk person inte botas om vi inte utgår från det som är friskt i honom” (J. M. Bergoglio: I människans hjärta. Utopi och engagemang, Bompiani, 2013). Det betyder att man måste börja från det positiva, från de tillgängliga resurserna, från den öppning som inte har påverkats, från det friska som inte obotligt undergrävts.

Påven minns att han ofta före inträdet i seminariet var allvarligt sjuk, och vid 21 års ålder dog han nästan av en lunginfektion. Man var tvungen att operera bort den övre delen av höger lunga. Jag tror att detta på något sätt har satt sitt märke på Franciskus djupt mänskliga känslighet och andlighet.

Barmhärtigheten och framtiden: helandets tålamod

En fråga som påven ställde på ett uppriktigt sätt under vår intervju 2013 för La Civiltà Cattolica var frågan om hur vi behandlar Guds folk. Det är en central fråga, som han kanske ställer sig själv dagligen.

Verbet ”behandla” bör kanske även läsas i betydelsen ”bota”, inom ramen för ett ”fältsjukhus”. ”Behandlingen” kräver tid, den tar tid, och öppnar för en helande process. En behandling är inte mirakulöst omedelbar. Barmhärtigheten behöver tid, en spänning mot framtiden. Utan den är den meningslös. Man måste förbli öppen för en process av progressiva förbättringar. Alla stela hinder som blockerar vägen för förbättringen är en anstöt mot Guds barmhärtighet.

Guds tid är därför barmhärtighet, hans ”barmhärtigande”. Det är en process med vissa specifika former. Tre grundläggande former som påvens undervisning ofta återkommer till är omfamningen, empatin och trösten.

Omfamningen

Den första formen är kopplad till den fysiska kontakten i behandlingen. Under sitt besök vid sjukhuset i São Francisco de Assis na Providência i Brasilien den 24 juli 2013 såg man påven omfamna de före detta drogmissbrukarna, och han sade: ”Omfamna! Vi behöver alla lära oss att omfamna de behövande som den helige Franciskus gjorde.” För att knacka på hjärtats port behöver man ha ”bara” händer, utan filter, som berör vid köttet.

Den fysiska dimensionen är inte underordnad för påven Franciskus, som en ren fråga om ”stil”, utan den är en del av förmedlingen av inkarnationens kraftfulla budskap.

När hans gode vän fader Pepe Di Paola intervjuade honom för La Cárcova News, sade påven Franciskus: ”Du kan älska en person, men om du inte skakar hennes hand, eller ger henne en kram, är det inte kärlek […] Virtuell kärlek finns inte. En virtuell kärleksförklaring existerar inte. Sann kärlek kräver fysisk, konkret kontakt. Låt oss sträva efter det väsentliga – och det väsentliga i livet är detta.” (Intervjun finns även på italienska, publicerad i L’Osservatore Romano den 10 mars 2015.)

Denna omfamning är inte bara psykologisk-affektiv utan Kristi mystiska närvaro. Franciskus svarade lekmannagemenskapen ”Gemenskap i kristet liv” (CVX, i Sverige GKL) den 30 april 2015, med orden: ”Vi tjänar en Gud som är sårad av kärlek. Guds händer är sårade av kärlek. […] Om du närmar dig och berör mänsklighetens sår – detta är katolsk lära – rör du den sårade Herren”. ”Inte av en slump”, sade han vid ett annat tillfälle, i predikan vid mässan för avlidna biskopar och kardinaler i november 2013, ”ville Jesus behålla såren i sina händer, så att vi kan känna hans barmhärtighet”. Kristi händer är en sårad läkares händer. Han räcker fram sina sårade händer så att vi kan beröra barmhärtigheten.

Det finns inget mer ”närvarande” än fysisk kontakt, omfamningen, som är här och nu, barmhärtighetens hic et nunc. Barmhärtigheten har en fysisk dimension som är väsentlig och som kräver deltagande. Det finns ingen barmhärtighet utan beröring.

Empatin

I Korea talade påven till Asiens biskopar vid Haemisanktuariet, den 17 augusti 2014. Ett mycket viktigt anförande, där han föreslog en ”mångsidig och kreativ kyrka, i vittnesbörd, dialog och öppenhet mot alla”. ”Men dialogen är omöjlig – betonade påven – om vi inte har förmågan att med empati öppna sinnet och hjärtat, och uppriktigt acceptera dem vi talar till.” Nyckelordet här är ”empati”.

Den klassiska tragedin vill att betraktaren ska uppleva en djup empati med hjältens öde. Betraktaren ”ställer sig i den andres skor” och förnimmer hans känslor. Den humanistiska traditionen grundar sig på förmågan till empati. Det betyder att männi­skan inte är instängd i sig själv och självrefererande utan radikalt öppen för den andra.

Vad är empati för Franciskus? Han har fritt uttryckt det: ”Det är uppmärksamhet, och i uppmärksamheten vägleder den heliga Anden oss.” Därför är det inte bara en psykologisk attityd, utan den är även djupt andlig. Han förklarar att utmaningen består i ”att inte begränsa oss till att lyssna på orden som andra uttalar, utan att förstå den outtalade kommunikationen av deras erfarenheter, förhoppningar, ambitioner, deras svårigheter och vad som är dem mest kärt”.

Franciskus åberopar alltså en andlig känslighet som går bortom ord och välformulerade tal. Empati är därför att erbjuda en annan person sin uppmärksamhet, att lägga sig själv, och sina egna bekymmer och personliga tankar åt sidan; att lyssna utan att utvärdera, fokuserad på att förstå den andra personens känslor och grundläggande behov.

Med sina ord gör påven det klart att dialog är viktigt, men det är inte tillräckligt; eller snarare, det är nödvändigt att fördjupa dialogens innebörd och modaliteter. Det räcker inte heller med enkel ”öppenhet”, utan det krävs välkomnande: ”Kom till mitt hem. Mitt hjärta välkomnar dig och vill lyssna på dig.” Denna förmåga till empati möjliggör en sann mänsklig dialog, där ord, idéer och frågor uppstår i insikten om broderskap och delad mänsklighet.

Trösten

I sin predikan vid vespern den andra påsksöndagen, då han tillkännagav Barmhärtighetens jubelår, sade Franciskus: ”Guds barmhärtighet har strömmat in i oss, gjort oss rättfärdiga, gett oss frid.” Denna känsliga insikt om Guds närvaro antar olika toner och affektiva nyanser. En av dem är ömhet: ”I dag finns ett behov av […] att vi vittnar om barmhärtigheten, Herrens ömhet, som värmer hjärtat. Herren är tröstens Herre, ömhetens Herre”, sade han i en mässa med seminarister, noviser och gudsvigda i juli 2013.

Påven tvekar inte att, särskilt när han talar fritt, uppehålla sig vid vikten av tröst. I ett spontant samtal med jesuiterna i Seoul den 15 augusti 2014, under sin apostoliska resa till Sydkorea, sade påven: ”Det finns ett ord som slår mig: tröst. […] Guds folk behöver tröstas, de måste få tröst. Jag tror att kyrkan för stunden är ett fältsjukhus. Guds folk ber om att bli tröstade. Det finns så många sår, så många sår som behöver tröst… Vi måste lyssna till Jesajas ord: ”Trösta, trösta mitt folk!”

”Det finns inga sår som inte kan tröstas av Guds kärlek”, hittar jag i en oredigerad anteckning från ett av hans anföranden. ”Det finns många sår i kyrkan. Sår som många gånger uppstår av att vi skadar oss själva, praktiserande katoliker och kyrkans tjänare. Tukta inte Guds folk längre! Trösta och älska Guds folk!”

Det är inte svårt att förnimma att påven Franciskus ser sitt ämbete som ett tröstens ämbete. Kyrkans själva uppdrag är ett tröstande uppdrag.

Trösten kommer från Gud och det är han som tröstar. Men just därför kan den ibland skapa rastlöshet, bekräftar påven. I Angelusbönen den 7 december 2014 sade han: ”Det är märkligt, men ibland är vi rädda för att tröstas, för att bli tröstade. Tvärtom känner vi oss säkrare i sorg och ödslighet. Vet ni varför? För i sorgen känner vi oss som huvudpersoner. Men i trösten är det den helige Ande som är huvudpersonen! Det är Han som tröstar oss, det är Han som ger oss modet att komma ut ur oss själva. Det är Han som leder oss till källan till all sann tröst, det vill säga sin Fader. Och detta är omvändelse. Snälla, låt er tröstas av Herren!”

När barmhärtigheten tar sin form i tröst genererar den rastlöshet, eftersom den undergräver egot från dess dominerande ställning som huvudperson. Och Franciskus bekräftade det under de allra första dagarna av sitt pontifikat, i en predikan i Sant’Anna församling i Vatikanen i mars 2013: ”Det är inte lätt att anförtro sig till Guds barmhärtighet, för det är en obegriplig avgrund.” Trösten är därför en viktig utmaning som berör själens djupaste ackord. När påven själv talar om decentralisering menar han även detta: att vara fri från sina känslor av sorg och ödeläggelse för att bli tröstad av Gud, och detta kanske är missionens största apostoliska utmaning, eftersom vi inte kan vara ”budbärare av Guds tröst om vi inte själva först upplever glädjen att vara tröstade och älskade av honom”, som han sade vid Angelusbönen den 7 december 2014.

”Barmhärtigheten förändrar världen”

Barmhärtigheten har för Franciskus en radikalt tidsmässig dimension. Denna ”vision” formar hans sätt att se på kyrkans betydelse som barmhärtighetens vittne, men även sättet att se på världen och verkligheten (se vidare Antonio Spadaro: ”La diplomatia di Francesco. La misericordia come processo politico” (Franciskus diplomati. Barmhärtighet som politisk process) i La Civiltà Cattolica 2016, s. 209–226). Guds barmhärtighet infogar sig i världens händelser: i samhället, grupper, familjer och personer.

I sin predikan den 1 januari 2016, på den 49:e Världsdagen för fred, reflekterade påven över tidens och historiens betydelse: ”En flod av elände, livnärd av synden, tycks motsäga tidens fullhet som Kristus förverkligat.” Och ändå, fortsatte Franciskus, med ett språng i sitt tal ”kan denna stora flod inte göra något mot det hav av barmhärtighet som översvämmar vår värld. Vi är alla kallade att sjunka ner i detta hav.”

Bilden av ett hav av barmhärtighet som svämmar över världen, och överväldigar eländets flod, är tankeväckande. Den stela leriga flodbädden som raderas av en skenande och ostoppbar översvämning av färskt källvatten.

Guds barmhärtiga närvaro kan förändra en tid av elände till ”tidens fullhet”. Detta är barmhärtighetens kraft: kraften att ändra de historiska processernas innebörd, upplösa slammet och överväldiga skräpet. Vid Angelusbönen den 17 mars 2013 sade påven: ”Barmhärtighet, detta ord förändrar allt. Det är det bästa vi kan höra: det förändrar världen.”

Översättning: Charlotta Smeds

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica den 18 mars 2023.

 

Antonio Spadaro är jesuitpater och chefredaktör för La Civiltà Cattolica.

Ur Signum nr 4/2023, s. 29–35.