Vinter i Prag

I vår värld finns det platser där skilda trosuppfattningar och övertygelser inte trivs ihop. På andra håll undviker man varje konflikt. Varför är det i väst vanligt att världs- och livsåskådningsfrågorna blott möter njuggt intresse, blir till ljumt vatten åt en otörstig? Är all diskussion redan färdig och slutförd?

När vi tänker så glömmer vi att det i Tjeckoslovakien och andra östländer finns människor i skepnader av usla fattighjon som till sin andliga resning är lysande furstar. Deras hjärtan värms av trons glöd och deras sinnen livas av sanningens ljus. De betalar ett högt pris för tro och sinnesfrid, för att få behålla sin tro riskerar de allt vad livet i övrigt har att bjuda.

En otyglad kraft, bortom allt förnuft

Efter en lovande politisk vår, som hade manat fram nu svikna förhoppningar, råder åter en sträng vinter i Prag. Friheten har mindre spelrum i Tjeckoslovakien än i något östland, de baltiska sovjetrepublikerna möjligen undantagna. Här står den troende, tänkaren och medborgarrättskämpen ensam på sin barrikad och får strida utan det stöd som organiserade verksamheter kan ge åt den enskilde vid statliga maktövergrepp. En sådan skyddande funktion har exempelvis det polska Solidaritet, en livskraftig organisation som betyder mycket för landets katolska befolkning. Något sådant finns inte tillstymmelse av i Tjeckoslovakien. För den kristne som vill pröva sina idéer i offentlighetens ljus eller ställa frågor till makthavarna finns det inte några öppna, naturliga mötesplatser. Vi bör dock ej glömma att det fortfarande finns små dolda revir där viskande samtal kan föras. I denna kvalmiga atmosfär av förtryck har den kristna tron och av gott samvete stödda övertygelser likväl kunnat överleva. Vi som bor i Frankrike och njuter ett rikt mått av frihet och behagligt liv bör ej sluta våra öron för den information som står till buds om hur våra bröder i öst har det. Vår egen frihet blir mer värd, får ett större allvar om vi intresserar oss för dem som lever under ständiga hot och som i varje steg ger prov på storslaget mod. För dem finns det intet dyrbarare än att slippa bli glömda.

För att kunna förstå såväl svårigheterna som den ädla halten i uppsåt och gärning bör vi först begrunda de villkor som gäller för de troende i det tjeckoslovakiska samhället. I Tjeckoslovakien finns det varken synlig terrorism eller fattigdom av det slag som lätt faller i ögonen vare sig man vandrat på huvudgatorna i exempelvis Paris eller Tunis. Men våldet – det är lämpligt att använda detta ord och inte omskriva det – finns där, om än kanaliserat och dämpat. Våldet finns överallt och det är totalt, för att inte säga totalitärt.

Låt oss utveckla saken närmare. En politisk regim utfärdar lagar, sörjer för att de verkställs i enlighet med sin lydelse, detta gäller också den socialistiska rätt som gör anspråk på att stå i samklang med innehållet i Helsingforsavtalen. Visst far religion utövas, universiteten arbeta och ett mått av social rättvisa skipas. Detta väldiga system vill emellertid inte tåla vare sig pressfrihet eller enskilda initiativ bland medborgarna som syftar till att finna vägar till lösning av väsentliga frågor inom livsåskådning och religion.

I detta land kontrolleras alla manifestationer inom kulturlivet som rör världs- och livsåskådningsfrågor. Samhället är i själva verket organiserat för att väl kunna stäcka väckta önskningar om att tros- och livsåskådningsfrågor skulle dryftas. Ty eftergifter inom detta område skulle störa och oroa ett samhälle som har andra mål – och som äger en byråkratisk maktapparat och en materialistisk ideologi – och som därtill låter sig ledas av ett politiskt styre som härskar till övermått och ej tål ifrågasättande och invändningar.

När en människa överskrider de av regimen satta gränserna – bevakade av polis och löneutbetalare – och ger sig till att tänka och tro utanför de officiella riktlinjerna samt därtill tala därom blir hon varg i veum och jagas bort från gängse social gemenskap.

Kultur under hot

Låt oss nu försöka skärskåda hur det går till när man – i ett land som lever i fred med omvärlden – ger sig till att undertrycka och fördärva folkets andliga skatter.

Krafter sätts uppsåtligen in för att nöta bort de områden inom kulturen som särskilt uppfattas såsom förnuftets och trons tolkar. Man hyser den största rädsla för det som till äventyrs fritt lärs ut inom den högre utbildningen vad gäller litteratur, filosofi, historia och teologi. Ett stort antal i dessa ämnen skickliga personer har berövats sina möjligheter till yrkesutövning i sina fack samt tvingas arbeta med enkla, okvalificerade arbetsuppgifter. I många fall har dessa – som har förvisats från sina kompetensområden – stora familjer att försörja, detta gör de styrda trakasserierna än mer effektiva.

Det grävs kring plantans rot – ej för att ansa och vårda utan för att torka ut och döda. De icke-statliga organ för teologisk och humanistisk utbildning, som fortfarande verkar, är alla strängt övervakade och polisen håller reda på vilka som deltar i föreläsningar och kurser.

Konst och musik intresserar tjeckerna. Myndigheterna tål det estetiska men håller ett vakande öga på de budskap som förmedlas genom de sköna konsterna. Det är tillåtet att glädja sig åt konst och musik i en trängre krets och kanske också åt illusionen att någon form av frihet skulle vara för handen.

Jämte de öppna eller beslöjade förföljelser, som har till syfte att angripa folkets andliga rötter, finns en målmedveten strävan att låta den statliga kulturpolitiken nå människan i varje fas av hennes utveckling. Barnen vill man påverka i den ålder, som verkar bestämmande för hela den framtida personlighetsutvecklingen. Följande lilla anekdot – den är upptecknad ur verkliga livet och ingalunda konstruerad – far belysa situationen. I följe med en moster far ett barn syn på Lenins bild i ett skyltfönster. Mostern frågar gossen om han kände igen Lenin. Självklart, svarar barnet – som går i förskola – om honom har vi fatt lära att det var han som bestämde att barn skulle ha rätt att leka. Före Lenin var lek förbjuden.

Vi bör minnas den press som utövas på enskilda personer, på konsten och även på barnen – de senare ännu omedvetna om att de är systemets framtida arvtagare. Låt oss heller inte glömma den uppsåtliga glömskan, undertryckandet av kulturella värden och förtryckets teknologi. I Prag – som var den stad där Kafka bodde och verkade – är man medveten om det budskap som finns i Kafkas böcker och detta medvetande manifesterar sig genom att författarens namn utlämnas på förteckningar över litterära och kända personer. Likväl har en liten plåt som erinrar om huset där Kafka föddes fatt sitta kvar. I en vägvisare – där man i nutida upplagor har låtit stycket om Kafka falla ut – nämns på ett annat ställe i förbigående ”författaren Franz Kafka”.

Allt är ej idel skugga. Det ligger makt därpå att vi tar del av de drabbades öden och liv. Vi kan hos dem även finns den välkomnande åtbörden, skämt i blick och ord. Unga mödrar fostrar de sina i en anda av allvar och värdighet, en sinnesart som på intet sätt utesluter glädje och glam. Folkets bön om en lyckligare framtid är att likna vid en flerstämmig kör.

Man kan ana den okonstlade glädje som män och kvinnor i detta land känner när de ger sig ut på landsbygdens småvägar och känner doften av blommor och ser böljande sädesfält. Regimen hindrar ej naturens fägring när våren är kommen och solen lyser.

Hotande faror och ett andligt motstånd

Ur sorger, bedrövelser och glädjeämnen föddes omsider ett organiserat motstånd. Vad är det man sätter sig emot?

Låt oss först försöka bestämma vad det är som hotar landets kultur. I detta land – där vakande och misstänksamma ögon städse följer medborgarna – kan det knappast bli fråga om öppna och våldsamma demonstrationer på gator och torg av det slag som stundom förekommer exempelvis i Frankrike. Att busar ofredar barn eller åldringar syns här vara sällsynt. Ingen terrorism slår till med vedergällande aktioner. Sexuella övergrepp – som på andra håll är så vanliga, pornografi och personlig rörelsefrihet bidrar – förekommer inte alls eller är i varje fall synnerligen sällsynta. Det finns ingen reklam med tillhörande övertramp. Det som står och lurar överallt är en förödande långtråkighet.

Det går inte att dölja att man i skuggan av detta monotona och på materiellt välstånd jämförelsevis rika samhälle låter en bestämd vilja tränga igenom – enveten, djuplodande, tassande – som strävar mot att genom vägledning och kontroll skapa fram en människotyp som är väl anpassad till rådande system och statsnyttas fordringar. Dostojevski hade anat att en människotyp av detta slag skulle komma liksom ock att ett motstånd skulle väckas mot denna likriktade typ. Dostojevskis storinkvisitor byggde sitt kristallpalats, en förebild för den moderna totalitära staten.

Terrorism av det slag som ofta hemsöker mer fria samhällen slipper man här genom systemets skoningslösa järngrepp, ett grepp som fattar och innesluter det mesta som rör sig i detta totalitära samhälle. Ett sådant samhälle är såsom en mäktig flod som har brutit fördämningarna och som dränker och förstör allt som kommer i dess väg. Revoltörers bloss och fredsrörelsers flammande fyrfat släcks obönhörligt av det totalitära samhällets flodvåg.

Ett slikt samhälle omvandlar terror mer än utplånar den. En allmän fruktan kväver alla initiativ, lust till nya upptäckter, lusten att leka och skämta – man gitter ej ens klottra ordet ”frihet” på plank.

En dag händer det något. En strimma ljus bryter igenom töcknet och människornas sinnen livas som när solen i gryningen skänker liv åt Prags barockfasader. Några hjärtan har fyllts av en fast beslutsamhet att fullfölja vad samvete och krav på ett värdigt liv bjuder. Man vill göra något för att de mänskliga rättigheterna skall respekteras. Jämsides härmed upplyses mångas sinnen av trons ljus och en insikt vinns som tänder ett nytt hopp.

Enstaka och få är de standar som har rests i trots mot detta tyranni. Det är inte mycket som regimens kritiker har att ställa upp mot statens och partiets välrustade brigader. I polisstatens dimma och tristess har det bildats grupper som vågar gå mot strömmen och hävda sin egen mening. Stafetter växlas, lösen viskas och historiska minnen far en för dagen vägledande innebörd. Det väckta ideologiska motståndet har blivit en värdefull klenod ej blott för landets egna söner och döttrar utan jämväl för dem som bor i icke-kommunistiska länder. I den tjeckiske historikern, nationalisten och politikern Palackys efterföljd vill regimens motståndare värna om landets kultur, traditioner och sann mänsklig frihet. En kamp, som förvisso kräver offer, och i vilken livet kan vinnas.

Att sprida sin övertygelse

För många gäller det att de når ett stadium där de ej blott nöjer sig med sin egen inre övertygelse utan vill sprida den till andra. Denna vilja till kontakt och ömsesidigt meningsutbyte bland likasinnade leder till att informella grupper bildas. Det kan röra sig om celler på två personer eller kretsar med tre, fem kanske tio deltagare. I sådana slutna kretsar är man beredd att öppna sitt hjärta, få stöd och informera. Detta är i praktiken ingen lätt sak. Väggarna har öron och storebrors öga vakar. Man ålägger sig försiktighet och restriktioner. Inga namn nämns och ett lågt röstläge används. Både mod och tålighet krävs när man vill klara av den politiska polisen. Dess representanter vandrar träget på gatorna för att samla information och kan lurpassa i trappuppgången. De som vill tala med varandra tar sig ur staden på lönnliga vägar och vandrar sedan fram under skämt och sång. Går man förbi sovjetofficerares villor förstummas sång och glam.

Att ordet ej är fritt har vi förstått. Och så till det som hemligen dryftas. Utgångspunkten är Helsingforsavtalet angående kulturens och meningsutbytets frihet. Detta avtal har i praktiken aldrig tillämpats och de som intresserar sig för avtalet betraktas med misstänksamhet. I detta samhälle, som är fyllt av den största misstro gentemot den enskilde, vill motståndsfolket likväl försöka tänka och planera för såväl dagens bekymmer som för en bättre morgondag. Demokrati är ett honnörsord. Vilket slag av demokrati är det som man vill ha? Landets historia är kort och flera genomgripande omvälvningar har redan skett. Förutsättningarna för att väl förstå den typ av samhälle som representeras av de västerländska demokratierna är goda. Begrepp som frihet, rättigheter, pluralism, personalism och socialism med mänskligt ansikte ventileras. Vissa paroller förefaller att höra gårdagen till och sakna mening i dagens gärning. Likväl memoreras och antecknas de åter och åter. Många av de oppositionella är konstnärligt och litterärt verksamma. Patocka, den kritiska heroismens banerförare, Masaryk, Hannah Arendt är några av dessa. Det finns också företrädare för en utopisk pacifism. Dessa senare kan man återfinna inte blott inom motståndskretsarna utan även bland i övrigt renläriga kommunister. Helsingforskonventionen är en utgångspunkt för en diskussion utanför etablissemangets styrning. Självfallet finns det fler fokuserade punkter. I många fall fördjupas tankarna av påtvungen tystnad och av att fri forskning ofta måste utföras i den största ensamhet. Betydande intellektuella prestationer mognar i övergivna bakgårdskällare.

Inom troslivet prövas problemen och frågor ställs. Hur skall den kristna tron relateras till det världsliga samhället och hur bör man ställa sig till Charta 77 och des krav på kulturell frihet. Utgångspunkterna blir desamma om än nya överarbetningar utförs. Tro och hopp utan någon given plats i morgondagens värld!

Väckelse

I denna miljö har ett stort antal andliga pånyttfödelser skett. Många unga – en grupp som tidigare slets mellan misströstan och partitrogen karriärcynism – har de senaste två åren funnit vägen tillbaka till den kristna tron. Antalet väckelser är otaliga. De gudstjänstfirande församlingarna – särskilt då söndagsmässorna – består till övervägande del av ungdom. I dessa församlingar kan man också finna välutbildade personer som har lämnat sina lärarkall och livnär sig på enkla sysselsättningar. Nådens under tas nu emot med glädje i ett land där den tidigare har förnekats, förjagats och förvanskats bit för bit genom terror och lögn. Trons liv och hopp har mot de styrandes förhoppningar rönt ett pånyttfött gensvar.

Utvecklingen innesluter det mysterium som består i att dolda anlag efter hand utbildas till andlig medvetenhet. Inom ramen för denna utveckling har märkliga och uppseendeväckande händelser inträffat såsom exempelvis när en leninistisk ateist sakta men säkert når ett stadium då han blir medveten, troende katolik. Den omvände statstjänstemannen blir själv fri från de bojor med vilka han kanske dessvärre på tjänstens vägnar fortsätter att fjättra andra. Det finns kommunister av en nära nog stalinistisk observans som skaffar sig kristen konst från barockens tidevarv för att i hemmets lugna vrå meditera med stöd av föremål som han i sin dagliga verksamhet förföljer och förnekar.

Tro och hopp

Livet behärskas till synes av landets diktator, den av Moskva godkände ståthållaren Husak. Till skenet en maktfullkomlig diktator, i praktiken ett lydigt redskap för andras vilja. Från sitt slott binder, snärjer och förslavar han sina landsmän – själv är han i än högre grad en fånge. Var man än befinner sig i Prag kan man se katedralens spira skymta fram. Borgen i Prag, där den politiska maktens furste håller till, förmår ej att helt och hållet skymma domkyrkotornets spira.

Frågor ställs. Vad sker härnäst? Finns det skäl att hoppas på en utveckling till det bättre? Vad kommer en eventuell befrielse från regimens ok att leda till? Under andra världskriget visste landets invånare att befrielsens stund skulle komma. För motståndsmännen var den egna framtiden oviss, de visste ej om de själva skulle överleva men de var övertygade om att framtiden tillhörde deras medkämpar och åsiktsfränder. Landets hemmafascister skulle snart se sina, dagar vara ute. Det går inte att genom historiska sannolikhetsberäkningar försöka genomtränga det töcken som hindrar oss från att skåda framtiden. Det förefaller som om landets kristna väntar sig att andra världskrigets historiska skeende skall återupprepas och en befrielsens dag komma. Det finns andra kristna som har fatt uthärda i tålamod och tystnad under lång tid. När den japanska regeringen på 1600-talet stängde landet för utländskt inflytande avskars de kristna under två århundraden från kontakt med omvärlden. Dessa bröder har för många av dagens kristna blivit heroiska förebilder. Frihet är ett övermått av tro och tilltro har man menat. För att i detta land kunna vinna friheten krävs tron. Så ser regimens motståndare på saken. Den kamp som de för manar oss att svara med ett rikt – helst rågat och överflödande – mått av broderskap. Deras kamp bör ges en plats i våra böner, vi bör själva utreda och undersöka vad som sker, bistå samt dela med oss av vunnen kunskap. Allt måste försökas. Framför allt gäller det att låta sanningen bli känd och spridd. I kampen mot den totalitära lögnen är sanningen det bästa vapnet. De riktiga kunskaperna är utgångspunkten för varje ytterligare steg. Den som i Tjeckoslovakien inte vill leva ett förljuget liv måste satsa sig själv. Vi minns Kafkas ord ”Vi har ögon för att se med. För att känna Gud har vi vår egen existens.”

Översättare: Bengt Rur

Artikeln publicerades i mars 1984 i den franska tidskriften Études.