Zimbabwes misslyckade modernisering

Inte sedan de första demokratiska valen i Sydafrika 1994 har något val i Afrika väckt så stor internationell uppmärksamhet som valet i Zimbabwe i mars i år. Robert Mugabe, den 78-årige presidenten, kämpade en envis kamp för att återväljas för ytterligare en femte period. Han satsade allt på ett kort och åstadkom därmed en ökad polarisering av de motsättningar som redan fanns i landet.

Uppfattningen att de vita farmägarna, som ett sista steg i avkolonialiseringen, måste bort från sina jordegendomar drev han som en besatt och skydde därvid inga medel i valkampen, varken skrämmande våld eller brott mot mänskliga rättigheter. Det internationella samfundet, företrätt av EU och Brittiska samväldet, försökte förgäves genom påtryckningar att vinna inflytande över valproceduren, men Mugabe gick trots uppenbart valfusk segrande ur maktkampen. Konsekvenserna blev vittgående. Demokratin kom av sig. Men bara några få veckor efter valet tycktes allt redan vara glömt. Zimbabwe fick inte längre några feta rubriker.

Allt tyder på att Zimbabwe blivit prototyp för en havererad moderniserings- och demokratiseringsprocess i Afrika. Under de första tio åren efter självständigheten 1980 gick utvecklingen framåt under den neomarxistiske Mugabes ledning. Han framstod som segerherre och hjälte efter inbördeskriget mot de rhodesiska bosättarna. Åtminstone uppfattade det internationella samfundet saken så. I synnerhet de som såg mer till den ekonomiska tillväxten och de vita jordägarnas välfärd än till det politiska systemets strukturer. Tack vare den blomstrande handeln och den tilltagande moderniseringen glömde man raskt den massaker på oppositionella i Ndebleregionen, verkställd av den femte brigaden på uppdrag av regeringen redan 1982. Sak samma gällde Mugabes knappast kommenterade men energiska försök att skapa en enpartistat utan fria och rättvisa val. De små grupper av människorättsaktivister som existerade i hägnet av Justitia et Pax inom den katolska kyrkan befann sig länge ensamma på sin arena.

Steget från gerillaarmé till politiskt parti misslyckat

Moderniseringsprocessen hade sina följder. Den beaktansvärda ekonomiska utvecklingen, understödd av en förvånande stark utbildningsboom, ledde redan på 80-talet till att ett nytt samhällsskikt uppstod, en medelklass bestående av industriarbetare, folk som arbetade i städerna och intellektuella. Denna process gynnades under 90-talet av det förändrade politiska klimat som uppkom efter östblockets sammanbrott och av den inspiration som kom från Sydafrikas demokratisering. Fackföreningarna och en borgerlig akademisk medelklass ställde sig bakom det nya parti, MDC, Movement for Democratic Change, som bildades för bara tre år sedan. I sitt första försök vid parlamentsvalen 2000 erhöll partiet nästan 50 procent av rösterna och oppositionen växte därmed från tre parlamentsledamöter till 50. Efter denna överraskande valframgång började MDC hoppas att deras ledare Morgan Tsvangirai skulle ha goda chanser att besegra Mugabe i presidentvalet 2002.

Mugabe och hans regeringsparti ZANU-PF, Zimbabwe African National Union, Patriotic Front, insåg raskt faran med det nya partiet. ZANU-PF företräder en helt annan väljarkår än det västinriktade moderniseringspartiet MDC. ZANU-PF har sina rötter i befrielsekampen och får sitt stöd främst av den outbildade bondebefolkning, som etniskt och språkligt hör hemma i Shonastammen, samt av trogna partigängare och tjänstemän i statsförvaltningen. Det strängt hierarkiskt inrättade partiet har inte lyckats ta steget från en gerillaarmé till ett politiskt parti utan bibehållit sin kvasimilitära och auktoritära karaktär. Mugabe, dess ledare, är en karismatisk talare med skarpt intellekt, som har fått sin utbildning hos jesuiterna. Han är en dominerade typ som leder partiet och staten alltmer auktoritärt. Ideologisk övertygelse och personliga erfarenheter från befrielsekampen har gjort honom till en svuren kritiker av kolonialismen. Härav hans hårda hållning gentemot kolonialmakten England och de kvarvarande vita jordägarna som nu blivit strykpojkar i hans maktkamp mot det hotande MDC-partiet.

I motsats till många andra ledare för rövarregimer i Afrika är det inte något blint maktbegär eller någon girig önskan att berika sig själv som driver Mugabe. Själv lever han ytterst asketiskt och han invecklar sig inte i skandaler. Men den ideologi som han stöder sig på skiljer sig knappast från andra politiska system i tredje världen. Den styrande eliten, partivännerna och i synnerhet armén och poliskåren måste försörjas för att den egna positionen skall kunna säkras.

I kampen mot det nya partiet MDC har han nu lagt sitt sista trumfkort: de vita farmarna, som visserligen svarar för lejonparten av Zimbabwes ekonomi men som också är en sista relikt från kolonialtiden. Det är därför politiskt och ideologiskt korrekt att fördriva dem. Av den landsbygdsbefolkning, som traditionellt stöder ZANU-PF, och vars levnadsstandard försämrats märkbart under de senaste åren, kan han lätt få stöd när han utlovar fördelningsreformer. Han kan till och med vinna val på detta.

Men det är skrämmande att se hur parti och president utan skrupler åsidosatt alla normer som gäller för en rättsstat och alla demokratiska spelregler i kampen för att behålla makten. All opposition är sedan månader kvävd. MDC-anhängare skräms, pryglas och deras hus bränns. Under perioden före valet begicks mer än hundra politiska mord. Oppositionens språkrör, Daily News, fick redaktion och tryckeri utplånade av en bomb. Redaktionsteamet fortsatte trots detta att ge ut en provisorisk tidning. Den internationella uppmärksamheten har först och främst gällt den olagliga ockupationen av mark och det skoningslösa fördrivandet av vita jordägare och deras lantarbetare. Framför allt är det de så kallade krigsveteranerna, en presidenttrogen milis, som fått ta på sig ansvaret för våldet. Redan för några år sedan ombesörjde Mugabe, utan hänsyn till gällande författning, att dessa krigsveteraner skulle få en pension, vilket bundit dem hårt till presidenten.

Under tiden har denna milis utvecklats till en slagkraftig parallellarmé, som två decennier efter kampen för självständighet inte längre består av någon majoritet av krigsveteraner utan av arbetslösa ungdomar som på order av presidenten utför terrorhandlingar och ockupationer. När deras våldsamma skräckvälde även nådde städerna ökade motståndet. De våldshandlingar som framkallats av regeringen övergick till en våldsspiral som inte längre gjorde någon fri, rättvis och fredlig valrörelse möjlig.

Ett minst lika stort problem som våldet är de statligt organiserade och legaliserade strukturella åtgärder som regeringen vidtagit mot de oppositionella. Det är tydligt att den tidigare väl fungerande rättsstaten havererat. Under de senaste tolv månaderna har parlamentet med sin knappa ZANU-PF-majoritet klubbat en rad lagar som inskränker medborgerliga rättigheter, församlingsfrihet, pressfrihet och egendomsskydd.

Det faktum att några av dessa lagar förklarats författningsvidriga har inte hindrat regeringen från att formellt legalisera dem och kräva polisens medverkan till att de skall upprätthållas. På liknande sätt är det inom rättsväsendet: opartiska domare har med politiskt våld hotats och avsatts från sina ämbeten. I stället har fogliga domare utnämnts som accepterar att döma efter de författningsmässigt tvivelaktiga påbuden. Hundratals valmöten som oppositionen planerat har förbjudits eller förhindrats. För utländska korrespondenter har krävts speciell ackreditering av regeringen och inhemska journalister tillåts inte att kritisera vare sig polis eller armé och absolut inte presidenten. Valets utmanare, Tsvangirai, anklagades kort före valet för högförräderi på mycket tvivelaktiga grunder.

Trots häftiga hot och hårdhänt förföljelse lät man sig inte skrämmas, framför allt inte befolkningen i städerna. Med tillförsikt gick MDC till valurnorna. Av internationella observatörer uppskattades styrkeförhållandena inför valet som 50 mot 50. Trots detta lyckades regeringen manipulera valet. Genom ett skickligt taktiskt spel kunde EU:s valobservatörer elimineras. Inte heller NGO:s valobservatörer ackrediterades. Den nationella valkommissionen besattes mestadels av militärer. Vallängderna var föråldrade och friserade. De offentliggjordes inte i laga tid varför rättelser inte heller var möjliga.

Ett annat väsentligt problem var att antalet vallokaler, speciellt i städerna, var för få i förhållande till de röstberättigade. Trots lång väntetid kunde man inte rösta. Därmed minskades valdeltagandet drastiskt i de områden där oppositionen hade sina starkaste fästen. Medan det i vissa regimtrogna områden på landsbygden uppgick till 80 procent låg det i städer som räknas som fästen för oppositionen bara på 50 procent. Enligt senare bekräftade uppgifter – enligt källor från Brittiska samväldet – adderades minst 400 000 förfalskade röster till förmån för regeringen. Därför måste det officiellt tillkännagivna valresultatet på 56 procent för Mugabe entydigt tolkas som förfalskat.

Den katolska kyrkan har inte konsekvent tagit avstånd

Vid en politisk bedömning av presidentvalet i Zimbabwe måste hänsyn tas till de konsekvenser detta har också utanför landets gränser. Två månader efter valet var det politiska läget i Zimbabwe lugnare men ändå inte lugnt. De eventuella våldsamheter som kunde befaras på grund av besvikelse över valutgången har uteblivit. Ledningen för oppositionen har bestämt att gå den juridiska vägen och överklaga valet, vilket verkligen är värt högaktning med tanke på det som här framgått om förhållandena i dagens Zimbabwe, men detta torde bli föga framgångsrikt.

Vanmakten hos oppositionen, som lurades på en förmodad valseger, kommer förmodligen att försvaga sammanhållningen i MDC som framför allt hyste förhoppningar om en snabb förändring av de politiska förhållandena. Allvarliga försök som gjorts av uppsatta afrikanska ledare som president Thabo Mbeki från Sydafrika och general Olusegun Obasanjo från Nigeria att få till stånd en regering för nationell enhet har inte lyckats, eftersom båda sidor visar föga kompromissvilja. Förutsättningarna för en gemensam regering bygger på nyval inom en snar framtid och på en eventuell ändring av författningen. Detta är villkor som Mugabe och det regerande ZANU-PF-partiet för närvarande skulle ha svårt att acceptera.

Ett förhållande som inger betänkligheter är att hot och trakasserier mot regeringskritiker, oppositionens medlemmar och journalister fortsätter även efter presidentens valseger . Landet har ännu inte återfått sin rättssäkerhet. Det visar sig i att de vita storjordägarna i en allt snabbare takt fråntas sina ägor utan kompensation. Demokratin tycks totalt utslagen. Den katolska kyrkan, dit ungefär tio procent av befolkningen hör, har inte konsekvent tagit avstånd från det moraliskt anstötliga som landets politiska ledning gjort sig skyldig till. Ärkebiskopen av Bulawayo, Pius Ncube, har öppet kritiserat presidentens politik i synnerhet gerillasoldaternas hänsynslösa vandalism, men andra biskopar, i synnerhet ordföranden i landets biskopskonferens Alesio Muchabaiwa och den påvlige nuntien har uppenbart avhållit sig från kritik. För att inte riskera att skada förbindelserna med regeringen deltog de till och med i den officiella installationshögtiden för Mugabe som själv är bekännande katolik. Andra organisationer, till exempel den av jesuiter ledda Justitia et Pax, och framför allt det ekumeniska rådet för kyrkorna i Zimbabwe har däremot intagit en motsatt position.

Om de politiska skadorna är stora överträffas de emellertid av de ekonomiska: fördrivandet av de vita storgodsägarna som utgjort ryggraden i exportnäringen, den förhastade jordreformen, en sedan år missriktad politisk styrning, korruption och nepotism har störtat landet i en djup ekonomisk kris. BNP krymper, inflationen och hushållens skulder växer. 75 procent av befolkningen har kanat ner under fattigdomsgränsen. Den torka som drabbat hela södra Afrika hotar också Zimbabwe med brist på livsmedel som gör att man kan befara en fruktansvärd hungersnöd. Det en gång rika landet varslar om att behöva importera 1,5 miljoner ton majs. Denna ekonomiska nedgång kommer inte att kunna brytas på årtionden.

Det internationella samfundet borde ingripit kraftfullare

Inför en sådan samling deprimerande fakta kan man fråga sig om inte det internationella samfundet borde ha ingripit kraftfullare. Zimbabwe har observerats och influerats utifrån under lång tid. I första hand gäller ansvaret den forna kolonialmakten Storbritannien som i ett första skede av jordreformen engagerade sig och lovade ställa upp för de ursprungligen brittiska farmarna men som på grund av förhalandet och svågerpolitiken i omfördelningsprocessen lagt sin insats på is, något som den zimbabwiska regeringen inte försummat att använda i sin propaganda utan gjort de ”brittiska imperialisterna” ansvariga för misslyckandena och framför allt för landets ekonomiska tillbakagång. Storbritannien har sedan dess hållit en kritisk distans.

En nyckelroll tillkommer EU. Unionen har alltid understött utvecklingen i Zimbabwe och ansett att landet spelar en nyckelroll i södra Afrika. Vid parlamentsvalet år 2000 skickade man den största gruppen av valobservatörer av alla. På grund av det skärpta läget avsåg man också att skicka ett EU-team för att bevaka presidentvalet, eftersom Zimbabwes framtid hängde på att valets spelregler följdes. Den zimbabwiska regeringen lät emellertid inte någon syna dess kort och tillät så få valobservatörer som möjligt. Taktiken att endast ställa i utsikt att ackreditera observatörer från Sydeuropa men inte från Nordeuropa var skicklig.

Men en sådan diplomatisk skymf kunde EU inte tillåta eftersom unionens enhet i så fall ifrågasattes. När delegationens svenske ledare, Pierre Schori, förvägrades ackreditering och förklarades persona non grata avstod EU omgående från uppdraget och beslöt som motdrag att införa sanktioner mot Zimbabwe. Det rörde sig visserligen om small sanctions, om diplomatiska reseförbud och frysande av tillgångar på utländska konton, som drabbade eliten kring regeringen och inte försämrade läget för den breda allmänheten.

I efterhand kan man börja tvivla på att EU:s beslut att dra tillbaka valobservatörerna var en riktig politisk åtgärd. Utifrån EU:s politiska självuppfattning kunde inte unionen låta sig skymfas mer av den zimbabwiska regeringen. Ur ett afrikanskt perspektiv, i synnerhet från MDC:s sida kan läget bedömas annorlunda. En stark närvaro av europeiska valobservatörer hade kunnat förhindra framför allt inskränkningen av vallokaler i städerna och eventuellt kunnat förändra valresul-tatet. Även om detta senare påstående måste anses orealistiskt återstår dock intrycket åtminstone i Afrika, eftersom man i afrikanska medier diskuterar att EU med sin insats skulle ha kunnat förhindra valfusket – och än viktigare att Mugabe med sin manöver faktiskt fick behålla övertaget över EU.

Eftertanke väcker också de afrikanska ledarnas försök att få Mugabe att ändra inställning och ge upp sin odemokratiska kurs. Det var särskilt Mbeki och Obasanjo som både före och efter valet försökte utöva inflytande på Mugabe. Vad som stod på spel var den av i huvudsak dessa båda lanserade panafrikanska NEPAD-aktionen (New Economic Partnership for African Development), en aktion där Afrika förpliktar sig själv att utöva Good Governance, för att locka till sig investeringar från industrinationerna.

Våldsamma jordreformer, brist på rättssäkerhet och valfusk passar absolut inte in i bilden av sådana entusiastiska föresatser. Mbekis och Obasanjos krisdiplomati, som följde afrikanskt mönster och ägde rum bakom lyckta dörrar för att bevara ansiktet på alla inblandade, var inte framgångsrik. Mugabe vek inte en centimeter från sin kurs. För honom var det egna målet viktigare och han fick stöd av många anhängare.

Mugabes egensinniga politik, som är ett hån mot alla demokratiska spelregler, är på grund av sin antikolonialistiska och sin antiimperialistiska anstrykning omtyckt av många afrikaner. Framför allt gäller detta i södra Afrika där det ännu finns många vita jordägare och där man inte glömt bort apartheidtiden. Här leker Mugabe på rättsstatens bekostnad med elden och uppväcker en omvänd rasism. Detta är en fara inte bara i Zimbabwe utan också i andra stater och kan leda till ytterligare ekonomisk och politisk ruin om den inte avvärjs av ansvarsfulla regeringar och sammanslutningar av medborgare i rätt tid och med all kraft.

Översättning: Anna Maria Hodacs