JONSSON, ULF
Sant’Egidio är namnet på en av de mest levande av vår tids lekmannarörelser inom den katolska kyrkan. Rörelsen, som har en stark social och ekumenisk profil, startade i Rom 1968 och har idag runt 50 000 medlemmar i cirka 70 olika länder. Sant’Egidio har bland annat varit nominerad till Nobels fredspris. En utförlig presentation av rörelsen finner man i Fredrik Emanuelssons artikel ”Sant’Egidio – från studentgrupp till världsrörelse” i Signum nr 4/1998. Man kan även besöka rörelsens hemsida på www.santegidio.org.
I slutet av januari var en av Sant’Egidios framträdande medlemmar, professor Leonardo Emberti, på besök i Sverige, bland annat för överläggningar på Utrikesdepartementet i Stockholm kring rörelsens engagemang för biläggandet av konflikten i södra Sudan. I samband med besöket fick Signum tillfälle att intervjua Emberti om Sant’Egidios arbete i kampen mot hiv/aids i Afrika.
Professor Emberti, vill du till att börja med berätta litet om din egen personliga väg in i rörelsen Sant’Egidio?
Jag lärde känna rörelsen 1978, när jag gick på en gymnasieskola i Rom. En skolkamrat var engagerad i Sant’Egidio och han tog med mig till olika aktiviteter som man hade. Bland annat brukade vi resa ut till Roms förorter för att hjälpa barn från fattiga familjer med läxläsning.
Jag växte själv upp i en medelklassfamilj där religionen inte spelade någon roll, även om jag hade blivit döpt som barn. Men mötena med de socialt marginaliserade familjerna blev för mig en väg till ett personligt trosengagemang. Kombinationen av bibelstudier, gemensamt firande av liturgin och ett starkt socialt engagemang blev min väg till en levande tro.
Efter gymnasiet började jag studera medicin, och på den vägen har det gått vidare. Numera är jag läkare och professor i medicin vid ett av Roms två statliga universitet. Med tanke på min yrkesbakgrund blev det naturligt att jag sedan har kommit att engagera mig starkt i Sant’Egidios arbete mot hiv/aids.
Du är en av de huvudansvariga för Sant’Egidios DREAM-projekt i Afrika. Vad är det för ett projekt?
DREAM är en förkortning som står för ”Drug Resource Enhancement against Aids and Malnutrition” (Främjande av medicinska resurser mot aids och undernäring). Vi startade projektet 1999, med början i Moçambique. Anledningen till att vi började just där var att vi redan hade ett starkt engagemang i det landet, eftersom vi hade varit med och förhandlat fram en fredsöverenskommelse för regionen i början av 90-talet. Så jag åkte ner till Moçambique 1999 för att på plats utreda möjligheterna att starta ett program mot hiv/aids.
Vad var det nya med just DREAM-projektet?
Det nya var att vi började med att introducera moderna mediciner i kampen mot aids i Afrika vid en tid då ingen annan gjorde det. Aids-epidemin upptäcktes i västvärlden i början av 80-talet, vid en tid då epidemin redan hade fått en ganska stor spridning i Afrika. Men det uppmärksammades knappast alls då i västvärlden. Västvärlden började uppmärksamma problemet i Afrika först i början av 90-talet, vid en tid då en stor andel av den afrikanska befolkningen var infekterad.
1996 började vi i västvärlden introducera nya läkemedel, som gjorde det möjligt att leva med hiv/aids. Tidigare hade sjukdomen oundvikligen lett till döden. Man kan fortfarande inte bota sjukdomen, men med de moderna bromsmedicinerna behöver inte sjukdomen leda till döden. Dessa nya mediciner användes först dock enbart i västvärlden. Vi var de första som beslutade att börja använda dem också på den afrikanska kontinenten. Vi lade grunden för projektet 1999 och år 2000 påbörjade vi behandlingen av våra första patienter.
Vilka reaktioner fick ni när ni startade projektet?
Man skulle kanske ha förväntat sig positiva reaktioner, men det var till en början inte alls fallet. I början möttes vi faktiskt av en hel del problem och mothugg från olika internationella organisationer. Många hävdade att afrikaner inte kunde behandlas med dessa nya mediciner. Medicinerna ansågs vara för dyra, och afrikaner ansågs inte klara av att följa anvisningarna och att ta medicinerna med den regelbundet som krävs för att de ska bli effektiva osv. osv. Det känns förskräckligt, när man tänker tillbaka på vilka rent rasistiska reaktioner man då kunde möta. Men vi var helt oense med det synsättet, så vi började att behandla en liten grupp patienter i Moçambique. År för år utvecklades DREAM-projektet alltmer och idag driver vi projektet i elva olika länder i Afrika. För närvarande har vi cirka 80 000 patienter som får behandlingen.
Hur går arbetet till mera konkret?
Vi arbetar i nära samarbete med olika katols¬ka ordnar som finns i Afrika, exempelvis Vincentsystrarna, Combonimissionärerna, Moder Teresas systrar, Franciskanorden och flera andra ordnar. Ju längre tid vi har varit verksamma i Afrika, desto tydligare blir det för oss att de enda vårdcentraler och sjukhus som faktiskt fungerar på många håll i Afrika är de som drivs av religiösa organisationer. Det är beklagligt, men på många håll är de sjukhus som drivs i offentlig regi så medi¬cinskt undermåliga att det inte går att driva projektet i samverkan med dem. Men genom att samarbeta med katolska sjukhus har vi möjlighet att behandla patienterna med de nya effektiva bromsmedicinerna.
Hur finansieras DREAM-projektet?
Vi får hjälp av sponsorer i olika länder, bland annat får vi stöd från några banker i Tyskland. Även ett par regeringar bidrar med finansieringen av projektet. Våra kostnader är låga om man jämför med vad samma behandling kostar i västvärlden. Vi klarar oss med runt 600 US-dollar per patient och år. Det beror bland annat på att vi köper mediciner som producerats i Indien. Rent kemiskt innehåller de precis samma verksamma substanser som bromsmediciner producerade i väst, men de säljs mycket billigare. Av protektionistiska skäl har de indiska medicinerna hittills inte fått säljas fritt i västvärlden, men ingen har hittills försökt stoppa oss att köpa dem för att brukas i Afrika.
I samband med kampen mot hiv/aids kritiseras den katolska kyrkan ofta för sin syn på preventivmedel. Hur ser du på den frågan?
Min hållning i den frågan är rätt pragmatisk, utifrån de erfarenheter som jag nu under ganska många år har samlat på ort och ställe. När vi kom till Afrika fanns det i stort sett bara en enda metod som biståndsorganisationerna använde sig av i kampen mot hiv/aids, nämligen att dela ut kondomer. Jag brukar ibland uttrycka mig lite drastiskt och säga att när jag kom till Afrika var det enda som inte fattades där kondomer. Eftersom det redan fanns många andra organisationer som ägnade sig åt att dela ut preventivmedel, så tyckte vi att vi inte måste göra precis samma sak som de. Så vi beslöt att satsa på att få fram effektiva mediciner istället. Kondomer är ju ingen hjälp för dem som redan är infekterade, och vi menade att det var fel att bara lämna dessa människor i sticket. Vi överlät alltså åt andra organisationer att arbeta på det sätt som de föredrog men drog samtidigt konsekvensen av det faktum att kondomer inte kan vara hela lösningen på problemet.
Rent epidemiskt måste man tillägga att när västvärlden alls började bry sig om situationen i Afrika, så var sjukdomen redan så vitt spridd att det redan var klart att det var omöjligt att stoppa epidemin enbart med kondomer. Den enda vägen att komma åt problemet är att ha ett bredare angreppssätt, där man exempelvis också tar hänsyn till olika sociala och ekonomiska faktorer. Vi för vår del valde alltså att koncentrera oss på att sprida effektiva bromsmediciner. Det är en aspekt av problemet som tyvärr ofta glöms bort av andra organisationer. Man behöver ju både hindra den vidare spridningen av hiv och ge behandling åt dem som redan är infekterade.
Ibland kan man möta ett ideologiskt motstånd mot vårt sätt att arbeta, eftersom vi för vår del inte delar ut kondomer. Men då glömmer man bort att kondomer inte är något universalmedel mot spridningen av hiv, inte ens om tillgången på dem är praktiskt taget obegränsad. Också i ett land som Sverige finns det betydande problem med att få folk att använda kondomer så att det verkligen effektivt hindrar spridningen av hiv och olika könssjukdomar.
Till sist en fråga som rör ett annat fält av Sant’Egidios verksamhet i Afrika, nämligen ert engagemang för att skapa försoning i södra Sudan. Vad kan du säga om den saken?
Faktum är att vi är inne i ett ganska känsligt läge i det arbetet och för tillfället kan jag bara antyda lite om hur saken ligger till. Sudan genomgår ju en tid av djupgående förändringar. Det ska också äga rum politiska val där om några månader. Nästa år blir det förmodligen dessutom en folkomröstning som kanske leder till att den södra delen av Sudan blir självständigt. Vi tror att det är viktigt att försöka ledsaga den processen mot oberoende, om folkomröstningen nu kommer att ge ett sådant utslag. I vart fall är vårt bidrag i sammanhanget att vi försöker främja en utveckling som leder till en fredlig lösning av konflikten. Om vi lyckas med det skulle det kanske också kunna fungera som en förebild för hur konflikter i andra delar av Afrika kan lösas på ett fredligt sätt. Det är i vart fall vår förhoppning.
Publicerad 2010 i nummer 2