av SYSTER INGRID OSB
I en essä av den engelske överrabbinen Jonathan Sacks (1948–2020) läser jag att det hebreiska ordet för sekulär/ världslig också kan ha betydelsen sand. Sand – glittrande som ädelstenar i solen, varm och välkomnande för de bara fötterna. Mörk och hårt packad i vattenlinjen, räfflad i vågorna spår. Byggmaterial till drömmarnas slott med tinnar och torn av snäckor, ett väldigt skissblock där ord och bilder suddas ut med nästa våg eller vind. Ack så flyktig, men envist inkilad i kläder, skor och matsäck väldigt påtaglig och svår att tvätta av eller sopa undan. Flyktighet och konkretion.
Landskapet kan förändras på några timmar, hota att begrava dig eller utplåna den farbara vägen. Inte alls en dålig liknelse av världen i dag. Mycket ser ut att stå på spel, politiskt, miljömässigt, ekonomiskt… Tillvaron kan lätt kännas som något av ett gungfly, ombytlig och svår att stå stadig i. Bristen på struktur, mening och förankring – kanske extra kännbar för den som är ung – gör att långsiktiga framtidsperspektiv framstår som onödiga. Eller ångestskapande. Att ställa sig frågan om det ens är möjligt att tänka sig en framtid kan upplevas mera relevant än att föreställa sig hur den skall gestaltas. Dock, flyktigheten, svårigheten i det långsiktiga och trofasta, sökandet efter förströelser och nyhetens behag – det finns i hjärtat minst lika mycket som i omvärlden. Kan dessa omvärldens och hjärtats sanddyner bli hållfasta nog att stå på så att blicken kan vidgas och se långt och vittomfattande?
Just sandens kombination av flyktighet och konkretion gör den paradoxal. Ett ensamt sandkorn, någon millimeter stort, nästintill osynligt – ändå en klippa i miniatyr. Många tillsammans kan bilda de mest häpnadsväckande formationer. Det är när den får blåsa fritt och inte binds samman av något som det blir svårt. Rabbi Sacks ger oss ett vist råd; för att sanden skall bindas samman behöver den växtlighet där rötterna sträcker sig djupt ner och bladen riktar sig uppåt mot ljuset och framtiden. Vi behöver lära oss att bli fast rotade och samtidigt vara på väg uppåt, utåt. Detta, säger rabbinen, är den helighet som världen behöver.
Halländska bönder förde under långa tider en ojämn kamp mot sandens flyktighet som hotade att förstöra åkrar och hem. Inte sällan resultatet av alltför intensivt bruk av landskapet där ekskogar höggs ner för att ge virke åt fartyg och krigsmakt. Så småningom följde man på sätt och vis Sacks råd. Sanden planterades, bland annat med bergtall och vresros, och hölls på plats. Men, det värdefulla myllret av liv och mångfald som funnits där tidigare försvann. Kanske kan man av detta lära att det sällan är de snabba, iögonfallande, handlingarna som ger vårt liv stadga. Risken är då att vi blir likt vresrosen som snabbt växer till, står emot torka, hetta och beskärning, men breder ut sig så att allt annat kvävs i skuggan. I sanden trivs de härdiga, små och ibland oansenliga. Saltarv, blåmunkar (!), gul fetknopp, trift, luddvicker…. De binder samman sanden, ger den liv, färg och låter oss se såväl växtlighetens som själva sandens skönhet.
Leva och slå rot i sandens rörlighet, inte vara som Lots hustru med blicken fäst på det förgångna och önska sig tillbaka. Ett träds rotsystem är lika stort som dess krona. Än mer så i våra egna liv. Min mormors föräldrar, Agnes och Bror, levde som statare. Ett hårt, utsatt och på många sätt ofritt liv. Deras arbete, kamp för bättre levnadsförhållanden, omsorg och tro på det goda hos människan är en av de otaliga rottrådar som bär upp mitt liv. Var och en kan teckna just sitt rotsystem och häpna över att vara buren över tid och rum. Ty våra rötter är inte enbart de som ges oss av vår släkt. Lika mycket är det de människor, den tro, kultur eller övertygelse där vi finner näring och ger värderingar som hjälper oss att bli rotade i det goda. Vi har inte skapat oss själva och behöver heller inte försöka göra det. Däremot behöver vi bli varse varifrån vi hämtar kraft och välja de källor som hjälper oss att växa – mänskligt, andligt, socialt. Så att också vi kan vara stabila, näringsgivande rottrådar idag, och för kommande generationer. Bland det viktigaste vi kan göra, skriver Rabbi Sacks, är att visa på att det i universum finns en djupt personlig dimension: Guds ständiga dialog med sin avbild – människan. Våra rötter når långt in i evigheten.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-07-14
Detta är en opinionstext.