Babettes fest förvandlar gästernas hjärtan

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Många av Signums läsare har säkert sett filmen Babettes gästabud, efter Karen Blixens novell. Den lär ha varit Johannes Paulus II:s favoritfilm, och man ser den även på andra sidan Atlanten. Genom denna recension, ur en serie av filmrecensioner av dominikaner, kan läsarna uppleva återseendets glädje och ta del av det andliga budskapet i handlingen.

av Fr. Josemaría Guzmán-Domínguez, O.P.

Filmen utspelar sig i ett avlägset beläget fiskeläge vid den danska kusten, på 1800-talet. Där bor de två systrarna Martine och Philippa [eg. Filippa, övers. anm.], som ägnar sitt liv åt välgörenhet. Deras far var en protestantisk präst, som lärde dem att be, fasta och ge allmosor. Av honom lärde de också enkelhet.

I ungdomen var de vackra. Båda upplevde de, men förlorade, kärleken till en ung man. Men genom denna kärlek värmdes och öppnades deras hjärtan och de förbereddes för större kärlek. De kom hädanefter att ägna sina liv åt att ödmjukt tjäna Gud, sin far och sina grannar.

En regnig dag många år senare knackar en fransyska på dörren. Det är Babette som hade flytt från Frankrike efter att hennes älskade hade mördats av revolutionärer. Babette, som är kökschef, bad att få arbeta för systrarna, i utbyte mot att få en tillflyktsort hos dem. Så Martine och Philippa tog sig an henne.

Under fjorton år tjänade Babette hos systrarna. Hon skötte deras modesta men värdiga hem. Hon lagade mat åt dem, lagade mat enligt deras enkla nordiska vanor. Men långsamt smög hon in mera av kryddor och fantasifulla kompositioner. De fattiga, som systrarna serverade mat, märkte detta och tackade. En man bad Tak (”tack” på danska) till Gud för systrarna och för Babette.

En morgon får Babette ett oväntat brev från Frankrike. Hon har vunnit i lotteri – 10 000 francs! Systrarna blir glada, men tanken på att Babette kanske kommer att lämna dem gör dem samtidigt sorgsna.

Vid samma tid förbereder Martine, Filippa och deras kristna gemenskap firandet av deras käre, sedan länge bortgångne, prästs 100-årsdag. Babette erbjuder sig att tillaga en riktig fransk middag till festen. Systrarna tvekar; de fruktar en lättsinnig fest. Men de accepterar, eftersom de vet att Babette gärna vill visa dem sin tacksamhet.

Återstoden av filmen visar hur Babette skaffar ingredienser och förbereder måltiden, medan systrarna och deras församling bekymrade betraktar henne. Gemenskapen är drabbad av interna stridigheter, och de förbereder sig på en fest i botgöringens anda. De stränga protestanterna ska äta enbart av kärlek till prästen och hans döttrar. De förbinder sig att inte ägna vad de äter någon uppmärksamhet.

Filmens höjdpunkt är festen, som skildras utförligt. Det visar sig hur måltiden förändrar allas hjärtan. Babettes goda hjärta, som visar sig i hennes mat, påverkar byborna och väcker fred, glädje och lovsång hos dem.

Filmtekniskt sett är Babettes gästabud ett mästerverk (den tilldelades år 1987 en Oscar för Bästa utländska film). Den utnyttjar vackra närbilder av skådespelarnas ansikten och åstadkommer en känsla av närhet hos tittarna. Rekvisitan (särskilt maten!) fröjdar ögat. Skådespelarprestationerna är utmärkta (Stephane Audran är fantastisk i huvudrollen som Babette). Filmens soundtrack är mycket effektivt; jag älskar särskilt de fromma hymnerna, som påminner om festen i det himmelska Jerusalem.

Men viktigast av allt: filmen förmår sina tittare att begrunda och tacka Gud. Den gör så genom att visa hur män och kvinnor förvandlas genom kristen kärlek. Den gör så genom att visa samband mellan våra smärtor och glädjeämnen, fattigdomar och rikedomar, fasta och fest. Den gör så genom att visa att alla goda ting har sitt ursprung i den Treenige Guden och den kristna församlingens gemenskap. Den gör så genom att lyfta våra sinnen, hjärtan, ögon, öron och aptit till den Fest som aldrig tar slut.

Det finns bara ett ord för att sammanfatta detta: Tak!

Red. 2019-03-29

av Fr. Josemaría Guzmán-Domínguez, O.P.

Översättning: Malin Loman

Originaltexten finns här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Många av Signums läsare har säkert sett filmen Babettes gästabud, efter Karen Blixens novell. Den lär ha varit Johannes Paulus II:s favoritfilm, och man ser den även på andra sidan Atlanten. Genom denna recension, ur en serie av filmrecensioner av dominikaner, kan läsarna uppleva återseendets glädje och ta del av det andliga budskapet i handlingen.

av Fr. Josemaría Guzmán-Domínguez, O.P.

Filmen utspelar sig i ett avlägset beläget fiskeläge vid den danska kusten, på 1800-talet. Där bor de två systrarna Martine och Philippa [eg. Filippa, övers. anm.], som ägnar sitt liv åt välgörenhet. Deras far var en protestantisk präst, som lärde dem att be, fasta och ge allmosor. Av honom lärde de också enkelhet.

I ungdomen var de vackra. Båda upplevde de, men förlorade, kärleken till en ung man. Men genom denna kärlek värmdes och öppnades deras hjärtan och de förbereddes för större kärlek. De kom hädanefter att ägna sina liv åt att ödmjukt tjäna Gud, sin far och sina grannar.

En regnig dag många år senare knackar en fransyska på dörren. Det är Babette som hade flytt från Frankrike efter att hennes älskade hade mördats av revolutionärer. Babette, som är kökschef, bad att få arbeta för systrarna, i utbyte mot att få en tillflyktsort hos dem. Så Martine och Philippa tog sig an henne.

Under fjorton år tjänade Babette hos systrarna. Hon skötte deras modesta men värdiga hem. Hon lagade mat åt dem, lagade mat enligt deras enkla nordiska vanor. Men långsamt smög hon in mera av kryddor och fantasifulla kompositioner. De fattiga, som systrarna serverade mat, märkte detta och tackade. En man bad Tak (”tack” på danska) till Gud för systrarna och för Babette.

En morgon får Babette ett oväntat brev från Frankrike. Hon har vunnit i lotteri – 10 000 francs! Systrarna blir glada, men tanken på att Babette kanske kommer att lämna dem gör dem samtidigt sorgsna.

Vid samma tid förbereder Martine, Filippa och deras kristna gemenskap firandet av deras käre, sedan länge bortgångne, prästs 100-årsdag. Babette erbjuder sig att tillaga en riktig fransk middag till festen. Systrarna tvekar; de fruktar en lättsinnig fest. Men de accepterar, eftersom de vet att Babette gärna vill visa dem sin tacksamhet.

Återstoden av filmen visar hur Babette skaffar ingredienser och förbereder måltiden, medan systrarna och deras församling bekymrade betraktar henne. Gemenskapen är drabbad av interna stridigheter, och de förbereder sig på en fest i botgöringens anda. De stränga protestanterna ska äta enbart av kärlek till prästen och hans döttrar. De förbinder sig att inte ägna vad de äter någon uppmärksamhet.

Filmens höjdpunkt är festen, som skildras utförligt. Det visar sig hur måltiden förändrar allas hjärtan. Babettes goda hjärta, som visar sig i hennes mat, påverkar byborna och väcker fred, glädje och lovsång hos dem.

Filmtekniskt sett är Babettes gästabud ett mästerverk (den tilldelades år 1987 en Oscar för Bästa utländska film). Den utnyttjar vackra närbilder av skådespelarnas ansikten och åstadkommer en känsla av närhet hos tittarna. Rekvisitan (särskilt maten!) fröjdar ögat. Skådespelarprestationerna är utmärkta (Stephane Audran är fantastisk i huvudrollen som Babette). Filmens soundtrack är mycket effektivt; jag älskar särskilt de fromma hymnerna, som påminner om festen i det himmelska Jerusalem.

Men viktigast av allt: filmen förmår sina tittare att begrunda och tacka Gud. Den gör så genom att visa hur män och kvinnor förvandlas genom kristen kärlek. Den gör så genom att visa samband mellan våra smärtor och glädjeämnen, fattigdomar och rikedomar, fasta och fest. Den gör så genom att visa att alla goda ting har sitt ursprung i den Treenige Guden och den kristna församlingens gemenskap. Den gör så genom att lyfta våra sinnen, hjärtan, ögon, öron och aptit till den Fest som aldrig tar slut.

Det finns bara ett ord för att sammanfatta detta: Tak!

Red. 2019-03-29

av Fr. Josemaría Guzmán-Domínguez, O.P.

Översättning: Malin Loman

Originaltexten finns här