Behovet av teologisk beredskap

av ANDREAS JOHANSSON HEINÖ

Debatter om religion och politik förs ofta utifrån föreställningen att religionen riskerar att tränga in alltför djupt i den politiska sfären. I botten ligger två antaganden. För det första att det vore negativt om religiösa aktörer och religiösa argument och föreställningar fick större utrymme i den offentliga debatten. Varför det är dåligt klargörs sällan. Snarare finns det ett implicit antagande att den goda demokratin är tydligt avgränsad från religionen och att gråzoner är problematiska.

Det andra antagandet är att risken för att religionen på detta sätt skulle utvidga sina domäner är överhängande. Under 2000-talet har islam ofta varit det vanligaste exemplet. Högerpopulistiska rörelser har populariserat begrepp som ”islamisering” för att beskriva en samhällsutveckling där den muslimska religionen tar allt större plats.

Men de politiska kraven låter vänta på sig. De som varnar för denna utveckling har lätt att formulera hypoteser, svårare att belägga teserna. Den mest påtagliga förändringen går nämligen i en helt annan riktning:

I februari 2020, bara några dagar innan coronapandemin tvingade Italien att stänga gränserna, arrangerades en stor konferens i Rom där nationalkonservativa politiker från hela Europa samlades: Viktor Orbán, de nya franska och italienska stjärnskotten Marion Maréchal och Giorgia Meloni, Sveriges egen Mattias Karlsson med flera. ”Alla var där”. Rubriken på konferensen gav en fingervisning om den nya nationalkonservativa rörelsens anspråk: God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations. Det här är ett av många exempel på hur den radikala högern gör anspråk dels på konservativ idétradition, dels på att låta det kristna arvet vara en central del av denna ideologi.

”I trettio år har vi levt med ett missförstånd om 1989”, sade den israeliska historikern Yoram Hazony som blivit den nationalkonservativa rörelsens akademiska stjärna. Kommunismens fall innebar inte bara individens frigörelse utan också nationernas frihet, menade han. Denna insikt skiljer nationalkonservativa från de upplysningsrationella liberaler som utgör eliten i väst. De erkänner inte nationer, de förstår inte att en människa inte kan vara fri om hennes folk är förslavat. Hazonys bok The Virtue of Nationalism vilar tungt på en nationalistisk tolkning av Bibeln. Gud skapade inte bara man och kvinna utan också de olika folken. Att värna det nationella självbestämmandet är enligt Hazony att värna skapelsen.

Få i svensk offentlighet är rustade för en teologiskt färgad debatt som ställer Europas judisk-kristna arv mot det framväxande mångreligiösa samhället. Den svenska statskyrkan hade inte mycket att sätta emot när socialdemokratin en gång i tiden gjorde kyrkans centrala beslutsorgan till arenor för politisk opinionsbildning. Det är en myt att Svenska kyrkan blivit rakt igenom vänstervriden. Det mest påtagliga resultatet handlar i stället om att ideologiska argument helt har trängt undan de teologiska när till exempel svenskkyrkliga biskopar deltar i samhällsdebatten.

Här vilar nu ett tungt ansvar på de samfund som inte genomlidit samma förvandling.

 

Andreas Johansson Heinö är fil.dr i statsvetenskap, författare och förläggare, aktuell med boken Anteckningar från kulturkriget.

 

Ur Signum nr 5/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDREAS JOHANSSON HEINÖ

Debatter om religion och politik förs ofta utifrån föreställningen att religionen riskerar att tränga in alltför djupt i den politiska sfären. I botten ligger två antaganden. För det första att det vore negativt om religiösa aktörer och religiösa argument och föreställningar fick större utrymme i den offentliga debatten. Varför det är dåligt klargörs sällan. Snarare finns det ett implicit antagande att den goda demokratin är tydligt avgränsad från religionen och att gråzoner är problematiska.

Det andra antagandet är att risken för att religionen på detta sätt skulle utvidga sina domäner är överhängande. Under 2000-talet har islam ofta varit det vanligaste exemplet. Högerpopulistiska rörelser har populariserat begrepp som ”islamisering” för att beskriva en samhällsutveckling där den muslimska religionen tar allt större plats.

Men de politiska kraven låter vänta på sig. De som varnar för denna utveckling har lätt att formulera hypoteser, svårare att belägga teserna. Den mest påtagliga förändringen går nämligen i en helt annan riktning:

I februari 2020, bara några dagar innan coronapandemin tvingade Italien att stänga gränserna, arrangerades en stor konferens i Rom där nationalkonservativa politiker från hela Europa samlades: Viktor Orbán, de nya franska och italienska stjärnskotten Marion Maréchal och Giorgia Meloni, Sveriges egen Mattias Karlsson med flera. ”Alla var där”. Rubriken på konferensen gav en fingervisning om den nya nationalkonservativa rörelsens anspråk: God, Honor, Country: President Ronald Reagan, Pope John Paul II, and the Freedom of Nations. Det här är ett av många exempel på hur den radikala högern gör anspråk dels på konservativ idétradition, dels på att låta det kristna arvet vara en central del av denna ideologi.

”I trettio år har vi levt med ett missförstånd om 1989”, sade den israeliska historikern Yoram Hazony som blivit den nationalkonservativa rörelsens akademiska stjärna. Kommunismens fall innebar inte bara individens frigörelse utan också nationernas frihet, menade han. Denna insikt skiljer nationalkonservativa från de upplysningsrationella liberaler som utgör eliten i väst. De erkänner inte nationer, de förstår inte att en människa inte kan vara fri om hennes folk är förslavat. Hazonys bok The Virtue of Nationalism vilar tungt på en nationalistisk tolkning av Bibeln. Gud skapade inte bara man och kvinna utan också de olika folken. Att värna det nationella självbestämmandet är enligt Hazony att värna skapelsen.

Få i svensk offentlighet är rustade för en teologiskt färgad debatt som ställer Europas judisk-kristna arv mot det framväxande mångreligiösa samhället. Den svenska statskyrkan hade inte mycket att sätta emot när socialdemokratin en gång i tiden gjorde kyrkans centrala beslutsorgan till arenor för politisk opinionsbildning. Det är en myt att Svenska kyrkan blivit rakt igenom vänstervriden. Det mest påtagliga resultatet handlar i stället om att ideologiska argument helt har trängt undan de teologiska när till exempel svenskkyrkliga biskopar deltar i samhällsdebatten.

Här vilar nu ett tungt ansvar på de samfund som inte genomlidit samma förvandling.

 

Andreas Johansson Heinö är fil.dr i statsvetenskap, författare och förläggare, aktuell med boken Anteckningar från kulturkriget.

 

Ur Signum nr 5/2021.