Betlehems härlighet

Av Den heliga Paula

Ur ett brev från den heliga Paula till en romersk patrona.

Dock, vi vilja nu komma till Kristi lantgård och till Marias stall – ty var och en talar helst om sitt eget; med vilka ord, med vilka uttryck skulle vi kunna skildra Frälsarens födelsegrotta och den krubba, där barnet låg och kved! Det är mera med helig tystnad än med matta skildringar, som man måste ära denna. Var finnas här de breda pelargångarna, takens gyllene panelning, de genom olyckliga fångars tvångsarbete med marmor beklädda husen (som i Rom)? Var de palatsliknande basilikor, som uppbyggts med tillhjälp av privatpersoners rikedomar, för att den usla människokroppen skall kunna få en dyrbarare promenadplats och – som om Guds härliga värld icke vore tillräckligt skön – hellre se upp till de tak, som människohänder byggt än till det fria himlavalvet? – Se i denna världens klippremna är himlens skapare född, här har han svepts i lindor, blivit beundrad av herdarna, visad av stjärnan, tillbedd av de visa männen – Ja, denna plats är enligt min mening heligare än den tarpeiska klippan, vilken ofta träffad av blixten visar, att Gud har misshag till den.

Läs Johannes Uppenbarelse och betrakta, vad där profeteras om den i purpur klädda kvinnan, om hädelsen, som står skriven på hennes panna, om de sju bergen, de många vattnen och om Babylons förstöring. ”Dragen ut” säger Herren, ”dragen bort därifrån, mitt folk, tagen ingen del i hennes synder och låten eder icke snärjas in i hennes plågor” (Jes. 52:11). Vänd också tillbaka till Jeremias och märk ävenledes, vad han skriver: ”Flyn ut ur Babel och rädden envar sitt liv, ty det faller, det mäktiga Babylon, det har blivit till en boningsort för onda andar och ett tillhåll för alla slags orena andar” (Jer.51: 6 f.). – Där (i Rom) finnes visserligen också den heliga Kyrkan, där finnas apostlarnas och martyrernas segertecken, Kristi sanna bekännelse, den tro som apostlarna hava predikat, och dagligen reser sig där det kristna namnet härligt över hedendomens ruiner. Men där finner man också ärelystnad och maktbegär, en stor stad, där ser man mycket och blir själv sedd av många, man mottager besök och besöker själv andra, man hör beröm och tadel, man talar och hör andras prat och måste mot sin vilja träffa samman med en massa människor. Och allt detta är ofördelaktigt för klosterfolks levnadsordning och lugn. Ty antingen måste vi mottaga dem som vilja besöka oss och förlora då stillatigandets fröjd eller vi mottaga dem ej och då klandrar man vår högfärd. Emellanåt måste vi också för att besvara besöken rikta våra steg till stolta palats, där vi träda in genom förgyllda dörrar under pöbelns närgångna anmärkningar.

I Kristi lantgård är däremot som jag redan har sagt allting lantligt. Där härskar ständigt tystnaden, då den ej blir avbruten av psalmsång. Vart du än vänder dig här, hör du lantmannen med plogen i sin hand sjunga halleluja. Den svettdrypande skördemannen uppfriskar sig med psalmsång, vingårdsmannen skär med sin kniv vinstocken och sjunger därvid Davids psalmer. Ty de äro älsklingssångerna här i landet, de äro våra kärleksvisor, de återklinga i herdarnas skalmejaton och i böndernas arbetssånger.

Men vad göra vi nu? Utan tänka på vad som passar se vi oss blinda på det som vi önska. O, när skall väl den tid komma, då en flämtande budbärare kommer till oss med underrättelsen, att vår Marcella har landet vid Palestinas kust och alla munkarnas körer, alla jungfrurnas skaror utbryta i fröjderop däröver? … Skall väl sålunda den dag komma, då vi tillsammans kunna träda in i Frälsarens födelsegrotta, med systern, med modern gråta i Herrens grav? Skola vi sedan få kyssa korsets trä och på Oljoberget tillsammans med den himlafarande Herren själv också få bliva upplyftade i tankarna och i hjärtats längtan! Och sedan se Lasarus bunden i sin svepning gå ut ur graven och betrakta Jordans böljor, som genom Herrens dop hava gjorts än mera rena! Sedan vandra vi till herdarnas stall, bedja i Davids gravkammare och se profeten Amos ännu alltjämt på en klippa blåsa i sin herdeflöjt. Så skynda vi till Abrahams, Isaks och Jakobs och deras hustrurs boningsorter och minnesplatser, se den källa, i vilken den etiopiske hovmannen döptes av Filippus, vallfärda till Samarien och vörda Johannes Döparens och Elias och Abdias’ aska, gå in i de grottor, där hela skaror av profeter fingo föda under förföljelsens och hungersnödens tid. Vi vilja också vandra till Nasaret och skåda Galiléens blomma, som detta namn betyder. Icke långt därifrån finner man Kana, där vattnet blev förvandlat till vin. Sedan skola vi göra en pilgrimsfärd till Tabor och se honom dela Frälsarens hyddor icke med Moses och Elias som Petrus en gång ville, utan med Fadern och den Helige Ande. Därifrån komma vi till sjön Genesareth och skåda i öknen de med fem eller sju bröd mättade skarorna av fyra och fem tusen män. Så visar sig staden Nain, vid vilkens portar änkans son blev uppväckt, vi skymta Hermon och bäcken Endor, vid vilken Sisara blev besegrad. Också Kapernaum, där Herren helst verkade sina under, ja, hela Galiléen få vi då skåda. Och slutligen då vi i Kristi sällskap över Silo och Bethel och de övriga platser, där för Kyrkan liksom Kristi verks segerfanor äro resta, hava återvänt till vår grotta, skola vi oavlåtligen sjunga, ofta gråta, beständigt bedja och sårade av Frälsarens kärlekspil gemensamt ropa: ”Jag har funnit den min själ älskar: jag vill hålla honom fast och aldrig mera släppa honom.” (Höga Visan 3: 4.)