av OLA SIGURDSON
En gång i månaden träffas min vän Per Magnus och jag för att tala om viktiga saker: IFK Göteborg, psykoanalys och teologi. Vi ses i den lokal där Per Magnus har sin psykoanalytiska mottagning, ett rum fyllt till brädden av böcker. Efter en ibland mycket nedslående uppdatering om Blåvitts senaste resultat vindlar samtalet kring alltifrån politik, humaniora, pandemi och Paris till kyrka, döden och Gud. Ett av de ämnen som vi återkommande diskuterar – förutom fotboll förstås – är den inte bara individuella utan också kulturella betydelsen av läsandet och skrivandet. Att ständigt läsa och att skriva är, för att tala klarspråk, att som dödlig och ändlig människa göra vad man kan för att upprätthålla en relation till sanning och evighet.
Per Magnus är en ständigt läsande och skrivande person. För mig som försöker sätta mig in i psykoanalys är det ytterst praktiskt. Jag kan fråga inte bara ”vad anser Freud om överföring” eller ”hur fungerar bortträngningen enligt Lacan” utan hur själva saken relaterar till företeelser i vår vardag: klimat, främlingsfientlighet, universitet, kyrka. Jag kan dra nytta av en beläsenhet som inte bara omfattar psykoanalys, där Per Magnus så klart rör sig som barn i huset, utan också kultur och idéhistoria. Och själv talar jag om Thomas av Aquino och Karl Barth, om Maurice Merleau-Ponty och Judith Butler, om bibel och predikan. I våra vindlande samtal påminns jag om varför jag en gång sökte mig till universitetet: känslan av att stå inför ett oändligt äventyr.
Sådana samtal framstår alltmer som ett undantag. I de världar där jag rör mig å yrkets vägnar, universitetet och kyrkan, har synen på kunskap successivt instrumentaliserats under mina trettio verksamma år. På universitetet har tiden och incitamentet till att skaffa sig bildning urholkats med runt en procent varje år. I stället premieras, även inom humaniora, alltmer specialiserad och kommenterande forskning som snabbt låter sig presenteras i en färdigstansad form. Att tillägna sig en fond av bakgrundskunskap genom att läsa sig igenom historien finns det helt enkelt inte tid till. Lärarens och forskarens förmåga att orientera sig själv och andra i sitt ämne blir därmed lidande.
I Svenska kyrkan fanns det en gång i tiden ett ekosystem av tidskrifter, kvalificerad bokutgivning, fortbildning och teologiskt engagerade biskopar. Det teologiska samtalet, läsandet och skrivandet började på universitetet men fortsatte efter examen. Nu verkar tiden också här vara alltför knapp för sådant. Detta är ett potentiellt hot – särskilt i en kyrka som gör anspråk på rötter i en läsandets reformation – mot själva halten i det kristna budskapet. En välvillig tolkning av den uteblivna responsen när jag påpekat detta i skrift, med min kyrkas ledning som adressat, är att det rör sig om en förlägen tystnad.
Det bildade samtalet, vilken vindlande form det än må ta sig, kan liksom läsandet och skrivandet förstås som sätt att göra sig litet mer hemmastadd i tillvaron. I vår tid framstår de alltmer som motståndshandlingar. En utveckling som dessvärre påminner alltför mycket om ett visst fotbollslags kräftgång i Allsvenskan, särskilt under vårsäsongen i år.
Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 7/2023.