av BERND HAGENKORD
Kanske blev frestelsen helt enkelt alltför stor. En katolsk internetportal (www.katholisch.de) började sin rapport om den ekumeniska gudstjänsten i Lund med följande sats: ”Påven Franciskus undertecknade i Lund en förklaring om gemensam nattvard med lutheranerna – och skrev därmed historia.” Vilket naturligtvis är dumheter.
För det första är detta precis den hållning som behöver övervinnas genom gemensamma dokument och högtidliga sammankomster. Det var båda parterna som undertecknade förklaringen, inte bara påven. Att ensidigt profilera sig på den andres bekostnad är inte vad vi behöver i dag.
För det andra är det rätt vågat att kalla det gemensamma dokumentet för ”en förklaring om gemensam nattvard”. Dokumentet är sammanlagt ungefär två sidor långt, bara ett stycke handlar om nattvarden. Den är viktig men utgör på intet sätt tyngdpunkten i dokumentet. När man själv läser dokumentet blir detta också snabbt tydligt [här på tyska].
Sådana snabba slutsatser gör det mycket svårt att rätt bedöma eukaristifrågans roll. Men jag ska ändå göra ett försök.
Gemenskap eller gästfrihet
Till att börja med var nattvarden den fråga som alltid kom upp vid alla presskonferenser och i alla medier. Även om den gemensamma förklaringen inte hade berört ämnet, hade katoliker och lutheraner inte kommit runt denna fråga.
För det andra togs påvens reseplanering inte särskilt väl emot av de svenska lutheranerna. Den innebar ju att först firade man ekumeniken och därefter den heliga mässan. Mässan är ju den punkt där splittringen blir synlig och smärtfylld – att fira mässa direkt efter den ekumeniska högtiden skapar friktion. Men så är det med ekumeniken. Vi får inte lov att inbilla oss något eller prata bort problemet.
För det tredje är det inte endast en fråga om katolikerna ska ge andra tillträde eller ej. Det är inte bara vi som sitter med Svarte Petter. Kardinal Koch tog återigen ställning till ämnet vid presskonferensen på måndagskvällen. Han uttryckte sin förhoppning att själv en gång kunna underteckna ett dokument där frågorna löses. Vad kan vara ett starkare hoppets tecken? Vidare sade han: ”Vi måste hålla isär eukaristisk gästfrihet för enskilda och eukaristisk gemenskap.” Redan denna distinktion visar att det hela inte är svart eller vitt.
”Eukaristisk gemenskap vore ett synbart tecken på kyrklig gemenskap”, enligt Koch, man kan inte så lätt skilja på kyrka och eukaristi.
Den andra frågan, den om eukaristisk gästfrihet, är däremot enligt kardinal Koch en pastoral, inte en dogmatisk, fråga. Och eftersom det är en pastoral fråga ska den först behandlas lokalt, inte universellt, eftersom omständigheterna skiljer sig åt. Flera gånger under presskonferensen betonade Koch betydelsen av lokal dialog och lokala lösningar på pastorala frågor.
Skott från höften leder inte framåt
Låt oss komplicera det hela ytterligare. I dokumentet Från konflikt till gemenskap, utgivet av den luthersk-katolska enhetskommissionen, står det i paragraf 154: ”Lutheraner och katoliker kan gemensamt bejaka Jesu Kristi verkliga närvaro i Herrens måltid: ’I nattvardens sakrament är Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, fullt och helt närvarande med sin kropp och sitt blod under brödets och vinets tecken.” Ursäkta? Även lutheranerna? Just det. Och ändå är inte allt löst, frågan om kyrklighet [ty. Kirchlichkeit] och om ämbetet är ännu utestående, liksom tidsåtgången och annat.
Således, när man tar sig an denna fråga är det inte så konstruktivt att ha bråttom med att klistra på etiketter. Om man verkligen vill arbeta ekumeniskt för gemenskap och tillsammans med kardinal Koch också hoppas att själv få uppleva den, då lönar det sig att gå in på detaljerna. Eukaristi är helt enkelt för viktigt.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2016-11-01
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här