Kristendomen i Irak är lika gammal som Nya testamentet. Men nu hotas dess existens av en våg av våldsdåd riktade mot kristna, som exempelvis attentatet mot den syrisk-katolska domkyrkan i Bagdad. Det eskalerande våldet har lett till att allt fler kristna lämnar landet. I följande artikel av kyrkohistorikern Anthony O’Mahony ges bakgrunden till denna förskräckande utveckling.
Bagdads syrisk-katolska katedral ”Vår fru av frälsningen” (Sayidat al-Najat) ligger nära den kraftigt befästa Gröna zonen i staden, hemvisten för utländska ambassader och den irakiska regeringen. Men det hindrade inte männen med automatvapen och självmordsvästar från att promenera upp till kyrkan i Karrada-distriktet på söndagskvällen den 31 oktober.
Klockan var halv sex på eftermiddagen när gruppen, som hörde till det sunnimuslimska Iraks islamiska stat och med kopplingar till al-Qaida, gick in i kyrkan. Där inne lyssnade församlingsmedlemmarna till sina innehållsrika liturgiska mässtexter på arabiska och syriska.
Strax innan hade en bilbomb exploderat utanför de halvbefästa kyrkogrindarna. Där inne föstes ungefär 100 människor samman i mitten av kyrkan av beväpnade män, medan 60 andra av en präst visades in i ett litet rum i kyrkans bakre del.
Angriparna krävde att fängslade al-Qaida-medlemmar skulle friges, inklusive änkan till Abu Omar al-Baghdadi, den förre ledaren för Iraks islamiska stat – en paraplyorganisation för irakiska motståndsgrupper bildad 2006. Belägringen slutade, efter det att man under flera timmar smädat församlingen med antikristen polemik och hotat att spränga kyrkan, när irakisk och amerikansk militär omringade byggnaden och inledde en andra räd mot den. Av de tre präster som ledde gudstjänsten dödades två – fader Wasim Sabieh, som endast var 27 år gammal, och fader Thaier Saad Abdal, medan den tredje, fader Qatin, senare dog på sjukhus.
Vatikanradion rapporterade på måndagen den 1 november att 42 personer ur gisslan dödats, inklusive sju barn. Under anfallet dödades sju medlemmar av säkerhetsstyrkorna och 15 skadades; de flesta av angriparna uppges ha blivit dödade när de utlöste sina självmordsbälten, även om några kan ha gripits.
Detta var inte första gången som katedralen och andra katolska kyrkor varit måltavlor i Irak, men dödssiffran i den här attacken var den högsta av alla massakrer hittills på irakiska katoliker. Attacken utgör därför en vattendelare och kommer utan tvekan att ytterligare destabilisera den kristna närvaron i Irak.
Påven Benedictus XVI sade i ett tal på Petersplatsen den 1 november, alla helgons dag, att han ber ”för offren för detta absurda våld, som är desto grymmare eftersom det drabbar försvarslösa personer, som samlats i Guds hus, som är kärlekens och förlåtelsens hus”.
Sedan USA:s invasion i april 2003 och störtandet av Saddam Husseins baathpartiestyre, har hälften av alla kristna i Irak antingen lämnat landet eller så lever de som flyktingar i grannländerna, i synnerhet Jordanien, Syrien och Turkiet. Bagdad, som intill helt nyligen har haft en mycket hög andel av de kristna i Mellanöstern, cirka 250 000 till 300 000, har nu förlorat hälften av dem, vilket lämnar de resterande i en extremt försvagad ställning. Kristna ledare och gudstjänstlokaler blir allt oftare måltavlor: 50 kyrkor har attackerats och ännu fler har stängts sedan 2003.
Den syriska katolicismens vagga låg i Turkiet, särskilt i Tur Abdin-provinsen, men i dag är det inte mer än ett minne, och av de syriska katoliker som finns kvar i Turkiet återfinns de flesta i Istanbul. Under första världskriget mördades uppemot 100 000 syriska katoliker av turkiska nationalister och många av dem som överlevde flydde till Assyriens gamla land, i norr av det som nu är Irak, framför allt till Mosul. Det huvudsakliga hemlandet för de syriska katolikerna är i dag Irak (med cirka 65 000 personer) och Syrien-Libanon (med cirka 80 000), plus några små enklaver i Egypten och Heliga landet. De är den tredje största kristna gemenskapen i Irak, efter de kaldeiska katolikerna och Österns kyrka [ibland benämnd Österns assyriska kyrka eller Nestorianska kyrkan övers. anm.].
Den politiska svagheten hos det lilla antalet syriska kristna har fått vissa assyriska nationalister att eftersträva en separat kristen enklav i norra Irak, i en buffertzon mellan den kurdiska regionen och det centrala sunnibältet, men ledningen för Iraks katolska kyrka har inte stött denna idé. Emellertid har forskare inom syrisk kristendom, vilka har ett längre perspektiv, påmint om att dessa kyrkor under hela sin historia har existerat som religiösa gemenskaper i minoritetssituationer, och att de ofta har levt under fientliga regimer.
Den generation av medelålders irakiska kristna, som har vuxit upp i baathpartiets sekulära arabiska nationalistiska stat, hörs nu ofta tala om erfarenheterna från sina far- och morföräldrar, som flydde från Turkiet i kölvattnet av mord och våld, och de undra om mönstret nu kommer att upprepa sig.
De syriska katolikerna är en del av Mellanösterns katolska kyrka, som har en unik patriarkal kyrklig struktur, bestående av sex delkyrkor – armenisk, kaldeisk, koptisk, maronitisk, melkitisk och latinsk. Med tanke på att den är en av de minsta kristna grupperna i regionen (med uppskattningsvis 160 000 medlemmar, 10 biskopar, 85 församlingar och 120 präster) är förlusten av 50 medlemmar och tre präster ett mycket hårt slag för dem.
En av huvudfrågorna vid den senaste Mellanösternsynoden i Vatikanen nyligen var hur man i en till största delen latinsk kyrka ska kunna upprätthålla en kyrklig och liturgisk kultur för en växande diaspora av kristna från Mellanöstern. Samtidigt som den till största delen är koncentrerad till Mellanöstern, har den syrisk-katolska kyrkan församlingar också i Australien, Sverige, Frankrike, Venezuela, Brasilien, Sudan, USA, Kanada och Storbritannien. Denna geografiska spridning utgör en stor och komplicerad pastoral utmaning för en kyrka med ett så pass lågt medlemsantal. Likväl har östlig katolicism i historien visat en förvånansvärt stor förmåga att återhämta sig. Den helige Efraim syriern, som Benedictus XV har gjort till kyrkolärare för den universella kyrkan, hör av tradition till denna kontext, till syrisk katolicism.
Irakiska kristna har oftast blivit betraktade som ”kanariefåglarna i kolgruvorna” [så länge de sjunger är luften inte farlig], ty hur de behandlas har varit en indikator på kristenhetens framtid i Mellanöstern. I hela regionen funderar kristna, mot bakgrund av det ökade antikristna våldet, över hur de nu ska kunna fortsätta leva i ett så ytterst laddad politiskt och religiöst sammanhang.
En oroande utveckling av dessa händelser i Bagdad var kopplingen till Egypten. Under de senaste decennierna har även de koptiska kristna mötts av ett ökat våld. Skillnaden mellan Irak och Egypten är dock en fråga proportioner, ty den koptiska ortodoxa kyrkan är med stor marginal den största kristna gemenskapen i regionen, med mer än sju miljoner medlemmar, vilket exempelvis överstiger antalet judar i Israel, och de utgör en tiondel av Egyptens befolkning. Egypten är ett centralt land i Arabvärlden, och en konflikt där skulle hota inte bara den största koncentrationen av kristna i Mellanöstern utan också hela regionen.
Attacker på kristna i Irak sedan 2003:
Augusti 2004: Bilbomber i Bagdad och Mosul dödar 12 människor och skadar andra, både kristna och muslimer vid sex kyrkor.
Januari 2005: Den syrisk-katolske ärkebiskopen Basilios Georgios Casmoussa av Mosul kidnappas. Han släpps senare efter rapporter om påtryckningar från Vatikanen och andra länder i Mellanöstern.
Oktober 2006: Den syrisk-ortodoxe prästen Boulos Iskander kidnappas i Mosul och halshuggs några månader senare.
Juni 2007: Ragheed Ganni, en kaldeisk präst skjuts till döds i sin kyrka tillsammans med tre medhjälpare.
Januari 2008: Fader Adel Youssef, från Österns assyriska kyrka, skjuts ihjäl av okända angripare.
Tidigt 2010: Minst 10 kristna dör i en störtvåg av attacker under två veckor i den norra staden Mosul, vilket inkluderar bombandet av en skolbuss.
31 oktober 2010: 45 människor, inklusive tre präster, dödas under en belägring av Vår fru av frälsningens katedral i Bagdad.
Anthony O’Mahony / The Tablet 6 november 2010