Den anspråkslöse kardinalen tackar för sig

av GÖSTA HALLONSTEN
Nyligen avgick kardinal Luis Ladaria Ferrer som prefekt för Dikasteriet för trosläran i Rom (tidigare Troskongregationen). Denne tidigare professor vid jesuituniversitetet Gregoriana i Rom är en kardinal som saknar en kyrkofurstes framtoning.

Jag lärde känna honom i Internationella Teologkommissionen 1992 och när han förstod att jag i Rom kände mig som en ”fattig kusin från landet”, tog han mig med till Gregoriana och visade mig runt och berättade. Universitetet var imponerande, men mest intryck på mig gjorde hans eget rum. Den anspråkslöse spanjoren, bördig från Mallorca, bodde och arbetade i ett rum två våningar upp från föreläsningssalarna. Förutom skrivbord, säng och böcker fanns ett tvättställ på rummet. Toalett och dusch fanns i korridoren.

När Ladaria 2008 kallades till sekreterare (andreman) i Troskongregationen avstod han från tjänstevåning i Vatikanen och bodde kvar i sitt rum på Gregoriana. Ladaria som skrivit flera utmärkta läroböcker, till exempel Antropologia Teologica 1995, fick nu nya arbetsuppgifter. När jag för ett tiotal år sedan besökte honom i Palazzo di Sant’Uffizio var det ett hjärtlig återseende. Som alla katolska präster och biskopar frågade han intresserat efter familjen. Sedan vi samtalat en stund om personliga ting frågade han: ”hade du något särskilt ärende?”. – ”Nej, jag ville bara återknyta kontakten”, svarade jag. Ladaria drog en lättnadens suck och tillade: ”Det kommer så många biskopar och andra besökare hit och klagar på saker och ting.” Det kom säkert från hjärtat, och jag erinrade mig kardinal Ratzingers påpekande att stiftsbiskoparna kunde lösa många problem själva i stället för att hänskjuta dem till Rom.

Förvisso framstår den katolska kyrkan ofta som Den heliga pyramiden – titeln på Lars Bergquists bok om påven, Vatikanen och himmelrikets nycklar (1992). Swedenborg-forskaren och diplomaten Bergkvist var Sveriges förste ambassadör vid Heliga stolen. Men man behöver vända på perspektivet ibland. Påven utövar genom den romerska kurian stor makt, men kyrkans bas och tyngdpunkt ligger i stiften och församlingarna.

Kanske är det detta som påven Franciskus vill betona genom ordet synodalitet. Kyrkan är de heligas samfund, communio sanctorum, vilket kan betyda såväl ”de heligas gemenskap” som ”gemenskap i det heliga (sakramenten)”. För den vanlige troende och mässbesökaren är det centralt att vi i eukaristibönen ber för biskopen och påven, som båda är vicarii Christi, Kristi ställföreträdare. Det kuriala maskineriet behövs, men är inte det väsentliga.

Under min tid i Internationella Teologkommissionen, där jag var medlem i tio år, blev jag varse Roms betydelse i kyrkan på ett annat sätt. Inte främst då som en central från vilken det utgår påbud av olika slag, utan som en mötesplats och smältdegel för kyrkans många nationella och kulturella präglingar. Kommissionen bestod av 30 teologer från hela världen. Den avspeglade skilda mentaliteter och diskurser. Särskilt påfallande var skillnaden mellan de romanska ländernas retoriska diskurser och den germanska och anglosachsiska inriktningen på kortare och mera koncisa sammanfattningar.

Kardinal Ratzinger, som ex officio presiderade vid kommissionens möten, lyssnade tålmodigt. Även om han säkert kunnat skriva kommissionens dokument på egen hand, verkade han genuint intresserad av att höra våra synpunkter. Han var omsvärmad av alla i kaffepauserna och uppträdde vänligt och belevat, men säkert längtade han till sin studerkammare. Han kunde hålla ett fritt formulerat tacktal på flytande franska, vid veckans högtidslunch och avtackade oss vid sessionens slut med en välformulerad meditation över veckans huvudtema – på latin. Mig frågade han: ”Wie geht’s professor Riesenfeld?” Något överrumplad av frågan svarade jag att han bodde i Uppsala och jag i Lund, men så vitt jag visste mådde han bra. Ratzinger och Riesenfeld var gamla bekanta sedan de träffats på konferenser i Tyskland på 60-talet. Detta ledde till att jag ringde upp Riesenfeld varje år med hälsningar från kardinalen.

Personligheter spelar förvisso en stor roll i ledningen av de kuriala organen. Men man missförstår ofta arbetssättet när man tillskriver Ratzinger ensam huvudrollen, till exemepl vid kritiken av befrielseteologin på 80-talet eller det mycket kritiserade dokumentet Dominus Iesus, från 2000. För hållningen till befrielseteologin spelade påven Johannes Paulus II säkerligen den avgörande rollen, och Dominus Iesus var ett lagarbete.

En sådan text har gått igenom flera sittningar med de cirka 40 teologiska rådgivarna som varje vecka samlas i Dikasteriet. Texten fastställs sedan av själva kongregationen, det vill säga de kardinaler och biskopar som under prefektens ledning så att säga utgör styrelsen. Alla som har läst något litet av Joseph Ratzinger ser genast den stilistiska skillnaden. Men kardinalen försvarade och utlade lojalt det som kongregationen antagit, liksom de många och långa texterna av Johannes Paulus II. Deras samarbete var mycket nära, men teologiskt var de två olika temperament.

Utnämningar av poster i kurian speglar ofta den sittande påvens personliga preferenser. Benedictus XVI utnämnde 2012 biskopen av Regensburg, Gerhard Ludwig Müller till prefekt för Troskongregationen. Den tidigare München-professorn, även han före detta medlem av Internationella Teologkommissionen, är en gedigen teolog och talar nästan som en uppslagsbok. Hans Lehrbuch der Dogmatik für Studium und Praxis der Theologie (1998 – finns i engelsk översättning) är närmast uttömmande. När Franciskus 2017 ersatte Müller med Ladaria tydde det inte på en förändring i kongregationens policy, utan var helt klart ett uttryck för Franciskus personalpolitik. Även kyrkliga ämbeten formas av människor. Hur framtida historiker kommer att värdera de tre senaste påvarnas olika ämbetsutövning är svårt att sia om.

Gösta Hallonsten 2023-09-13

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN
Nyligen avgick kardinal Luis Ladaria Ferrer som prefekt för Dikasteriet för trosläran i Rom (tidigare Troskongregationen). Denne tidigare professor vid jesuituniversitetet Gregoriana i Rom är en kardinal som saknar en kyrkofurstes framtoning.

Jag lärde känna honom i Internationella Teologkommissionen 1992 och när han förstod att jag i Rom kände mig som en ”fattig kusin från landet”, tog han mig med till Gregoriana och visade mig runt och berättade. Universitetet var imponerande, men mest intryck på mig gjorde hans eget rum. Den anspråkslöse spanjoren, bördig från Mallorca, bodde och arbetade i ett rum två våningar upp från föreläsningssalarna. Förutom skrivbord, säng och böcker fanns ett tvättställ på rummet. Toalett och dusch fanns i korridoren.

När Ladaria 2008 kallades till sekreterare (andreman) i Troskongregationen avstod han från tjänstevåning i Vatikanen och bodde kvar i sitt rum på Gregoriana. Ladaria som skrivit flera utmärkta läroböcker, till exempel Antropologia Teologica 1995, fick nu nya arbetsuppgifter. När jag för ett tiotal år sedan besökte honom i Palazzo di Sant’Uffizio var det ett hjärtlig återseende. Som alla katolska präster och biskopar frågade han intresserat efter familjen. Sedan vi samtalat en stund om personliga ting frågade han: ”hade du något särskilt ärende?”. – ”Nej, jag ville bara återknyta kontakten”, svarade jag. Ladaria drog en lättnadens suck och tillade: ”Det kommer så många biskopar och andra besökare hit och klagar på saker och ting.” Det kom säkert från hjärtat, och jag erinrade mig kardinal Ratzingers påpekande att stiftsbiskoparna kunde lösa många problem själva i stället för att hänskjuta dem till Rom.

Förvisso framstår den katolska kyrkan ofta som Den heliga pyramiden – titeln på Lars Bergquists bok om påven, Vatikanen och himmelrikets nycklar (1992). Swedenborg-forskaren och diplomaten Bergkvist var Sveriges förste ambassadör vid Heliga stolen. Men man behöver vända på perspektivet ibland. Påven utövar genom den romerska kurian stor makt, men kyrkans bas och tyngdpunkt ligger i stiften och församlingarna.

Kanske är det detta som påven Franciskus vill betona genom ordet synodalitet. Kyrkan är de heligas samfund, communio sanctorum, vilket kan betyda såväl ”de heligas gemenskap” som ”gemenskap i det heliga (sakramenten)”. För den vanlige troende och mässbesökaren är det centralt att vi i eukaristibönen ber för biskopen och påven, som båda är vicarii Christi, Kristi ställföreträdare. Det kuriala maskineriet behövs, men är inte det väsentliga.

Under min tid i Internationella Teologkommissionen, där jag var medlem i tio år, blev jag varse Roms betydelse i kyrkan på ett annat sätt. Inte främst då som en central från vilken det utgår påbud av olika slag, utan som en mötesplats och smältdegel för kyrkans många nationella och kulturella präglingar. Kommissionen bestod av 30 teologer från hela världen. Den avspeglade skilda mentaliteter och diskurser. Särskilt påfallande var skillnaden mellan de romanska ländernas retoriska diskurser och den germanska och anglosachsiska inriktningen på kortare och mera koncisa sammanfattningar.

Kardinal Ratzinger, som ex officio presiderade vid kommissionens möten, lyssnade tålmodigt. Även om han säkert kunnat skriva kommissionens dokument på egen hand, verkade han genuint intresserad av att höra våra synpunkter. Han var omsvärmad av alla i kaffepauserna och uppträdde vänligt och belevat, men säkert längtade han till sin studerkammare. Han kunde hålla ett fritt formulerat tacktal på flytande franska, vid veckans högtidslunch och avtackade oss vid sessionens slut med en välformulerad meditation över veckans huvudtema – på latin. Mig frågade han: ”Wie geht’s professor Riesenfeld?” Något överrumplad av frågan svarade jag att han bodde i Uppsala och jag i Lund, men så vitt jag visste mådde han bra. Ratzinger och Riesenfeld var gamla bekanta sedan de träffats på konferenser i Tyskland på 60-talet. Detta ledde till att jag ringde upp Riesenfeld varje år med hälsningar från kardinalen.

Personligheter spelar förvisso en stor roll i ledningen av de kuriala organen. Men man missförstår ofta arbetssättet när man tillskriver Ratzinger ensam huvudrollen, till exemepl vid kritiken av befrielseteologin på 80-talet eller det mycket kritiserade dokumentet Dominus Iesus, från 2000. För hållningen till befrielseteologin spelade påven Johannes Paulus II säkerligen den avgörande rollen, och Dominus Iesus var ett lagarbete.

En sådan text har gått igenom flera sittningar med de cirka 40 teologiska rådgivarna som varje vecka samlas i Dikasteriet. Texten fastställs sedan av själva kongregationen, det vill säga de kardinaler och biskopar som under prefektens ledning så att säga utgör styrelsen. Alla som har läst något litet av Joseph Ratzinger ser genast den stilistiska skillnaden. Men kardinalen försvarade och utlade lojalt det som kongregationen antagit, liksom de många och långa texterna av Johannes Paulus II. Deras samarbete var mycket nära, men teologiskt var de två olika temperament.

Utnämningar av poster i kurian speglar ofta den sittande påvens personliga preferenser. Benedictus XVI utnämnde 2012 biskopen av Regensburg, Gerhard Ludwig Müller till prefekt för Troskongregationen. Den tidigare München-professorn, även han före detta medlem av Internationella Teologkommissionen, är en gedigen teolog och talar nästan som en uppslagsbok. Hans Lehrbuch der Dogmatik für Studium und Praxis der Theologie (1998 – finns i engelsk översättning) är närmast uttömmande. När Franciskus 2017 ersatte Müller med Ladaria tydde det inte på en förändring i kongregationens policy, utan var helt klart ett uttryck för Franciskus personalpolitik. Även kyrkliga ämbeten formas av människor. Hur framtida historiker kommer att värdera de tre senaste påvarnas olika ämbetsutövning är svårt att sia om.

Gösta Hallonsten 2023-09-13

Detta är en opinionstext.