av JOHN SJÖGREN
De litterära intertexterna och inspirationskällorna är många hos Bob Dylan. Det råder ingen tvekan om att Robert Zimmerman är en högst beläst poet. Men frågan är om inte böckernas bok, Bibeln, är den källa ur vilken Dylan hämtat det allra mesta av sitt stoff. Dylans texter är djupt rotade i biblisk tradition. Många, inklusive jag själv, lyssnar till honom inte minst som en andlig vägledare.
Redan ”Blowing in the Wind”, en av Dylans allra tidigaste och fortfarande mest berömda låtar, kan kanske bäst förstås utifrån ett bibliskt perspektiv. Låten ställer, i form av en rad poetiskt retoriska spörsmål, de stora frågorna om Meningen och Livet. ”How many seas must a white dove sail / Before she sleeps in the sand?” Det berömda svaret är givetvis att alltsammans ”is blowing in the wind”. Det är i all sin enkelhet en mångtydig och poetisk formulering. Är det en hoppfull eller hopplös bild, att svaret finns i vinden? Dylan vet givetvis att vinden i kristen och biblisk tradition förknippas med den helige Ande. Man skulle alltså kunna argumentera för att Dylan här, långt innan hans mer entydigt och explicit kristna period, vill peka på att den yttersta lösningen på livets gåtor, dess orättvisor och brister, inte finns i politiska eller ideologiska visioner. Svaret finns, bokstavligt talat, i vinden; den Gudsvind som drar genom världen. (Se till exempel Första Moseboken 1:2, Johannesevangeliet 3:8–12.)
Även en så till synes världslig sång som ”Like a Rolling Stone” kan läsas som ett slags andlig vishetslära. Låten riktar sig till en person som tidigare bortskämd och välbärgad suttit på sina höga hästar, men nu förlorat allt. Texten lär oss det som i stort sett alla stora religiösa traditioner vittnar om, det vill säga att man måste frigöra sig från sin bindning till materiella ting för att uppnå verklig frihet. ”When you ain’t got nothing, you got nothing to lose”, sjunger Dylan. Andligt fri blir man först då man uppnått ett slags sund likgiltighet inför det alltför världsliga. Eller när livet, som för personen i låten, tagit ifrån dig allt det du i själva verket inte behöver. Att vara ”a rolling stone” är ett andligt ideal. (Jämför till exempel Matteusevangeliet 16:24–28.)
Den bibliska föreställningsvärlden finns alltså som en klangbotten från allra första början i Dylans konstnärskap. Från slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet hade Dylan dock en mer explicit väckelsekristen period. En period som ofta, med rätta får man väl säga, anses som en av hans svagare. Den mångtydighet och liksom undflyende karaktär som präglar Dylans texter ersätts under dessa år av en ganska ointressant entydighet. Men även bland dessa sånger finns det guldkorn, som exempelvis den innerliga ”Every Grain of Sand”, kanske den finaste sång som skrivits om tro, tillit och förtröstan: ”In the fury of the moment I can see the Master’s hand / In every leaf that trembles, in every grain of sand”. (Jämför till exempel Första Moseboken 41:49, Fjärde Moseboken 23:10.) Få har så enkelt men exakt lyckats gestalta den religiösa erfarenheten som Dylan i denna makalöst vackra sång. Ja, Dylan måste räknas som en av 1900-talets stora andliga poeter.
John Sjögren 2016-10-14