Den värdelösa frihetens dilemma

av ULF JONSSON

– Utan värden, ansvarstagande och gränser undergrävs människans frihet.

Under den gångna sommaren har den mänskliga frihetens gränser och vikten av etiska normer återkommande diskuterats i massmedierna. Två exempel ur högen: i Svenska Dagbladet argumenterade Adrian Wooldridge den 24/6 för en reformation av samhällets eliter i termer av moraliska skyldigheter, och den 24/8 skrev Johan Forssell i samma tidning att vi i Sverige har glömt bort att det öppna samhället behöver normer, gränser och värderingar för att kunna fungera.

En bakomliggande problematik i sammanhanget är att vi ofta sätter likhetstecken mellan frihet och möjligheten att göra allt vad man önskar. Det leder till att frihet främst uppfattas som frihet från förpliktelser, värden och gränser. Den grundläggande idén är att maximal frihet inte känner några gränser alls. Men en sådan syn på frihet är absurd och självdestruktiv.

Det talas givetvis mycket om värden och ideal också i Sverige. Men värden sätts alltför sällan i relation till människors frihet, och just här ligger det avgörande problemet. Ideal och värden kopplas inte ihop med konkreta människors känslor och förnuft och med deras sätt att utforma livet. Frihet och värden blir i stället varandras konkurrenter. Tanken att människors liv ska begränsas av moraliska värden blir motbjudande i en kultur där frihet så ofta stavas gränslöshet. Den svaga kopplingen mellan frihet och värden har främjat en värdenihilistisk syn på frihet som saknar viktiga aspekter av en fullödig human syn på frihet. Frihet kan nämligen inte endast vara frihet från, den måste också vara frihet till, om den i längden ska kunna upprätthållas.

Frihet till hänger ihop med människors strävan efter värden och med deras beredskap att ta ansvar. Och detta i sin tur förutsätter att vissa värden ses som så eftersträvansvärda att man är beredd att acceptera gränser av olika slag och att avstå från vissa saker, för att kunna förverkliga det värde som man eftersträvar.

Denna grundläggande insikt om den mänskliga frihetens betingelser tycks ha svårt att slå rot i vår samtidskultur. Men om man kopplar loss frihet och moraliska värden från varandra och dessutom är tveksam till huruvida det alls finns några objektiva värden har friheten inte längre några värden att orientera sig efter. Under inflytande av arvet från Axel Hägerströms värdenihilism leder det till att individens rent subjektiva tyckande alltför ofta uppfattas som den yttersta moraliska måttstocken. Som ett svenskt statsråd en gång förklarade i samband med Estoniakatastrofen: man får känna efter i maggropen och sedan besluta hur man ska hantera situationen. Mänsklig frihet reduceras på så sätt till rent godtycke: den ene känner si och den andre känner så. Längre kommer vi inte.

Hur har vi hamnat här? Orsakerna är förstås legio. Men några av dem hittar vi i modernitetens sekularism, i nyliberalismen och i den anti-essentialistiska ådran inom poststrukturalistiskt och postmodernt tänkande.

Modernitetens sekulära frihet var en frihet från Gud: människan skulle bli fri genom att göra sig av med Gud som moraliskt rättesnöre. Som Thomas Steinfeld skrev i en artikel i Svenska Dagbladet den 22/6 ville den unga svenska socialdemokratin göra människorna lyckligare och friare än i himlen, oberoende av Gud. Modernitetens religionskritik kretsade ofta kring religionen som en väktare av en snäv och inskränkt moral. Och det är inte alls svårt att hitta exempel på att en sådan kritik verkligen kan vara helt berättigad. Men barnet ska inte kastas ut med badvattnet. Det är dålig ecklesiologi att reducera kyrkan till ett försvar för en snäv borgerlig moral, och i den breda fåran av kristen teologi är Gud den avgörande garanten för människans frihet.

Även den nyliberala vågen under 1980- och 1990-talet bidrog kraftfullt till nedmonteringen av sambandet mellan frihet och värden. I en artikel i Dagens Nyheter den 11/8 gör Sverker Sörlin en svidande vidräkning med nyliberalismens frihetsideal som säger att individen är fri att forma sitt liv helt oberoende av moraliska värden och förpliktelser. Den uppfattningen har nu lett till ”den stora accelerationen” där vi är på väg att förvandla världen till ett vrak, eftersom vi inte respekterar livets och planetens egna inneboende gränser. Den globala miljökrisen är vår tids mest uppenbara exempel på de katastrofala följderna av att skilja frihet från värden och ansvar.

Löskopplingen mellan frihet och värden främjas också av den postmoderna idén att ingenting i världen har några essentiella egenskaper. Vilka värden som är eftersträvansvärda för en person och vilka moraliska krav som bör ställas på henne hänger nämligen ihop med vilka egenskaper hon har. Man kan inte kräva av en döv person att hon ska höra signalen från ett överfallslarm och hjälpa sin medmänniska i nöd. Men när människor i allt mindre utsträckning anses ha några essentiella egenskaper alls, blir det allt svårare att avgöra vilka moraliska krav som rimligen bör ställas på dem. Friheten upplöser sig själv i orienteringslöshet.

I sökandet efter en utväg ur denna återvändsgränd har den katolska människosynen med dess åtföljande naturrättsliga tanketradition åtskilligt att bidra med. Enligt denna behöver mänsklig frihet alltid relateras till ansvarstagande, värden och skapelsens inneboende egenskaper och gränser. Frihet handlar om att på ett ansvarsfullt sätt förverkliga de möjligheter som finns nedlagda i skapelsen.

Ett resonemang inspirerat av denna katolska tanketradition skulle kunna se ut som följer. En fågel kan lära sig att flyga av egen kraft, en människa kan utveckla många andra slags färdigheter. Fågeln och människan kan förverkliga olika möjligheter på grund av sina egna egenskaper, men ingen av dem har obegränsade möjligheter. På motsvarande sätt är människans frihet tänkt att förverkligas i relation till möjligheter och gränser. När jag beslutar mig för att inte slå dig på käften, trots att jag är irriterad på dig, blir jag inte mindre fri utan mer fri, genom att jag förverkligar mig som ett moraliskt subjekt och handlar ansvarsfullt i överensstämmelse med den gräns som ditt okränkbara människovärde sätter för mitt handlande. Frihet handlar varken om en gränslös exploatering av skapelsens resurser eller om att spränga moraliska gränser eller om att lösa upp identitetsskapande essentiella egenskaper. Mänsklig frihet handlar om att av fri vilja förverkliga sina möjligheter, och att bejaka att dessa möjligheter alltid har sina gränser, i en strävan efter det goda och i en ansvarsfull samverkan med andra som också är ämnade att bli sig själva alltmer. Friheten gör det möjligt för männi­skan att blomstra, utifrån de egenskaper och möjligheter som just hon har, och i relation till de värden hon är satt att förverkliga.

 

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.

Ur Signum nr 6/2021.