av WOLFGANG SCHONECKE
Afrika är i rörelse. Kontinenten förändras med en hastighet som knappast har uppmärksammats i västerlandet, i vilken riktning är dock ovisst. De destruktiva dragen är påtagliga, men det finns också hoppingivande tecken.
Afrikabilden i väst präglas väsentligen av tre faktorer. Mest utbredd är bilden av konflikter, sjukdomar och katastrofer. Bilder av barnsoldater i Kongo, nyheter om hur islamistiska terrorister förstör historiska monument i Timbuktu, rapporter om aidsepidemier, utbrott av tropiska sjukdomar som ebola – allt detta hör till samma kategori.
Afrika som den sista kvarlevan av det förlorade paradiset där man ännu kan uppleva den ursprungliga skapelsens skönhet, det är å andra sidan budskapet från den europeiska och den alltmer professionella afrikanska turistindustrin. Vetenskapliga publikationer framställer Afrika som framtidens kontinent med omätliga tillgångar på råvaror, en stark ekonomisk tillväxt och oexploaterade marknader. Förutom detta heter det att man bör uppmärksamma möjligheterna till handel med många afrikanska länder och inte överlåta kontinenten åt länder med stark ekonomisk tillväxt som Kina och Indien, Brasilien och Turkiet.
Alla dessa aspekter återger en del av den afrikanska verkligheten men bortser ofta från människorna som bor på kontinenten, afrikanerna. Varken Världsbankens statistik eller safari i en nationalpark låter oss förstå vilka oerhörda förändringar som äger rum i de afrikanska folkens mentaliteter och levnadssätt.
Att vilja skriva något om hela Afrika är egentligen ett tecken på hybris eller dumhet. De geografiska, ekonomiska och politiska förhållandena liksom de sociala, kulturella och religiösa är så mångskiftande att generaliseringar är oansvariga. Vad är gemensamt för en islamistisk tuaregkrigare, en universitetsprofessor i Sydafrika och en etiopisk affärsman? Kanske i ett avseende: deras föreställningsvärld och livsstil förändrar sig snabbt under anstormningen av globala krafter och främmande idéer.
Det intressanta är då inte främst att flygplatser i Afrika fungerar utan störningar, att afrikanska städer utrustas med sexfiliga motorvägar och att det byggs konferenscentra med högsta internationella standard. Verkligt imponerande är att befolkningens levnadsstandard trots många problem har förändrats i positiv riktning i många delar av Afrika. De följande reflexionerna återspeglar intryck från Östafrika men är relevanta också för andra regioner.
Östafrikas huvudstäder Nairobi, Kampala eller Dar es Salaam går nästan inte att känna igen. Deras invånarantal har under tjugo år mångdubblats, trafiken står stilla, metropolerna liknar gigantiska byggarbetsplatser. Överallt skjuter höghus med glasfasader, hyreshus och bostadsområden upp ur marken. Men det är inte enbart inhemska nyrika och riskkapitalister från hela världen som placerar sitt kapital i fastigheter. Också i småstäderna investerar en växande medelklass i företag och fastigheter. Också i byarna ser man fler permanenta hus än lerhyddor. Överallt härskar en väldig byggboom.
Det är dock inte enbart städerna som växer. Afrikas ekonomi växer, i olika grad men genomsnittligt med 6–8 procent om året. Det enorma behovet av energi och råvaror i de nya ekonomierna har starkt drivit upp världsmarknadens pris på olja och mineraler. Det gynnar de råvarurika länderna i Afrika, och deras antal växer ständigt genom nya fyndigheter.
Tillväxttakten säger emellertid mycket litet om vilka som verkligen gynnas av denna boom. I nästan alla oljerika länder som Nigeria, Angola eller Ekvatorialguinea har en liten elit lyckats med att privatisera landets rikedomar utan att låta befolkningen få del av dem. Antalet afrikanska miljardärer ökar och likaså klyftorna mellan fattiga och rika. Den allt större diskrepansen mellan ungdomar utan arbete och förhoppningar å ena sidan och en korrumperad och skamlöst egennyttig elit å den andra är den perfekta grogrunden för politisk och religiös extremism och terrorism.
En boom som är baserad på råvaruexport betyder dock inte någon egen utvecklingsdynamik. I extrema fall förblir det en byteshandel av det slag som praktiseras på många håll i Kina. Råvaror (olja, mineraler, trä) mot färdiga produkter (gator, fotbollsstadion, bostadskvarter …). Det skapas bara enstaka arbetsplatser, och knappast några industrier byggs upp. Kapitalplaceringen äger rum i utlandet. Ett särskilt makabert geschäft är det som kallas landgrabbing. De fattigas sista och viktigaste resurs, deras mark, blir i stor utsträckning bortslumpad till utländska uppköpare som producerar för export på världsmarknaden. Förlorare är tusentals småbönder vars traditionella gemensamma rätt till mark ignoreras till förmån för uppköparna.
Hur imponerande byggboomen och den ökande råvaruexporten än är, så sker det verkliga ekonomiska undret inom den informella sektorn där afrikanerna visar sig vara verkliga överlevnadskonstnärer. Om man frågar dem vad de gör kallar de sig vanligen egenföretagare (self-employed). Denna ”skuggekonomi” kan knappast beräknas statistiskt, men den ger miljoner storstadsmänniskor möjlighet till livsuppehälle. Hur slummen i en afrikansk storstad verkligen fungerar med sin kaotiska blandning av genialitet och kreativitet men också brutalitet och kriminalitet, det förblir en hemlighet som den västlige betraktaren inte kan genomskåda.
Mobiltelefonen passar perfekt i en kultur av muntlig kommunikation
Den mest märkbara framstegsfaktorn är den allestädes närvarande mobilen. Alla har den, också gatubarnen, och i varje gathörn finns en kiosk där man för två euro kan köpa ett SIM-kort och samtalstid och i ett nu bli uppkopplad till hela världen. Omafolket ute i bushen tycker att det är helt normalt att någon på kvällen berättar för sin farbror i London att kon är sjuk eller sms-ar nyheten om att någon bekant är död. Och som överallt i världen förklarar den femåriga dottern för sin förvirrade far vilken knapp han skall trycka på.
Mobiltelefonen passar perfekt i en traditionell kultur av muntlig kommunikation som ännu är svårförenlig med det skrivna ordet. Internetkaféet om hörnet förbättrar ännu mer möjligheterna till kommunikation, och det är återigen förvånansvärt hur välinformerade afrikaner är om fotbollsligan eller om lokalpolitiken. Det brittiska BBC har nyligen förlorat sin ledande ställning till den arabiska Al Jazzeera. Europas informationsmonopol är brutet.
Mobilen är också en betydande vetenskaplig faktor. Bananodlaren kan meddela grossisten hur många plantor som är mogna, och affärsmannen kan göra sina beställningar i Dubai. En genial uppfinning är Mobilmoney, den billiga och okomplicerade överföringen av pengar genom mobil. Avsändaren deponerar den önskade summan på ett av de otaliga kontaktställena, skickar koden till mottagaren som genast kan hämta pengarna i närmaste kiosk. Det hela mot en ringa kostnad i motsats till det rövarpris som bankerna tar. Mobilmoney sätter efter hand skräck i bankerna.
Mobilen influerar också det politiska landskapet. De politiska partiernas kandidater driver sina valkampanjer alltmer med sms. Det utbredda valfusket blir allt svårare att genomföra, när ortens röster anges i vallokalen under uppsikt av företrädare för alla partier och resultaten anges offentligt. Ett klick på mobilkameran och resultaten meddelas till particentralen i huvudstaden.
En gigantisk inlärningsprocess
Afrika är en kontinent i rörelse, mer än någon annan del av världen. Under slavhandelns tid rycktes afrikanerna upp med rötterna och fördes till Nord- eller Sydamerika för att arbeta på plantager, men i dag upplever världen en ny afrikansk folkvandring. Krig och klimatförändringar, möjligheter till utbildning och affärsintressen har fört afrikanerna ut i den vida världen. De stora migrationsrörelserna sker inom Afrika. Två miljoner zimbabwier lever som flyktingar i Sydafrika. De otaliga konflikterna i hemlandet får kongoleser att bege sig tvärs över kontinenten för att finna trygghet. Senegalesiska handelsmän finner man i alla storstäder, somalier har köpt upp stora delar av Nairobi. Fattigdomen på landsbygden och ofriheten i patriarkala familjestrukturer får företagsamma ungdomar att flytta till storstädernas vimmel.
För att fylla detta ständiga behov av förflyttning har det i Afrika uppstått en originell mobilitetsindustri. Man behöver bara någon gång iaktta livet på en buss- eller taxistation för att få ett begrepp om hur bussar, taxibilar, motorcyklar och trampcyklar rör sig mellan människomassorna i ett oöverskådligt kaos som ändå fungerar. Fastän det knappast finns några allmänna transportmedel är det ingenstans lättare att ta sig dit man vill än i de afrikanska städerna. Man behöver inte vänta mer än någon minut förrän en minibuss, taxi eller motorcykel erbjuder sina tjänster.
Denna moderna mobilitet och kommunikation är en av de väsentliga faktorerna bakom den blixtsnabba utvecklingen i Afrika. Om det finns någon sanning i teorin att Afrikas sekellånga tekniska stagnation orsakades av isoleringen från den övriga världen så utlöser den intensiva kontakten med den globaliserade världen en gigantisk inlärningsprocess. Afrikaner som har bott i andra länder som flyktingar, studenter eller affärsmän är inte bara ansvariga för en kapitalöverföring till sina hemländer, till vilken olika slags utvecklingshjälp bidrar. Den orsakar också en överföring av kunskaper och erfarenheter vars värde inte kan överskattas. Det mesta av detta är varken planerat eller möjligt att beräkna statistiskt.
Man möter dem allt oftare i kommittéer och på kongresser, i utvecklingspolitiska diskussioner och i kyrkliga sammanhang i Afrika och Europa; det är en annan typ av afrikaner. De är självmedvetna, välutbildade, välinformerade, språkkunniga och knutna till globala nätverk. De tänker kritiskt och kan ta emot kritik. Kolonialismen känner de enbart från berättelser och böcker, och de förstår att ingen kan utveckla Afrika om de inte gör det själva. Den generation som hade växt upp under kolonialismens förödmjukelse och ofta hade kämpat för sin frihet i blodiga krig hade en tendens att skylla alla missförhållanden och problem i Afrika på dess koloniala förflutna och väntade sig att ett skadestånd och en lösning på problemen skulle komma från de forna kolonialherrarna. Hur berättigad det mesta i kolonialkritiken än var så verkade den förlamande på utvecklingen till eget ansvar och personliga initiativ. Det fortsatta ekonomiska beroendet också under den postkoloniala perioden motsvarade ett inre beroendesyndrom.
Redan tidigt fanns det enstaka tänkare och diktare som prisade Afrikas historia och kulturella värden men ofta som en idealiserad motbild till det våldsamma och dekadenta Europa. Den nya generationen är stolt över att vara afrikaner, men de har en nyanserad bild av sin kultur och är samtidigt hemmastadda i den moderna världen.
En första ansats att undkomma det antikoloniala tänkandet var det nya ”partnerskapet för Afrikas utveckling” (NEPAD) där framsynta afrikanska politiker formulerade en egen afrikansk utvecklingspolitik. Även om NEPAD-principernas uppkomst och tilllämpning är starkt omstridda var det ändå ett försök att definiera en inomafrikansk utvecklingspolitik. Likaledes var den katolska kyrkans båda Afrikasynoder 1994 och 2008 viktiga moment i utvecklingen av nya pastorala tyngdpunkter och teologiska ansatser, även om deras omsättning i praktiken ofta har dröjt.
Den svåra demokratiseringsprocessen
Den parlamentariska demokratin, som provocerades fram genom kommunismens fall under 1990-talet och påtvingades av västerlandet, visar sig i Afrika vara en stenig väg som staterna går framåt på med ett par steg men sedan alltid faller tillbaka. De gamla diktaturerna och enhetspartierna under den efterkoloniala perioden har nästan försvunnit, och tillfälliga militärrevolter, som nyligen i Mali och i Centralafrikanska republiken, har genast fördömts av Afrikanska unionen och de regionala organisationerna. Men att skapa en demokratisk kultur och stabila institutioner är något som man har lyckats med endast i några få länder.
Värst beter sig framgångsrika ledare för frihetsrörelser. Goda militärer är ofta dåliga förvaltare, och de har den fasta övertygelsen att deras seger ger dem livslång makt över landet. Man kan inte bara avsätta ”nationens fader”, lika litet som man kan avsätta en familjefar. Många av dem vill uppenbarligen grunda familjedynastier och förbereder sina söner som kronprinsar. Samtidigt söker de bedra sina västliga bidragsgivare med skendemokratiska val, där valfusket har utvecklats till en ren konst. Höjdpunkten var väl valen i Demokratiska republiken Kongo 2011.
Ett stort hinder för en äkta demokratisk utveckling är Kinas ekonomiska framgångsmodell. Kombinationen av ekonomisk kapitalism och politisk enpartidiktatur är högst attraktiv för afrikanska makthavare eftersom den politiska eliten ofta kontrollerar landets ekonomi. Kritiska röster från civilsamhället, som påtalar korruptionen, som kräver mänskliga rättigheter och som ifrågasätter den politiska makten tystas ner med hjälp av administrativa trakasserier och ibland också med rent våld. Att kineserna gynnar alla regimer med krediter och investeringar undergräver den europeiska utvecklingspolitikens (åtminstone officiella) betoning av mänskliga rättigheter.
Ett väsentligt resultat av demokratirörelsen är en större åsiktsfrihet i nästan alla länder. Nästan överallt finns privata radio- och tv-stationer och en alltmer professionell och regeringskritisk press. Men i många länder har tendensen att strängare kontrollera medierna och civilsamhället tilltagit.
Afrikas demokratier gör alltså ett blandat intryck. I Kenya måste de åtta presidentkandidaterna möta kritiska frågor under en välordnad tv-debatt, men att valets vinnare, Uhuru Kenyatta, anklagades inför den internationella domstolen i Haag spelade ingen roll för de alltjämt etniskt orienterade väljarna. Zimbabwe har i en folkomröstning antagit en författning som inskränker presidentens makt, men den 89-årige presidenten, Robert Mugabe, kandiderade på nytt och använder fortfarande sina ”gröna bombare” för att skrämma oppositionens anhängare. I Zambia kunde oppositionen framtvinga en maktväxling i de senaste valen, men den nye presidenten, Michael Sata, fullföljer samma ekonomiska svågerpolitik som sina föregångare.
Vägen till demokrati är långsam och mödosam. Men större informationsmöjligheter, en växande medelklass och inte minst kyrkornas kontinuerliga engagemang för demokrati inger löften om en bättre framtid.
Är afrikaner ”notoriskt religiösa”?
Under den tid då Afrikas länder blev oavhängiga profeterade många röster om kristendomens försvinnande som kolonialherrarnas religion. I verkligheten hade Afrikas kyrkor en enorm tillväxt och utvecklade en oerhörd dynamik. De stora traditionella kyrkornas livskraft och ett ständigt växande antal nya pingst- och frikyrkor fick den kenyanske teologen John Mbiti att göra det kända uttalandet att ”afrikaner är notoriskt religiösa”. Medan de klassiska missionskyrkorna dominerade under 30 år utvecklar i dag frikyrkorna den starkaste dynamiken.
De största tillväxttalen har de så kallade Prosperity Churches, ”välståndskyrkor” som verkar enligt mottot ”Gud vill att alla människor skall bli rika”, något som framför allt gäller präster och predikanter. Denna typ av kristendom ser rikedomen som ett tecken på Guds välsignelse, och den tjänar ofta som legitimering av korruption och maktmissbruk. Strävan efter rikedom som tecken på Guds nåd är samtidigt en stark sporre till utveckling, som Max Weber insåg. Politiker älskar denna religion eftersom den inte ställer några frågor om var den samlade rikedomen kommer ifrån eller hur man skall använda den. Å andra sidan skapar de ett fritt utrymme där nya former av afrikansk fromhet kan utvecklas. Liturgisk musik och andra uttrycksformer övertas ofta från de traditionella kyrkorna.
De klassiska kyrkorna, katoliker, anglikaner och lutheraner, förlorar däremot medlemmar och inflytande. I många frikyrkor praktiseras religionen som en framgångsrik affärsmodell, men de klassiska kyrkorna, som förr finansierades av utländska källor, kämpar för sitt finansiella självbestämmande. Stift, församlingar och ordensgemenskaper gör väldiga ansträngningar för att finansiellt garantera sina institutioner genom kollekter och fonder, evenemang och avgifter, tyvärr även ofta avgifter för att mottaga sakramenten.
Liksom i Europa söker man ofta få intäkter genom penningplaceringar, fastigheter och lantbruksprojekt. Stift och ordnar bygger hyreshus, de investerar i teplantager eller bensinmackar. Redan 1983 vågade sig ugandiska katoliker på att grunda en egen institution för småskalig finansiering, som i dag har 1,3 miljoner kunder och är en av de bästa bankerna i landet. Sådana företag är riskabla. Utan en kompetent och ärlig ledning kan sådana investeringar sluta i bankrutt, och många stift har gått i konkurs på grund av felinvesteringar. Genom en stark koncentration på finansiell självständighet kan kyrkans egentliga uppgift skjutas åt sidan. Om kyrkan inte längre uppfattas som en trosgemenskap och präster och biskopar inte mer ses som andliga ledare söker de troende stilla sin andliga törst ur andra källor.
Afrikas kyrkor framträder i dag med självmedvetande och försvarar ivrigt sina konservativa tendenser gentemot den liberala inriktningen inom västerlandets allt svagare kyrkor. Ett exempel är den hårda debatten om homosexualitet som hotar att bryta sönder den anglikanska kyrkans enhet men som också starkt försvårar relationerna mellan den evangeliska kyrkan i Tyskland och dess afrikanska partnerkyrkor.
Också förväntningen om att en afrikan denna gång skulle ha kunnat bli påve visar vilken viktig plats de forna missionskyrkorna intar i världskyrkan. Nästan överallt i Afrika har kyrkorna präglat en levande liturgisk stil med en storartad liturgisk musik och element av traditionell dans, som också tilltalar unga européer. En afrikansk teologi har däremot ännu inte mognat.
Afrika är i rörelse. Kontinenten förändras med en svindlande hastighet som västerlandet är ganska omedvetet om, i vilken riktning är däremot ovisst. De destruktiva elementen är tydliga: eliternas korruption och maktbegär, den nykoloniala exploateringen av Afrikas rikedomar, den etniska splittringen som ständigt leder till nya konflikter. Men det finns allt fler hoppfulla tecken: en självmedveten, välutbildad och globalt nätansluten generation som inte väntar sig någon räddning utifrån utan som vill forma kontinentens framtid med sina egna händer. Benedictus XVI kallade med rätta Afrika för ”hoppets och framtidens kontinent”.
Översättning: Per Beskow
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2013.