Det viktiga är vad vi säger – inte vad vi gör

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLOTTA LEVAY

Den katolska kyrkans sociallära handlar om kristen tro tillämpad på samhället, med fokus på hur troende och kyrkan som helhet ska förhålla sig i aktuella frågor. Alltsedan påven Leo XIII 1891 kom ut med den banbrytande rundskrivelsen Rerum novarum om sin tids samhällsomvälvningar har påvarna försökt förklara hur rättfärdighet och medmänsklighet kan förverkligas på samhällsnivån.

När socialläran kommer på tal i katolska kretsar brukar det alltid vara någon som säger: Men det viktiga är inte vad vi säger, utan vad vi gör. Med andra ord, sociallärans alla utmärkande begrepp såsom subsidiaritet, personalism och det gemensamma goda är nog bra och värda att fundera på, men det som verkligen betyder någonting är hur vi omsätter dem i praktisk handling – att vi är goda samhällsmedborgare som står upp för de svagas rätt och hjälper de behövande.

Här märker vi ett visst glapp mellan läran och hur den är tänkt att sättas i verket. Sociallärans subsidiaritetsprincip handlar exempelvis inte i första hand om att vi ska hjälpa behövande utan om hur vi ska göra det, och särskilt hur staten och andra övergripande beslutsnivåer kan hjälpa utan att stjälpa. Staten har en plikt att ge understöd, subsidium, vid behov, men det måste ske med respekt för människors och mindre gemenskapers självbestämmande. Det innebär bland annat att staten inte får blanda sig i sådant som familjer och andra gemenskaper kan klara av på egen hand. Hjälp i enlighet med subsidiaritetsprincipen går inte ut på att ta över personernas och gemenskapernas ansvar utan att återupprätta deras värdighet och självständighet. För samhällsintresserade svenskar är subsidiaritetsprincipen kanske mest känd från EU-sammanhang, där den föreskriver att EU enbart ska ägna sig åt sådant som Europas stater, regioner och städer inte kan hantera utan stöd och samordning från EU-nivån.

Det räcker inte att agera

För att förverkliga socialläran räcker det alltså inte att agera solidariskt på det omedelbart mellanmänskliga planet. Det krävs också att man engagerar sig i gemensamma frågor och argumenterar för hur staten och andra politiska beslutsnivåer bör agera. Detta kan tyckas vara en uppgift för politiskt specialintresserade, men det är faktiskt vad som krävs av vuxna medborgare i ett demokratiskt samhälle. Vi kan inte fly undan. Även de som inte är politiskt organiserade eller deltar i den offentliga debatten brukar rösta och behöver förhålla sig till lagar och regler. Vi har alla någon form av inre bild av samhället och hur det fungerar – en egen outtalad ”sociallära” sammansatt av olika idéer vi har plockat upp från omgivningen – och den får konsekvenser för hur vi agerar som medborgare.

Den som tvivlar på saken kan testa att inleda ett samtal om politiska frågor med någon som verkar riktigt ointresserad av politik och lyssna noga på vad som sägs. Vanligen framkommer någon tanke om samhällets tillstånd och vad som krävs för att lösa aktuella problem. Ofta hörs ekon från olika uppfattningar som saluförs på det offentliga åsiktstorget, vanligen grundade i ett eller annat tankesystem. Det kan vara politiska ideologier såsom socialism och liberalism, bredare tankeströmningar såsom feminism i dess olika varianter, sekulära katastrofläror om människans skadlighet och jordens nära förestående undergång, halvsmält darwinism som ser samhället som ett konkurrenssystem där det gäller för den enskilde att ta för sig, eller rena konspirationsteorier om ondskefulla eliter som styr i det fördolda.

Våra idéer om politiska gemenskaper prä­g­las av att vi är gemenskapsvarelser som påverkar varandra, så det är inte oviktigt vilka idéer som framförs i offentliga och privata samtal. Kristna kan välja mellan att fram­föra samhällsidéer som är grundade i kristendomen eller att lämna fältet fritt för sekulära, ibland tvivelaktiga och i vissa fall direkt diaboliskt inspirerade föreställningar.

Akut brist på goda idéer

När det gäller socialläran förhåller det sig därför tvärtemot vad som brukar sägas – det viktiga är vad vi säger och inte vad vi gör. I Sverige och liknande länder råder det ingen brist på människor som vill göra väl och gör väl. Men det finns en akut brist på bra idéer om samhället, och där kan katoliker som behärskar sin sociallära göra en insats.

I Sverige av i dag finns det mängder av organisationer som gör gott. Det görs frivilliginsatser för att bistå och engagera äldre, barn, hemlösa, ensamma, nyanlända flyktingar och andra behövande, det mesta genomfört utan minsta tanke på någon kyrklig sociallära. Men det saknas ofta övertygande förklaringar av vad som behöver göras och varför det är viktigt. Nog finns det mål och mening i varje verksamhet för sig, men idéerna om deras roll i samhället är inte särskilt väl artikulerade. De politiska ideologierna samlar inte längre några större skaror, och en hel del av dem som funderar på samhällsfrågor söker sig i stället till hetsiga konspirationsteorier och undergångsscenarier. Hårdragna modeller av hur allting hänger samman driver på en tilltagande affektiv polarisering, vilket försvårar rationell samhällsdebatt och gemensamma lösningar. Ja, det är viktigt hur vi talar om samhället.

Begrepp behövs för att tala om samhället

Vi är vana att höra att kristendomen måste praktiseras för att vara trovärdig. Det gäller inte bara socialläran utan den kristna läran som helhet. Men även när det gäller mer privata livsfrågor är det viktigt vad vi säger – annars skulle kristna inte lägga så stor vikt vid predikningar och Bibelns ord. Vilka tolkningsramar vi anlägger har betydelse för vardagsfrågor såsom nära relationer, arbete och känsla av mening. Men tolkningsramarna blir ännu viktigare när det gäller samhällsfrågor, eftersom vi saknar direkt erfarenhet av dem. Då blir perspektiv och förklaringsmodeller helt avgörande för vilken information vi tar in, vad vi uppfattar som rätt och riktigt, hur vi agerar och hur vi samordnar oss.

Samhället är vid närmare eftertanke väldigt abstrakt, någonting som vi inte kan nå utan de begrepp som vi använder för att beskriva det. Vår konkreta vardag präglas i hög grad av hur samhället fungerar, men för att förstå hur våra personliga erfarenheter återspeglar samhället i stort måste vi tala om just samhället i stort.

Ta till exempel arbetslöshet. Kanske har du eller någon du känner någon gång blivit av med jobbet och fått erfara vad arbetslöshet innebär i praktiken. Men det säger egentligen väldigt lite om arbetslösheten som samhällsfenomen – hur stor den är, om den ökar eller minskar, om den är ett strukturellt problem som behöver åtgärdas eller om den främst består av begränsad friktionsarbetslöshet, det vill säga det som uppstår när en viss andel av arbetskraften byter jobb och är utan arbete tiden mellan anställningarna. Det finns inget sätt att tala om arbetslöshet som samhällsfenomen utan att använda sig av någon mer eller mindre uttalad definition, exempelvis att termen arbetslöshet inte avser alla som saknar anställning utan endast dem som söker jobb. Och det finns inget sätt att tala om hur arbetslösheten skulle kunna åtgärdas utan någon mer eller mindre genomtänkt idé om vad den beror på, och då är vi återigen inne på mer generella, abstrakta och ideologiskt präglade frågeställningar.

Detsamma gäller andra samhällsfenomen – de har högst konkreta uttryck i våra liv, men för att förstå dem som samhällsfenomen måste vi sätta dem i ett vidare perspektiv, och det kan vi bara göra med hjälp av vidare begrepp och idéer. Vi går och röstar, men det räcker inte för att veta om övriga kriterier för en demokrati är uppfyllda. Vi betalar skatt, men det säger ingenting om beskattningen är rättvis eller ej. Vi startar företag, men det betyder inte nödvändigtvis att näringslivet har goda förutsättningar att blomstra.

Socialläran öppnar för nya tankar

Ett exempel på begreppens betydelse är att dagens samhällsdebatt lätt fastnar i motsättningen mellan individ och stat, individ och kollektiv. Å ena sidan finns de liberalt inspirerade som betonar individuell frihet och menar att statens inblandning i enskildas angelägenheter behöver hållas i schack. Å andra sidan finns de socialistiskt inspirerade som menar att det krävs kollektiva lösningar för att garantera individerna verklig handlingsfrihet på lika villkor. De flesta stödjer i praktiken dagens svenska samhällsmodell som befinner sig någonstans däremellan, men förändringsförslag handlar ofta om att gå i den ena eller andra riktningen, och då dyker den klassiska motsättningen mellan individ och stat upp igen.

Låt oss se vad som händer med resonemangen om vi i linje med katolsk sociallära talar om person i stället för individ. En person är en människa med inneboende värdighet och rättigheter som inte får kränkas. Hon har rätt inte endast till individuellt självbestämmande utan också att tillhöra och bilda gemenskaper, såsom familjer och frivilliga sammanslutningar. På så vis kan hon förverkliga sin natur som gemenskapsvarelse. Enligt en sådan personalism byggs samhället upp underifrån, med personer, familjer och andra gemenskaper som grund. De finns före staten och andra politiska gemenskaper, och staten och varje annan övergripande gemenskap har inget annat syfte än att personerna och gemenskaperna som ingår ska kunna utvecklas i frihet och rättfärdighet.

En individ däremot kan strikt taget vara ett djur, såsom när man talar om en individ av älgstammen. Möjligen är det att blanda bort korten, för när man talar om samhälle och politik är det så klart underförstått att det är mänskliga individer som avses. Men kanske är det inte bara en slump att ordet individ går att använda för djur, medan ordet person endast avser människor.

När vi talar om samhället som en gemenskap av personer får vi en bredare bild som innefattar alla dem som inte är särskilt självständiga, åtminstone inte för tillfället, däribland barn och gamla som inte klarar sig på egen hand. De är precis lika mycket personer som de starka som inte behöver något stöd, åtminstone inte för tillfället, och de har samma rätt till frihet och gemenskap. Vi får även upp ögonen för fler gemenskaper än de rent politiska och vilken central roll de spelar i samhällsbygget. Det är inte bara myndigheter och offentliga organ som kan stödja och samordna. Familjer är samhällen i miniatyr, och hur barn tas om hand av sina föräldrar får avgörande konsekvenser för hur de beter sig i större gemenskaper. Viktiga solidariska initiativ kan tas av frivilligorganisationer och företag, i synnerhet om de ges rätt förutsättningar i form av lagar och regelverk som gynnar organisationer som tar socialt ansvar.

Rent konkret kan man exempelvis undra om vi i Sverige hoppas för mycket på att skolan ska kompensera för familjers begränsningar, och om vi borde satsa mer offentliga medel på direkt hjälp till sviktande föräldrar att uppfostra sina barn. Man kan också fundera på hur svensk äldrevård skulle kunna organiseras med större hänsyn till de äldres behov av att ingå i en gemenskap och inte bara att klara sig på egen hand. Ideella organisationer skulle också kunna spela en betydligt större roll i än i dag som huvudmän för sjukhem och äldreboenden. I dag har väl ingen någonting direkt emot ideella organisationer, men svensk välfärdspolitik och debatt handlar nästan uteslutande om offentlig kontra vinstdriven välfärd – en falsk dikotomi som återspeglar den mellan individ och stat.

Observera att detta är exempel på hur sociallärans begreppsvärld kan få oss att tänka och tala om samhället på värdefulla och delvis nya sätt, inte exempel på politiska åtgärder hämtade från socialläran. Katolsk sociallära föreskriver inga politiska åtgärder. Den erbjuder en etiskt grundad tankeram och överlåter åt katoliker och männi­skor av god vilja att avgöra hur den kan tillämpas i de konkreta situationer de befinner sig i.

Vi skapar samhället genom att prata om det. På samma sätt som kyrkan erbjuder ett språk för människor att tala om andliga saker som annars riskerar att försummas och förbli oupptäckta dimensioner av livet – synd, nåd, frestelser, dygder – så erbjuder kyrkan ett språk att tala om samhället som ger främsta plats åt vad som är rätt och riktigt och inte bara vad som är effektivt.

Därför är det viktiga vad vi säger om samhället och den katolska socialläran, inte vad vi gör.

 

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 2/2024, s. 14–17.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLOTTA LEVAY

Den katolska kyrkans sociallära handlar om kristen tro tillämpad på samhället, med fokus på hur troende och kyrkan som helhet ska förhålla sig i aktuella frågor. Alltsedan påven Leo XIII 1891 kom ut med den banbrytande rundskrivelsen Rerum novarum om sin tids samhällsomvälvningar har påvarna försökt förklara hur rättfärdighet och medmänsklighet kan förverkligas på samhällsnivån.

När socialläran kommer på tal i katolska kretsar brukar det alltid vara någon som säger: Men det viktiga är inte vad vi säger, utan vad vi gör. Med andra ord, sociallärans alla utmärkande begrepp såsom subsidiaritet, personalism och det gemensamma goda är nog bra och värda att fundera på, men det som verkligen betyder någonting är hur vi omsätter dem i praktisk handling – att vi är goda samhällsmedborgare som står upp för de svagas rätt och hjälper de behövande.

Här märker vi ett visst glapp mellan läran och hur den är tänkt att sättas i verket. Sociallärans subsidiaritetsprincip handlar exempelvis inte i första hand om att vi ska hjälpa behövande utan om hur vi ska göra det, och särskilt hur staten och andra övergripande beslutsnivåer kan hjälpa utan att stjälpa. Staten har en plikt att ge understöd, subsidium, vid behov, men det måste ske med respekt för människors och mindre gemenskapers självbestämmande. Det innebär bland annat att staten inte får blanda sig i sådant som familjer och andra gemenskaper kan klara av på egen hand. Hjälp i enlighet med subsidiaritetsprincipen går inte ut på att ta över personernas och gemenskapernas ansvar utan att återupprätta deras värdighet och självständighet. För samhällsintresserade svenskar är subsidiaritetsprincipen kanske mest känd från EU-sammanhang, där den föreskriver att EU enbart ska ägna sig åt sådant som Europas stater, regioner och städer inte kan hantera utan stöd och samordning från EU-nivån.

Det räcker inte att agera

För att förverkliga socialläran räcker det alltså inte att agera solidariskt på det omedelbart mellanmänskliga planet. Det krävs också att man engagerar sig i gemensamma frågor och argumenterar för hur staten och andra politiska beslutsnivåer bör agera. Detta kan tyckas vara en uppgift för politiskt specialintresserade, men det är faktiskt vad som krävs av vuxna medborgare i ett demokratiskt samhälle. Vi kan inte fly undan. Även de som inte är politiskt organiserade eller deltar i den offentliga debatten brukar rösta och behöver förhålla sig till lagar och regler. Vi har alla någon form av inre bild av samhället och hur det fungerar – en egen outtalad ”sociallära” sammansatt av olika idéer vi har plockat upp från omgivningen – och den får konsekvenser för hur vi agerar som medborgare.

Den som tvivlar på saken kan testa att inleda ett samtal om politiska frågor med någon som verkar riktigt ointresserad av politik och lyssna noga på vad som sägs. Vanligen framkommer någon tanke om samhällets tillstånd och vad som krävs för att lösa aktuella problem. Ofta hörs ekon från olika uppfattningar som saluförs på det offentliga åsiktstorget, vanligen grundade i ett eller annat tankesystem. Det kan vara politiska ideologier såsom socialism och liberalism, bredare tankeströmningar såsom feminism i dess olika varianter, sekulära katastrofläror om människans skadlighet och jordens nära förestående undergång, halvsmält darwinism som ser samhället som ett konkurrenssystem där det gäller för den enskilde att ta för sig, eller rena konspirationsteorier om ondskefulla eliter som styr i det fördolda.

Våra idéer om politiska gemenskaper prä­g­las av att vi är gemenskapsvarelser som påverkar varandra, så det är inte oviktigt vilka idéer som framförs i offentliga och privata samtal. Kristna kan välja mellan att fram­föra samhällsidéer som är grundade i kristendomen eller att lämna fältet fritt för sekulära, ibland tvivelaktiga och i vissa fall direkt diaboliskt inspirerade föreställningar.

Akut brist på goda idéer

När det gäller socialläran förhåller det sig därför tvärtemot vad som brukar sägas – det viktiga är vad vi säger och inte vad vi gör. I Sverige och liknande länder råder det ingen brist på människor som vill göra väl och gör väl. Men det finns en akut brist på bra idéer om samhället, och där kan katoliker som behärskar sin sociallära göra en insats.

I Sverige av i dag finns det mängder av organisationer som gör gott. Det görs frivilliginsatser för att bistå och engagera äldre, barn, hemlösa, ensamma, nyanlända flyktingar och andra behövande, det mesta genomfört utan minsta tanke på någon kyrklig sociallära. Men det saknas ofta övertygande förklaringar av vad som behöver göras och varför det är viktigt. Nog finns det mål och mening i varje verksamhet för sig, men idéerna om deras roll i samhället är inte särskilt väl artikulerade. De politiska ideologierna samlar inte längre några större skaror, och en hel del av dem som funderar på samhällsfrågor söker sig i stället till hetsiga konspirationsteorier och undergångsscenarier. Hårdragna modeller av hur allting hänger samman driver på en tilltagande affektiv polarisering, vilket försvårar rationell samhällsdebatt och gemensamma lösningar. Ja, det är viktigt hur vi talar om samhället.

Begrepp behövs för att tala om samhället

Vi är vana att höra att kristendomen måste praktiseras för att vara trovärdig. Det gäller inte bara socialläran utan den kristna läran som helhet. Men även när det gäller mer privata livsfrågor är det viktigt vad vi säger – annars skulle kristna inte lägga så stor vikt vid predikningar och Bibelns ord. Vilka tolkningsramar vi anlägger har betydelse för vardagsfrågor såsom nära relationer, arbete och känsla av mening. Men tolkningsramarna blir ännu viktigare när det gäller samhällsfrågor, eftersom vi saknar direkt erfarenhet av dem. Då blir perspektiv och förklaringsmodeller helt avgörande för vilken information vi tar in, vad vi uppfattar som rätt och riktigt, hur vi agerar och hur vi samordnar oss.

Samhället är vid närmare eftertanke väldigt abstrakt, någonting som vi inte kan nå utan de begrepp som vi använder för att beskriva det. Vår konkreta vardag präglas i hög grad av hur samhället fungerar, men för att förstå hur våra personliga erfarenheter återspeglar samhället i stort måste vi tala om just samhället i stort.

Ta till exempel arbetslöshet. Kanske har du eller någon du känner någon gång blivit av med jobbet och fått erfara vad arbetslöshet innebär i praktiken. Men det säger egentligen väldigt lite om arbetslösheten som samhällsfenomen – hur stor den är, om den ökar eller minskar, om den är ett strukturellt problem som behöver åtgärdas eller om den främst består av begränsad friktionsarbetslöshet, det vill säga det som uppstår när en viss andel av arbetskraften byter jobb och är utan arbete tiden mellan anställningarna. Det finns inget sätt att tala om arbetslöshet som samhällsfenomen utan att använda sig av någon mer eller mindre uttalad definition, exempelvis att termen arbetslöshet inte avser alla som saknar anställning utan endast dem som söker jobb. Och det finns inget sätt att tala om hur arbetslösheten skulle kunna åtgärdas utan någon mer eller mindre genomtänkt idé om vad den beror på, och då är vi återigen inne på mer generella, abstrakta och ideologiskt präglade frågeställningar.

Detsamma gäller andra samhällsfenomen – de har högst konkreta uttryck i våra liv, men för att förstå dem som samhällsfenomen måste vi sätta dem i ett vidare perspektiv, och det kan vi bara göra med hjälp av vidare begrepp och idéer. Vi går och röstar, men det räcker inte för att veta om övriga kriterier för en demokrati är uppfyllda. Vi betalar skatt, men det säger ingenting om beskattningen är rättvis eller ej. Vi startar företag, men det betyder inte nödvändigtvis att näringslivet har goda förutsättningar att blomstra.

Socialläran öppnar för nya tankar

Ett exempel på begreppens betydelse är att dagens samhällsdebatt lätt fastnar i motsättningen mellan individ och stat, individ och kollektiv. Å ena sidan finns de liberalt inspirerade som betonar individuell frihet och menar att statens inblandning i enskildas angelägenheter behöver hållas i schack. Å andra sidan finns de socialistiskt inspirerade som menar att det krävs kollektiva lösningar för att garantera individerna verklig handlingsfrihet på lika villkor. De flesta stödjer i praktiken dagens svenska samhällsmodell som befinner sig någonstans däremellan, men förändringsförslag handlar ofta om att gå i den ena eller andra riktningen, och då dyker den klassiska motsättningen mellan individ och stat upp igen.

Låt oss se vad som händer med resonemangen om vi i linje med katolsk sociallära talar om person i stället för individ. En person är en människa med inneboende värdighet och rättigheter som inte får kränkas. Hon har rätt inte endast till individuellt självbestämmande utan också att tillhöra och bilda gemenskaper, såsom familjer och frivilliga sammanslutningar. På så vis kan hon förverkliga sin natur som gemenskapsvarelse. Enligt en sådan personalism byggs samhället upp underifrån, med personer, familjer och andra gemenskaper som grund. De finns före staten och andra politiska gemenskaper, och staten och varje annan övergripande gemenskap har inget annat syfte än att personerna och gemenskaperna som ingår ska kunna utvecklas i frihet och rättfärdighet.

En individ däremot kan strikt taget vara ett djur, såsom när man talar om en individ av älgstammen. Möjligen är det att blanda bort korten, för när man talar om samhälle och politik är det så klart underförstått att det är mänskliga individer som avses. Men kanske är det inte bara en slump att ordet individ går att använda för djur, medan ordet person endast avser människor.

När vi talar om samhället som en gemenskap av personer får vi en bredare bild som innefattar alla dem som inte är särskilt självständiga, åtminstone inte för tillfället, däribland barn och gamla som inte klarar sig på egen hand. De är precis lika mycket personer som de starka som inte behöver något stöd, åtminstone inte för tillfället, och de har samma rätt till frihet och gemenskap. Vi får även upp ögonen för fler gemenskaper än de rent politiska och vilken central roll de spelar i samhällsbygget. Det är inte bara myndigheter och offentliga organ som kan stödja och samordna. Familjer är samhällen i miniatyr, och hur barn tas om hand av sina föräldrar får avgörande konsekvenser för hur de beter sig i större gemenskaper. Viktiga solidariska initiativ kan tas av frivilligorganisationer och företag, i synnerhet om de ges rätt förutsättningar i form av lagar och regelverk som gynnar organisationer som tar socialt ansvar.

Rent konkret kan man exempelvis undra om vi i Sverige hoppas för mycket på att skolan ska kompensera för familjers begränsningar, och om vi borde satsa mer offentliga medel på direkt hjälp till sviktande föräldrar att uppfostra sina barn. Man kan också fundera på hur svensk äldrevård skulle kunna organiseras med större hänsyn till de äldres behov av att ingå i en gemenskap och inte bara att klara sig på egen hand. Ideella organisationer skulle också kunna spela en betydligt större roll i än i dag som huvudmän för sjukhem och äldreboenden. I dag har väl ingen någonting direkt emot ideella organisationer, men svensk välfärdspolitik och debatt handlar nästan uteslutande om offentlig kontra vinstdriven välfärd – en falsk dikotomi som återspeglar den mellan individ och stat.

Observera att detta är exempel på hur sociallärans begreppsvärld kan få oss att tänka och tala om samhället på värdefulla och delvis nya sätt, inte exempel på politiska åtgärder hämtade från socialläran. Katolsk sociallära föreskriver inga politiska åtgärder. Den erbjuder en etiskt grundad tankeram och överlåter åt katoliker och männi­skor av god vilja att avgöra hur den kan tillämpas i de konkreta situationer de befinner sig i.

Vi skapar samhället genom att prata om det. På samma sätt som kyrkan erbjuder ett språk för människor att tala om andliga saker som annars riskerar att försummas och förbli oupptäckta dimensioner av livet – synd, nåd, frestelser, dygder – så erbjuder kyrkan ett språk att tala om samhället som ger främsta plats åt vad som är rätt och riktigt och inte bara vad som är effektivt.

Därför är det viktiga vad vi säger om samhället och den katolska socialläran, inte vad vi gör.

 

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 2/2024, s. 14–17.