I dag, måndag den 16 januari, har Dagens Nyheter en ledarkolumn där det hävdas att man behöver en stabil tro på Gud för att vara lämplig som statschef. Tro det eller inte, men du läste faktiskt rätt! I DN skriver man idag på ledarsidorna, apropå presidentvalet i USA senare i år, att det bara är personer som ser sig själva som Guds instrument i tjänst för ett högre syfte som passar för så viktiga uppdrag som att vara president. Den som inte delar en sådan religiös livssyn är helt enkelt olämplig för uppdraget att vara president, menar man. Och, heter det vidare, det är beklagligt att man numera inte får tala öppet och ohöljt om Gud i dessa sammanhang.
Man undrar hur många av DN:s läsare som satte frukostkaffet i vrångstrupen i morse. Det är ju inte precis varje dag som man läser sådant på DN:s ledarsidor. Fast det är å andra sidan heller inte någon av ledarredaktionens egna skribenter som framför kravet på religiös tro för statschefer. Författaren är en amerikansk journalist vid namn David Brooks, som är fristående kolumnist på DN:s ledarsidor. Men kors i taket ändå, för på ledarredaktionen har man uppenbarligen bestämt sig för att sådant numera kan tryckas i DN.
Publiceringen i dag av Brooks artikel ger anledning att ge en eloge till DN. Inte därför att man nödvändigtvis behöver hålla med Brooks i sak, inte ens om man själv är troende. För egen del tycker jag att han går för långt. Elogen gäller snarare det faktum att blickar man tillbaka på de senaste årens ledartexter i DN så får man nog lov att konstatera att attityden till religion försiktigt har förändrats i positiv riktning. Numera diskuteras religion i DN:s ledarspalter rätt ofta i ett tonläge som kan beskrivas som respektfullt och tolerant.
Så har det inte alltid varit. Allt sedan Herbert Tingsten gjorde gemensam sak med Ingemar Hedenius i slutet på 40-talet har DN:s ledarredaktion under ett antal decennier varit landets kanske mest inflytelserika högborg för ateistisk religionskritik. En sådan tradition bryts inte i en handvändning, men med årens lopp har den direkt religionsfientliga hållningen mildrats påtagligt. Anders Mellbourns tid som chefredaktör på 70-talet bidrog säkerligen verksamt till den positiva utvecklingen.
Även under senare år har det förvisso ibland hänt att DN:s ledarsidor fallit tillbaka i de gamla religionsfientliga hjulspåren igen. Som när Annika Ström Melin i februari 2010 gjorde ett fult antikatolskt påhopp på Herman Van Rompuy. Eller som när Lena Andersson i en ledarkolumn den 9 oktober 2010 – kanske mer av okunnighet än av illvilja – felaktigt framställde filosofen Jürgen Habermas som hånfullt inställd gentemot religion. Eller, vidare, som när man på självaste julaftonen 2008 på DN:s ledarsida felaktigt hävdade att påven Benedictus XVI skulle ha sagt att homosexualitet är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimathotet. Påståendet var gripet ur luften. Det senare tog man dock – motvilligt och sent omsider – sedan tillbaka i en dementi på ledarsidan.
Men, som sagt, i det stora hela verkar man på DN:s ledarredaktion numera nästan ha uppnått något slags normalisering av sitt förhållande till temat religion. Religiös tro betraktas inte längre a priori som någonting nödvändigtvis ont och irrationellt. Att den, som i Brooks artikel i dag, framställs som någonting önskvärt är förvisso ovanligt i DN:s spalter. Men tonläget har förändrats. Ungefär som på andra större tidningar i storstäder runt om i västvärlden tycks man numera också på DN kunna diskutera religion utifrån utgångspunkten att den är ett naturligt, och för många människor berikande inslag i livet, som lär fortsätta att vara av stor betydelse för många individer och för samhället i stort också i framtiden. På så sätt har DN:s ledarredaktion blivit allt mer världsvan. Så världsvan att man kan publicera en mainstream amerikansk röst om religion och politik i sina egna spalter. Det är en glädjande utveckling.
Ulf Jonsson 2012-01-16