Dylan, tron och mobilen

av FREDRIK HEIDING
Nobelpristagaren i litteratur, Bob Dylan, har under sin drygt 60-åriga musikkarriär haft mer eller mindre religiösa inslag i låttexterna. Allra tydligast märks det när han, efter att ha växt upp i en judisk familj i Duluth, Minnesota, släppte tre uttryckligen kristna plattor under perioden 1979–1981. Han anslöt sig då till en kristen församling i Kalifornien och släppte tre skivor med tydligt kristna budskap: Slow Train Coming, Saved, Shot of Love. Nu drygt 40 år senare präglas texterna, mycket mer än på länge, av distinkt religiösa, understundom explicit kristna motiv.

På konserten i Avicii Arena (Globen) i Stockholm den 27 september framför Dylan den rätt kraftfulla gospelfunk-artade Gotta Serve Somebody från Slow Train Coming, denna kväll i en rockversion. Man måste välja mellan att tjäna antingen Gud eller djävulen, ett tema som har klara anspelningar på Lukasevangeliet 16:1–13 där Gud och mammon ställs mot varandra.

You’re gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord

Konserterna under världsturnén Rough and Rowdy Ways utgörs främst av låtar från albumet från 2020 med samma namn. Bara den döve kan missa den andliga karaktären av detta album där den heliga Skrift, kyrkans helgon och klosterliv förekommer. Givetvis går det alldeles utmärkt att uppskatta Dylans poesi utan religiösa glasögon, men man ser mer i texterna om man har dem på. Eller rättare sagt lyssnar på texterna, för Dylans poesi har med rätta beskrivits som en muntlig diktform. De måste avnjutas auditivt för att texternas särskilda kvaliteter ska komma fram ordentligt.

Som katolsk präst tilltalas jag förstås av de utpräglat kristna inslagen. Men i Rough and Rowdy Ways blandar Dylan distinkt kristen teologi med antikens polyteistiska världsbild. Självfallet kan detta avfärdas som oseriös synkretism, men jag tolkar musiken snarare som jämförbar med ansatsen hos den tjeckiske teologen och katolske prästen Tomáš Halík som i sin bok Tålamod med Gud skriver för dem som befinner sig i marginalen. Halíks målgrupp befinner sig inte nödvändigtvis helt utanför kyrkan, men står delvis vid sidan om – som tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliet 19:1–10.

Dylan sjunger till exempel om gudar i pluralis: ”I hope that the gods go easy with me” i låten I’ve Made Up My Mind to Give Myself to You. I samma låt identifierar sig berättarjaget med en kristen förkunnare: ”I’d preach the gospel, the gospel of love.” De tre abrahamitiska religionerna samsas i låten Goodby Jimme Reed, tillägnad en amerikansk bluesmusiker, där det i första versen heter:

I live on a street named after a Saint
Women in the churches wear powder and paint
Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray
I can tell a Proddy from a mile away
Goodbye Jimmy Reed – Jimmy Reed indeed
Give me that old time religion, it’s just what I need

På konserten i Avicii Arena återger artisten harmoni med livet och en viss förnöjsamhet i låtar som Key West (Philosopher Pirate), den melodiskt vackra Mother of Muses samt Watching the River Flow från 1971. En inre andlig kamp märks samtidigt i några låtar under spelningen. Ett slags världströtthet och ibland vrede dyker upp här och där. En av de mer spännande och mångtydiga texterna är Black Rider som kan tolkas antingen som berättarjagets kamp mellan gott och ont (den mörka kraften, den svarte riddaren) eller som dubbelheten i Dylan själv – en dialog med sitt alter ego. Den uppbyggliga och konstruktiva kraften inom sig själv uppmanar han:

Be reasonable Mister – be honest be fair
Let all of your earthly thoughts be a prayer

Han försöker också förkasta den mörka kraften som avvisas med orden:

My heart is at rest I’d like to keep it that way
I don’t want to fight – at least not today
Go home to your wife stop visiting mine […]

My soul is distressed my mind is at war
Don’t hug me – don’t flatter me – don’t turn on the charm

Det är fullt möjligt att inspireras av Black Rider för den som praktiserar det som i kyrkans tradition kallas andlig urskiljning; konsten att bejaka goda andar och förkasta de onda. Detta gärna i kombination med Crossing the Rubicon som innehåller den trösterika frasen: ”I feel the Holy Spirit inside and see the light that freedom gives.”

Konserten får extra liv genom jazzrytmerna när kompbandet improviserar i takt med Dylans egna förmodligen oförutsägbara improvisationer.

Det är inte lätt att få grepp om den ofta undflyende och mångtydige Dylan, något som han säkert själv medger. Han förkroppsligar ju en mångfald, innehåller många olika sidor som artisten sjunger i I Contain Multitudes: “I’m a man of contradictions and a man of many moods . . . I contain multitudes.”

Dylan kan betecknas som en profetisk förkunnare i sin poesi. Inför kvällens konsert instruerade han dessutom arrangören att publiken skulle inte bara stänga av sina mobiltelefoner utan också lägga in den i en tillsluten liten väska. Att leva två timmar utan digitala hjälpmedel skulle främja koncentrationen här och nu. Det verkar ha utlöst frustration före evenemanget men bidragit till ökad publik närvaro i stunden under spelningen. Till och med karikatyrtecknarna Berglins uppmärksammade detta ingrepp som säkert var menat som en profetisk kritik mot den ständiga uppkopplingen. De ironiskt lagda konsertbesökarna tyckte kanske att artisten med detta utspel bara blev en falsk profet, något som han sjunger om i låten False Prophet. Avstängda mobiler gäller ju också vid gudstjänster i kyrkan, men det kanske skulle vara en alltför drastisk åtgärd att låta kyrkvärdarna kontrollera att de förvaras ”i en låst och säker påse”.

Fredrik Heiding 2022-09-27

Detta är en opinionstext.

Samtliga texter från Rough and Rowdy Ways finns på Bob Dylans hemsida bobdylan.com, via länken här

Läs även artikeln ”Dylans poesi i kristen tolkning” av Fredrik Heiding i Signum nr 2/2017, via länken här

Läs även ”Den bibliske Dylan” av John Sjögren, via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING
Nobelpristagaren i litteratur, Bob Dylan, har under sin drygt 60-åriga musikkarriär haft mer eller mindre religiösa inslag i låttexterna. Allra tydligast märks det när han, efter att ha växt upp i en judisk familj i Duluth, Minnesota, släppte tre uttryckligen kristna plattor under perioden 1979–1981. Han anslöt sig då till en kristen församling i Kalifornien och släppte tre skivor med tydligt kristna budskap: Slow Train Coming, Saved, Shot of Love. Nu drygt 40 år senare präglas texterna, mycket mer än på länge, av distinkt religiösa, understundom explicit kristna motiv.

På konserten i Avicii Arena (Globen) i Stockholm den 27 september framför Dylan den rätt kraftfulla gospelfunk-artade Gotta Serve Somebody från Slow Train Coming, denna kväll i en rockversion. Man måste välja mellan att tjäna antingen Gud eller djävulen, ett tema som har klara anspelningar på Lukasevangeliet 16:1–13 där Gud och mammon ställs mot varandra.

You’re gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord

Konserterna under världsturnén Rough and Rowdy Ways utgörs främst av låtar från albumet från 2020 med samma namn. Bara den döve kan missa den andliga karaktären av detta album där den heliga Skrift, kyrkans helgon och klosterliv förekommer. Givetvis går det alldeles utmärkt att uppskatta Dylans poesi utan religiösa glasögon, men man ser mer i texterna om man har dem på. Eller rättare sagt lyssnar på texterna, för Dylans poesi har med rätta beskrivits som en muntlig diktform. De måste avnjutas auditivt för att texternas särskilda kvaliteter ska komma fram ordentligt.

Som katolsk präst tilltalas jag förstås av de utpräglat kristna inslagen. Men i Rough and Rowdy Ways blandar Dylan distinkt kristen teologi med antikens polyteistiska världsbild. Självfallet kan detta avfärdas som oseriös synkretism, men jag tolkar musiken snarare som jämförbar med ansatsen hos den tjeckiske teologen och katolske prästen Tomáš Halík som i sin bok Tålamod med Gud skriver för dem som befinner sig i marginalen. Halíks målgrupp befinner sig inte nödvändigtvis helt utanför kyrkan, men står delvis vid sidan om – som tullindrivaren Sackaios i Lukasevangeliet 19:1–10.

Dylan sjunger till exempel om gudar i pluralis: ”I hope that the gods go easy with me” i låten I’ve Made Up My Mind to Give Myself to You. I samma låt identifierar sig berättarjaget med en kristen förkunnare: ”I’d preach the gospel, the gospel of love.” De tre abrahamitiska religionerna samsas i låten Goodby Jimme Reed, tillägnad en amerikansk bluesmusiker, där det i första versen heter:

I live on a street named after a Saint
Women in the churches wear powder and paint
Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray
I can tell a Proddy from a mile away
Goodbye Jimmy Reed – Jimmy Reed indeed
Give me that old time religion, it’s just what I need

På konserten i Avicii Arena återger artisten harmoni med livet och en viss förnöjsamhet i låtar som Key West (Philosopher Pirate), den melodiskt vackra Mother of Muses samt Watching the River Flow från 1971. En inre andlig kamp märks samtidigt i några låtar under spelningen. Ett slags världströtthet och ibland vrede dyker upp här och där. En av de mer spännande och mångtydiga texterna är Black Rider som kan tolkas antingen som berättarjagets kamp mellan gott och ont (den mörka kraften, den svarte riddaren) eller som dubbelheten i Dylan själv – en dialog med sitt alter ego. Den uppbyggliga och konstruktiva kraften inom sig själv uppmanar han:

Be reasonable Mister – be honest be fair
Let all of your earthly thoughts be a prayer

Han försöker också förkasta den mörka kraften som avvisas med orden:

My heart is at rest I’d like to keep it that way
I don’t want to fight – at least not today
Go home to your wife stop visiting mine […]

My soul is distressed my mind is at war
Don’t hug me – don’t flatter me – don’t turn on the charm

Det är fullt möjligt att inspireras av Black Rider för den som praktiserar det som i kyrkans tradition kallas andlig urskiljning; konsten att bejaka goda andar och förkasta de onda. Detta gärna i kombination med Crossing the Rubicon som innehåller den trösterika frasen: ”I feel the Holy Spirit inside and see the light that freedom gives.”

Konserten får extra liv genom jazzrytmerna när kompbandet improviserar i takt med Dylans egna förmodligen oförutsägbara improvisationer.

Det är inte lätt att få grepp om den ofta undflyende och mångtydige Dylan, något som han säkert själv medger. Han förkroppsligar ju en mångfald, innehåller många olika sidor som artisten sjunger i I Contain Multitudes: “I’m a man of contradictions and a man of many moods . . . I contain multitudes.”

Dylan kan betecknas som en profetisk förkunnare i sin poesi. Inför kvällens konsert instruerade han dessutom arrangören att publiken skulle inte bara stänga av sina mobiltelefoner utan också lägga in den i en tillsluten liten väska. Att leva två timmar utan digitala hjälpmedel skulle främja koncentrationen här och nu. Det verkar ha utlöst frustration före evenemanget men bidragit till ökad publik närvaro i stunden under spelningen. Till och med karikatyrtecknarna Berglins uppmärksammade detta ingrepp som säkert var menat som en profetisk kritik mot den ständiga uppkopplingen. De ironiskt lagda konsertbesökarna tyckte kanske att artisten med detta utspel bara blev en falsk profet, något som han sjunger om i låten False Prophet. Avstängda mobiler gäller ju också vid gudstjänster i kyrkan, men det kanske skulle vara en alltför drastisk åtgärd att låta kyrkvärdarna kontrollera att de förvaras ”i en låst och säker påse”.

Fredrik Heiding 2022-09-27

Detta är en opinionstext.

Samtliga texter från Rough and Rowdy Ways finns på Bob Dylans hemsida bobdylan.com, via länken här

Läs även artikeln ”Dylans poesi i kristen tolkning” av Fredrik Heiding i Signum nr 2/2017, via länken här

Läs även ”Den bibliske Dylan” av John Sjögren, via länken här