ANTONIA, TYRA
När Heliga Hjärtats kloster på Omberg invigdes i somras, väckte det nog viss förvåning att bland annat en relik från Edith Stein murades in i altaret. Hur kunde hon som blivit ihjälgasad i Auschwiz den 9 augusti 1942 lämna reliker efter sig? Reliken i fråga var bara ett litet tygstycke från den brudklänning som hon bar vid iklädningsceremonin som karmelitnunna den 15 april 1934 i Köln-Lindental. Kölns nuvarande ärkebiskop, kardinal Meisner, meddelade vid sitt besök på Omberg att Edith Stein, Teresia Benedicta av Korset, blir helgonförklarad i Rom söndagen den 11 oktober 1998. Enligt tidigare rykten skulle hon ha blivit kanoniserad i samband med påvens besök i Wroclaw – de f.d. Breslau – där hon föddes den 12 oktober 1891. Kanonisationen lär ha flyttats av hänsyn till många judar, som ogärna såg att den ägde rum just i Polen.
Saken i sig är ändå ytterst känslig och kan tyckas utgöra en onödig belastning för det förbättrade förhållandet mellan judar och katoliker. Många frågor kommer i dagen när den första medlemmen av Israels folk blir regelrätt kanoniserad. Den första generationen jude-kristna – kyrkans fundament – blev ju så att säga automatiskt helgonförklarade. Kan man överhuvudtaget vara både kristen och jude? Var det inte förräderi att bli katolik och nunna i Israels ödestimma? Vill inte kyrkan lägga beslag på Auschwitz för egen räkning? Är det inte för att släta över sin brist på engagemang för de förföljda judarna som kyrkan vill lyfta fram Edith Stein? Dessa frågor måste naturligtvis tas på allvar. Man kan som kristen helt enkelt inte tillåta sig att gå i diskussion med dem som överlevt Auschwitz. Trots allt var ju de flesta bödlarna fostrade som kristna, även om de i sitt hjärta och i sina gärningar tog avstånd från kristendomen.
Om kyrkan vill helgonförklara Edith Stein trots den belastning det kan medföra för förhållandet till judarna, måste det finnas goda skäl till detta. Det tyngst vägande är att man efter noggrann undersökning blivit övertygad om att hon verkligen är helig. Mänsklig helighet rättfärdigar sig själv. Den kan i längden aldrig döljas. Ett annat skäl har en släkting till henne, Waltraut Stein, försökt formulera 1967 i en artikel i de amerikanska karmeliternas tidskrift Spiritual Life: Edith Stein är en symbol för kärlek och försoning mellan judar och kristna. Själv ville hon vara både katolik och judinna. Hennes egen mor, Auguste, såg det som ett profetiskt tecken att hennes yngsta barn, älsklingsdottern, föddes just på försoningsdagen Yom Kippur. Om något ord passar som samlande beskrivning på Edith Steins liv och budskap är det just försoning.
Karmel och Israel
Vägen till djupare förståelse och försoning går ofta rakt genom en konflikt. Det kan tyckas svårsmält för oss konflikträdda svenskar. Förhållandet mellan judar och katoliker tycks först bli belastat av Edith Steins kanonisation. Ändå borde just detta kunna leda till djupare dialog. Något liknande har man faktiskt sett efter den uppslitande konflikten kring karmelitsystrarnas klosterstiftelse i Auschwitz. Positionerna tycktes först helt låsta. Systrarna såg det som en Guds oavvisliga kallelse att leva sitt liv i bön och bot just på denna plats där ondskan antagit sina mest diaboliska uttryck. Inspiration till denna stiftelse kom indirekt via Edith Stein.
Hur kommer det sig då att karmeliterna här och på annat håll gett upphov till konflikter med judarna? ”Släkten är värst”, skulle man något förenklat kunna svara. Karmelitorden lär ju vara den enda orden som uppstått i Israel. Karmeliterna är de enda som under lång tid trott sig vara stiftade under det gamla förbundet, närmare bestämt av profeten Elia. De lyckades till och med med konststycket att få upp hans staty bland övriga ordensgrundare i Peterskyrkan. Det uppstod en vacker legendflora om de första karmelitbröderna, profetlärjungarna på Karmel. På gamla konstverk kan man få se hur de vördnadsvärda eremiterna får kärt besök av den heliga familjen. Den heliga Emerentiana, sankta Annas mor – för den som inte visste det – gällde för att vara en synnerligen hängiven karmelit. Jesuiterna stack förstås hål på denna luftbubbla: de mer historisk-kritiskt inställda bollandisterna förstod att det inte kunde vara riktigt sant.
Sant är och förblir det att judar som blivit kristna gärna trätt in just i karmelitorden. De andliga banden med profeten Elia och Israel har förblivit levande också under de perioder, när förhållandet mellan judar och kristna varit kärvt. Dessutom torde det som är själva hjärtpunkten i Karmels regel ”att begrunda Herrens lag både dag och natt” kunna bejakas av vilken from jude som helst. Teresa av Avila som reformerade karmelitorden på 1500-talet och återförde den till dess bibliska, mystiska ideal var själv av judiskt ursprung. Hennes farfar, en köpman från Toledo vid namn Juan Sánchez, hade låtit döpa sig. Även om Teresa i sina skrifter aldrig tycks beröra detta, tog hon till skillnad från andra emot flera flickor av judiskt ursprung i sina kloster och lät begrava en välgörare som var converso, alltså döpt jude, i en av sina klosterkyrkor – till förtret för en del.
Teresa av Avila och Teresia Hedwig
Det var mötet med Teresa av Avila som blev avgörande för Edith Steins väg till katolska kyrkan. Under ett besök hos sin väninna och kollega som filosof, Hedwig Conrad-Martius, under sommaren 1921 i Bergzabern/Pfalz, får hon av en tillfällighet Teresas självbiografi i sina händer. Boken gör ett så starkt intryck på henne att hon sträckläser den på en enda natt, vilket kan förvåna vissa som tycker att Teresas stil är lite tjatig. Efteråt säger Edith: ”Detta är sanningen.” När man frågar henne efter fler detaljer säger hon bara: ”Min hemlighet är min.” Mötet med Teresa gör att Edith väljer att låta döpa sig som katolik – och samtidigt föds hennes kallelse till Karmel. Redan tidigare hade hon kämpat sig fram till en kristen tro, men inte vetat vilken kyrka hon skulle tillhöra. Enligt en jesuit, Johannes Hirschmann som stod henna nära under hennes sista tid i Echt, hade den mest avgörande impulsen på hennes väg till kristendomen varit mötet med en nybliven änka, Anna Reinach, vars man Adolf hade stupat vid fronten år 1917. Han tillhörde samma filosofiska krets, fenomenologernas i Göttingen, som Edith. Han och hans fru som ursprungligen var judar hade strax tidigare låtit döpa sig i den lutherska kyrkan. När Edith kommer för att hjälpa änkan, hade hon väntat sig att finna henne helt tillintetgjord av sorg. I stället blir det Anna som får trösta Edith och lyckas förmedla något av korsets försonande kraft och seger över lidande och död.
Inom femomenologkretsen fanns det flera judar som blivit kristna, och mestadels då protestanter. En särställning intog Max Scheler, också han jude, men han hade blivit katolik i stället. Under den tid Edith fick tillfälle att följa hans föreläsningar var han ännu helt uppfylld av katolska idéer och påverkade henne djupt. En liten episod från denna period fick också sin betydelse. Tillsammans med Adolf Reinachs syster Pauline var Edith på besök i Frankfurt. När de kommit in i den katolska dômen fick de se en kvinna komma in med sin inköpskorg och falla på knä för en stunds bön. ”Det var för mig något helt nytt”, säger Edith, ”i synagogan och i de protestantiska kyrkor som jag hade besökt gick man bara i gudstjänst. Men här kom någon mitt under sina vardagliga bestyr in i den folktomma kyrkan för ett förtröstansfullt samtal. Det har jag aldrig kunna glömma.”
De avgörande impulserna för att blir kristen fick Edith redan 1916–1917. Och hon fick dem i hög grad tack vare judekristna vänner. Hedwig Conrad-Martius har reflekterat över den speciella anda som rådde bland femomenologerna. Många av dem, inte minst deras Meister, Edmund Husseri, var sekulariserade judar som genom sin intensiva sanningslidelse hade kämpat sig fram till en kristen tro. Det kan tyckas märkligt att man just under mellankrigstiden i de tyskspråkiga länderna finner så pass många prominenta judekristna. På litteraturens område förknippar man ju nästan automatiskt Berlin med Alfred Döblin och Wien med Joseph Roth, bägge katoliker av judiskt ursprung, och Prag med Franz Werfel, som skrivit några av de mest katolska romaner man kan tänka sig men ändå inte lät döpa sig.
När Edith genom Teresa av Avila väl kommit till insikt om att det är katolik hon vill bli, går hon som den målmedvetna kvinna hon är metodiskt tillväga. Nästa morgon inhandlar hon en katolsk katekes och ett missale, vilka hon studerar grundligt. Sedan tar hon kontakt med prästen i Bergzabern dekan Eugen Breitling, och ber att få bli döpt. Denne blir den förste av hennes många prästvänner, en man som tydligen också hade ett gott namn bland judarna i trakten, eftersom flera av dem sedan skall följa honom till graven.
Den 1 januari 1922 får Edith ta emot dopet. På den tiden firade man den dagen Jesu Namn, en av de mer judiskt präglade högtiderna, då man speciellt kom ihåg Jesu omskärelse. Hedwig Conrad-Martius fick biskopens tillstånd att vara fadder fast hon var protestant. Dessutom lånade hon ut sin brudklänning som nu blev dopklänning till Edith. Som dopnamn väljer Edith Teresia efter Teresa av Avila och Hedwig efter sin fadder.
Ovanför dopfunten i Bergzabern har man satt upp en bild av profeten Elia och ett citat ur 1 Kung 19:7: ”Stå upp och ät, ty eljest blir vägen dig för lång.” Citatet syftar på eukaristin som Edith nu som nybliven kristen får ta emot för första gången. Eukaristin blir hennes färdkost på vägen fram till korset. Men det syftar också på hennes obrutna solidaritet med sitt judiska folk vars väg in i gaskammaren hon får följa. Det är först som kristen som Edith skall upptäcka djupet i Israels tro. Redan i fjortonårsåldern hade hon tagit avstånd från sina fäders tro och blivit ateist. Efter ett långt sökande hittar hon vägen tillbaka, men nu som kristen.
Bekräftelsens sakrament fick hon ta emot strax efteråt, i biskopen av Speyers privatkapell, den 2 februari 1922, på Kyndelsmässodagen, eller som vi nu säger, Herrens frambärande i templet, också det en högtid med djupa rötter i Israels fromhet.
Profetisk intuition och mystisk solidaritet
”Sedan nästan tolv år tillbaka var Karmel mitt mål”, skrev Edith Stein år 1933, ”när jag på nyårsdagen 1922 fick ta emot dopet, tänkte jag, att detta bara var förberedelsen till inträdet i orden.” Orsaken till att Edith fick vänta så länge var i första hand för att visa hänsyn till sin djupt troende judiska mor. Ediths andliga ledare under denna tid, prelat Schwind och ärkeabboten Walzer från Beuron, underströk att hon inte fick vålla sin mor ännu en stor sorg. Som nybliven katolik söker Edith nu se sambandet mellan den kristna och judiska tron. Hon går med sin mor till synagogan – och följer i sitt breviarium med när psaltarpsalmerna beds. Modern var säkert den människa som stod Edith allra närmast. De var båda djupt troende kvinnor och led som bara sådana kan göra över att det trots allt inte var samma tro de bekände sig till.
I dessa båda kvinnor kan vi se ett slags personifierad symbolik – en ikon – av förhållandet mellan synagoga och kyrka. De binds ihop både av äkta mänsklig vänskap och mystisk solidaritet. Samtidigt är deras relation präglad av en mänskligt sett outhärdlig smärta, av Kristi kors, som tycks stå som en oöverstiglig mur dem emellan. Edith skall genom sitt liv – och kanske ännu mer genom sin död – göra allt vad hon kan för att i korsets kraft ge, ja, vara ett profetiskt tecken på försoning och kärlek mellan judendomen och kristendomen.
Under perioden fram till Ediths klosterinträde inträffar år 1930 en episod som visar på att hon fick ett slags profetisk intuition. Hennes väninna, baronessan Uta von Bodman, berättar: ”När de franska ockupationsstyrkorna lämnade Pfalz och våra tyska trupper samma kväll marscherade in i Speyer över Rhen-bron medan kyrkklockorna dånade, var Fräulein Doktor, jag och eleverna på domkyrkoplatsen för att vara med om detta historiska ögonblick. När vi gick tillbaka till klost-ret och jag gav fritt utlopp åt min entusiasm över de tyska trupperna, blev Fräulein Doktor allvarlig och påpekade: ”Ni skall få se, nu börjar snart en judeförföljelse och sedan kommer man att förfölja de kristna!” Jag blev stum av häpnad. Vem skulle ha kunnat tänka sig något sådant? Under alla de förskräckliga år som Hitlerregimen styrde, måste jag tänka på dessa profe-tiska ord.”
Ediths profetiska intuition skulle bara alltför väl motsvara verkligheten. Hitler betonade, inte officiellt men väl i sina privata Tischgespräche, att han såg judeförföljelserna som en förberedelse till den slutgiltiga kampen mot kristendomen. Av taktiska skäl måste denna kamp vänta, tills kriget var vunnet. Därför stod han också själv hela tiden officiellt kvar som medlem av den katolska kyrkan som han egentligen avskydde, ja, han förbjöd till och med Goebbels att begära sitt utträde. För Hitler var kristendomen ”ett symptom på dekadens och en gren av den judiska rasen”. Men först när segern var total, kunde man ta itu på allvar med kristendomen. Inte alla förstod detta, men Edith Stein såg det djupa profetiska och mystiska sambandet mellan Israel och kristendomen, som gör att man i grunden inte kan bekämpa bara en av dem.
Tiden före Ediths klosterinträde, som sammanfaller med nazismens framväxt, kan vi betrakta som ett försök från hennes sida att leva sin kallelse till Karmel ute i samhället just i de omständigheter som då rådde. Som yrkeskvinna ägnar sig Edith framför allt åt de unga kvinnorna, i första hand som lärarinna hos dominikansystrarna i Speyer, men också som föredragshållare för katolska lärarinnor och kvinnliga akademiker. Hon betonar gång på gång att kvinnan har en speciell profetisk karisma att förkroppsliga kärlekens evangelium i en tid av våld och rashets: ”Att i kyrkans namn arbeta för ungdomen och speciellt då för den kvinnliga ungdomen, det är kanske den största uppgift, som nu måste lösas i Tyskland.” Samtidigt som Edith ägnar alla sina krafter åt denna aktiva insats, får den kontemplativa bönen ett allt större grepp om henne. Hela nätter kan hon tillbringa i bön i kapellet, nästan orörlig och på knä inför tabernaklet.
Det profetiska draget i Karmel, som inkarneras i profeten Elia, kompletteras alltid av det mystiskt-kontemplativa, som får sitt förnämsta uttryck i Jungfru Maria. I en artikel Om Karmels historia och anda försöker Edith knyta ihop Elias och Marias betydelse för alla som vill låta sig inspireras av Karmels ideal: ”Att stå inför den levande Gudens ansikte (jfr 1 Kung 17:2 enligt Vulg.) – det är vår kallelse … den helige profeten levde i samma anda som också uppfyllde henne under hela hennes liv på jorden: att stå i tillbedjan inför Gud, lösgjord från allt det jordiska, att älska honom av hela sitt hjärta, att i bönen dra ned hans nåd över det syndiga folket och stå som ställföreträdare i gottgörelse för detta folk, att som Herrens tjänarinna vänta på minsta vink från honom – det var hennes liv.”
Allt mer blir detta också Ediths liv. Det gamla och nya förbundet försonas på ett profetiskt sätt i den gemensamma nåden och uppgiften: Att stå inför Gud i bönens mystiska vänskap – för de andras skull. Detta ideal skall senare för Edith personifieras i ännu en biblisk typos, drottning Ester, och uttryckas i de tyska orden Sühne, Stellvertretung, genugtuend.
Den 30 januari 1933 blir Hitler rikskansler och den 23 mars får han genom den s k Ermächtigungsgesetz all makt i sina händer. Edith Stein, som just då uppehåller en docentur vid den pedagogiska akademin i Münster, inser att hennes offentliga arbete inte längre är möjligt. Den 6 april deltar hon i en andakt i karmelitnunnornas kapell i Köln-Lindenthal. Under denna andakt får hon ett slags mystisk ingivelse: ”Jag talade med Frälsaren och sade till honom, att jag visste, att det var hans kors som nu lades på det judiska folket. De flesta förstod det inte, men de som förstod måste beredvilligt ta det på sig i allas namn. Jag ville göra detta, han måste bara visa mig på vilket sätt. När andakten var slut, hade jag fått inre visshet om att jag blivit bönhörd.”
Edith ser tydligt att hon är kallad till en djup mystisk solidaritet med sitt judiska folk. Hon reser ner till Beuron för att tala med sin andlige ledare Raphael Walzer. Genom honom sänder hon en anhållan till påven Pius XI och ber honom om ett profetiskt ord i det judiska folkets ödestimma. Först år 1937 kommer hans encyk-lika Mit brennender Sorge. Den 30 april deltar Edith i en andakt i Münster och får under den visshet om att tiden nu är mogen för hennes inträde i Karmel. Walzer ger sitt samtycke och systrarna i Köln-Lindenthal accepterar henne som kandidat.
Nu återstår det svåraste: att ta avsked för alltid från den 84-åriga modern. Sista dagen i Breslau följer Edith med sin mor till rabbinseminariets synagoga. Efter besöket utspann sig ett samtal mellan mor och dotter som illustrerar den klyfta som trots allt finns mellan judendom och kristendom: ”Var inte predikan vacker?’ – ’Jo’ – ’Man kan alltså vara from på judiskt sätt?’ – ’Visst kan man det, om man inte lärt känna något annat.’ Nu fick jag ett förtvivlat svar: ’Varför har du lärt känna detta? Jag vill inte säga något om honom. Han kan ha varit en mycket god människa. Men varför har han gjort sig till Gud?’” Inkarnationen är och förblir stötestenen, skandalen för Israel, ja, för alla icke-kristna och för inte så få kristna. Men Edith nöjer sig inte med detta. Hon ser på sin kallelse till karmelitnunna som en ställföreträdande trosakt i Israels ställe och som ett försoningens offer för Israel i dess nöd.
Teresia Benedicta av Korset
Efter sitt inträde i klostret den 14 oktober 1933 får Edith Stein klosternamnet Teresia Benedicta av Korset. Och korset blir alltmer kärnan i hennes personliga liv liksom i det hon skriver. Den Guds självutgivelse (det tyska Selbsthingabe var ett av hennes älsklingsuttryck) som visar sig tydligast på korset försöker hon nu gestalta i sitt dagliga liv i klostret. Hon ser sig som Kristi brud som får del av ett ”övernaturligt moderskap för hela den återlösta mänskligheten”. ”Jag litar på att Herren tar emot mitt liv för alla. Jag måste ständigt på nytt tänka på drottning Ester, som togs ut ifrån sitt folk just för att stå inför konungen på sitt folks vägnar. Jag är en mycket oduglig och eländig liten Ester, men den Ko-nung som har utvalt mig är oändligt stor och barmhärtig. Det är en stor tröst.” Genom att identifiera sig med Ester får Edith hjälp att leva sin kallelse som judisk karmelitnunna.
Den ene efter den andre av hennes släktingar och vänner kommer till klostret för att ta avsked, innan de går i exil. Den 14 september 1936, på Korsets upphöjelses högtid, dör Auguste Stein i Breslau, samtidigt som hennes yngsta dotter förnyar sina klosterlöften i Köln. Edith sörjer sin mor djupt, men är samtidigt full av tillförsikt: ”Jag har den fasta tron, att min mor nu har makt att hjälpa sina barn i den stora nöd som råder.” Hon tror att modern kan utöva sin förbönskallelse för alla. Hon ber sina syskon att få ärva moderns bönbok: ”som barn fick jag ofta hämta den till mamma. Och när jag första gången efter mitt dop var med henne på kyrkogården, bad hon först ur den och räckte mig den sedan uppslagen där den bön står som barn skall be vid sina föräldrars grav.” ”Jag litar helt och fullt på att min mor sörjer för dem i evigheten”, skriver Edith den 30 oktober 1938. Ett par dagar senare kommer kristallnatten: natten mellan den 8 och 9 november bränns synagogorna ner och judarna attackeras över hela Tyskland. Hennes andlige ledare Raphael Walzer har redan tidigare tvingats gå i exil. Stora skådeprocesser, inte minst när det gäller förmenta valuta- och sedlighetsförbrytelser, förs mot ordensfolk. Hitler vet – som alla rabiata renegater – hur man bäst skadar kyrkan.
Den 31 december 1938 lämnar Edith helt legalt Tyskland och kommer till karmelitklostret i Echt, strax över gränsen i holländska Limburg. Detta kloster hade stiftats år 1875 när Kölns karmelitnunnor fördrevs under Bismarcks kulturkamp. I Echt får hon en klostercell som tidigare tillhört syster Maria Gertrudis Erz-berger, som var dotter till Matthias Erzberger, en av dem som undertecknat Versailles-freden och därför mördats av en fanatisk nationalist. Denna syster hade framburit sig själv som ett ställföreträdande offer för den då svårt sjuke påven Pius XI – och det verkar som hon blev bönhörd, för han fick leva medan hon själv fick dö.
I den andliga miljön i Echt förstärks Ediths personliga kallelse att få vara ett försoningsoffer. Trots att hon dragit sig undan världen, lever hon verkligen i världens hjärta. Den 26 mars 1939 ber hon sin priorinna: ”tilllåt mig att få frambära mig själv som försoningsoffer åt Jesu Hjärta för den sanna freden: för att Antikrists välde om möjligt skall bryta samman, utan att ett nytt världskrig bryter ut …” Den 9 juni samma ödesdigra år skriver hon sitt andliga testamente där hon också frambär sig själv som försoningsoffer för det judiska folket, för Tysklands räddning, för världens fred. I september 1939 bryter världskriget ut – och året därpå invaderar Hitlers trupper även Holland.
Ester
Under sin sista tid i Echt är Edith Stein ivrigt sysselsatt med sitt viktigaste litterära verk, Kreuzeswissenschaft, en kommentar till Johannes av Korsets andliga budskap. Samtidigt blir denna korsets vetenskap kött och blod i hennes eget liv. Återigen blir det drottning Ester som hjälper henne att tolka kallelsen som judisk karmelitnunna när Israel förföljs. I en s k ”from rekreation”, alltså ett litet teaterstycke (en för karmelitnunnorna typisk litterär genre, som den nyblivna kyrkoläraren Thérèse av Lisieux också behärskade intill fulländning) skriven till priorinnans namnsdag den 13 juni 1941 – Nattlig dialog – kommer drottning Ester på besök hos priorinnan för att vädja om hennes hjälp. I symboliska termer tolkas enheten mellan det gamla och nya förbundets folk, både i den aktuella historiska situationen och i ett mer frälsningshistoriskt perspektiv. Drottning Ester framstår här som en profetisk gestalt som förebådar en annan drottning, Jungfru Maria, Karmels moder och drottning som säger till Ester: ”Ditt Israel, jag ger det rum i mitt hjärtas härbärge. I det fördolda, i bönen och offret, hämtar jag hem det till min Frälsares hjärta.” Bakom dessa ord anar vi det som var Ediths egen hjärteangelägenhet.
Vi kan också se på denna Nattliga dialog som Ediths vädjan till sina systrar om en djupare förståelse för hennes egen Ester-kallelse och för judarnas svåra situation. Inte alla systrar förstod tidens tecken. Men vi kan betrakta en annan ”from rekreation”, nu i lustspelets form, som systrarnas svar på Ediths vädjan. När hon själv fyller 50 år några månader senare, låter de flera av det Gamla testamentets stora personligheter passera revy för att gratulera henne: ”Abraham var en mycket ärevördig gestalt (underpriorinnan). Det enda som imponerade på Mose var näsan, annars var han liten och putslustig av sig, och på baksidan av lagens tavlor hade han föregående veckas matsedel (syster Agatha).”
En jesuit berättar att Edith under denna tid sade till honom: ”Ni anar inte vad det betyder för mig, när jag på morgonen kommer till kapellet och med blicken på tabernaklet och på Marias bild säger till mig själv: de var av vårt blod.” Och till sina systrar i Echt sade hon: ”Ni kan inte leva er in i vad det betyder för mig att Guds Moder Maria var judinna.” Edith betonar här en aspekt av inkarnationen som man egentligen bara kan erfara som judekristen. Vi ser något liknande hos Paulus och hans lidelsefulla kärlek till sina ”bröder och stamfränder” (Rom 9:3). Oss andra, hednakristna, påminner han om en ofta bortglömd sanning: ”Du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna” (Rom 11:17–18). Edith vill medvetet leva sin kallelse som karmelitnunna, som Kristi brud, också som en judisk sådan, just i den tid då hon får stå inför Gud för sitt folk i deras stora nöd och betryck.
Under hela sin tid som kristen försökte Edith väcka sina medkristnas kärlek till judarna. Det mest monumentala uttrycket för detta är hennes Aus dem Leben einer jüdischen Familie, som hon skrev på uppmaning av en präst just efter Hitlers maktövertagande. Där ger hon en ömsint skildring av sin judiska familjebakgrund, och särskilt då av sin mor.
Edith försvarade alltid judarna när man talade nedsättande om dem: ”Liksom man pådyvlar jesuiterna allt möjligt, så är det också med judarna.” Ja, hon drar sig inte ens för att ge furstärkebiskopen av Salzburg, Sigis-mund Waitz, en visserligen diskret, men ändå tydlig knäpp på näsan. Han hade sänt till henne sitt verk i två band om Paulus: ”När man är född och uppvuxen i judendomen, känner man dess höga mänskliga och sedliga värden, som går i arv och för det mesta är okända för utomstående. Och man erfar de omdömen, som bara tar fasta på de utåt sett starkt framträdande förfallssymptomen, som hårda och orättvisa.” Edith ser det som en del av sin profetiska kallelse att göra de kristna mer öppna för judarna. Samtidigt vill hon genom sin mystiska brudförening med Kristus föra sina judiska bröder och systrar närmare honom.
Martyr?
Judarnas situation i det ockuperade Holland förvärras alltmer. ”Just i de dagarna … kom en förordning från ockupationsmyndigheterna, vilken förklarade alla icke-ariska tyskar i Nederländerna för statslösa och uppford- rade dem att före den 15 december 1941 anmäla sig för emigration. Vi, det vill säga jag och min syster Rosa (som också blivit katolik och tagit sin tillflykt till Echt) gjorde detta, eftersom det ålades oss under hot om strängt straff.” I slutet av januari 1942 måste de båda systrarna infinna sig hos Gestapo i Maastricht. I stället för att där använda den föreskrivna hälsningen Heil Hitler sade Edith Lovad vare Jesus Kristus. När priorin-nan efteråt frågade henne varför hon gjort så, sade hon att hon i sitt inre kände sig tvingad till detta, här gällde det inte bara politik utan den urgamla kampen mellan Jesus och Lucifer.
Denna diaboliska kamp mot Kristus och kyrkan såg Edith mycket tidigt i nazismen. Den kampen skall också kosta henne livet. När vi nu närmar oss slutfasen i hennes liv, kommer vi också fram till den svåra fråga som i detta fall mest belastat dialogen med judendomen: var Edith Stein verkligen martyr i kristen mening – eller var hon ett av de miljoner oskyldiga offren för nazisternas judeutrotning? Edith Stein saligförklarades uttryckligen som martyr, och allt talar för att hon också kommer att helgonförklaras som sådan. Att försöka förklara detta är inte helt lätt, men ändå nödvändigt för att kunna gå vidare i dialogen. Från katolsk sida menar man att Edith Steins död i Auschwitz just vid den tidpunkt då den ägde rum i första hand var ett utslag av odium fidei, av hat till den kristna tron och den katols-ka kyrkan. Vid en salig- och helgonförklaring tolkas martyrbegreppet lite vidare än i den gängse uppfattningen. På näthinnan har man ofta bilden av en jude som modigt håller fast vid sin tro och vägrar att bli döpt även om det kostar honom livet. Men i vår tids barbariska massmord får knappast någon enda möjlighet att blir martyr på detta mer heroiska sätt. Ändå ser man från kyrkans sida på alla dem som blivit dödade av ”hat till tron” som martyrer: de flesta av dem som dog för sin kristna tro under det spanska inbördeskriget, under nazismens och kommunismens förföljelser hade inte minsta möjlighet att vare sig vittna om sin tro eller att rädda livhanken genom att avsvärja sig den. Typiskt för vår tid tycks ju vara att människan har reducerats till en massvarelse, som kan elimineras utan vidare därför att hon fått fel stämpel på sig och är oönskad.
Även i en annan mening har martyrbegreppet en vidare betydelse – och här kan man åberopa sig på Thomas av Aquino: också den som blir dödad till exempel för ett engagemang för fred och rättvisa som inspirerats av evangeliet kan räknas som martyr. Det är i denna mening som man kan se på ärkebiskop Oscar Romero, vars saligförklaring förbereds, som martyr. Och Maximilian Kolbe dog som en nästankärlekens martyr i Auschwitz.
Hur kom det sig då att man kan hävda att Edith Stein blev martyr för sin katolska tro och inte bara dog som en av miljoner andra anonyma judar i gaskammaren? I detta sammanhang måste man peka på en grupp människor, som man ofta glömt bort: Edith Steins ”följeslagare” på martyriets väg (som det ofta heter när man liturgiskt firar grupper av martyrer). Edith fick tillsammans med de flesta andra katolska judar i Nederländerna ge sitt liv, eftersom biskoparna i ett herdabrev offentligt protesterat mot nazisternas förföljelse av judarna.
Den 11 juli 1942 sänds ett gemensamt telegram från de flesta kristna kyrkor i Holland, som slutit sig samman i de s k Interkerkeliijk Overleg, till den tyska ockupationsmaktens högsta företrädare. Där tog man ställning mot deportationen av judarna och vädjade till myndigheterna att inställa dessa. Den 14 juli kallade en företrädare för kyrkorna till överläggning med generalkommissarie Schmid som meddelade att rikskommissarie Seyss-Inquart beslutat undanta de judar som döpts före den 1 januari 1941 från deportation. Men kyrkorna hade aldrig begärt något undantag för de judar som var döpta. Deras vädjan gällde alla. Seyss-Inquarts avsikt var bara att skjuta upp de döpta judarnas deportation till ett senare, mer lägligt tillfälle och förhindra en offentlig protest från kyrkornas sida.
Med sitt erbjudande om en särställning för de döpta judarna lyckades Seyss-Inquart splittra den kristna enhetsfronten mot deportationen av judarna från Holland. Den 24 juli kallades en företrädare för den största protestantiska kyrkan, Nederlandsche Hervormde Kerk, till samtal och förmåddes avstå från den gemensamma protest som alla kyrkor tänkt göra genom ett herdabrev söndagen den 26 juli. De katolska biskoparna och ett mindre protestantiskt samfund, Gereformeerde Kerk, höll däremot fast vid beslutet att protestera offentligt. Biskoparna hade redan den 20 juli ställt samman sitt herdabrev, som blev uppläst den 26 juli i alla Hollands katolska kyrkor och kapell, vilket säkerhetspolisen nogsamt kontrollerade. Samma dag ca klockan 14.00 dödades också den holländske karmeliten, den salige Titus Brandsma, som genom sitt pressapostolat energiskt bekämpat nazismen, i koncentrationslägret Dachau.
Teresia Benedicta av Korset och hennes judekristna följeslagare
De katolska judarna i Nederländerna var redan registrade: 722 personer. Det blev denna grupp som nu utsattes för nazisternas hämnd. Söndagen därpå, den 2 augusti, arresterades de katolska judarna över hela landet. Dagen därpå tillkännagavs officiellt i ett pressmeddelande från N.S.D.A.P. att de katolska judarna sågs som en av regimens värsta motståndare. Av flera vittnesmål framgår tydligt att den primära orsaken till denna speciella deportation var hat till katolska kyrkan. Biskoparna vågade man sig inte på direkt, i stället ville man komma åt dem genom att ge sig på de judiska katolikerna.
Offren själva var helt medvetna varför de arresterades just då. Dr Lisamarie Meirowsky, medlem av dominikanernas tredje orden, skrev den 6 augusti från lägret Westerbrok: ”Jag betraktar det som en nåd och utkorelse att tvingas ge mig iväg under dessa omständigheter och så vittna för de ord som våra fäder och herdar i Kristus talat. Även om våra lidanden blivit större, så har också nåden fördubblats och en härlig krona har beretts åt oss i himlen. Gläd er med mig, Jag går med förtröstan och glädje – också de ordenssystrar som är med mig – vi får avlägga vittnesbörd för Jesus och tillsammans med våra biskopar vittna för sanningen. Vi går som vår heliga moder kyrkans barn. Vårt lidande vill vi offra tillsammans med vår Konungs, Frälsares och Brudgums lidanden, ja, vi vill offra det för mångas omvändelse, för judarna, för dem som förföljer oss och så framför allt bidra till freden och Kristi rike … (och på en bifogad lapp) vill ni ha godhet att skicka detta också till vår älskade ärkebiskop. Vi är glada att kunna bistå honom genom vårt offer. Han kan vara helt lugn och får aldrig tro att vi är ledsna för detta.”
Utrechts ärkebiskop, de Jong, vände sig flera gånger den 2 augusti per telegram till rikskommissarie Seyss-Inquart för att vädja om nåd. Han fick aldrig något svar. I denna grupp judiska katoliker fanns det alltså flera ordenssystrar och -bröder. Vissa av dem hade liksom Edith Stein redan flytt från Tyskland till Holland: t ex Aloysia Löwenfels och Mirjam Michaelis. Andra var holländare som de sju syskonen Löb (varav tre var trappistnunnor, tre trappistmunkar – och en lekman) och dominikansystern Judith Mendes da Costa (som var sefardisk judinna och därför frigavs från Westerbrok den 15 augusti, men senare arresterades igen och dödades i Auschwitz år 1944).
I en dokumentsamling, Passion im August (29 August 1942), Edith Stein und Gefährtinnen: Weg in Tod und Auferstehung (Plöner Verlag, Annweiler, 1995) har Anne Mohr och Elisabeth Prégardier sammanställt allt tillgängligt material om de katolska judar som arresterades i Holland den 2 augusti 1942 och som i de flesta fall mördades i Auschwitz den 9 augusti. Ett av bokens huvudsyften är att ställa fram Ediths Steins följeslagare på vägen till martyriet i ljuset. I inledningen framkastar författarinnorna tanken att tiden är mogen att också saligförklara dem som dog tillsammans med Edith Stein. Deras förhoppning är: ”Många kontroverser från 1987 (då Edith saligförklarades) skulle på så vis kunna lösas i försoningens tecken.” Frågan är bara om man från judiskt håll verkligen skulle ha det lättare att acceptera en sådan kollektiv saligförklaring?
En sak är i alla fall säker: ett gemensamt liturgiskt firande av Teresia Benedicta av Korset och hennes judekristna följeslagare – i likhet med de vietnamesiska, koreanska och engelska martyrerna – skulle styrka den äkta katoliciteten i kyrkans och de troendes medvetande. Det finns både judar och hedningar som bekänner sig till Kristus också idag. Kyrkan kan knappast vara katolsk i ordets fulla mening om hon inte inom sig rymmer några som tillhör den stam där Jesus och Maria växte fram. Naturligtvis kan detta först tolkas som ytterligare en stötesten på vägen till ett bättre förhållande till judendomen. Men i längden kan nog ett stärkande av det judekristna elementet inom kristendomen bara tjäna till en fördjupad dialog med judendomen. Den mystiska solidaritet som Edith Stein kände med judendomen har hon givit i arv till otaliga kristna, som kanske annars aldrig skulle ha öppnat sitt hjärta för Israel i samma grad.
Det var något av detta som påven Johannes Paulus II antydde vid sitt tal i Mainz den 17 november 1980, där han påpekade att Gud aldrig har upphävt det gamla förbundet (jfr Rom 11:29) och att vår dialog med denna del av gudsfolket svarar mot en dialog inom kyrkan ”liksom mellan den första och andra delen av hennes bibel”. Det judekristna inslaget är nödvändigt för att katoliciteten i kyrkan skall blir mer fulltonig, och detta kan i sin tur bidra till en djupare förståelse för judendomen som sådan. Under sitt liv försökte Edith Stein medvetet fördjupa förhållandet mellan troende kristna och judar. Förhoppningsvis kan hennes kanonisation – på sikt – främja denna process ytterligare.
Teresia Benedicta av Korset och hennes följeslagare fick genom sin död vittna om att det trots allt fanns kristna som kände solidaritet med sina förföljda judiska bröder och systrar. ”Kom vi går för vårt folk”, hörde man Edith säga till sin syster Rosa när de arresterades. De holländska biskoparnas herdabrev är ett exempel på att det fanns profetiskt mod att protestera mot judeförföljelserna, även om det tragiska resultatet kan ha bidragit till att andra blev försiktigare – eller mindre frimodiga.
De tyska biskoparna har vid olika tillfällen uttryckt sin smärta t ex ”över att det inte ens avgavs en offentlig, uttrycklig protest vid pogromerna i november 1938” (i en förklaring med anledning av 50-årsminnet av Auschwitz’ befrielse den 27 januari 1995). Påven Pius XII har anklagats för sin tystnad, medan andra pekat på hans insatser i det tysta, t ex den nyligen avlidne judiske författaren och journalisten Pinchas E. Lapide som hävdar att ca 700 000 judar kan ha räddats genom hans försorg, direkt eller mer indirekt. Flammande profetisk protest – eller diplomati och förhandlingar i det tysta: vilket är bäst? Århundraden av förföljelser har nog lärt både kristna och judar att det inte finns något entydigt svar på den frågan.
I sin person, i sitt verk och inte minst i sin död är Edith Stein en symbol för den djupa mystiska och profetiska samhörigheten mellan Israel och kyrkan. Hon som var född på försoningsdagen såg sin kallelse som judisk karmelitnunna i detta ljus. När hon nu inom kort helgonförklaras kan hon nog bidra ännu mer till fördjupad förståelse. Samtidigt kvarstår det som ingen dialog och vänskap i världen kan ta bort: både judendom och kristendom har som alla andra religioner absoluta sanningsanspråk. Kristus och han kors är och förblir en stötesten. Att man som jude också kan vara kristen är oacceptabelt för många troende judar. Ändå borde Edith Steins martyrium kunna vara ett tecken på att korset inte – som det tyvärr blivit genom vår skuldtyngda kristna historia – är riktat mot Israel utan i stället kan ses som ett gottgörelsens och försoningens tecken för Israel.
Författaren är karmelitpräst
Publicerad 1998 i nummer 1