[En smädeskrift mot katolska kyrkan…]

Av Gregor Wäschle

Recension av en pamflett av Gustav Norrman.

En smädeskrift mot katolska kyrkan har nyss utkommit i vårt land. Upphovsman till pamfletten är Gustav Norrman, rektor vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Påvens rundskrivelse om »främjandet av den sanna religionsenheten» är anledningen till broschyrens utgivande. – Begriplig är väl en sådan verkan av vår nuvarande påves principuttalanden i frågan om vägen till den av alla äkta kristna åtrådda religionsenhetens ernående på trångbröstad och ensidig lutheran. Att med bibelns ord eller med andens svärd och förnuftets vapen vilja vederlägga de klart framlagda, ur uppenbarelsen hämtade sanningarna, som påvens rundskrivelse bygger på är tydligen omöjligt. När den ekumeniska rörelsens fortsättningskommitté (Faith and Order) i förfjol var församlad i Prag, lyckades de församlade trots samfällda ansträngningar icke giva påvestolen det svar, som »den protestantiska andan befallande skulle fordra», vilket nu i tidskriften »Die protestantische Rundschau», (trespråkig kvartalskrift, utgiven av det internationella förbundet till försvar och befordrande av protestantismen) mycket beklagas (jfr IV. häfte 1923 sid. 207). Under sådana omständigheter finns blott en möjlighet – att smäda. Och författaren till »Roma locuta» gör det på ett med anständiga kampmetoder oförenligt sätt. För tänkande läsare torde broschyrens egentliga karaktär väl utan vidare bliva uppenbar. Men då författaren vill svepa in sig i lärdomens och vetenskapens kåpa kunna vi icke underlåta att giva åtminstone några stickprov på författarens kunskaper i katolska frågor. Redan den svenska översättningen av rundskrivelsens latinska text är belysande för broschyrens syfte. Den härstammar från en under rektorn lydande magister vid Fjellstedtska skolan. När då den latinska texten talar om kyrkan som »alla troendes moder och magistra = lärarinna» eller om kyrkans magisterium = läroämbete, då återger magistern dessa uttryck med alla troendes moder och »härskarinna» och det andra uttrycket med »fostran och styrelse» i stället för med läroämbete (läroämbetets ledning). – Dissidentes översättes med »avfällingar» istället för med »frånskilda». På tal om den ekumeniska rörelsen säger påven att hans apostoliska ämbete ålägger honom plikten att icke låta Kristi hjord bliva förledd av perniciosis fallaciis – Som av magistern översättes av »farliga ränksmiderier» i stället för med av »lockande fördärvliga villfarelser». Talar påven om den oriktiga uppfattningen på vilken »icke-katolikernas aktion och så mångfaldiga, gemensamma arbete» grundar sig, så gör magistern därav »icke-katolikernas verksamhet och vittutgrenade sammansvärjning» (!). – Som lätt inses uppkommer hos läsaren redan genom sådana felaktiga och missvisande översättningar ovillkorligen en skev syn på katolska kyrkan. Men att rektor Norrman, som för närvarande i olika landsortstidningar visar sina tjeckiska språkkunskaper (han anför en tjeckisk förreformatorisk storbonde som vittne mot Rom under påståendet att storbonden vore sitt lands största och skarpaste tänkare) godtagit en sådan översättning ställer honom i ett ganska egendomligt ljus. – De framdragna översättningsfelen äro förresten långt ifrån de enda och de värsta. Lätt kunde uppräknas ett tjugotal, som ligga mer på det teologiska området och som förstöra eller dölja de beträffande satsernas andemening.

De av rektorn till översättningen fogade reflektionerna karaktäriseras av olika anmälare som »skarpa och träffande». Det första stämmer nog – men i stället för det andra epitetet kan man svårligen finna något som träffar verkligheten: »under all kritik», »fullständigt otroliga», »fria från all sakkunskap», »vilseledande», »nedsvärtande», »löjliga» – alla dessa adjektiv i förening förmå icke återgiva vad den sakkunnige tänker när han genomläser denna komprometterande broschyr.

De gamla utnötta slagorden om »kadaverlydnaden under påvens självtagna (sic!) auktoritet» om den »magiska transsubstantiationsdogmen», påståenden att den heliga nattvarden i katolska läran dragits ned till ett »matsmältningsproblem», om »affären som bedrives med mässoffret», om det »befängda människopåfundet i läran om jungfru Marias obefläckade avlelse» om »den uppfernissade och påsmetade hedendomen» i helgonens åkallande och vördnadsbetygelserna för deras bilder – giva läsaren en smakbit av denna mordiska karrikatyr av katolsk åskådning, lära och praxis. – Härtill kommer grova förvrängningar av kyrkohistorien och dogmhistorien. N. fördristar sig t. o. m. att anföra ofelbara utlåtanden mot ofelbara utlåtanden. Bättre hade han ju verkligen icke kunnat visa sin fullkomliga okunnighet i detta stycke. Innan man under anförande av sådana varandra motsägande förment ofelbara avgöranden vill påvisa befintligheten av orimligheter och oförnuftigheter i katolikernas lära, skulle man ändock först förskaffa sig litet kunskap i frågan, om verkligen ofelbarhetens karaktär tillkommer dessa förment ofelbara utlåtanden enligt katolska läran. Men Norrman besparar sig detta arbete – han vill ju bara bekämpa katolska kyrkan. Skulle man icke då tacksamt få samla allt som synes vara ändamålsenligt oavsett vad t. ex. en mening i sammanhanget betyder, och utan att göra sig besvär med att fråga, varifrån ett påstående kommer? – Påven Gregorius (död 604) anföres av N. som vittne mot påvedömet! Att länge före Gregorius I katolska läran om påvens summepiskopat var fullt och klart utbildad kan N. finna hos varje protestantisk dogmhistoriker (t. ex. Harnack och Seeberg). En av de nyare protestantiska forskarna, Caspar, säger i Primatus Petri – (Untersuchung über die Ursprünge der Primatslehre, Weimar 1927, VI. 79) att redan under Leo I (440–461) läran om primatet var fullt utvecklad (entfaltet). – Det otroligaste i det som Norrman dock låtit komma sig till last är påståendet att renässanspåven Pius Il skulle hava uttalat: »Han (påven) blir (i upphöjandets ögonblick) ren och stor som Gud själv. Han är Gud själv».

Vet rektor Norrman icke att varje påve, innan han frambär det eucharistiska offret – bekänner: Jag fattig syndig människa bekänner inför Gud o. s. v., att jag mycket syndat – – –? En katolsk historiker, så påstår Norrman, skulle citera påve Pius Il:s blasfemiska uttalande. I verkligheten var denne »katolske» historiker Cormenien de la Haye, en av de mest radikala fiender av all bestående ordning, som på bolsjevikernas sätt bekämpade både tron och altare, något som Norrman lätt hade kunnat erfara ur Nordisk Familjebok.

Härmed tro vi oss hava tillräckligt karakteriserat Norrmans broschyr, som i ett tiotal av landets tidningar blev anmäld under anförande av utdrag och anbefalld till masspridning. En dylik broschyr är icke blott mer än ensidig, då den icke med ett enda ord hänvisar till påvedömets utom allt tvivel stående stora betydelse för kristendomens utbredning m. m. och blott de få dåliga påvarna däri figurera, nästan som om det icke hade funnits andra. Den kan, när man betraktar alla däri förekommande förvrängningar, vantolkningar, osanningar, skvallerhistorier och dumheter blott betecknas som – pamflett. Och i den av alla äkta kristna åtrådda kristna enhetens intresse måste dylika kommentarer till Mortalium animos djupt beklagas.