av SYSTER INGRID OSB
Förlåt är sannolikt ett av språkets svåraste ord att få över sina läppar. Alla har vi säkert någon gång stått med korslagda armar och med förorättat tonfall motvilligt sagt: ”Ja, men förlåt så hemskt mycket då.” Som om det egentligen var den andre som behövde be om förlåtelse trots att det är jag själv som gjort ett eller annat som var fel. Tonfall och gestik säger att det trots allt är mest synd om mig för att… ja, det brukar inte vara svårt att hitta anledningar i det läget.
Men detta är inte att be om förlåtelse, snarare handlar det om maktutövning. Att få den andre att känna sig skyldig och själv slippa se och ta ansvar för det jag gjort eller sagt. Efteråt kan man känna att man polerat lite på den egna ytan men den bestående upplevelsen brukar snarare vara en unken instängdhet. Eller, med andra ord, dåligt samvete.
Förmågan, eller oförmågan, att be om förlåtelse har aktualiserats på flera sätt den senaste tiden. I Dagens Nyheter den 16 oktober säger Hamid Zafar med anledning av att det dubbelliv han levt under många år kommit i dagen: ”Det är ett tungt ok jag burit runt på.” Och: ”Den som är fri från synd är välkommen att kasta första stenen.” I själva verket blir Zafar den som kastar första stenen genom att han indirekt säger att alla andra också gjort något fel och därför inte har rätt att anklaga honom.
Några veckor tidigare kunde man läsa ett uttalande av Mona Sahlin: ”Jag levde dygnet runt med politiken och var beredd att gå väldigt långt för makten och den glänsande möjligheten att förändra samhället. […] Så exakt allt annat i livet var underordnat det jag såg som mitt kall.” (DN den 26 september.)
Ytterligare ett exempel är Paolo Robertos offentliga urskuldande och försök till förklaringar när han i våras ertappades med att köpa sexuella tjänster av prostituerade.
Man kan fråga sig: vill de bli förlåtna? Eller vill de helst höra att deras handlingar i och för sig var felaktiga men att vi nu kan gå vidare och lägga allt det gamla bakom oss? Möjligtvis vill de att vi ska förstå alla omständigheter som nästintill obetvingligt ledde fram till deras respektive handlingar. Kanske var de till och med offer för så svåra omständigheter att vi borde tycka synd om dem.
Den tendensen har vi alla inom oss. Vi vill någonstans hellre bli urskuldade än förlåtna. Det tragiska är att man då går miste om den frihet som bara förlåtelse kan ge.
Att verkligen våga be om förlåtelse kräver mod. När vi ser någon i ögonen och uppriktigt säger förlåt visar vi inte svaghet. Tvärtom erkänner vi vår värdighet som människa. Denna värdighet sviks när vi gör det som är fel eller sårande, men den återupprättas när man tar ansvar för sina handlingar.
Säkert kan vi alla erinra oss människor som valt att förlåta i stället för att odla bitterhet och grämelse. Inte sällan karaktäriseras de som valt förlåtelsens väg av frihet och inre styrka. Att förlåta är inte detsamma som att säga att de felaktiga handlingarna inte spelade någon roll. Snarare är det att ta den andre på allvar och ge uttryck för att de felaktiga orden och handlingarna var något som stod i motsats till hennes värdighet och möjligheter.
Konstnär: Sr Carin OSB.
Josefin Holmström skriver i Svenska Dagbladet den 15 oktober apropå Hamid Zafar och undrar om det är möjligt att förlåta honom. Holmström ger i sin känslofyllda text uttryck för en oerhört en stor besvikelse. Med all rätt. Dock menar jag att det är nyttigt att påminna sig om att vi alla har mörka stråk inom oss. Mörka stråk som, om vi inte tar ansvar för dem, riskerar att föra oss i felaktig riktning. Som John Sjögren skrev i en opinionstext tidigare i år är det därför viktigt att vi inte helgonförklarar människor medan de lever.
Förlåta däremot, kan och bör vi göra men förlåtelse måste få ta tid. Ännu mera så återuppbyggandet av ett förtroende som blivit raserat. Till att bli förlåten hör att man verkligen ångrar sig och uppriktigt vill ändra sig, ta avstånd från det man gjort och inte upprepa det. Med andra ord att omvända sig. I såväl Sahlins, Zafars som Robertos fall kan man med fog påstå att de åtnjutit mycket makt, inflytande och förtroende. Desto större blir skadan när detta visar sig ha missbrukats. Att säga att man förlåter deras handlingar betyder inte att förtroendet är återupprättat. Förtroende är något man behöver bemöda sig om att förtjäna. Om detta är möjligt i de här tre nämnda fallen beror helt och hållet på personerna i fråga själva. Det ansvaret kan de inte lägga på någon annan.
Vad vi alla har ansvar för är däremot att öva förlåtelse där det kostar oss mest. Visst kan man resonera om att förlåta offentliga personer. Men när allt kommer omkring är det i vars och ens vardag det verkligen prövas om man vill förlåta och om man vill bli förlåten. Annars är det enbart stora ord som ekar tomt i en offentlig debatt.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2020-10-30
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Josefin Holmström, ”Bör vi förlåta Hamid Zafar?”, Svenska Dagbladet, 2020-10-15