Et incarnatus est

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Herren är redan nära, kom låt oss tillbe. Så sjunger vi varje morgon i laudes den sista adventsveckan. Ett år som detta med kortast möjliga adventstid känns orden nästan chockartade – är vi redan där? Men vi som skulle, borde, hade tänkt…. Kan man dra i nödbromsen och få leva i advent några veckor till för att hinna med? Inte enbart i det yttre utan än mer i själen, som ju så ofta behöver mer tid än de praktiska göromålen. Och så verkligen hinna glädjas åt den längtansfyllda karaktären som präglar liturgin veckorna i advent.

Men, tid och rum är oss givna att leva i. Nödbromsen existerar inte. Snarare än vi anat är vi vid julnatten och böjer knä vid trosbekännelsens ord et incarnatus est, bekänner att Gud – den ofattbare, helige, upphöjde – blivit människa. Kött som vi, i tid och rum.

In i tiden stiger den helige, han är verkligen redan nära. Dock, inte som ett mått av tid som skapar stress – oj, redan – utan nära, som i närvarande. I ditt liv och i mitt, bortom allt vad vi känner eller upplever. Tyst, likt lampan vid tabernaklet som brinner oavbrutet natt och dag. År ut och år in. Aldrig lyser det så starkt som när det är fullkomligt mörkt i rummet. En enda låga, en enda orienteringspunkt. Som med mildhetens envishet insisterar; Herren är redan nära.

Och han har tid, tid att bana sig väg genom seklerna, genom historiens alla små och stora händelser. Tid att bana sig väg i våra liv. Vi kan påminna oss om att bland namnen i Jesu släkttavla i Matteusevangeliet finns såväl mördare som äktenskapsbrytare. På samma sätt banar Gud sig väg genom våra livs tilltrasslade omständigheter och övervinner dem. Steg för steg, med evighetens tålamod, skriver han sin släkttavla i våra liv.

Det märkliga (tänk på Noa) eller till synes obetydliga (likt moabitiskan Rut) kan vara en oundgänglig del av denna släkttavla. Det vi behöver göra är att ge vårt ja till hans handlade, hur outgrundligt det än kan te sig. Ett ja som tidvis kan vara nog så krävande, det vet vi alla. Det förunderliga; Gud har tid att vänta på vårt ja. Han tvingar sig inte på oss, kommer inte med kerubens flammande svärd och tvingar till underkastelse. Nej, han stiger ner, försiktigt och steg för steg.

En andlöst vacker meditation över detta finner vi i Bachs mässa i h-moll. Troligen den sista musik han någonsin komponerade, i sin mildhet och ömhet svåröverträffat som andligt testamente. Stråkstämmorna formar mjuka bågar över körens stilla melodilinjer som förkunnar att Ordet blev kött. Om och om igen nedåtstigande rörelser där varje steg sätts med omsorg, för att slutligen nästan viska fram ”och blev människa”.

Inkarnationen, för oss en livslång process. För är det inte vad vi behöver lära oss, att bli människa? Likt de första människorna ägnar vi oss så lätt åt undanflykter (det var inte jag) och förställning (fikonlövens många skepnader) i stället för att enkelt säga; här är jag. Vår mänsklighet, i all sin utsatthet, är ingen omväg utan själva vägen.

När vi ser det, då kan vi med den anonyme diktaren på 100-talet utbrista: ”Hans kärlek till mig har bragt hans storhet på knä. Han har blivit som jag för att jag skall ta emot honom, han har blivit som jag för att jag skall ikläda mig honom. Jag blev inte rädd när jag såg honom, ty för mig är han barmhärtighet. Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom, och mitt ansikte för att jag inte skall vända mig från honom” (Salomos Oden 7).

Herren är redan nära. Låt oss inte rädas att se honom där han vill visa sig för oss.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-12-24

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Herren är redan nära, kom låt oss tillbe. Så sjunger vi varje morgon i laudes den sista adventsveckan. Ett år som detta med kortast möjliga adventstid känns orden nästan chockartade – är vi redan där? Men vi som skulle, borde, hade tänkt…. Kan man dra i nödbromsen och få leva i advent några veckor till för att hinna med? Inte enbart i det yttre utan än mer i själen, som ju så ofta behöver mer tid än de praktiska göromålen. Och så verkligen hinna glädjas åt den längtansfyllda karaktären som präglar liturgin veckorna i advent.

Men, tid och rum är oss givna att leva i. Nödbromsen existerar inte. Snarare än vi anat är vi vid julnatten och böjer knä vid trosbekännelsens ord et incarnatus est, bekänner att Gud – den ofattbare, helige, upphöjde – blivit människa. Kött som vi, i tid och rum.

In i tiden stiger den helige, han är verkligen redan nära. Dock, inte som ett mått av tid som skapar stress – oj, redan – utan nära, som i närvarande. I ditt liv och i mitt, bortom allt vad vi känner eller upplever. Tyst, likt lampan vid tabernaklet som brinner oavbrutet natt och dag. År ut och år in. Aldrig lyser det så starkt som när det är fullkomligt mörkt i rummet. En enda låga, en enda orienteringspunkt. Som med mildhetens envishet insisterar; Herren är redan nära.

Och han har tid, tid att bana sig väg genom seklerna, genom historiens alla små och stora händelser. Tid att bana sig väg i våra liv. Vi kan påminna oss om att bland namnen i Jesu släkttavla i Matteusevangeliet finns såväl mördare som äktenskapsbrytare. På samma sätt banar Gud sig väg genom våra livs tilltrasslade omständigheter och övervinner dem. Steg för steg, med evighetens tålamod, skriver han sin släkttavla i våra liv.

Det märkliga (tänk på Noa) eller till synes obetydliga (likt moabitiskan Rut) kan vara en oundgänglig del av denna släkttavla. Det vi behöver göra är att ge vårt ja till hans handlade, hur outgrundligt det än kan te sig. Ett ja som tidvis kan vara nog så krävande, det vet vi alla. Det förunderliga; Gud har tid att vänta på vårt ja. Han tvingar sig inte på oss, kommer inte med kerubens flammande svärd och tvingar till underkastelse. Nej, han stiger ner, försiktigt och steg för steg.

En andlöst vacker meditation över detta finner vi i Bachs mässa i h-moll. Troligen den sista musik han någonsin komponerade, i sin mildhet och ömhet svåröverträffat som andligt testamente. Stråkstämmorna formar mjuka bågar över körens stilla melodilinjer som förkunnar att Ordet blev kött. Om och om igen nedåtstigande rörelser där varje steg sätts med omsorg, för att slutligen nästan viska fram ”och blev människa”.

Inkarnationen, för oss en livslång process. För är det inte vad vi behöver lära oss, att bli människa? Likt de första människorna ägnar vi oss så lätt åt undanflykter (det var inte jag) och förställning (fikonlövens många skepnader) i stället för att enkelt säga; här är jag. Vår mänsklighet, i all sin utsatthet, är ingen omväg utan själva vägen.

När vi ser det, då kan vi med den anonyme diktaren på 100-talet utbrista: ”Hans kärlek till mig har bragt hans storhet på knä. Han har blivit som jag för att jag skall ta emot honom, han har blivit som jag för att jag skall ikläda mig honom. Jag blev inte rädd när jag såg honom, ty för mig är han barmhärtighet. Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom, och mitt ansikte för att jag inte skall vända mig från honom” (Salomos Oden 7).

Herren är redan nära. Låt oss inte rädas att se honom där han vill visa sig för oss.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-12-24

Detta är en opinionstext.