Fiducia supplicans

av MAGDALENA DAHLBORG

Måndagen den 18 december offentliggjorde Vatikanens dikasterium för trosläran (tidigare kallat Troskongregationen) dokumentet Fiducia supplicans (”I tillit bedjande”), där man förtydligar under vilka omständigheter som katols­ka präster kan välsigna par som lever i relationer som inte är av kyrkan sanktionerade, alltså par där parterna är av samma kön eller där man av andra skäl lever i en sexuell relation utan att ha ingått av kyrkan erkänt äktenskap.

Med deklarationen följde ett brev där Dikasteriet för trosläran förklarar att deklarationen är ett svar på förfrågningar och påtryckningar i frågan. I följebrevet slås det också fast att inga förändringar skett när det gäller kyrkans traditionella lära om äktenskapet, och det tillåts inte någon sorts liturgisk rit eller någon välsignelse som liknar en liturgisk rit, eftersom det skulle kunna skapa förvirring. I stället vill deklarationen bidra till utveckling av kyrkans förståelse av vad en välsignelse är, vem som kan ta emot en sådan och när den kan ges.

Fiducia supplicans inleder med att slå fast att Jesus Kristus är en välsignelse för mänskligheten, och förklarar sedan att frågan specifikt gäller samkönade par och en vidareutveckling av tidigare svar i frågan:

  1. Det troende Gudsfolkets bön i tillit tar emot välsignelsens gåva som flödar från Kristi hjärta genom hans kyrka. Påven Franciskus påminner oss med eftertryck: ”Guds stora välsignelse är Jesus Kristus, han är den stora gåvan från Gud, Guds egen son. Han är en välsignelse för hela mänskligheten, en välsignelse som har frälst oss alla. Han är det eviga ordet, med vilket Fadern välsignade oss ’medan vi ännu var syndare’ (Rom. 5:8), som den helige Paulus säger. Han är Ordet som blev människa och som offrades för oss på korset.”

    2. Uppmuntrad av en sådan stor och trösterik sanning har Dikasteriet begrundat flera frågor av både formell och informell natur gällande möjligheten att välsigna samkönade par och – i ljuset av påven Franciskus faderliga och pastorala inställning – att erbjuda nya klargöranden till det Responsum ad dubium som den tidigare Troskongregationen publicerade 22 februari 2021.

Därefter följer en förklaring av välsignelsen specifikt för äktenskapets sakrament, en beskrivning av olika typer av välsignelser och deras olika sammanhang, samt skillnader mellan välsignelser i ett liturgiskt sammanhang (där det finns en förväntan på ett liv enligt kyrkans lära) och välsignelser utanför det liturgiska sammanhanget. Man ser också på hur välsignelser skildras i Gamla och Nya testamentet. Dikasteriet skriver:

  1. Den som ber om en välsignelse visar att han eller hon behöver Guds frälsande närvaro i sitt liv, och den som ber kyrkan om en välsignelse erkänner kyrkan som ett sakrament för den frälsning som Gud erbjuder. Att be om en välsignelse i kyrkan betyder att man erkänner att kyrkans liv har sitt ursprung i Guds barmhärtighets sköte och hjälper oss att gå framåt, att leva bättre och att följa Guds vilja.

Men också:

  1. Kyrkan måste för övrigt akta sig för att stödja sin pastorala praxis på det fasta i ”förment doktrinär eller disciplinär säkerhet”, särskilt när det leder till ”narcissistisk och auktoritär elitism, där man i stället för att evangelisera analyserar och klassificerar andra, och i stället för att öppna dörren till nåden uttömmer man sina krafter genom att kontrollera”. Så, när människor ber om en välsignelse skall inte någon uttömmande moralisk analys finnas som en förutsättning för att ge den. Och man får inte kräva av människorna någon moralisk fullkomning på förhand.

Efter att ägnat större delen av deklarationen åt välsignelser och deras olikheter, tar man sedan upp så kallade ”irreguljära situationer”, alltså parförhållanden utanför äktenskapets ram. Där konstateras att det enligt vad som sagts i deklarationen är fullt möjligt att av pastorala skäl och inom den enskilda själavården välsigna par i sådana situationer, men att det inte – som i en del stift främst i Europa – får ta formen av en fastställd rit eller ske under omständigheter som får välsignelsen att likna den välsignelse som hör till äktenskapets sakrament.

I sådana fall kan en välsignelse ges som inte bara innebär ett ökat värde utan även medför en välsignelse från Gud över dem som – i det att de erkänner sig som arma och i behov av hjälp – inte gör anspråk på att deras status ska valideras utan ber att allt som är sant, gott och av mänskligt värde i deras liv och deras förhållande skall berikas, helas och upphöjas genom den helige Andes närhet. Dessa former av välsignelse uttrycker en bön om att Gud måtte bevilja den hjälp som kommer genom hans Ande – det som den klassiska teologin kallar ’hjälpande nåd’ – så att mänskliga relationer måtte mogna och växa i trohet till evangelium, så att de berörda kan befrias från ofullkomlighet och svaghet, och så att de kan uttrycka sig själva i den ständigt ökande dimensionen av gudomlig kärlek (nr 31).

I själva verket, menar man, behöver kyrkan vara mycket generös med välsignelser:

Därför skall de vigda ämbetsbärarnas själavårdsmässiga känsla även skolas i att spontant uttala välsignelser, som man inte finner i boken med liturgiska välsignelser. I denna mening är det väsentligt att förstå påvens önskan om att dessa icke-liturgiska välsignelser inte upphör att vara enkla gester som är verksamma medel att stärka förtröstan på Gud hos dem som ber om välsignelserna, men att de ändå inte blir någon liturgisk eller halvliturgisk akt som liknar ett sakrament. En sådan ritualisering skulle innebära ett allvarligt utarmande, eftersom det skulle göra en gest av stort värde i folkfromheten till föremål för överdriven kontroll, och själasörjaren skulle berövas frihet och spontanitet i det själavårdande ledsagandet av människors liv (nr 35–36).

I nr 37 citeras påven Franciskus:

Beslut som kan vara en del av pastoral klokhet under vissa omständigheter måste inte nödvändigtvis upphöjas till normer. Det vill säga, det är inte lämpligt att ett stift, en biskopskonferens eller någon annan kyrklig struktur officiellt fastställer bestämda och varaktiga tillvägagångssätt eller riter för alla möjliga situationer […]. Kanoniska lagen skall och kan inte täcka in allting, och inte heller biskopskonferenserna med sina olika dokument och protokoll kan göra det, eftersom kyrkans liv flyter genom många kanaler utöver de normativa.

Viktigast är att man inte hindrar eller förbjuder kyrkan att vara nära och välkomna den som genom välsignelser söker Guds hjälp och stöd i sitt liv. Alltför ofta verkar kyrkan vara avvisande eller ställa krav på närmast omöjlig perfektion.

Efter att ha upprepat att välsignelser av par i irreguljära situationer inte får ske i sammanhang där de ser ut att legitimera vad kyrkan inte får legitimera utan hellre kan ske exempelvis i samband med en pilgrimsfärd eller i samband med bön (privat eller i grupp) eller själavård, menar man i deklarationen att vad som sagts

är tillräckligt för att ge riktlinjer för de kloka och faderliga besluten som fattas av vigda ämbetsbärare i dessa frågor. Alltså skall man inte förvänta sig några ytterligare svar utöver dem som har givits här ovan, angående de möjliga sätten att reglera detaljer eller praktiska frågor angående välsignelser av detta slag (nr 41).

Deklarationen och följebrevet ger vid handen att man av tryck från många håll och på grund av begärda förtydliganden söker formulera tydlighet kring någonting som till exempel i nr 41 konstateras inte bör vara reglerat – den enskilda prästens och lokala biskopens möjlighet att agera spontant som svar på pastorala behov. Deklarationen avslutas: ”På så sätt kan varje broder och syster erfara att de i kyrkan alltid är pilgrimer och tiggare, alltid älskade och trots allt alltid välsignade.”

Översättning: Malin Loman

Sammanfattning och bearbetning: Magdalena Dahlborg

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Måndagen den 18 december offentliggjorde Vatikanens dikasterium för trosläran (tidigare kallat Troskongregationen) dokumentet Fiducia supplicans (”I tillit bedjande”), där man förtydligar under vilka omständigheter som katols­ka präster kan välsigna par som lever i relationer som inte är av kyrkan sanktionerade, alltså par där parterna är av samma kön eller där man av andra skäl lever i en sexuell relation utan att ha ingått av kyrkan erkänt äktenskap.

Med deklarationen följde ett brev där Dikasteriet för trosläran förklarar att deklarationen är ett svar på förfrågningar och påtryckningar i frågan. I följebrevet slås det också fast att inga förändringar skett när det gäller kyrkans traditionella lära om äktenskapet, och det tillåts inte någon sorts liturgisk rit eller någon välsignelse som liknar en liturgisk rit, eftersom det skulle kunna skapa förvirring. I stället vill deklarationen bidra till utveckling av kyrkans förståelse av vad en välsignelse är, vem som kan ta emot en sådan och när den kan ges.

Fiducia supplicans inleder med att slå fast att Jesus Kristus är en välsignelse för mänskligheten, och förklarar sedan att frågan specifikt gäller samkönade par och en vidareutveckling av tidigare svar i frågan:

  1. Det troende Gudsfolkets bön i tillit tar emot välsignelsens gåva som flödar från Kristi hjärta genom hans kyrka. Påven Franciskus påminner oss med eftertryck: ”Guds stora välsignelse är Jesus Kristus, han är den stora gåvan från Gud, Guds egen son. Han är en välsignelse för hela mänskligheten, en välsignelse som har frälst oss alla. Han är det eviga ordet, med vilket Fadern välsignade oss ’medan vi ännu var syndare’ (Rom. 5:8), som den helige Paulus säger. Han är Ordet som blev människa och som offrades för oss på korset.”

    2. Uppmuntrad av en sådan stor och trösterik sanning har Dikasteriet begrundat flera frågor av både formell och informell natur gällande möjligheten att välsigna samkönade par och – i ljuset av påven Franciskus faderliga och pastorala inställning – att erbjuda nya klargöranden till det Responsum ad dubium som den tidigare Troskongregationen publicerade 22 februari 2021.

Därefter följer en förklaring av välsignelsen specifikt för äktenskapets sakrament, en beskrivning av olika typer av välsignelser och deras olika sammanhang, samt skillnader mellan välsignelser i ett liturgiskt sammanhang (där det finns en förväntan på ett liv enligt kyrkans lära) och välsignelser utanför det liturgiska sammanhanget. Man ser också på hur välsignelser skildras i Gamla och Nya testamentet. Dikasteriet skriver:

  1. Den som ber om en välsignelse visar att han eller hon behöver Guds frälsande närvaro i sitt liv, och den som ber kyrkan om en välsignelse erkänner kyrkan som ett sakrament för den frälsning som Gud erbjuder. Att be om en välsignelse i kyrkan betyder att man erkänner att kyrkans liv har sitt ursprung i Guds barmhärtighets sköte och hjälper oss att gå framåt, att leva bättre och att följa Guds vilja.

Men också:

  1. Kyrkan måste för övrigt akta sig för att stödja sin pastorala praxis på det fasta i ”förment doktrinär eller disciplinär säkerhet”, särskilt när det leder till ”narcissistisk och auktoritär elitism, där man i stället för att evangelisera analyserar och klassificerar andra, och i stället för att öppna dörren till nåden uttömmer man sina krafter genom att kontrollera”. Så, när människor ber om en välsignelse skall inte någon uttömmande moralisk analys finnas som en förutsättning för att ge den. Och man får inte kräva av människorna någon moralisk fullkomning på förhand.

Efter att ägnat större delen av deklarationen åt välsignelser och deras olikheter, tar man sedan upp så kallade ”irreguljära situationer”, alltså parförhållanden utanför äktenskapets ram. Där konstateras att det enligt vad som sagts i deklarationen är fullt möjligt att av pastorala skäl och inom den enskilda själavården välsigna par i sådana situationer, men att det inte – som i en del stift främst i Europa – får ta formen av en fastställd rit eller ske under omständigheter som får välsignelsen att likna den välsignelse som hör till äktenskapets sakrament.

I sådana fall kan en välsignelse ges som inte bara innebär ett ökat värde utan även medför en välsignelse från Gud över dem som – i det att de erkänner sig som arma och i behov av hjälp – inte gör anspråk på att deras status ska valideras utan ber att allt som är sant, gott och av mänskligt värde i deras liv och deras förhållande skall berikas, helas och upphöjas genom den helige Andes närhet. Dessa former av välsignelse uttrycker en bön om att Gud måtte bevilja den hjälp som kommer genom hans Ande – det som den klassiska teologin kallar ’hjälpande nåd’ – så att mänskliga relationer måtte mogna och växa i trohet till evangelium, så att de berörda kan befrias från ofullkomlighet och svaghet, och så att de kan uttrycka sig själva i den ständigt ökande dimensionen av gudomlig kärlek (nr 31).

I själva verket, menar man, behöver kyrkan vara mycket generös med välsignelser:

Därför skall de vigda ämbetsbärarnas själavårdsmässiga känsla även skolas i att spontant uttala välsignelser, som man inte finner i boken med liturgiska välsignelser. I denna mening är det väsentligt att förstå påvens önskan om att dessa icke-liturgiska välsignelser inte upphör att vara enkla gester som är verksamma medel att stärka förtröstan på Gud hos dem som ber om välsignelserna, men att de ändå inte blir någon liturgisk eller halvliturgisk akt som liknar ett sakrament. En sådan ritualisering skulle innebära ett allvarligt utarmande, eftersom det skulle göra en gest av stort värde i folkfromheten till föremål för överdriven kontroll, och själasörjaren skulle berövas frihet och spontanitet i det själavårdande ledsagandet av människors liv (nr 35–36).

I nr 37 citeras påven Franciskus:

Beslut som kan vara en del av pastoral klokhet under vissa omständigheter måste inte nödvändigtvis upphöjas till normer. Det vill säga, det är inte lämpligt att ett stift, en biskopskonferens eller någon annan kyrklig struktur officiellt fastställer bestämda och varaktiga tillvägagångssätt eller riter för alla möjliga situationer […]. Kanoniska lagen skall och kan inte täcka in allting, och inte heller biskopskonferenserna med sina olika dokument och protokoll kan göra det, eftersom kyrkans liv flyter genom många kanaler utöver de normativa.

Viktigast är att man inte hindrar eller förbjuder kyrkan att vara nära och välkomna den som genom välsignelser söker Guds hjälp och stöd i sitt liv. Alltför ofta verkar kyrkan vara avvisande eller ställa krav på närmast omöjlig perfektion.

Efter att ha upprepat att välsignelser av par i irreguljära situationer inte får ske i sammanhang där de ser ut att legitimera vad kyrkan inte får legitimera utan hellre kan ske exempelvis i samband med en pilgrimsfärd eller i samband med bön (privat eller i grupp) eller själavård, menar man i deklarationen att vad som sagts

är tillräckligt för att ge riktlinjer för de kloka och faderliga besluten som fattas av vigda ämbetsbärare i dessa frågor. Alltså skall man inte förvänta sig några ytterligare svar utöver dem som har givits här ovan, angående de möjliga sätten att reglera detaljer eller praktiska frågor angående välsignelser av detta slag (nr 41).

Deklarationen och följebrevet ger vid handen att man av tryck från många håll och på grund av begärda förtydliganden söker formulera tydlighet kring någonting som till exempel i nr 41 konstateras inte bör vara reglerat – den enskilda prästens och lokala biskopens möjlighet att agera spontant som svar på pastorala behov. Deklarationen avslutas: ”På så sätt kan varje broder och syster erfara att de i kyrkan alltid är pilgrimer och tiggare, alltid älskade och trots allt alltid välsignade.”

Översättning: Malin Loman

Sammanfattning och bearbetning: Magdalena Dahlborg

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.