Frågor på liv och död

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
En fråga som ofta ställs och sällan får de önskade svaren, är frågan varför de olika kristna samfunden så sällan talar med enad röst om livets början och livets slut. Det icke önskvärda men sanna svaret är att det beror på att de kristna gemenskaperna inte är överens, och följaktligen inte kan tala med enad röst.

Det betyder naturligtvis inte att frågorna inte diskuteras mellan kristna, såväl internationellt som nationellt sker samtal och gemensamt arbete. Men slutsatserna blir inte desamma. Därför måste de samtal som förs snarare handla om att försöka förstå varandras resonemang, snarare än formulera budskap riktade till det omgivande samhället. Först när de olika utgångspunkterna, de olika sätten att resonera och de olika slutsatserna blir ömsesidigt begripliga, går det att också fördjupa det vi har gemensamt. Då kan det också hända att parter, en eller flera, väger argument på nya sätt och landar i nya slutsatser. Men en sådan förskjutning är sällan resultat av direkta konfrontationer eller högljudda ifrågasättanden, utan sker genom längre processer på alla kyrkliga nivåer.

Sådana samfundsinterna processer beskrivs bland annat i Faith & Order-dokumentet Churches and Moral Discernment, 2: Learning from History (Kyrkornas världsråd, 2021), där vi kan följa förändring i förståelse och därmed också slutsatser i olika kristna traditioner (även katolska kyrkan), till exempel i frågor om räntor, slaveri och självmord.

En förutsättning för samtal är att ståndpunkter kan tydligt formuleras, gärna även vad argumenten grundar sig på och hur resonemangen förs. Det är lättare att samtala när man vet var man har varandra. Då kan man också se vilka frågor man faktiskt kan tala om med gemensam röst, och vilka som fortfarande skiljer åt. Därför är det tacknämligt att Svenska kyrkan, som är landets i särklass största trossamfund, nu har fått ett brev från sina biskopar där biskoparna redogör för sina slutsatser och resonemang i frågor just om livets början och livets slut. Detta är inte platsen att recensera dessa resonemang, men undertecknad noterar tacksamt att Svenska kyrkans biskopar tydligare än tidigare tagit ställning mot så kallad dödshjälp och i stället lyfter fram värdet av god och tillgänglig palliativ vård och livshjälp ända till slutet. Även i fråga om farhågor och etiska svårigheter med hur fosterdiagnostik används går det att tala gemensamt, trots olika uppfattningar samfunden emellan i fråga om vad som egentligen är skillnaden mellan ett foster (som i biskopsbrevet omtalas som ”ännu inte en människa”) och ett ofött barn med människostatus.

Och just där ligger ännu själva knäckfrågan kvar: när blir en människa just en människa. Denna fråga kommer de kristna att behöva fortsätta diskutera, och om det är en sak jag saknar i hela processen kring Churches and Moral Discernment som nämndes ovan, från det första dokumentet som kom 2013 till de 2021 publicerade rapporterna, är det insikten att fler filosofer skulle behöva involveras i de ekumeniska dialogerna. När Svenska kyrkans biskopar resonerar kring en kristen människosyn och redogör för frågan i ljuset av sin evangelisk-lutherska tradition är det lätt att följa med hela vägen, men utan att få svar på frågan om tidpunkten för människoblivandet. Kanske för att detta inte är enbart en teologisk fråga, utan en filosofisk. Vi skulle behöva ett gemensamt stötande och blötande av skillnaden mellan en katolsk antropologi som fortsatt att utvecklas mot bakgrund av bland annat en aristotelisk-thomistisk tanketradition, och senare samfunds inspiration från bland annat Kant och upplysningstiden. Det skulle också kunna öka den ömsesidiga förståelsen för skillnader i synen på exempelvis eukaristin och prästämbetet.

Magdalena Dahlborg 2024-02-05

Detta är en opinionstext. Alla åsikter är skribentens egna om inte annat anges.

Länkar:

Moral Discernment in the Churches

Churches and Moral Discernment 2: Learning from History

Biskopsbrev Livets början och livets slut

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
En fråga som ofta ställs och sällan får de önskade svaren, är frågan varför de olika kristna samfunden så sällan talar med enad röst om livets början och livets slut. Det icke önskvärda men sanna svaret är att det beror på att de kristna gemenskaperna inte är överens, och följaktligen inte kan tala med enad röst.

Det betyder naturligtvis inte att frågorna inte diskuteras mellan kristna, såväl internationellt som nationellt sker samtal och gemensamt arbete. Men slutsatserna blir inte desamma. Därför måste de samtal som förs snarare handla om att försöka förstå varandras resonemang, snarare än formulera budskap riktade till det omgivande samhället. Först när de olika utgångspunkterna, de olika sätten att resonera och de olika slutsatserna blir ömsesidigt begripliga, går det att också fördjupa det vi har gemensamt. Då kan det också hända att parter, en eller flera, väger argument på nya sätt och landar i nya slutsatser. Men en sådan förskjutning är sällan resultat av direkta konfrontationer eller högljudda ifrågasättanden, utan sker genom längre processer på alla kyrkliga nivåer.

Sådana samfundsinterna processer beskrivs bland annat i Faith & Order-dokumentet Churches and Moral Discernment, 2: Learning from History (Kyrkornas världsråd, 2021), där vi kan följa förändring i förståelse och därmed också slutsatser i olika kristna traditioner (även katolska kyrkan), till exempel i frågor om räntor, slaveri och självmord.

En förutsättning för samtal är att ståndpunkter kan tydligt formuleras, gärna även vad argumenten grundar sig på och hur resonemangen förs. Det är lättare att samtala när man vet var man har varandra. Då kan man också se vilka frågor man faktiskt kan tala om med gemensam röst, och vilka som fortfarande skiljer åt. Därför är det tacknämligt att Svenska kyrkan, som är landets i särklass största trossamfund, nu har fått ett brev från sina biskopar där biskoparna redogör för sina slutsatser och resonemang i frågor just om livets början och livets slut. Detta är inte platsen att recensera dessa resonemang, men undertecknad noterar tacksamt att Svenska kyrkans biskopar tydligare än tidigare tagit ställning mot så kallad dödshjälp och i stället lyfter fram värdet av god och tillgänglig palliativ vård och livshjälp ända till slutet. Även i fråga om farhågor och etiska svårigheter med hur fosterdiagnostik används går det att tala gemensamt, trots olika uppfattningar samfunden emellan i fråga om vad som egentligen är skillnaden mellan ett foster (som i biskopsbrevet omtalas som ”ännu inte en människa”) och ett ofött barn med människostatus.

Och just där ligger ännu själva knäckfrågan kvar: när blir en människa just en människa. Denna fråga kommer de kristna att behöva fortsätta diskutera, och om det är en sak jag saknar i hela processen kring Churches and Moral Discernment som nämndes ovan, från det första dokumentet som kom 2013 till de 2021 publicerade rapporterna, är det insikten att fler filosofer skulle behöva involveras i de ekumeniska dialogerna. När Svenska kyrkans biskopar resonerar kring en kristen människosyn och redogör för frågan i ljuset av sin evangelisk-lutherska tradition är det lätt att följa med hela vägen, men utan att få svar på frågan om tidpunkten för människoblivandet. Kanske för att detta inte är enbart en teologisk fråga, utan en filosofisk. Vi skulle behöva ett gemensamt stötande och blötande av skillnaden mellan en katolsk antropologi som fortsatt att utvecklas mot bakgrund av bland annat en aristotelisk-thomistisk tanketradition, och senare samfunds inspiration från bland annat Kant och upplysningstiden. Det skulle också kunna öka den ömsesidiga förståelsen för skillnader i synen på exempelvis eukaristin och prästämbetet.

Magdalena Dahlborg 2024-02-05

Detta är en opinionstext. Alla åsikter är skribentens egna om inte annat anges.

Länkar:

Moral Discernment in the Churches

Churches and Moral Discernment 2: Learning from History

Biskopsbrev Livets början och livets slut