Går det att häda om ingenting är heligt? – Från ett panelsamtal

av CHARLES CÂMARA
”Går det att häda om ingenting är heligt?” var rubriken på ett panelsamtal som ägde rum den 21 september 2023 i S:ta Eugenia katolska församlings lokaler i Stockholm, anordnat av Katolskt Forum. Att det dagsaktuella ämnet är viktigt framgick av den breda uppslutningen. Församlingens stora sal var full till bristningsgränsen med över hundra lyhörda åhörare.

Panelen utgjordes av Göran Rosenberg, journalist och författare, Lena Andersson, författare och krönikör och jesuitpater Fredrik Heiding, lektor i teologi vid Newmaninstitutet och medlem av Signums redaktion. Samtalsledare var Stina Oscarson, dramatiker och kulturskribent.

Från vänster: Stina Oscarson, Fredrik Heiding, Lena Andersson, Göran Rosenberg. Foto: Charles Câmara.
Från vänster: Stina Oscarson, Fredrik Heiding, Lena Andersson, Göran Rosenberg. Foto: Charles Câmara.

Samtalskvällen syftade till att gemensamt reflektera över den senaste tidens koranbränningar, yttrandefrihet, hädelselagstiftning (lag om trosfrid som avskaffades i Sverige 1970) och vad detta innebär för oss som människor och samhället i Sverige i dag, vilket verkar sträva efter att finna en röst i den globala identitetspolitikens diskurs. Inte helt oväntat hade deltagarna i panelen olika synpunkter på detta, vilket gjorde att samtalet blev både livligt och resonerande, emellanåt en smula akademisk. Men kanske behövdes det vridas och vändas för att bli på det klara med vad vissa begrepp och uttryck står för, vilka annars används litet slarvigt i den offentliga sfären.

Paneldeltagarna reflekterade över vad ord som ”heligt” och att ”häda” betyder och relaterade dessa till den pågående samhällsdebatten. Pater Heiding menade att antingen finns det objektivt sett något som är heligt eller så är det något relativt – en social konstruktion – och därmed beror på betraktarens uppfattning. Han själv förespråkade att det heliga existerar ”i den av subjektet oberoende verkligheten” och svarade därför ja på den ställda frågan. I kristendomen, lyfte Heiding fram, så finns något som är heligt, Gud själv, och kyrkans olika sakrament som dopet, äktenskapet och eukaristin. Liknande heliga ting finns i andra religioner som bör respekteras.

Men frågan i rubriken på panelsamtalet kvarstod: kan man då ”häda” om det inte finns något objektivt sett heligt utom tillfälliga konstruktioner, dock så viktiga för både den som uttrycker det och för mottagaren. Ska det sekulära samhället behöva acceptera detta religiöst präglade synsätt om vad som är heligt? Stina Oscarson nämnde att i det sekulära Sverige finns andra områden som anses vara heliga: naturen, barnen och ens privata sfär, inklusive egendom, som anses vara så heliga att ingen annan har rätt att överträda det.

Bland de många inläggen gjorde Rosenberg en distinktion mellan att ”häda” och ”smäda”. Om man inte tror på det heliga och inte är anhängare av den religionen, utan exempelvis bränner koranen, kan man i princip inte häda, utan då smädar man en annans religion. Det är nog så illa, ansåg Rosenberg, men betyder ändå olika saker och borde få konsekvenser för hur den svenska lagstiftningen används för att komma till rätta med koranbränningar och hur yttrandefriheten utövas av enskilda för att angripa en annan person eller grupps åsikter och levnadssätt, särskilt utövning av religion.

Foto: Charles Câmara.
Foto: Charles Câmara.

Lena Andersson lyfte i sin inledning fram att lagen om yttrandefrihet infördes bland annat för att ge medborgarna möjlighet att fritt uttrycka sig i relation till samhälle och stat. Det är en positiv lag som bidrar till att främja demokrati och ett fritt liberalt tänkande samt tankeutbyte på demokratiska grunder. Men det betyder inte att denna frihet ska kunna användas för att avsiktligen förolämpa och attackera en annan människas åsikt eller en grupps levnadssätt, vilket just nu sker genom koranbränningar.

Frågan blir då, menar Andersson, var gränsen ska gå mellan att en person fritt har rätt att uttrycka sina tankar utan restriktioner från lagen, samtidigt som medborgaren respekterar lagen om yttrandefrihet och dess andemeningen som i ett demokratiskt samhälle möjliggör ett fritt utbyte av tankar. Problemet blir, såsom det är nu, att en person kan både utnyttja lagen för att fritt uttrycka sig fientligt mot en annan grupp och samtidigt få skydd av samma lag för att göra så utan att det blir legala följder för provokatören. Förloraren är i första hand mottagaren av denna fientlighet för vilken samma lag inte räcker till att skydda en. Frågan blir hur en sådan viktig lag ska kunna utformas och säkerställas, så att dess kärna – yttrandefriheten – bibehålls, samtidigt som varje människas och grupps rätt att inte bli djupt kränkta skyddas av samma lag.

Samtliga paneldeltagare var överens om att detta viktiga offentliga samtal om yttrandefrihet och dess betydelse i dess nuvarande form mest har uppkommit på grund av yttre händelser – koranbränningar – som tvingat fram diskussioner och ställningstaganden (ett annat inte helt jämförbart exempel på en yttre händelse är påskyndandet av Sveriges ansökan om medlemskap i NATO genom Rysslands invasionskrig i Ukraina, nämndes i panelen). I själva verket, ansåg panelen, att diskussion borde ha uppkommit för dess egen skull, för att värna om vad yttrandefrihet betyder för oss i Sverige, så att den kan främjas och skyddas för allas bästa. Frågan är då, resonerades av panelen, borde tillägg eller lagförändring uppkomma därför att vi själva har funnit vissa brister i den, eller ändras på grund av rädslan för de många hot som andra länder uttryckt gentemot Sverige som tillåter koranbränningar inom rådande lagens ram?

Med tanke på att samtalet ägde rum i den katolska kyrkans lokal, var det en aspekt som inte alls lyftes fram; den om hur de kristna evangeliska värdena skulle kunna vara till gagn för att främja ett samhälle där allas rättigheter och skyldigheter respekteras och att en lag om yttrandefrihet utformas utifrån sådana värden.

Samtalsledaren Stina Oscarson modererade försiktigt och kunnigt panelsamtalet, så att diskussionen inte fastnade i enskilda spår och konsensustänkande, utan snarare uppmuntrade deltagarna att föra fram sina olika reflektioner utan att de pratade förbi varandra. Det blev ett innehållsrikt samtal på över en timme, med en del frågor på slutet som åhörarna ställde till panelen.

Dock återstår frågan, som på sätt å vis var den genomgående röda tråden i samtalet, både i panelen och senare lyftes fram bland några av åhörarna: Hur ska det gemensamma Sverige, som medborgare, samhälle och stat, gå vidare i hanteringen av dagens situation med eldandet av religiösa urkunder, som tillåts inom grundlagen för yttrandefrihet, samtidigt som varje person bör respektera andra människor och inte missbruka den lag som möjliggör ett fritt uttryckande av ens åsikter?

Charles Câmara 2023-09-23
Medarbetare på katolska biskopsämbetet

Detta är en opinionstext.

I Signum nr 2/2023 publicerades två artiklar av Fredrik Heiding om helighet och hädelse ur kristet perspektiv: ”Att häda Guds godhet och ära” och ”Att häda religiösa gemenskaper”, s. 30–42.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLES CÂMARA
”Går det att häda om ingenting är heligt?” var rubriken på ett panelsamtal som ägde rum den 21 september 2023 i S:ta Eugenia katolska församlings lokaler i Stockholm, anordnat av Katolskt Forum. Att det dagsaktuella ämnet är viktigt framgick av den breda uppslutningen. Församlingens stora sal var full till bristningsgränsen med över hundra lyhörda åhörare.

Panelen utgjordes av Göran Rosenberg, journalist och författare, Lena Andersson, författare och krönikör och jesuitpater Fredrik Heiding, lektor i teologi vid Newmaninstitutet och medlem av Signums redaktion. Samtalsledare var Stina Oscarson, dramatiker och kulturskribent.

Från vänster: Stina Oscarson, Fredrik Heiding, Lena Andersson, Göran Rosenberg. Foto: Charles Câmara.
Från vänster: Stina Oscarson, Fredrik Heiding, Lena Andersson, Göran Rosenberg. Foto: Charles Câmara.

Samtalskvällen syftade till att gemensamt reflektera över den senaste tidens koranbränningar, yttrandefrihet, hädelselagstiftning (lag om trosfrid som avskaffades i Sverige 1970) och vad detta innebär för oss som människor och samhället i Sverige i dag, vilket verkar sträva efter att finna en röst i den globala identitetspolitikens diskurs. Inte helt oväntat hade deltagarna i panelen olika synpunkter på detta, vilket gjorde att samtalet blev både livligt och resonerande, emellanåt en smula akademisk. Men kanske behövdes det vridas och vändas för att bli på det klara med vad vissa begrepp och uttryck står för, vilka annars används litet slarvigt i den offentliga sfären.

Paneldeltagarna reflekterade över vad ord som ”heligt” och att ”häda” betyder och relaterade dessa till den pågående samhällsdebatten. Pater Heiding menade att antingen finns det objektivt sett något som är heligt eller så är det något relativt – en social konstruktion – och därmed beror på betraktarens uppfattning. Han själv förespråkade att det heliga existerar ”i den av subjektet oberoende verkligheten” och svarade därför ja på den ställda frågan. I kristendomen, lyfte Heiding fram, så finns något som är heligt, Gud själv, och kyrkans olika sakrament som dopet, äktenskapet och eukaristin. Liknande heliga ting finns i andra religioner som bör respekteras.

Men frågan i rubriken på panelsamtalet kvarstod: kan man då ”häda” om det inte finns något objektivt sett heligt utom tillfälliga konstruktioner, dock så viktiga för både den som uttrycker det och för mottagaren. Ska det sekulära samhället behöva acceptera detta religiöst präglade synsätt om vad som är heligt? Stina Oscarson nämnde att i det sekulära Sverige finns andra områden som anses vara heliga: naturen, barnen och ens privata sfär, inklusive egendom, som anses vara så heliga att ingen annan har rätt att överträda det.

Bland de många inläggen gjorde Rosenberg en distinktion mellan att ”häda” och ”smäda”. Om man inte tror på det heliga och inte är anhängare av den religionen, utan exempelvis bränner koranen, kan man i princip inte häda, utan då smädar man en annans religion. Det är nog så illa, ansåg Rosenberg, men betyder ändå olika saker och borde få konsekvenser för hur den svenska lagstiftningen används för att komma till rätta med koranbränningar och hur yttrandefriheten utövas av enskilda för att angripa en annan person eller grupps åsikter och levnadssätt, särskilt utövning av religion.

Foto: Charles Câmara.
Foto: Charles Câmara.

Lena Andersson lyfte i sin inledning fram att lagen om yttrandefrihet infördes bland annat för att ge medborgarna möjlighet att fritt uttrycka sig i relation till samhälle och stat. Det är en positiv lag som bidrar till att främja demokrati och ett fritt liberalt tänkande samt tankeutbyte på demokratiska grunder. Men det betyder inte att denna frihet ska kunna användas för att avsiktligen förolämpa och attackera en annan människas åsikt eller en grupps levnadssätt, vilket just nu sker genom koranbränningar.

Frågan blir då, menar Andersson, var gränsen ska gå mellan att en person fritt har rätt att uttrycka sina tankar utan restriktioner från lagen, samtidigt som medborgaren respekterar lagen om yttrandefrihet och dess andemeningen som i ett demokratiskt samhälle möjliggör ett fritt utbyte av tankar. Problemet blir, såsom det är nu, att en person kan både utnyttja lagen för att fritt uttrycka sig fientligt mot en annan grupp och samtidigt få skydd av samma lag för att göra så utan att det blir legala följder för provokatören. Förloraren är i första hand mottagaren av denna fientlighet för vilken samma lag inte räcker till att skydda en. Frågan blir hur en sådan viktig lag ska kunna utformas och säkerställas, så att dess kärna – yttrandefriheten – bibehålls, samtidigt som varje människas och grupps rätt att inte bli djupt kränkta skyddas av samma lag.

Samtliga paneldeltagare var överens om att detta viktiga offentliga samtal om yttrandefrihet och dess betydelse i dess nuvarande form mest har uppkommit på grund av yttre händelser – koranbränningar – som tvingat fram diskussioner och ställningstaganden (ett annat inte helt jämförbart exempel på en yttre händelse är påskyndandet av Sveriges ansökan om medlemskap i NATO genom Rysslands invasionskrig i Ukraina, nämndes i panelen). I själva verket, ansåg panelen, att diskussion borde ha uppkommit för dess egen skull, för att värna om vad yttrandefrihet betyder för oss i Sverige, så att den kan främjas och skyddas för allas bästa. Frågan är då, resonerades av panelen, borde tillägg eller lagförändring uppkomma därför att vi själva har funnit vissa brister i den, eller ändras på grund av rädslan för de många hot som andra länder uttryckt gentemot Sverige som tillåter koranbränningar inom rådande lagens ram?

Med tanke på att samtalet ägde rum i den katolska kyrkans lokal, var det en aspekt som inte alls lyftes fram; den om hur de kristna evangeliska värdena skulle kunna vara till gagn för att främja ett samhälle där allas rättigheter och skyldigheter respekteras och att en lag om yttrandefrihet utformas utifrån sådana värden.

Samtalsledaren Stina Oscarson modererade försiktigt och kunnigt panelsamtalet, så att diskussionen inte fastnade i enskilda spår och konsensustänkande, utan snarare uppmuntrade deltagarna att föra fram sina olika reflektioner utan att de pratade förbi varandra. Det blev ett innehållsrikt samtal på över en timme, med en del frågor på slutet som åhörarna ställde till panelen.

Dock återstår frågan, som på sätt å vis var den genomgående röda tråden i samtalet, både i panelen och senare lyftes fram bland några av åhörarna: Hur ska det gemensamma Sverige, som medborgare, samhälle och stat, gå vidare i hanteringen av dagens situation med eldandet av religiösa urkunder, som tillåts inom grundlagen för yttrandefrihet, samtidigt som varje person bör respektera andra människor och inte missbruka den lag som möjliggör ett fritt uttryckande av ens åsikter?

Charles Câmara 2023-09-23
Medarbetare på katolska biskopsämbetet

Detta är en opinionstext.

I Signum nr 2/2023 publicerades två artiklar av Fredrik Heiding om helighet och hädelse ur kristet perspektiv: ”Att häda Guds godhet och ära” och ”Att häda religiösa gemenskaper”, s. 30–42.